Syftet med denna förordning är att säkerställa att de narkotikatester som omfattas av tillämpningsområdet för förordningen genomförs i enlighet med god företagshälsovårdspraxis och laboratoriernas kvalitetsstandarder samt med beaktande av den personliga integriteten skyddet för privatlivet samt övriga grundläggande rättigheter för den som testas.

Denna förordning tillämpas på tagande, analysering och tolkning av prov i anslutning till genomförande av narkotikatest som avses i 3 § 6 a punkten i lagen om företagshälsovård (1383/2001) samt på övervakning av narkotikatestets tillförlitlighet och kvalitet.

Bestämmelser om arbetsgivarens rätt att behandla uppgifter som ingår i ett intyg över narkotikatest som utfärdats på grundval av ett narkotikatest finns i lagen om integritetsskydd i arbetslivet (759/2004).

Bestämmelser om behandlingen av testresultaten av ett narkotikatest som ingår i hälsoundersökning som utförts med stöd av lagen om företagshälsovård finns i lagen om företagshälsovård.

Laboratorier som analyserar prover skall ha tillstånd att utöva laboratorieverksamhet på det sätt som därom särskilt bestäms i hälso- och sjukvårdslagstiftningen. Laboratorierna skall dessutom vara ackrediterade av ackrediteringsenheten vid mätteknikcentralen eller av något annat motsvarande nationellt ackrediteringsorgan i någon medlemsstat i Europeiska Union eller inom Europeiska samarbetsområde och narkotikatesterna, inbegripet snabbtester som eventuellt används vid sådan första analys som avses i 6 § 2 mom., skall omfattas av det ackrediterade behörighetsområdet. Vid ackrediteringen skall standarden SFS-EN 17025:2000 gällande allmänna krav på testnings- och kalibreringslaboratoriers kompetens eller någon annan motsvarande standard tillämpas.

En undersökningsremiss för narkotikatest ges av en läkare eller av en hälsovårdare som är förtrogen med narkotikatestning. I undersökningsremissen bör antecknas vilken medicinering den som testats har.

Den som har givit undersökningsremissen, skall i enlighet med lagen om patientens ställning och rättigheter (785/1992) lämna den som testas en utredning om narkotikatestets syfte och innehåll. Dessutom skall den som har givit undersökningsremissen upplysa den som testas om möjligheten att bestrida riktigheten av ett verifierat positivt testresultat på det sätt som avses i 8 §.

Ett narkotikatest skall enligt lagen om patientens ställning och rättigheter grunda sig på samtycke av den som testas i fråga om varje testtillfälle.

Den yrkesutbildade person inom hälso- och sjukvården som tar ett prov skall före provtagningen försäkra sig om identiteten hos den som testas.

Ett prov som tagits av den som testas skall delas in i ett A-prov och ett B-prov. Proverna skall förses med identifieringsuppgifter och sigill och sändas till ett laboratorium.

I laboratoriet kontrolleras integriteten i fråga om såväl A- som B-provet. Därefter analyseras A-provet. B-provet bevaras oöppnat för det fall att den som testas bestrider riktigheten av ett verifierat positivt testresultat på det sätt som avses i 8 §.

Är tesresultatet av A-provet negativt får tilläggsundersökningar inte göras, om inte sådana särskilda grunder som har samband med omständigheter som avses i 5 § 2 mom. påvisas omedelbart efter att testresultatet blivit klart. Ett positivt testresultat av A-provet skall verifieras genom en särskild kromatografisk-masspektrometrisk verifikationsanalys eller med någon annan lika tillförlitlig analysmetod.

Det laboratorium som har utfört den i 2 mom. avsedda analysen skall sända såväl analysutlåtandet som har uppgjorts över ett verifierat positivt testresultat som ett negativt testresultat till den verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården som har gett undersökningsremissen för narkotikatest.

En läkare som är förtrogen med narkotikatestning tolkar det verifierade positiva testresultatet. Den läkare som tolkar testresultatet skall bedöma huruvida ett verifierat positivt testresultat beror på medicinering som ordinerats den som testats, någon annan godtagbar omständighet eller någon annan omständighet som den som testats själv fört fram. Den som testats skall ges möjlighet att lägga fram sin uppfattning om orsakerna till det verifierade positiva testresultatet, om detta inte är uppenbart onödigt.

Läkaren skall underrätta den som testats om det tolkade verifierade positiva testresultatet och samtidigt skriftligen ge honom eller henne testresultatet.

Den verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården som gett undersökningsremissen för narkotikatest skall underrätta den som testats om ett negativt testresultat.

Den som testats kan av skäl som hänför sig till riktigheten av testresultatet bestrida ett verifierat positivt testresultat och inom 30 dagar från den dag då han eller hon har fått kännedom om ett verifierat positivt testresultat kräva att B-provet analyseras. Bestridandet skall göras vid den verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården som har gett undersökningsremissen för narkotikatest.

Ett A-prov som givit ett positivt testresultat skall bevaras ett år från det att provet togs. Ett A-prov som givit ett positivt testresultat vars riktighet har bestridits på det sätt som anges i 8 § skall likväl bevaras så länge det tar att utreda saken till följd av bestridandet.

Ett A-prov som givit ett negativt testresultat skall förstöras, om det inte av de särskilda grunder som avses i 6 § 2 mom. blir nödvändigt att verifiera testresultatet genom en särskild kromatografisk-masspektrometrisk verifikationsanalys eller med någon annan lika tillförlitlig analysmetod.

B-provet skall bevaras lika länge som resterna av A-provet.

På analyseringen av B-provet och på tolkningen av det testresultat som erhållits på grundval av analysen samt på informationen om testresultatet tillämpas vad som i 6 och 7 § bestäms om A-provet. I analysutlåtandet i fråga om B-provet skall det utöver de uppgifter som anges i 6 § 3 mom. dessutom ges information om huruvida testresultatet av B-provet till alla delar överensstämmer med testresultatet av A-provet.

Denna förordning träder i kraft den 1 maj 2005.