Förordningen tillämpas inte på icke-joniserande strålning.

Vid berättigandebedömning och vid optimering av strålskyddet inom strålningsverksamhet ska hänsyn tas till yrkesmässig exponering, exponering av allmänheten och medicinsk exponering.

Vid berättigandebedömning av individuell medicinsk exponering beaktas inte den yrkesmässiga exponeringen eller exponeringen av allmänheten.

Vid berättigandebedömningen av skyddsinsatser och optimeringen av strålskyddet i nödsituationer med strålrisk och i befintliga exponeringssituationer ska hänsyn tas till den yrkesmässiga exponeringen och exponeringen av allmänheten före, under och efter skyddsinsatserna.

Vid den berättigandebedömning och optimering av strålskyddet som avses i 1 och 3 mom. ska även beaktas de avfall som uppkommer samt den strålningsexponering som hanteringen av dessa avfall orsakar.

Vid bedömning av de sammanräknade fördelar som avses i 5 § i strålsäkerhetslagen (859/2018) ska hälsofördelarna för den exponerade individen samt fördelarna för samhället beaktas.

När effekterna bedöms ska hänsyn tas till strålningsexponeringen och de därmed förorkade men för hälsan, miljöskador, skador för egendom och samhällets funktioner.

Berättigande till sådan medicinsk exponering som orsakas av en undersökning, åtgärd eller behandling ska bedömas på förhand och individuellt. Vid bedömningen ska beaktas ändamålet för och särskilda syften med undersökningen, åtgärden och behandlingen samt de individuella egenskaperna hos den person som blir föremål för det ovannämnda. Vid bedömningen av fördelar och skador ska tillgängliga, alternativa metoder för uppnående av ändamålet för undersökningen, åtgärden eller behandlingen samt dessa metoders effektivitet, fördelar och riskfaktorer beaktas.

För medicinsk forskning som avses i lagen om medicinsk forskning (488/1999) ska den medicinska exponeringen av den som undersöks bedömas på förhand och berättigandet till exponeringen motiveras.

Berättigande för metoder och enskilda tillämpningar med sådan exponering som avses i 14 kap. i strålsäkerhetslagen ska motiveras. I motiveringen ska utöver det som föreskrivs i 4 § 1 mom. även samhälleliga värden och etiska aspekter beaktas.

Dessutom ska Strålsäkerhetscentralen av en sakkunniginrättning eller någon annan expert vid behov begära en utredning av tekniken och säkerheten i fråga om den anordning eller metod som används för den verksamhet som avses i 1 mom.

I det fall som avses i 3 mom. 1 punkten ska etiska kommittén höra experter i medicinsk användning av strålning.

Den optimering av strålskyddet som avses i 6 § 1 mom. i strålsäkerhetslagen ska i fråga om yrkesmässig exponering och exponering av allmänheten utföras så att storleken på den dos som orsakas för personen, den potentiella exponeringen samt antalet personer som exponeras är så låg som praktiskt är möjligt genom beaktande av den aktuella kunskapen och tekniken samt de ekonomiska och samhälleliga aspekterna.

Strålningsexponeringen av den undersökta person som deltar i sådan medicinsk forskning som avses i lagen om medicinsk forskning ska planeras individuellt, om undersökningen, åtgärden eller behandlingen antas medföra hälsofördelar för den som undersöks. Dosrestriktioner ska användas när den strålningsexponering som undersökningen förorsakar inte väntas ha direkta hälsofördelar för den som undersöks.

En stödperson ska få handledning och skyddas så att den strålning som han eller hon exponeras för hålls så låg som det praktiskt sätt är möjligt.

Om patienten har fått ett radioaktivt läkemedel eller om det har implanterats en sluten strålkälla i patienten, får den strålningsexponerade personen skrivas ut först då den förutsedda dos för stödpersonen och allmänheten som förorsakas av det radioaktiva ämnet i kroppen beräknas bli lägre än dosgränsvärdet.

Den läkare som ansvarar för den medicinska exponeringen ansvarar även för utskrivningen av patienten och för att patienten eller patientens representant ges skriftliga anvisningar på så sätt att onödig exponering av personer som är i kontakt med patienten kan förebyggas.

De metoder för beräkning som används vid fastställande av strålningsexponering ska vara lämpliga för ändamålet och som konstaterats vara tillförlitliga.

Vid fastställande av strålningsexponering ska de grunder för beräkning och fastställande som anges i bilagorna 1–3 användas.

Den effektiva dos som orsakas för strålningsarbetaren vid strålningsverksamhet får inte vara högre än 20 millisievert (mSv) per år.

Ekvivalentdosen för ögats lins får inte vara högre än 100 mSv under en period på fem på varandra följande år. Per år får dosen dock inte vara högre än 50 mSv.

Ekvivalentdosen för huden får inte vara högre än 500 mSv per år som den genomsnittliga dosen för 1 kvadratcentimeter (cm2) på det hudområde som exponeras mest.

Ekvivalentdosen för händer, armar, fötter och vrister får inte vara högre än 500 mSv per år.

Den effektiva dos som strålningsverksamheten orsakar allmänheten får inte vara högre än 1 mSv per år.

Ekvivalentdosen för ögats lins får inte vara högre än 15 mSv per år.

Ekvivalentdosen för huden får inte vara högre än 50 mSv per år som den genomsnittliga dosen för 1 cm2 på det hudområde som exponeras mest.

ad som föreskrivs i 1–3 mom. gäller dessutom andra arbetstagare än strålningsarbetare, nödsituationspersonal eller bistående nödsituationspersonal.

När en studerande eller praktikant deltar i användningen av strålkällor i enlighet med vad som föreskrivs i 99 § i strålsäkerhetslagen får den effektiva dos som orsakas för personen inte vara högre än 6 mSv per år.

Ekvivalentdosen för ögats lins får inte vara högre än 15 mSv per år.

Ekvivalentdosen för huden får inte vara högre än 150 mSv per år som den genomsnittliga dosen för 1 cm2 på det hudområde som exponeras mest.

Ekvivalentdosen för händer, armar, fötter och vrister får inte vara högre än 150 mSv per år.

På de praktikanter och studerande som har fyllt 18 år och som måste använda strålkällor i sitt arbete under sina studier tillämpas dosgränserna för strålningsarbetare enligt 13 §.

På övriga praktikanter och studerande tillämpas de i 14 § avsedda dosgränserna för allmänheten och arbetstagare som är jämförbar med allmänheten.

Den klassificering av strålningsverksamhet som avses i 27 § i strålsäkerhetslagen ska göras separat för den yrkesmässiga exponeringen, exponeringen av allmänheten och medicinsk exponering. Vid klassificeringen utreds den strålningsexponering som den normala verksamheten förorsakar och den potentiella exponering som strålsäkerhetsincidenter kan förorsaka.

Dessutom ska en klassificering som baserar sig på strålkällan göras för öppna strålkällor i laboratorium, för radioaktiva utsläpp, för slutna strålkällor och för avfall som ska slutförvaras i högar.

Strålningsexponeringen och strålkällan kan vara av kategori 1, 2 eller 3. Kategori 1 motsvarar den maximala strålningsexponeringen, strålkällans maximala aktivitet eller avfallets mängd eller aktivitetskoncentration. Sådan strålningsexponering eller sådana strålkällor i verksamheten som inte hör till någon av de ovannämnda kategorierna, hör till kategori E. Bestämmelser om klassificeringen av strålningsexponering och strålkällor finns i bilaga 4.

Verksamhetsutövaren ska sörja för att en expert i medicinsk fysik anlitas intensivt i strålbehandlingsverksamheten, med undantag av etablerade isotopbehandlingar.

En expert i medicinsk fysik ska dessutom anlitas vid annan isotopbehandling än sådan som avses i 1 mom. samt vid interventionell radiologi, datortomografi och annan verksamhet som förorsakar stor medicinsk exponering.

Vid annan verksamhet än den som avses i 1 och 2 mom. ska en expert i medicinsk fysik anlitas när verksamheten inleds och vara tillgänglig under den tid verksamheten pågår.

Utöver det som föreskrivs i 3 mom. ska en expert i medicinsk fysik anlitas även vid tandröntgenundersökningar där en panoramatomografiröntgenapparat, kefalostat eller tandröntgenapparat med vilken bilden tas på en intraoral bildreceptor, om det behövs råd i något sådant fall som avses i 20 §.

När anordningar för hälso- och sjukvård används för sådan avbildning som avses i 4 kap. i strålsäkerhetslagen tillämpas 3 och 4 mom.

En expert i medicinsk fysik ska anlitas för att sörja för dosimetrin vid medicinsk exponering inklusive de fysikaliska mätningar som behövs för att fastställa strålningsexponeringen samt för att ge råd gällande strålningsanordningar.

Verksamhetsutövaren ska vid medicinsk användning av strålning sörja för att en strålsäkerhetsexpert och en expert i medicinsk fysik samarbetar vid optimeringen av strålskyddet.

Vid radiografi inom industrin ska den som utför avbildningen ha åtminstone en assistent, om avbildningen utförs någon annanstans än i ett rum som är avsett för detta ändamål.

I ansökan om säkerhetstillstånd ska lämnas de uppgifter som avses i bilaga 5.

Innan ett säkerhetstillstånd beviljas för export av en sluten strålkälla av kategori 1 eller 2 ska Strålsäkerhetscentralen hos bestämmelselandets behöriga tillsynsmyndighet försäkra sig om att det inte från bestämmelselandets sida finns något hinder för import och att mottagaren är behörig att ta emot källan.

De anmälningar som avses i 76 § 3 mom. i strålsäkerhetslagen ska vid import och export av slutna strålkällor med hög aktivitet av kategori 1 och 2 göras för varje parti strålkällor och i enlighet med det som Strålsäkerhetscentralen bestämmer närmare säkerhetstillståndets villkor.

Om användningen av en strålkälla vars innehav kräver säkerhetstillstånd upphör då den överlåts till en annan verksamhetsutövare, ska till anmälan om upphörande med användning fogas ett intyg från mottagaren om att strålkällan har omhändertagits.

Vid osannolika strålsäkerhetsincidenter får den verksamhet som avses i 1 mom. 1 punkten inte orsaka en enskild individ i allmänheten effektiv dos som är högre än 1 mSv per år.

Vid bedömningen av den dos som naturliga radioaktiva ämnen orsakar ska hänsyn tas till det tillägg till dosen av befintlig lokal bakgrundsstrålning som verksamheten orsakar.

Vid sådan verksamhet som avses i 54 § 1 mom. 1–3 punkterna i strålsäkerhetslagen är grundavgiften för säkerheten 10 000 euro. Tilläggsavgiften är 75 euro per avgiftsenhet.

Antalet avgiftsenheter räknas ut genom att värdet på aktiviteten hos det radioaktiva ämnet i den slutna strålkällan, värdet på aktiviteten hos det radioaktiva ämne som innehas per gång eller det nuklidspecifikt sammanräknade värdet på aktiviteten hos de slutna strålkällor som ska tas ur bruk årligen divideras med värdet på aktiviteten hos den slutna strålkälla med hög aktivitet som det föreskrivs om med stöd av 75 § 5 mom. i strålsäkerhetslagen.

Strålsäkerhetscentralen kan beräkna och fastställa en lägre tilläggsavgift än den som räknats ut enligt 1 mom., om antalet avgiftsenheter är högre än 2 000 och om det är uppenbart att säkerheten är för stor i förhållande till de risker som hänför sig till verksamheten. I detta fall får säkerheten dock inte vara mindre än 160 000 euro.

Säkerhet ska ställas vid sådan verksamhet som avses i 54 § 1 mom. 4 punkten, om kostnaderna för oskadliggörandet av de radioaktiva avfallen, de åtgärder som behövs för strålsäkerheten vid avfallshanteringen av de avfall som avses i 78 § 3 mom. i strålsäkerhetslagen eller de åtgärder som behövs för rengöringen av miljön beräknas vara större än 100 000 euro.

Fast radioaktivt avfall som uppkommer i strålningsverksamhet anses inte vara radioaktivt avfall, om aktivitetskoncentrationen i avfallet är lägre än den friklassningsnivå som avses i 85 § i strålsäkerhetslagen.

En strålkälla anses inte vara radioaktivt avfall, om dess aktivitet eller aktivitetskoncentration är lägre än den frigräns som avses i 49 § i strålsäkerhetslagen. Om strålkällan innehåller olika radionuklider eller om flera strålkällor hanteras samtidigt, anses en strålkälla eller ett parti strålkällor inte vara radioaktivt avfall när den nuklidspecifika aktiviteten eller aktivitetskoncentrationen dividerad med motsvarande frigräns är lägre än 1 för samtliga nuklider sammanlagt.

Radioaktiva ämnen som har släppts ut i miljön eller avloppsnätet med stöd av 127 § i strålsäkerhetslagen anses inte vara radioaktivt avfall.

Det avfall som avses i 78 § 3 mom. i strålsäkerhetslagen är sådant avfall vid verksamhet med exponering för naturlig strålning och vid skyddsinsatser vars aktivitetskoncentration är högre än den friklassningsnivå som avses i 85 § i strålsäkerhetslagen.

Strålsäkerhetscentralen sörjer för genomförandet av de uppgifter i fråga om den i 80 § 1–3 mom. i strålsäkerhetslagen avsedda plikt som staten ska sköta.

Ansvaret för avfallet övergår till staten när avfallet överlåts till Strålsäkerhetscentralen.

En strålningsarbetare ska placeras i kategori A om den effektiva dos som strålningsarbetet orsakar kan vara högre än 6 mSv per år eller om ekvivalentdosen för ögats lins kan vara högre än 15 mSv per år eller om ekvivalentdosen för huden, händer, armar, fötter eller vrister kan vara högre än 150 mSv per år.

Övriga strålningsarbetare ska placeras i kategori B.

Vid identifiering av och definiering i kontrollerade områden och övervakade områden ska hänsyn tas till verksamhetens natur och till omfattningen av den strålrisk som verksamheten medför.

Ett område ska definieras som ett övervakat område, där den effektiva dos orsakad för arbetstagaren i arbetet kan vara högre än 1 mSv per år eller ekvivalentdosen för ögats lins kan vara högre än 15 mSv per år eller ekvivalentdosen för huden, händer, armar, fötter eller vrister kan vara högre än 50 mSv per år.

Ett område ska definieras som ett kontrollerat område, där arbetet till följd av risk för strålning eller kontamination kräver särskilda åtgärder för att skydda arbetstagaren för joniserande strålning.

Om det föreligger risk för radioaktiv kontamination på området, ska det ordnas behövliga arrangemang för personers och varors in- och utpassage.

På ett kontrollerat område ska det finnas märkningar av vilka det framgår områdets kategori samt strålkällornas natur och riskerna med dem.

Verksamhetsutövaren ska för de som arbetar på det kontrollerade området ordna utbildning om arbetsplatsens och arbetsuppgifternas särdrag och förse arbetstagarna med den personliga skyddsutrustning som behövs med tanke på strålskyddet.

På ett övervakat område ska det finnas märkningar av vilka det framgår områdets kategori samt strålkällornas natur och riskerna med dem, om det behövs för beaktandet av en risk. För det övervakade området ska fastställas särskilda regler, om det behövs för beaktandet av en risk.

Verksamhetsutövaren ska för en extern arbetstagare tillhörande kategori A som arbetar inom ett kontrollerat område vidta de åtgärder som behövs för att efter varje arbetsperiod fastställa den individuella dosen för dokumenteringen av doser enligt 2 mom. Om det inte är möjligt att få mätningsresultaten av dosen med den individuella dosmätaren genast efter arbetsperioden, ska dosen fastställas genom en övervakning av exponeringsförhållandena. Om den sammanräknade dosen för de olika arbetsperioderna inte kan vara högre än 6 mSv per månad, behöver arbetstagarens dos inte fastställas särskilt när perioden är kortare än perioden för mätningen av dosen.

Resultat av övervakning av exponeringsförhållanden ska bevaras minst fem år och så länge bevarandet behövs för att säkerställa att verksamheten svarar mot principen om optimering och principen om individuellt skydd samt för att kunna utveckla säkerheten och arbetsmetoderna i verksamheten.

Resultat av individuell dosövervakning av arbetstagare ska bevaras under arbetstagarens hela tid i arbete och så länge arbetstagaren är i tjänst av verksamhetsutövaren eller arbetsgivaren. Även de uppgifter som är väsentliga för att fastställa arbetstagarens individuella dos, såsom resultat av sköldkörtelmätningar och mätningar av hudkontamination, ska bevaras.

På skyddet av personuppgifterna tilllämpas vad som föreskrivs särskilt om detta.

Efter det att en gravid arbetstagare har meddelat om sin graviditet till verksamhetsutövaren, eller till arbetsgivaren ifall det är fråga om en extern arbetstagare, ska den gravida arbetstagarens arbete ordnas så att ekvivalentdosen orsakad för fostret är så liten som det genom praktiska åtgärder är möjligt och inte högre än 1 mSv under graviditeten.

En arbetstagare som ammar får inte utföra sådant arbete som är förenat med en betydande risk för intag av radionuklider eller kontamination av kroppen.

Om arbetstagarens individuella strålningsdos har fastställts, registreras den effektiva dosen i mSv, ekvivalentdosen i mSv för de olika kroppsdelarna vid ojämn fördelning av strålningen samt intecknad effektiv dos i mSv vid intag av radionuklider.

Strålsäkerhetscentralen utfärdar inte utan godtagbart skäl ett nytt dosövervakningsdokument till arbetstagaren innan det tidigare utfärdade dokumentet har återsänts.

Den information som avses i 124 § 1 mom. i strålsäkerhetslagen ska ges innan samtycke inhämtas.

För lämnandet av informationen och inhämtandet av samtycke ansvarar remitterande läkaren eller tandläkaren då avbildningen är en del av en hälsoundersökning eller av en bedömning av hälsotillståndet som utförs av en läkare eller tandläkare. Vid avbildning med anordningar inom hälso- och sjukvården är det den juridiska person eller myndighet som påkallar avbildningen som ansvarar för lämnandet av informationen och inhämtandet av samtycke. Den juridiska person eller den myndighet som påkallar avbildningen och den verksamhetsutövare som ansvarar för avbildningen kan komma överens om arrangemangen för lämnande av information och begäran om samtycke.

En person som efter att ha fått information söker sig till en sådan avbildning som utförs på remiss av läkare kan anses ha gett sitt samtycke.

Vid avbildning som utförs med någon annan anordning än anordning inom hälso- och sjukvården kan personen anses ha gett sitt samtycke när personen i fråga avbildas efter att ha fått den information som avses i 124 § 1 mom.

Referensnivån för exponeringen av allmänheten i en nödsituation med strålrisk är en effektiv dos på minst 20 mSv och högst 100 mSv per år.

I en nödsituation med strålrisk kan det bestämmas att referensnivån under situationen i fråga kan vara lägre än den dos som föreskrivs i 1 mom., om det är motiverat med hänsyn till situationens allvarlighetsgrad och omfattning. Referensnivån får inte vara lägre än 20 mSv, om det krävs oskäligt omfattande eller dyra åtgärder för att uppnå den.

Under en nödsituation med strålrisk ska referensnivån för allmänheten sänkas så fort som möjligt med beaktande av situationen.

Referensnivån för exponeringen av nödsituationspersonal och bistående nödsituationspersonal i en nödsituation med strålrisk är en effektiv dos på 100 mSv per år.

I en situation när det gäller att rädda liv, förhindra att strålningen förorsakar allvarliga hälsoeffekter eller förhindra att olyckan förvärras, är referensnivån för nödsituationspersonal och bistående nödsituationspersonal en effektiv dos på 500 mSv per år.

Verksamhetsutövarna och myndigheterna ska inom sina ansvarsområden vid beredskapsplaneringen för nödsituationer med strålrisk ha beredskap för genomförande av sådana skyddsinsatser med vilka dosen för allmänheten kan hållas på en lägre nivå än referensnivån för en nödsituation med strålrisk.

Verksamhetsutövarna och myndigheterna ska inom sina ansvarsområden vid beredskapsplaneringen för nödsituationer med strålrisk ha beredskap för det strålskydd för nödsituationspersonal och bistående nödsituationspersonal med vilket personalens dos kan hållas på en lägre nivå än referensnivån för en nödsituation med strålrisk.

I nödsituationer med strålrisk ska skyddsinsatserna genomföras så att den dos som strålningsexponeringen orsakar hålls lägre än referensnivån för en nödsituation med strålrisk med beaktande av alla exponeringsvägar.

Doser som är högre än referensnivån kan dock godtas, om situationen till dess omfattning eller allvarlighetsgrad är sådan att en dos som är lägre än referensnivån inte kan säkerställas genom skyddsinsatser, eller om detta kräver sådana åtgärder som förorsakar oproportionerligt stora skador i förhållande till den nytta som kan uppnås.

I den nationella handlingsplanen ska framföras förfarandena och de ansvariga instanserna för identifieringen av de situationer som avses i 1 mom.

Om en exponeringssituation innefattar naturliga radioaktiva ämnen som inte övervakas inom verksamhet som kräver säkerhetstillstånd, ska planen även innehålla åtgärder för att ge anvisningar och information om ändamålsenliga övervakningsmetoder och skyddsinsatser i fråga om aktivitetskoncentrationerna och strålningsexponeringen.

Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården övervakar det genomförande som avses i 1 mom. Och reviderar vid behov planen.

I den nationella handlingsplan som avses i 159 § i strålsäkerhetslagen behandlas de risker som uppstår när bostäder, andra vistelseutrymmen och arbetsplatser exponeras för radon från jord- och berggrunden, byggprodukter och hushållsvatten.

I bilaga 6 föreskrivs det närmare om innehållet i handlingsplanen.

Handlingsplanen revideras vart femte år.

Till ansökan ska i ett utdrag ur ett behörigt register fogas de uppgifter som avses i 1 mom.

Dosimetrisystemet innefattar personliga dosmätare, avläsningsapparater och tillhörande apparater samt de program och anvisningar som ska användas vid fastställandet av doser.

Mätningsutrustningen omfattar mätapparater och alla de övriga apparater som används för att få fram mätresultatet.

Innehållet i det inspektionsprogram som avses i 182 § i strålsäkerhetslagen ska vara sådant att övervakningen enligt programmet med beaktande av de risker som verksamheten medför garanterar att strålningsverksamheten är säker och att bestämmelserna i strålsäkerhetslagen samt villkoren i säkerhetstillstånden iakttas.

I inspektionsprogrammet ingår det både förhandsanmälda och icke-förhandsanmälda inspektioner samt regelbundna inspektioner och inspektioner som utförs enligt prövning från fall till fall.

Inspektionsprogrammet kan även innehålla inspektioner som grundar sig på enkäter eller uppgifter och datamaterial från verksamhetsutövaren och som inte innefattar ett besök på verksamhetsplatsen.

I programmet framförs målperioder för de regelbundna inspektionerna, grunderna för utförande av de olika inspektionerna samt det centrala innehållet i inspektionerna. I programmet beaktas de kategorier för strålningsverksamhet som avses i 27 § i strålsäkerhetslagen samt erfarenheterna av observationer som gjorts vid tidigare inspektioner.

Statsrådet utnämner en ordförande, vice ordförande och högst sju övriga medlemmar för tre år i sänder för Strålsäkerhetsdelegationen. Varje medlem har en personlig suppleant. De som utnämns till medlemmar i delegationen ska ha högklassig expertis på strålsäkerhetsområdet.

Strålsäkerhetsdelegationen kan kalla permanenta experter för sin mandatperiod. Delegationens permanenta expert är Strålsäkerhetscentralens generaldirektör.

Delegationen kan tillsätta sektioner för beredning av ärenden, och för dessa kan delegationen även kalla sådana permanenta experter som inte hör till delegationen. Sektionerna kan även höra experter. Sektionens ordförande ska vara medlem av delegationen.

Strålsäkerhetsdelegationen sammanträder på kallelse av ordföranden, eller vid förhinder för denne av vice ordföranden, när minst två medlemmar skriftligen begär det för behandlingen av ett visst ärende.

Delegationen är beslutför när minst hälften av medlemmarna och ordföranden eller vice ordföranden är närvarande.

Strålsäkerhetsdelegationen kan ha en generalsekreterare med uppdraget som bisyssla och en annan sekreterare med uppdraget som bisyssla, vilka Strålsäkerhetscentralen förordnar till uppgiften efter att den har hört delegationen.

Strålsäkerhetsdelegationen ska sammanställa en rapport om sin verksamhet för social- och hälsovårdsministeriet vid utgången av mandatperioden.

Denna förordning träder i kraft den 15 december 2018.