I denna lag avses med teckenspråk det finska och det finlandssvenska teckenspråket.

Med den som använder teckenspråk avses en person vars eget språk är ett teckenspråk.

Syftet med denna lag är att främja förverkligandet av de språkliga rättigheterna för dem som använder teckenspråk.

Myndigheterna ska i sin verksamhet främja möjligheterna för dem som använder teckenspråk att använda och få information på sitt eget språk.

Med myndigheter avses i denna lag domstolar och andra statliga myndigheter, kommunala myndigheter, självständiga offentligrättsliga inrättningar och riksdagens ämbetsverk.

Vad som föreskrivs om myndigheter ska också tillämpas på andra som sköter offentliga förvaltningsuppgifter.

Bestämmelser om rätten för dem som använder teckenspråk att få undervisning på sitt eget språk och i teckenspråk som läroämne finns i lagen om grundläggande utbildning (628/1998), gymnasielagen (629/1998), lagen om yrkesutbildning (630/1998) och i övrig lagstiftning som gäller undervisning. I fråga om utbildning, forskning och språkvård gäller vad som föreskrivs särskilt.

Bestämmelser om rätten att använda teckenspråk eller om tolkning och översättning som ordnas av myndigheterna finns i förvaltningslagen (434/2003), förvaltningsprocesslagen (586/1996), förundersökningslagen (805/2011), lagen om rättegång i brottmål (689/1997), lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (812/2000), lagen om patientens ställning och rättigheter (785/1992), utsökningsbalken (705/2007), fängelselagen (767/2005), häktningslagen (768/2005), lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen (841/2006) och i annan lagstiftning som gäller olika förvaltningsområden.

Vid ordnandet av tolkning för den som använder teckenspråk iakttas lagen om tolkningstjänst för handikappade personer (133/2010), om den som använder teckenspråk inte får tillräcklig och lämplig tolkning med stöd av någon annan lag.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 2015.