Skatt betalas på eget bruk av i 32 § nämnda tjänster som avser fastighetsinnehav även då detta inte sker i form av rörelse.

3 mom. har upphävts genom L 29.12.1994/1486.

Försäljningen anses inte vara rörelsemässig, om vederlaget för försäljningen är lön som avses i 13 § lagen om förskottsuppbörd (1118/1996).

5 mom. har upphävts genom L 9.1.2009/6.

Med Finland avses i denna lag Finlands mervärdesskatteområde enligt Europeiska gemenskapernas lagstiftning samt landskapet Åland, och med utlandet alla andra områden.

Med medlemsstat och gemenskapen avses medlemsstaternas och gemenskapens mervärdesskatteområde enligt Europeiska gemenskapernas lagstiftning.

Om de undantag som gäller landskapet Åland i fråga om stadgandena i denna lag stadgas i lagen om undantag för landskapet Åland i fråga om mervärdesskatte- och accislagstiftningen (1266/1996).

Skyldig att betala mervärdesskatt (skattskyldig) på sådan försäljning som nämns i 1 § är den som sålt varorna eller tjänsterna, om inte något annat föreskrivs i 2 a, 8 a–8 d eller 9 §.

Skyldig att betala mervärdesskatt (skattskyldig) på sådan försäljning som nämns i 1 § är den som sålt varorna eller tjänsterna, om inte något annat föreskrivs i 2 a, 8 a–8 c eller 9 §.

Om skyldigheten att betala skatt på import av varor stadgas i 9 kap. och om skyldigheten att betala skatt på överföring av varor från upplagringsförfarande i 72 m §.

Skattskyldig för sådan vidareförsäljning av varor som nämns i 72 g § är köparen, om säljarens faktura överensstämmer med 209 e § eller, om det är fråga om en sådan situation som avses i 209 a § 4 mom., med en bestämmelse i försäljarens etableringsmedlemsstat som motsvarar 209 e §.

Skattskyldig för ett sådant gemenskapsinternt varuförvärv som nämns i 1 § 1 mom. 3 punkten är den som gjort förvärvet.

Säljaren är inte skattskyldig om räkenskapsperiodens omsättning är högst 10 000 euro, förutsatt att säljaren inte på egen anmälan har registrerats som skattskyldig.

Säljaren är inte skattskyldig om räkenskapsperiodens omsättning är högst 8 500 euro, såvida säljaren inte på egen anmälan har registrerats som skattskyldig.

I omsättningen enligt 1 mom. inräknas summan av den skattepliktiga försäljningen, den enligt 56, 58, 70, 70 b, 71, 72 och 72 a–72 e § skattefria försäljningen, överlåtelser av fastigheter eller rättigheter som hänför sig till fastigheter samt försäljningen av finansiella tjänster enligt 41 § och försäkringstjänster enligt 44 §. I omsättningen inräknas inte försäljning av finansiella tjänster och försäkringstjänster av accessorisk karaktär eller försäljning av anläggningstillgångar.

Om säljarens räkenskapsperiod är kortare eller längre än 12 månader, betraktas som räkenskapsperiodens omsättning enligt 1 mom. det belopp som fås när räkenskapsperiodens omsättning multipliceras med 12 och divideras med det antal månader som räkenskapsperioden omfattar. Som månader räknas hela kalendermånader.

Ett sådant allmännyttigt samfund som avses i inkomstskattelagen (1535/1992) är skattskyldigt endast om den inkomst som har erhållits från en sådan verksamhet som det bedrivit enligt nämnda lag anses som skattepliktig näringsinkomst för samfundet. Ett allmännyttigt samfund är dock skattskyldigt för tagande i eget bruk av restaurang- eller cateringtjänster enligt de förutsättningar som bestäms i 25 a § och för tagande i eget bruk av tjänst som hänför sig till besittande av fastighet enligt de förutsättningar som bestäms i 32 §.

Ett sådant religionssamfund som nämns i inkomstskattelagen är inte skyldig att betala skatt för verksamhet som avses i 23 § 3 mom. i den nämnda lagen.

De universitet som avses i 1 § i universitetslagen (558/2009), Helsingfors universitet inbegripet, och yrkeshögskoleaktiebolag som avses i 5 § i yrkeshögskolelagen (932/2014) är skyldiga att betala skatt för sådan verksamhet som avses i 1 § i denna lag.

De universitet som avses i 1 § i universitetslagen (558/2009), Helsingfors universitet inbegripet, är skyldiga att betala skatt för sådan verksamhet som avses i 1 §.

Staten och kommunerna är skattskyldiga för verksamhet som nämns i 1 §.

Staten och kommunerna är skyldiga att betala skatt för byggtjänster som enligt 33 § tagits i eget bruk även då överlåtelsen av fastigheten inte är rörelsemässig.

En kommun är skyldig att betala skatt på försäljning av varor som skaffats för anläggningstillgångar och för sådan användning som berättigar till återbäring enligt 130 §, även då försäljningen inte är rörelsemässig.

En kommun är skyldig att betala skatt på persontrafikverksamhet som den bedriver eller ordnar även då verksamheten inte idkas i form av affärsrörelse.

Statliga affärsverk, Försörjningsberedskapscentralen, Finlands Bank och Folkpensionsanstalten är särskilt skattskyldiga för sin verksamhet enligt 1 §.

Vad som nedan stadgas om staten tillämpas inte på de inrättningar som nämns i 1 mom.

På samkommuner och på landskapet Åland tillämpas vad denna lag stadgar om kommuner.

Skattskyldig för i 43 c § 1 mom. avsedd skattepliktig försäljning av i 43 b § 1 mom. nämnt investeringsguld samt för försäljning av guldmaterial och halvfärdiga guldprodukter med en renhet av minst 325 tusendelar är köparen, om denne har införts i det register över mervärdesskattskyldiga som avses i 172 §. Skatt behöver inte betalas om staten är köpare.

Skattskyldig för försäljningen av en utsläppsrätt är köparen, om köparen har förts in i registret över mervärdesskattskyldiga.

Med utsläppsrätt avses de utsläppsrätter för växthusgaser som definieras i artikel 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG och som kan överlåtas i enlighet med artikel 12 i nämnda direktiv, samt andra enheter som är gångbara i handel med utsläppsrätter och som aktörerna kan använda för att följa ovan nämnda direktiv.

Vad som föreskrivs i 1 mom. tillämpas emellertid inte, om försäljningen är skattefri vid tillämpningen av 3 §.

Skattskyldig för försäljningen av skrot och avfall som avses i 2 mom. är köparen, om köparen är en näringsidkare som har förts in i registret över mervärdesskattskyldiga.

Vad som bestäms i 1 mom. tillämpas emellertid inte, om försäljningen är skattefri med stöd av 3–5 §.

Om en utlänning inte i Finland har ett fast driftställe, och han inte med stöd av 12 § 2 mom. har ansökt om att bli skattskyldig, är köparen skyldig att betala skatt på de varor och tjänster som utlänningen har sålt i Finland. Skatt behöver inte betalas om staten är köpare.

Vad som föreskrivs i 2 mom. 1 punkten tillämpas dock inte i en situation som avses i 8 c §.

Vad som sägs i 1 mom. tillämpas trots att en utlänning har fast driftställe i Finland om driftstället inte deltar i försäljningen i fråga.

Med utlänning avses en näringsidkare som har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet utomlands.

Med utlänning avses en näringsidkare som har sin hemort utomlands.

Med en näringsidkares hemort avses sätet för den ekonomiska verksamheten eller, i avsaknad av ett sådant säte, platsen där denne är bosatt eller vistas fortlöpande.

11 § har upphävts genom L 27.6.2014/505, som trädde i kraft 1.1.2015. Den tidigare formen lyder:

Med fast driftställe avses ett stadigvarande affärsställe, från vilket rörelsen helt eller delvis bedrivs. Vid byggnads- eller installationsverksamhet betraktas ett entreprenadobjekt eller flera successiva entreprenadobjekt som ett fast driftställe om arbetet har pågått längre tid än 9 månader.

Den som bedriver rörelse kan utan hinder av 3–5 och 60 §§ blir skatteskyldig på ansökan.

En utlänning kan utan hinder av 9 §, under de förutsättningar som stadgas i 173 a §, på ansökan bli skattskyldig för sin försäljning i Finland.

Om rätten att på ansökan bli skattskyldig för fastighetsupplåtelse stadgas i 30 §.

Om två eller flera parter i avsikt att bedriva rörelse har bildat en sådan sammanslutning som är avsedd att vara verksam till förmån för delägarna gemensamt, är sammanslutningen skattskyldig för verksamheten.

Skatteförvaltningen kan på ansökan av två eller flera näringsidkare bestämma att dessa när lagen tillämpas ska behandlas som en enda näringsidkare (skattskyldighetsgrupp). Näringsidkarna ska ha etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet eller ha ett fast driftställe i Finland.

Skatteförvaltningen kan på ansökan av två eller flera näringsidkare bestämma att dessa när lagen tillämpas ska behandlas som en enda näringsidkare (skattskyldighetsgrupp). Näringsidkarna ska ha sin hemort eller ett fast driftställe i Finland.

En förutsättning för att ansökan skall godkännas är att näringsidkarna är nära förbundna med varandra i finansiellt, ekonomiskt och administrativt hänseende.

En näringsidkare kan bara höra till en enda skattskyldighetsgrupp.

Utan hinder av vad som bestäms i 1 mom. skall bestämmelserna om faktura i denna lag tillämpas särskilt på varje näringsidkare.

En skattskyldighetsgrupp skall meddela vilken till gruppen hörande näringsidkare som skall vara skyldig att uppfylla gruppens deklarations- och redovisningsskyldighet enligt lagen och som skall vara berättigad till att göra de ansökningar om skatteåterbäring som avses i lagen.

Ett renbeteslag som avses i renskötsellagen (848/90) och renägare som hör till renbeteslaget behandlas vid mervärdesbeskattningen i fråga om renhushållningen som en enda näringsidkare (renbeteslagsgrupp). Om en renägare som hör till en renbeteslagsgrupp tar varor eller tjänster i eget bruk tillämpas 22 a §.

Renbeteslaget och de renägare som hör till renbeteslaget är ansvariga för renbeteslagsgruppens skatt.

Ett renbeteslag är skyldigt att fullgöra renbeteslagsgruppens anmälnings- och redovisningsskyldighet och är berättigat att ansöka om återbäring av skatt.

En renbeteslagsgrupps skatteperiod är ett renskötselår. Skattedeklarationen för skatteperioden ska lämnas in senast den andra kalendermånaden efter skatteperioden vid den tidpunkt som föreskrivs i 8 § i skattekontolagen (604/2009) med iakttagande av det förfarande som föreskrivs i 7 § i samma lag. Skatten ska betalas senast den andra kalendermånaden efter skatteperiod vid den tidpunkt som föreskrivs i 11 § 1 mom. i skattekontolagen.

5 mom. har upphävts genom L 11.6.2010/529.

Utan hinder av vad som bestäms i 1 mom. skall bestämmelserna om faktura i denna lag tillämpas särskilt på varje näringsidkare.

Ett konkursbo är separat skattskyldigt för den rörelse som det bedriver självständigt efter det att näringsidkaren har försatts i konkurs.

Varor och tjänster där försäljningen pågår kontinuerligt anses vara levererade eller utförda enligt 1 mom. 1 punkten vid utgången av redovisningsperioden för den enskilda prestationen.

En i 29 § 1 mom. 9 punkten avsedd helhetstjänst som gäller allmän väg eller järnväg anses vara utförd enligt 1 mom. 1 punkten vid utgången av beräkningsperioden för trafikprestationen.

2 mom. har upphävts genom L 30.12.2010/1392.

Skyldigheten att betala skatt på ett gemenskapsinternt varuförvärv uppkommer när förvärvet är gjort. En vara har förvärvats vid den tidpunkt då varan har mottagits eller skulle ha tagits i eget bruk.

Om de varor som köps genom gemenskapsinternt varuförvärv levereras till köparen som en kontinuerlig leverans i mer än en kalendermånad, anses varorna i enlighet med 1 mom. ha mottagits vid utgången av varje kalendermånad.

Det som bestäms i 15 § 1 mom. 2 punkten och 2 mom. tillämpas inte på sådan gemenskapsintern försäljning av varor som avses i 72 b §.

Om de varor som säljs genom gemenskapsintern försäljning levereras som en kontinuerlig leverans i mer än en kalendermånad, anses varorna i enlighet med 15 § 1 mom. 1 punkten ha levererats vid utgången av varje kalendermånad.

Med vara avses materiella föremål samt elektricitet, gas, värme, kyla och andra med dem jämförbara energinyttigheter. Med tjänst avses allt annat som kan säljas i form av rörelse.

Med försäljning av vara avses överlåtelse av äganderätten till en vara mot vederlag.

Med försäljning av tjänst avses utförande eller annan överlåtelse av en tjänst mot vederlag.

Som varuförsäljning anses också att en vara som hör till tillgångarna för en rörelse som en näringsidkare bedriver i Finland överförs till en annan medlemsstat för näringsidkarens transaktioner.

Om någon av de förutsättningar som nämns i 1 mom. upphör, anses varan ha blivit överförd till den andra medlemsstaten så som nämns i 18 a §.

När en vara eller tjänst i ett ombuds namn säljs för huvudmannens räkning anses ombudet ha sålt varan eller tjänsten till köparen och huvudmannen ha sålt den till ombudet.

När en vara eller tjänst i ett ombuds namn köps för huvudmannens räkning anses ombudet ha sålt varan eller tjänsten till huvudmannen och försäljaren ha sålt den till ombudet.

Som försäljning betraktas inte sådan överlåtelse av varor och tjänster i samband med att en rörelse överlåts helt eller delvis som sker till den som fortsätter rörelsen och denne tar i bruk de överlåtna varorna och tjänsterna för ett ändamål som berättigar till avdrag.

Som försäljning betraktas inte heller överlåtelse av varor och tjänster i samband med en konkurs, om överlåtelsen under de förutsättningar som anges i 1 mom. sker till konkursboet, vilket fortsätter rörelsen.

Om den som fortsätter rörelsen tar i bruk de överlåtna varorna och tjänsterna för ett ändamål som endast delvis berättigar till avdrag, tillämpas 1 och 2 mom. endast till den del de överlåtna varorna och tjänsterna tas i bruk för ett ändamål som berättigar till avdrag.

En i 1–3 mom. avsedd person som fortsätter rörelsen anses vara efterträdare till överlåtaren.

På överlåtelse av en fastighet i samband med överlåtelse av rörelse helt eller delvis tillämpas vad som bestäms i 121 i §.

Som försäljning anses också att en vara eller en tjänst tas i eget bruk så som 21–26 §§ stadgar.

Vad 1 mom. stadgar om varor i eget bruk tillämpas endast om avdrag har kunnat göras för varan eller om varan har tillverkats i samband med den skattskyldiges rörelse.

När skattskyldigheten upphör betalas skatt på de varor som finns kvar i den skattskyldiges besittning, på samma sätt som på varor som tas i eget bruk.

När skattskyldigheten upphör betalas skatt på de tjänster som finns kvar i den skattskyldiges besittning, på samma sätt som på tjänster som tas i eget bruk.

På uttag av varor eller tjänster betalas inte skatt då näringsidkaren i ringa mån tar ut varor eller tjänster för sin egen eller sin familjs privata konsumtion.

I 31, 31 a, 32 och 33 § föreskrivs det om eget bruk av vissa tjänster som har samband med fastigheter.

På eget bruk av nyttjanderätten till en vara som ägs av en näringsidkare tillämpas vad som 21 § stadgar om eget bruk av varor.

En överlåtelse i form av ett varuprov eller en sedvanlig reklamgåva betraktas inte som eget bruk av varan.

En restaurang- eller cateringtjänst som överlåts till personalen anses tagen i eget bruk även när tjänsten inte överlåts i samband med skattepliktig rörelse och motsvarande tjänster inte säljs till utomstående.

Staten ska inte betala skatt på eget bruk av en vara eller tjänst. Staten ska dock betala skatt på eget bruk av en restaurang- eller cateringtjänst i de fall som avses i 25 a § och på eget bruk av en byggtjänst i de fall som avses i 31 § 1 mom. och 33 §.

Med ett gemenskapsinternt varuförvärv avses ett förvärv mot vederlag av äganderätten till ett löst föremål, om säljaren, köparen eller någon annan för deras räkning transporterar föremålet till köparen från en medlemsstat till en annan.

Ett förvärv av en vara betraktas inte som ett gemenskapsinternt förvärv om det är fråga om sådan försäljning som nämns i 63 § 3 mom., 63 a eller 63 d §.

Om någon av de förutsättningar som nämns i 1 mom. upphör, anses varan ha blivit överförd till Finland så som nämns i 26 a § 2 mom. 1 eller 2 punkten.

Paragrafens 2 mom. gäller inte förvärvav nya transportmedel eller accispliktiga varor.

Det är inte heller fråga om ett gemenskapsinternt förvärv, om det på försäljningen av varan i den stat där transporten har inletts har tillämpats ett förfarande som motsvarar det förfarande som nämns i 79 a §. En förutsättning för skattefrihet är att det på ett försäljningsverifikat som givits av en utländsk återförsäljare finns en anteckning om att ovan nämnda förfarande har tillämpats på försäljningen.

Som transportmedel betraktas dock inte sådana fartyg eller luftfartyg som med stöd av 58 § eller 70 § 1 mom. 6 punkten kan säljas skattefritt.

Med punktskattepliktiga (accispliktiga) varor avses i denna lag sådana varor som nämns i 3 § i lagen om accis på alkohol och alkoholdrycker (1471/1994), 2 § 1 mom. i lagen om tobaksaccis (1470/1994), 2 § 1 mom. i lagen om punktskatt på flytande bränslen (1472/1994) och 2 § 2 punkten a och c underpunkten i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen (1260/1996), med undantag för sådan gas som levereras genom ett naturgasnät som finns inom unionens territorium eller genom ett nät som är anslutet till ett sådant naturgasnät.

Skatteförvaltningen beslutar på ansökan av en sådan köpare som avses i 26 c § 2 mom. 2 punkten att köparens förvärv ska betraktas som gemenskapsinterna förvärv, även om förvärvens värde inte överstiger det belopp som nämns i lagrummet i fråga.

En vara anses ha blivit transporterad från en medlemsstat så som nämns i 26 a § 1 mom. också om transporten utgår från en stat utanför gemenskapen och slutar i en annan medlemsstat än den till vilken varorna har importerats, om importören är en juridisk person som inte är näringsidkare.

Skatt betalas inte på försäljning av fastigheter eller på överlåtelse av arrenderätt, hyresrätt, servitutsrätt eller någon annan motsvarande rättighet som gäller en fastighet.

Skatt betalas inte heller på överlåtelse av elektricitet, gas, värme, vatten eller någon motsvarande nyttighet i samband med överlåtelse av skattefri nyttjanderätt till en fastighet.

Med fastighet avses ett jordområde, en byggnad och en bestående konstruktion eller någon del av dem.

Maskiner, anordningar och inventarier som används för en särskild verksamhet som bedrivs på fastigheten hör inte till fastigheten.

På sådant bostadslösöre som sedvanligt ingår i försäljning eller uthyrning av en fastighet tillämpas vad som är stadgat om fastighet.

Med helhetstjänst enligt 1 mom. 9 punkten avses en bygg- och underhållstjänst som gäller allmän väg eller järnväg, för vilken vederlaget bestäms enligt trafikmängd eller annan motsvarande prestationsmängd som beskriver användningen av vägen eller järnvägen (trafikprestation).

För överlåtelse av nyttjanderätten till en fastighet betalas med avvikelse från 27 § skatt, om överlåtaren ansöker om att bli skattskyldig för denna verksamhet. Skattskyldigheten gäller endast den fastighet eller den del av en fastighet som nämns i ansökan. Skattskyldigheten förutsätter att fastigheten fortlöpande används för verksamhet som berättigar till avdrag enligt 10 kap. eller att fastigheten används av staten, av ett universitet som avses i 1 § i universitetslagen eller av ett yrkeshögskoleaktiebolag som avses i 5 § i yrkeshögskolelagen.

För överlåtelse av nyttjanderätten till en fastighet betalas med avvikelse från 27 § skatt, om överlåtaren ansöker om att bli skattskyldig för denna verksamhet. Skattskyldigheten gäller endast den fastighet eller den del av en fastighet som nämns i ansökan. Skattskyldigheten förutsätter att fastigheten fortlöpande används för verksamhet som berättigar till avdrag enligt 10 kap. eller att fastigheten används av staten, av ett universitet som avses i 1 § i universitetslagen eller av en privat yrkeshögskola.

En förutsättning för den i 1 mom. avsedda skattskyldigheten för överlåtaren är att också förvärvaren ansöker om att bli skattskyldig ifall förvärvaren i sin tur överlåter nyttjanderätten till fastigheten.

Ett fastighetsaktiebolag, vars aktieägare själva använder eller hyr eller arrenderar ut den del av fastigheten som de besitter på basis av sina aktier, kan ansöka om att bli skattskyldigt endast om aktieägarna har rätt att till fullt belopp dra av den skatt som ingår i vederlaget eller om staten, ett universitet som avses i 1 § i universitetslagen eller ett yrkeshögskoleaktiebolag som avses i 5 § i yrkeshögskolelagen är aktieägare.

Ett fastighetsaktiebolag, vars aktieägare själva använder eller hyr eller arrenderar ut den del av fastigheten som de besitter på basis av sina aktier, kan ansöka om att bli skattskyldigt endast om aktieägarna har rätt att till fullt belopp dra av den skatt som ingår i vederlaget eller om staten, ett universitet som avses i 1 § i universitetslagen eller en privat yrkeshögskola är aktieägare.

Vad som ovan stadgas om fastighetsaktiebolag och aktieägare i det tillämpas också på andra aktiebolag och andelslag som har till syfte att inneha en fastighet, och på deras aktieägare och medlemmar.

Även om en sådan näringsidkare som nämns i 1 mom. inte säljer byggtjänster till utomstående skall han betala skatt på eget bruk av byggtjänsten så som 22 § stadgar.

En byggtjänst anses ha blivit tagen i eget bruk också när en näringsidkare som säljer byggtjänster till utomstående eller bedriver verksamhet enligt 31 § utför tjänsten för annan användning än sådan som berättigar till avdrag.

En tjänst som avser fastighetsinnehav anses ha tagits i eget bruk också när fastighetens ägare eller innehavare själv utför den tjänst som avser fastigheten, om fastigheten används för något annat syfte än ett sådant som berättigar till avdrag.

En byggtjänst i samband med ett nybygge eller ombyggnad av en fastighet anses ha blivit tagen i eget bruk även då en näringsidkare, staten eller en kommun i andra fall än de som avses i 31 § 1 mom. 1 punkten överlåter fastigheten innan den tas i bruk efter det att byggtjänsten har utförts.

33 a § har upphävts genom L 30.12.2010/1392.

Skatt betalas inte på försäljning av samhällsomfattande tjänster som bedrivs av den som tillhandahåller samhällsomfattande tjänster och som avses i postlagen (415/2011) och i Ålands landskapslag om posttjänster (ÅFS 60/2007).

Skatt ska dock betalas på försäljning av sådana tjänster för vilka villkoren har förhandlats individuellt.

Skatt betalas inte på försäljning av hälso- och sjukvårdstjänster.

Skatt betalas inte heller då den som bedriver vårdverksamhet i samband med vården överlåter tjänster och varor som sedvanligt ingår i vården.

Skatt betalas inte på försäljning av tjänster och varor i form av socialvård.

Med socialvård avses verksamhet som bedrivs av staten eller kommunen samt verksamhet som bedrivs av någon annan producent av socialvårdstjänster under övervakning av socialmyndigheterna, då verksamheten har till syfte att sörja för vården om barn och ungdomar, barndagvården, åldringsvården, omsorgen om utvecklingsstörda, andra tjänster och stödåtgärder för handikappade, missbrukarvården samt annan motsvarande verksamhet.

Skatt betalas inte på försäljning av utbildningstjänster.

Skatt betalas inte heller när den som bedriver utbildningsverksamhet i samband med utbildningen till deltagarna överlåter tjänster och varor som sedvanligt hör till utbildningen.

Skatt ska dock inte betalas för restaurang- eller cateringtjänst till dem som utbildas vid en läroanstalt om tjänsten ges i samband med utbildningen och normalt anknyter till utbildningen.

Med utbildningstjänst avses allmänbildande utbildning och yrkesutbildning, högskoleundervisning samt grundundervisning i konst som ordnas med stöd av lag eller som med stöd av lag understöds med statens medel.

Skatt betalas inte för personal som religiösa eller filosofiska institutioner tillhandahåller i syfte att ge andlig vård i samband med sådan verksamhet som avses i 34, 37 eller 39 §.

Skatt betalas inte på försäljning av finansiella tjänster.

2 mom. har upphävts genom L 27.5.1994/377.

Med värdepappershandel avses försäljning och förmedling av aktier och motsvarande andelar, fordringar och derivativavtal, även då de inte grundar sig på handlingar.

Som finansiella tjänster betraktas inte försäljning eller förmedling av sådana värdepapper som ensamma eller tillsammans med andra värdepapper medför rätt att besitta en viss lägenhet eller fastighet eller en del av en fastighet.

Skatt betalas inte på försäljning och förmedling av investeringsguld.

Vad som bestäms i 1 mom. tillämpas även på försäljning och förmedling av avtal som gäller överlåtelse av en äganderätt till eller fordran på investeringsguld.

Med investeringsguld avses guld i form av en tacka eller platta med en av guldmarknaderna godtagen vikt och med en renhet av minst 995 tusendelar.

Guldmynt som ingår i den förteckning som årligen offentliggörs i C-serien av Europeiska gemenskapernas officiella tidning skall anses uppfylla kriterierna enligt 2 mom. det år förteckningen gäller.

På guldmynt som avses i 2 och 3 mom. tillämpas inte i 59 § 1 punkten.

Utan hinder av vad som bestäms i 43 a § skall skatt betalas på försäljning av investeringsguld till en näringsidkare om en säljare som avses i 2 mom. väljer skattepliktighet för försäljning.

Säljaren kan välja skattepliktighet separat för varje försäljning. Valet av skattepliktighet för försäljningen skall framgå av en anteckning på fakturan om skattepliktighet för försäljningen.

Skatt betalas inte på försäljning och förmedling av försäkringstjänster.

Som försäkringstjänter anses även behandlingen av försäkringsansökningar, tjänster för direkt skötseln av försäkringar under dess giltighetstid, försäkringsekonomiska tjänster, tjänster för uppgörelse, beräkning och beslut av pensioner och försäkringsersättningar, tjänster i samband med betalning och statistikföring av pensioner och försäkringsersättningar, tjänster för fastställandet av pensionsansvar och prognostiserandet av pensionsutgifter samt skadeinspektionstjänster i samband med försäkringsverksamhet.

Skattefriheten enligt 1 mom. 3 och 4 punkten gäller inte rätten till fotografier, reklamverk, kartor eller material som används för framställning av sådana, automatiska databehandlingssystem eller datorprogram eller överlåtelse av visningsrätten till filmer, videoprogram eller motsvarande program.

Skattefriheten enligt 1 mom. 3–5 punkten gäller inte de ersättningar som en organisation som företräder innehavarna av upphovsrätten får för överlåtelse av en rättighet eller på grund av denna rätt.

46 § har upphävts genom L 11.12.2002/1071.

46 a § har upphävts genom L 17.3.1995/347.

47 § har upphävts genom L 16.12.1994/1218.

48 § har upphävts genom L 16.12.1994/1218.

49 § har upphävts genom L 16.12.1994/1218.

50 § har upphävts genom L 16.12.1994/1218.

51 § har upphävts genom L 16.12.1994/1218.

52 § har upphävts genom L 16.12.1994/1218.

53 § har upphävts genom L 16.12.1994/1218.

54 § har upphävts genom L 16.12.1994/1218.

55 § har upphävts genom L 2.12.2011/1202.

Skatt betalas inte på försäljning av en upplaga av en tidning eller tidskrift som utkommer minst fyra gånger om året i det fall att upplagan säljs till ett allmännyttigt samfund som ger ut tidningen eller tidskriften huvudsakligen för sina medlemmar eller delägare eller för sina medlemssammanslutningars medlemmar eller delägare och som inte bedriver rörelsemässig utgivning eller försäljning av tidningar eller tidskrifter.

57 § har upphävts genom L 29.12.1994/1486.

Skatt betalas inte på försäljning, uthyrning eller befraktning av fartyg med en största skrovlängd på minst 10 meter och med en sådan konstruktion att de inte huvudsakligen är avsedda för nöjes- eller sportbruk.

Skatt betalas inte heller på försäljning av arbetsprestationer som hänför sig till sådana skattefria fartyg som avses i 1 mom. och till varor som för reparation har lösgjorts från sådana fartyg eller på försäljning av varor som använts i arbetet och i samband med det monterats på fartyget.

Skatt betalas inte på försäljning av varor och arbetsprestationer om säljaren är blind och hans verksamhet enbart omfattar försäljning av varor som han själv har tillverkat eller arbete som han själv har utfört på varor, om han inte i sin verksamhet anlitar andra medhjälpare än maken eller avkomlingar som inte har fyllt 18 år och högst en annan person.

Vad som bestäms i 1 mom. tillämpas inte om skattefriheten är ägnad att orsaka snedvridning av konkurrensen.

Skatt betalas inte på försäljning av varor eller tjänster som är i annan användning än sådan som berättigar till avdrag.

62 § har upphävts genom L 23.6.2005/453.

En vara har sålts i Finland om den finns här i landet vid överlåtelsen till köparen.

En vara som skall transporteras till köparen har sålts i Finland om den finns här i landet när säljaren eller någon annan inleder transporten, om inte något annat bestäms i 3 mom. eller i 63 a, 63 b eller 63 d §. En vara har också sålts i Finland om den finns utanför gemenskapen när transporten inleds, om säljaren för in den i Finland för att sälja den här i landet.

En vara som transporteras från en medlemsstat till en annan och som säljaren installerar eller monterar har sålts i Finland, om installations- eller monteringsarbetet utförs här i landet.

En vara anses bli såld i Finland också om säljaren eller någon annan för säljarens räkning transporterar varan från en annan medlemsstat till Finland. En vara anses ha blivit transporterad från en annan medlemsstat också då transporten börjar i en stat utanför gemenskapen, om transporten sker via den medlemsstat till vilken varan har importerats.

Paragrafens 1 mom. tillämpas endast om varans köpare är en person vars förvärv inte enligt 26 c och 26 f §§ utgör ett gemenskapsinternt förvärv.

Paragrafens 1 mom. tillämpas inte till den del den i 1 och 2 mom. nämnda försäljningen till Finland uppgår till högst 35 000 euro per kalenderår, utan skattens andel, med undantag för sådan försäljning som nämns i 5 och 6 mom., om denna försäljning under föregående år sammanlagt har uppgått till högst 35 000 euro.

Paragrafens 1 mom. tillämpas dock oberoende av försäljningsbeloppet, om säljaren till myndigheterna i den stat där transporten inleds har inlämnat en ansökan om att den i denna paragraf nämnda försäljningen skall beskattas i den stat där transporten avslutas i stället för i den stat där den inleds.

Paragrafens 1 mom. tillämpas på försäljning av accispliktiga varor endast om köparen är en privatperson. På sådan försäljning tillämpas 1 mom. oberoende av försäljningsbeloppet.

En vara anses inte bli såld i Finland om säljaren eller någon annan för säljarens räkning transporterar varan från Finland till en annan medlemsstat.

Paragrafens 1 mom. tillämpas dock endast om köparens gemenskapsinterna förvärv enligt 2 mom. 1-3 punkten inte överstiger den undre gränsen för skatteplikt för gemenskapsinterna förvärv, sådan denna gräns tillämpas i medlemsstaten i fråga, och han inte har ansökt om att bli skattskyldig för sina förvärv.

Paragrafens 1 mom. tillämpas bara till den del försäljningen enligt 1-3 mom. till den stat där varutransporten upphör överstiger den undre gräns som tillämpas i staten i fråga, om denna försäljning under föregående år sammanlagt högst har uppgått till den undre gränsen.

Paragrafens 1 mom. tillämpas dock oberoende av försäljningsbeloppet, om säljaren har gjort en ansökan enligt 6 mom. till Skatteförvaltningen.

Skatteförvaltningen beslutar på ansökan av säljaren att sådan försäljning av varor som nämns i denna paragraf ska beskattas i den stat där transporten upphör i stället för i Finland, även om försäljningsbeloppet blir lägre än den undre gräns som nämns i 4 mom. Beslutet är i kraft under den tid säljaren uppgett i sin ansökan, dock minst två kalenderår.

Paragrafens 1 mom. tillämpas på försäljning av accispliktiga varor endast om köparen är en privatperson. På sådan försäljning tillämpas 1 mom. oberoende av försäljningsbeloppet.

Då varor har sålts ombord på fartyg, luftfartyg eller tåg under persontransport inom gemenskapens område, anses försäljningen ha skett i Finland endast då transporten har inletts här.

Med persontransport inom gemenskapens område avses transporter mellan avgångs- och destinationsorten utan uppehåll utanför gemenskapen. Återtransporten betraktas som en separat transport.

Med avgångsorten för en persontransport avses den ort där passagerare första gången kan gå ombord på transportmedlet inom gemenskapens område. Med destinationsorten för en persontransport avses den ort där passagerare sista gången kan stiga av transportmedlet inom gemenskapens område.

Om transportmedlet mellan avgångs- och destinationsorten stannar utanför gemenskapen, anses som destinationsort för transporten före uppehållet den sista destinationsorten inom gemenskapen och som avgångsort för transporten efter uppehållet den första avgångsorten inom gemenskapen.

Då el, sådan gas som levereras genom ett naturgasnät som finns inom unionens territorium eller genom ett nät som är anslutet till ett sådant naturgasnät samt värme och kyla som levereras genom ett nät för värme och kyla säljs till en skattskyldig återförsäljare, har den sålts i Finland om den skattskyldiga återförsäljaren här har ett fast driftställe till vilket varorna överlåts. Om varorna inte överlåts till ett fast driftställe i Finland eller till ett fast driftställe någon annanstans, anses de ha sålts i Finland om den skattskyldiga återförsäljaren har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet här i landet.

Då el, sådan gas som levereras genom ett naturgasnät som finns inom unionens territorium eller genom ett nät som är anslutet till ett sådant naturgasnät samt värme och kyla som levereras genom ett nät för värme och kyla säljs till en skattskyldig återförsäljare, har den sålts i Finland om den skattskyldiga återförsäljaren här har ett fast driftställe till vilket varorna överlåts. Om varorna inte överlåts till ett fast driftställe i Finland eller till ett fast driftställe någon annanstans, har de sålts i Finland om den skattskyldiga återförsäljaren har sin hemort här i landet.

Då el, sådan gas som levereras genom ett naturgasnät som finns inom unionens territorium eller genom ett nät som är anslutet till ett sådant naturgasnät samt värme och kyla som levereras genom ett nät för värme och kyla inte säljs till en skattskyldig återförsäljare, anses den ha sålts i Finland om köparen de facto förbrukar den här. Om köparen de facto inte konsumerar varorna eller en del av dem, anses de icke-konsumerade varorna ha konsumerats i Finland, om köparen här har ett fast driftställe till vilket varorna överlåts. Om varorna inte överlåts till ett fast driftställe i Finland eller till ett fast driftställe någon annanstans, anses köparen ha konsumerat varorna i Finland om köparen har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet här i landet.

Då el, sådan gas som levereras genom ett naturgasnät som finns inom unionens territorium eller genom ett nät som är anslutet till ett sådant naturgasnät samt värme och kyla som levereras genom ett nät för värme och kyla inte säljs till en skattskyldig återförsäljare, har den sålts i Finland om köparen de facto förbrukar den här. Om köparen de facto inte konsumerar varorna eller en del av dem, anses de icke-konsumerade varorna ha konsumerats i Finland, om köparen här har ett fast driftställe till vilket varorna överlåts. Om varorna inte överlåts till ett fast driftställe i Finland eller till ett fast driftställe någon annanstans, anses köparen ha konsumerat varorna i Finland om köparen har sin hemort här i landet.

I denna paragraf avses med skattskyldig återförsäljare näringsidkare vars huvudsakliga verksamhet i fråga om köp av gas, el, värme och kyla är återförsäljning av nämnda produkter och vars egen förbrukning av dessa produkter är obetydlig.

Ett gemenskapsinternt varuförvärv anses ha skett i Finland om en vara som skall transporteras till köparen finns här i landet när transporten upphör.

Ett gemenskapsinternt varuförvärv anses ske i Finland även då köparen för det gemenskapsinterna förvärvet har använt det mervärdesskattenummer som givits i Finland och varutransporten har inletts i en annan medlemsstat, om inte köparen visar att det gemenskapsinterna förvärvet har beskattats eller att han har fullgjort sin deklarationsskyldighet i anslutning till det gemenskapsinterna varuförvärvet i den medlemsstat där varutransporten upphörde.

Försäljningslandet för en tjänst som överlåts till en näringsidkare som agerar i denna egenskap ska anses vara Finland, om tjänsten överlåts till köparens fasta driftställe här i landet, såvida inte något annat anges nedan. Om en sådan tjänst inte överlåts till ett fast driftställe anses den ha sålts i Finland, om köparen har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet här.

Försäljningslandet för en tjänst som överlåts till en näringsidkare som agerar i denna egenskap ska anses vara Finland, om tjänsten överlåts till köparens fasta driftställe här i landet, såvida inte något annat anges nedan. Överlåts en sådan tjänst inte till ett fast driftställe anses den ha sålts i Finland, om köparen har sin hemort här.

Försäljningslandet för tjänster som överlåts till andra än näringsidkare ska anses vara Finland, om de överlåts från ett fast driftställe i Finland, såvida inte något annat anges nedan. Om en sådan tjänst inte överlåts från ett fast driftställe anses den ha sålts i Finland, om säljaren har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet här.

Försäljningslandet för tjänster som överlåts till andra än näringsidkare ska anses vara Finland, om de överlåts från ett fast driftställe i Finland, såvida inte något annat anges nedan. Överlåts en sådan tjänst inte från ett fast driftställe anses den ha sålts i Finland, om säljaren har sin hemort här.

66 a § har upphävts genom L 13.11.2009/866.

Tjänster som avser en fastighet har sålts i Finland om fastigheten är belägen här.

Som tjänster som avser fastigheter anses bland annat expert- och fastighetsmäklartjänster, inkvarteringstjänster, beviljande av nyttjanderätt till fast egendom samt byggtjänster.

67 a § har upphävts genom L 13.11.2009/866.

67 b § har upphävts genom L 13.11.2009/866.

Persontransporttjänster ska anses vara sålda i Finland om de utförs här.

68 a § har upphävts genom L 13.11.2009/866.

Varutransporttjänster som överlåts till andra än näringsidkare ska anses vara sålda i Finland, om de utförs här.

Gemenskapsinterna varutransporter som överlåts till andra än näringsidkare ska med avvikelse från 69 § anses vara sålda i Finland om transportens avgångsort är i Finland.

Med gemenskapsintern varutransport avses en transport av varor där avgångsorten och ankomstorten är belägna i två olika medlemsstater.

Med avgångsort avses den ort där varutransporten inleds, utan hänsyn till den sträcka som tillryggalagts till den plats där varorna befinner sig. Med ankomstort avses den ort där transporten av varorna avslutas.

Försäljningslandet för korttidsuthyrning av transportmedel ska anses vara Finland, om transportmedlet överlåts till köparens förfogande här.

Försäljningslandet ska anses vara Finland om transportmedlet hyrs ut till någon annan än en näringsidkare, utom i fråga om korttidsuthyrning, om köparen är etablerad här eller är bosatt eller stadigvarande vistas här.

Försäljningslandet ska anses vara Finland om transportmedlet hyrs ut till någon annan än en näringsidkare, utom i fråga om korttidsuthyrning, om tjänsten överlåts till ett permanent driftställe som köparen har här i landet eller, när tjänsten inte överlåts till ett permanent driftställe, om köparen har sin hemort här.

När ett fartyg avsett för fritidsbruk överlåts till någon annan än en näringsidkare anses försäljningslandet vara Finland, utom vid korttidsuthyrning, om fartyget överlåts till köparens förfogande här och det överlåts från sätet för säljarens här etablerade ekonomiska verksamhet eller fasta driftställe.

När ett fartyg avsett för fritidsbruk överlåts till någon annan än en näringsidkare är försäljningslandet Finland, utom vid korttidsuthyrning, om fartyget överlåts till köparens förfogande här och det överlåts från säljarens här belägna hemort eller fasta driftställe.

Försäljningslandet anses inte vara Finland när fartyg avsedda för fritidsbruk överlåts till andra än näringsidkare, utom i fråga om korttidsuthyrning, om ett sådant fartyg överlåts till köparens förfogande från sätet för säljarens etablerade ekonomiska verksamhet eller fasta driftställe i en annan stat och det överlåts i den staten.

Försäljningslandet är inte Finland när fartyg avsedda för fritidsbruk överlåts till andra än näringsidkare, utom i fråga om korttidsuthyrning, om ett sådant fartyg överlåts till köparens förfogande från säljarens hemort eller fasta driftställe i en annan stat och det överlåts i den staten.

Med korttidsuthyrning avses i denna paragraf att transportmedlet får innehas eller användas under en sammanhängande period om högst 30 dagar och, när det gäller fartyg, högst 90 dagar.

Försäljningslandet ska anses vara Finland när näringsidkare ges tillträde till kurser, vetenskaps-, kultur-, underhållnings- och idrottsevenemang, mässor, utställningar och liknande arrangemang och för tjänster i omedelbar anknytning till tillträdet, om evenemangen äger rum här.

Tjänster som överlåts till någon annan än en näringsidkare och som gäller kurser, vetenskapliga tjänster, kultur-, underhållnings- och idrottsevenemang, mässor, utställningar och andra liknande arrangemang och deras organisering ska anses ha sålts i Finland, om verksamheten äger rum här.

Restaurang- och cateringtjänster ska anses vara sålda i Finland när de utförs här, om inte något annat föreskrivs i 69 f §.

Försäljningslandet ska anses vara Finland när restaurang- och cateringtjänster som under en persontransport inom gemenskapen utförs ombord på fartyg, luftfartyg eller tåg, om transportens avgångsort är belägen i Finland.

En resebyråtjänst enligt 80 § som överlåts till en näringsidkare ska anses vara såld i Finland, om den överlåts från ett fast driftställe som är beläget här. När en sådan tjänst inte överlåts från ett fast driftställe ska den anses vara såld i Finland, om säljaren har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet här i landet.

En resebyråtjänst enligt 80 § som överlåts till en näringsidkare ska anses vara såld i Finland, om den överlåts från ett fast driftställe som är beläget här. När en sådan tjänst inte överlåts från ett fast driftställe ska den anses vara såld i Finland, om säljaren har sin hemort här i landet.

Immateriella tjänster som överlåts till någon annan än en näringsidkare ska inte anses vara sålda i Finland, om de överlåts till en köpare som är etablerad utanför gemenskapen eller som är bosatt eller stadigvarande vistas utanför gemenskapen.

Immaterieltjänster som överlåts till någon annan än en näringsidkare ska inte anses vara sålda i Finland, om de överlåts till ett permanent driftställe som köparen har utanför gemenskapen eller, när tjänsterna inte överlåts till ett permanent driftställe, om köparen har sin hemort utanför gemenskapen.

Radio- och televisionssändningar, elektroniska tjänster och teletjänster som överlåts till andra än näringsidkare ska anses vara sålda i Finland när tjänsterna överlåts till en köpare som är etablerad i Finland eller som är bosatt eller stadigvarande vistas i Finland.

Bestämmelserna i 69 h § 1 mom. tillämpas också på radio- och televisionssändningar, elektroniska tjänster och teletjänster som överlåts till andra än näringsidkare.

En tjänst anses inte utgöra en elektronisk tjänst enbart av den orsaken att säljaren och köparen kommunicerar med varandra via e-post.

Med teletjänster avses tjänster för förmedling, sändning och mottagning av signaler, text- eller bildmeddelanden, ljudmeddelanden eller data via ledningar, radiovågor, optiskt eller med andra elektromagnetiska metoder och beviljande eller överföring av rätten att använda en sådan förmedlings-, sändnings- eller mottagningskapacitet, inbegripet tillhandahållande av tillgång till globala informationsnät.

Försäljningslandet för förmedlingstjänster som överlåts till andra än näringsidkare ska anses vara Finland, om den förmedlade tjänsten eller varan har sålts här.

Skatt betalas på försäljning av varor till passagerare på ett fartyg eller luftfartyg för att medtas som resgods, om försäljningen sker under sådan persontransport som avses i 63 c §.

Paragrafens 1 mom. tillämpas inte på försäljning av el, sådan gas som levereras genom ett naturgasnät som finns inom unionens territorium eller genom ett nät som är anslutet till ett sådant naturgasnät, eller värme och kyla som levereras genom ett nät för värme och kyla.

70 a § har upphävts genom L 24.6.1999/763.

Skatt betalas inte på försäljning av varor som medförs som personligt bagage till en resande som inte är bosatt eller stadigvarande vistas inom gemenskapen eller i Norge, om det utreds att resanden har fört ut varorna oanvända från gemenskapen under de tre följande månaderna efter försäljningsmånaden och om det vederlag som tagits ut hos resanden är minst 40 euro. Genom förordning av statsrådet utfärdas närmare bestämmelser om hur utredningen ska ges.

Skatt betalas inte på försäljning av varor som medförs som bagage till en passagerare som inte är bosatt eller stadigvarande vistas inom gemenskapen eller i Norge, om det utreds att passageraren, så som föreskrivs genom förordning av statsrådet, har fört ut varorna oanvända från gemenskapen under de tre följande månaderna efter försäljningsmånaden och om det vederlag som uppburits hos passageraren är minst 40 euro.

Skatt betalas inte på försäljning av en vara eller en grupp av varor som normalt utgör en helhet till en person som är bosatt eller stadigvarande vistas i Norge och som i omedelbar anslutning till försäljningen har medfört varorna som bagage till Norge och där betalt mervärdesskatt i samband med införseln. En ytterligare förutsättning är att varans eller varugruppens försäljningspris exklusive skatt är minst 170 euro.

Skatt betalas inte på försäljning i ett på en flygplats beläget tullager enligt artikel 99 i tullkodexen eller på försäljning i ett lager enligt 72 j § av varor för att medföras som personligt bagage till dem som reser utanför gemenskapen. Till en person som är bosatt eller stadigvarande vistas i Norge får dock skattefritt säljas endast alkoholdrycker, tobaksprodukter, choklad- och konfektyrvaror, parfymer, kosmetiska preparat och toalettmedel.

Skatt betalas inte på försäljning i ett på en flygplats beläget tullager enligt artikel 99 i tullkodexen eller på försäljning i ett lager enligt 72 j § av varor för att medföras som bagage till dem som reser utanför gemenskapen. Till en person som är bosatt eller stadigvarande vistas i Norge får dock skattefritt säljas endast alkoholdrycker, tobaksprodukter, choklad- och konfektyrvaror, parfymer, kosmetiska preparat och toalettmedel.

Skatt betalas inte på försäljning av varor som medförs som bagage till en passagerare som inte har sin hemort inom gemenskapen eller i Norge, om det utreds att han, så som föreskrivs genom förordning av statsrådet, har fört ut varorna oanvända från gemenskapen under de tre följande månaderna efter försäljningsmånaden och om det vederlag som uppburits hos passageraren är minst 40 euro.

Skatt betalas inte på försäljning av en vara eller en grupp av varor som normalt utgör en helhet till en person som har sin hemort i Norge och som i omedelbar anslutning till försäljningen har medfört varorna som bagage till Norge och där betalt mervärdesskatt i samband med införseln. En ytterligare förutsättning är att varans eller varugruppens försäljningspris exklusive skatt är minst 170 euro.

Skatt betalas inte på försäljning i ett på en flygplats beläget tullager enligt artikel 99 i tullkodexen eller på försäljning i ett lager enligt 72 j § av varor för att medföras som bagage till dem som reser utanför gemenskapen. Till en person som har sin hemort i Norge får dock skattefritt säljas endast alkoholdrycker, tobaksprodukter, choklad- och konfektyrvaror, parfymer, kosmetiska preparat och toalettmedel.

Skatt betalas inte på försäljning av transporttjänster som gäller internationell postförmedling och därtill anslutna tjänster till en försäljare av de posttjänster som avses i 33 b §.

Köparen ska inte betala skatt för andra sådana tjänster som avses i 65 § än uthyrningstjänster, om han har betalat skatt för importen av den vara som ansluter sig till tjänsten.

Skatt betalas inte på sådan gemenskapsintern varuförsäljning som nämns i 72 b §.

Med gemenskapsintern försäljning avses försäljning av lös egendom, om säljaren, köparen eller någon annan för deras räkning transporterar föremålet från Finland till köparen i en annan medlemsstat. Föremålet kan före transporten till en annan medlemsstat levereras till näringsidkaren för utförande av arbetet.

Försäljningen av en vara betraktas som gemenskapsintern försäljning endast om köparen är en näringsidkare eller en annan juridisk person än en näringsidkare som är verksam i någon annan medlemsstat än Finland.

Försäljningen av nya transportmedel som avses i 26 d § betraktas som gemenskapsintern försäljning även när det är fråga om en situation som avses i 3 mom. eller när köparen är en enskild person.

Försäljning av en vara betraktas inte som gemenskapsintern försäljning, om det förfarande som avses i 79 a § har tillämpats på försäljningen eller om det är fråga om försäljning av el, sådan gas som levereras genom ett naturgasnät som finns inom unionens territorium eller genom ett nät som är anslutet till ett sådant naturgasnät, eller värme och kyla som levereras genom ett nät för värme och kyla.

Som gemenskapsförsäljning betraktas också överföringar av varor enligt 18 a §.

Försäljningen av accispliktiga varor betraktas som gemenskapsintern försäljning också i de fall som nämns i 72 b § 3 mom., om överföringen av varorna sker med iakttagande av förfarandena enligt accislagstiftningen i den stat där transporten upphör.

Skatt betalas inte på försäljning av varor och tjänster till i andra medlemsstater belägna diplomatiska beskickningar och andra beskickningar med samma status, till utsända konsulers byråer samt till deras personal, under motsvarande förutsättningar som skattefrihet eller återbäring beviljas i placeringsstaten.

Skatt betalas inte på försäljning av varor och tjänster till i andra medlemsstater belägna organ inom Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen som omfattas av protokollet av den 8 april 1965 om Europeiska unionens immunitet och privilegier, eller till personalen vid dessa organ, under motsvarande förutsättningar som skattefrihet beviljas i placeringsstaten.

Skatt betalas inte på försäljning av varor och tjänster till sådana andra internationella organisationer belägna i andra medlemsstater än de som avses i 2 mom. eller till deras personal, med de begränsningar och under de förutsättningar som har fastställts i avtalet om grundande av organisationen eller i värdlandsöverenskommelsen. En förutsättning för skattefriheten är att placeringsstaten har erkänt organisationen som en internationell organisation.

Skatt betalas inte på försäljning av varor och tjänster som tillhandahålls väpnade styrkor i en annan medlemsstat när styrkorna tillhör en stat som är medlem i Atlantpakten och deltar i gemensamt försvar eller när varorna och tjänsterna tillhandahålls civilpersonal som åtföljer dessa styrkor eller de är avsedda för styrkornas mässar och marketenterier, under motsvarande förutsättningar som skattefrihet beviljas i destinationsstaten. Skattefriheten gäller inte destinationsstatens eget försvar.

Förutsättningarna för skattefrihet skall påvisas så som stadgas genom förordning.

Skatt betalas inte på försäljning av motorfordon, om köparen har rätt till skattefri import av motsvarande fordon med stöd av 94 § 1 mom. 20 punkten eller rätt till den återbäring som avses i 129 § 1 mom. Förutsättningarna för skattefrihet skall påvisas så som bestäms genom förordning.

Om köparen av ett fordon som avses i 1 mom. säljer, hyr ut, upplåter utan vederlag eller på annat sätt överlämnar fordonet för att begagnas av någon annan än en till motsvarande skattefritt fordon berättigad innan tre år har förflutit från den dag då fordonet registrerades för ifrågavarande ändamål, skall han betala den skatt från vilken säljaren med stöd av 1 mom. har befriats. Om köparen när han flyttar från Finland innan den föreskrivna tiden har gått ut, här säljer ett fordon som har varit i hans bruk, skall han i skatt betala 1/36 för varje hel eller ofullständig månad som återstår av tiden.

Vad som bestäms i 2 mom. tillämpas också på fordon som förvärvats för ovan i 1 mom. avsett ändamål och för vars del införseln eller det gemenskapsinterna förvärvet har varit skattefritt. Skatten bestäms då på grundval av den skatt från vilken köparen har befriats i samband med införseln eller det gemenskapsinterna förvärvet.

I fråga om betalning av skatt som avses i 2 och 3 mom., skattemyndigheter, anmälningsskyldighet, fastställande av skatt, förhandsavgörande, sökande av ändring och återbäring av skatt gäller vad som bestäms om bilskatt.

Om det är fråga om en vara vars överföring från frilager eller friområde till någon plats inom gemenskapen inte innebär import av varan, är en förutsättning för skattefriheten till 1 mom. 1 och 3 punkten att varan placeras till exportförfarande som avses i artikel 161 i tullkodexen.

En förutsättning för att försäljning som avses i 1 mom. 3 och 4 punkten skall vara skattefri är att varan i samband med försäljningen inte överförs från ett förfarande, friområde eller frilager som avses i paragrafen. Detta tillämpas dock inte om överföringen av varan innebär import.

Skatt betalas inte på ett gemenskapsinternt varuförvärv, om skatt enligt 1 mom. 1 eller 2 punkten inte skulle uppbäras på försäljning av varan om försäljningen skulle ske i Finland.

Vad som föreskrivs i 1 mom. tillämpas också på andra varor, om varorna är avsedda för en näringsidkare att säljas enligt 70 § 1 mom. 6 punkten för utrustning av ett luftfartyg, eller för att säljas enligt 70 § 1 mom. 7 och 8 punkten och 2 mom. eller 70 b § 3 mom. eller för att säljas på en plats som avses i 70 b § 3 mom. till resande till en annan medlemsstat för att medtas som bagage.

Vad som bestäms i 1 mom. tillämpas också på andra varor, om varorna är avsedda för en näringsidkare att säljas enligt 70 § 1 mom. 7 punkten och 2 mom. eller 70 b § 3 mom. eller för att säljas på en plats som avses i 70 b § 3 mom. till resande till en annan medlemsstat för att medtas som bagage.

Med varor som omfattas av skatteupplagringsförfarande avses varor i ett skattefritt lager som hålls med stöd av tillstånd enligt 72 k § vilka inte omfattas av upplagringsförfarande enligt artikel 50 eller 98 i tullkodexen. En vara anses dock inte omfattas av skatteupplagringsförfarande, om den är avsedd att säljas i detaljhandelsledet, med undantag för en vara som avses i 72 i § 2 mom., eller om den används i lagret.

Punktskattepliktiga varor anses omfattas av skatteupplagringsförfarande när de finns i ett sådant skatteupplag som avses i 6 § 5 punkten i punktskattelagen (182/2010).

En vara omfattas av skatteupplagringsförfarande även när den inom finskt territorium överförs från ett skattefritt lager eller från ett lager som avses i 2 mom. till ett annat.

Tillstånd till hållande av skattefritt lager beviljas av Skatteförvaltningen på ansökan. I tillståndsbeslutet fastställs villkoren för hållande av lagret. Skatteförvaltningen kan kräva att en säkerhet ska ställas för betalning av skatt.

Som lagerhållare kan godkännas en näringsidkare som i fråga om de ekonomiska omständigheterna och även i övrigt lämpar sig som sådan.

Godkännandet som lagerhållare kan återkallas, om förutsättningar för godkännade inte längre föreligger eller om tillståndsvillkoren inte har iakttagits.

Skatteförvaltningen meddelar närmare föreskrifter om villkoren för hållande av lagret.

Skatt skall betalas på överföringen av en vara från ett förfarande, ett friområde eller ett frilager som avses i 72 h §.

Skyldig att betala skatt på sådan överföring av en vara som avses i 72 l § är den som är ansvarig för att ett förfarande som avses i 72 h § upphör eller för överföringen från friområdet eller frilagret.

Skyldighet att betala skatt uppstår när varan överförs från ett förfarande, ett friområde eller ett frilager som avses i 72 h §.

Ansvarig för den skatt som skall betalas när en vara överförs från skatteupplagringsförfarande är också den som håller ett skattefritt lager eller ett lager som avses i 72 j § 2 mom.

Grunden för skatt på försäljning är vederlaget utan skattens andel, om inte något annat föreskrivs i 73 c §. Med vederlag avses det mellan säljaren och köparen avtalade priset inklusive samtliga pristillägg.

Bilskatt på fordon som ett i 39 § i bilskattelagen (1482/1994) avsett registrerat ombud enligt 4 § 2 mom. i nämnda lag betalat i stället för en i fordonstrafikregistret införd fordonsägare och debiterat av denne, utgör inte del av det vederlag som ombudet debiterat en återförsäljare för försäljning av fordonet och inte heller av det vederlag som en återförsäljare debiterat en i fordonsregistret införd fordonsägare för försäljning av ett fordon.

Om grunden för skatt på varuimport stadgas i 9 kap.

Om grunden för skatt på överföring av varor från upplagringsförfarande stadgas i 72 n §.

Grunden för skatten på ett gemenskapsinternt varuförvärv är vederlaget utan skattens andel, om inte något annat föreskrivs i 73 c §.

Grunden för skatten på sådana gemenskapsinterna förvärv som nämns i 26 a § 2 mom. 1 och 2 punkten är det i 74 § nämnda värdet.

I skattegrunden inräknas den accis som den som gemenskapsinternt förvärvar varor skall betala på accispliktiga varor.

Från skattegrunden får dras av den accis som har betalts i det land därifrån varutransporten utgått, om accisen har återbetalts åt den som gjort det gemenskapsinterna varuförvärvet.

Om vederlaget utan skattens andel är avsevärt mindre än marknadsvärdet enligt 73 e §, ska marknadsvärdet utgöra grunden för skatt på försäljning eller på gemenskapsinternt förvärv enligt 26 a § 1 mom.

Vad som föreskrivs i 1 och 2 mom. tillämpas inte, om säljaren enligt bestämmelserna om eget bruk inte skulle vara skyldig att betala skatt när en vara eller tjänst överlåts utan vederlag.

Med marknadsvärde avses hela det belopp som köparen av en vara eller tjänst, i samma försäljningsled som det där försäljningen av varan eller tjänsten äger rum, i fri konkurrens, skulle få betala till en oberoende försäljare i den medlemsstat där försäljningen eller det gemenskapsinterna förvärvet beskattas för att vid den tidpunkten erhålla de ifrågavarande varorna eller tjänsterna.

Det belopp som avses i 1 och 2 mom. inkluderar inte skattens andel.

76 a § har upphävts genom L 30.12.2010/1392.

Den skattegrund som avses i 74–76 § inkluderar inte skattens andel.

Ett senare influtet belopp som dragits av enligt 1 mom. 2 punkten såsom kreditförlust skall läggas till skattegrunden.

Det belopp som avses i 1 och 2 mom. inkluderar inte skattens andel.

Från skattegrunden får dras av sådana års- och omsättningsrabatter, köp- och försäljningsgottgörelser, överskottsåterbäringar och andra sådana rättelseposter samt ersättning för återsända förpackningar och transportförnödenheter som säljaren beviljat och som gäller gemenskapsinterna förvärv av skattepliktiga varor.

Från skattegrunden får dras av sådana års- och omsättningsrabatter, köp- och försäljningsgottgörelser, överskottsåterbäringar och andra sådana rättelseposter samt ersättning för återsända förpackningar och transportförnödenheter.

Till skattegrunden hänförs sådana understöd och bidrag som direkt anknyter till priset på varan eller tjänsten.

När varan eller tjänsten säljs av en kommun, betraktas det av verksamheten förorsakade underskott som kommunen har täckt inte som understöd och bidrag som direkt anknyter till priserna.

Till skattegrunden hänförs det belopp som Rundradion Ab får ur statens televisions- och radiofond och den ersättning som Ålands Radio och TV Ab får av Ålands landskapsregerings inkomster av televisionsavgifter.

Det belopp som avses i 1 och 3 mom. inkluderar inte skattens andel.

Då en skattskyldig återförsäljare säljer begagnade varor, konstverk, samlarföremål eller antikviteter som han anskaffat för skattepliktig återförsäljning, får som grund för skatten betraktas vinstmarginalen utan skattens andel.

En vara betraktas anskaffad för återförsäljning också då den säljs i delar.

Med skattskyldig återförsäljare avses en skattskyldig som i form av affärsverksamhet köper eller importerar begagnade varor, konstverk, samlarföremål eller antikviteter för återförsäljning.

Med begagnade varor avses lös egendom som har varit i användning och som är lämplig för vidare användning i befintligt skick, efter reparation eller iståndsättning eller demonterad. Som begagnade varor betraktas dock inte konstverk, samlarföremål och antikviteter.

Med antikviteter avses föremål, andra än konstverk och samlarföremål, med en ålder av mer än 100 år.

En skattskyldig återförsäljare får tillämpa det förfarande som avses i 79 a § även på konstverk, samlarföremål och antikviteter som han själv importerar eller på sådana konstverk som han köpt och vid vars försäljning eller gemenskapsinterna förvärv nedsatt skattesats har tillämpats med stöd av 85 a § 1 mom. 9 punkten.

Om en skattskyldig återförsäljare på försäljningsverifikatet har gjort en anteckning om den skatt som skall betalas på försäljningen, tillämpas utan hinder av 79 a eller 79 g § de allmänna stadgandena i denna lag på försäljningen.

Vad 79 a § stadgar tillämpas inte på försäljning av nya transportmedel som avses i 26 d §, om transportmedlet så som anges i 72 b § 1 mom. transporteras till en annan medlemsstat.

Den vinstmarginal som avses i 79 a § är skillnaden mellan vederlaget för försäljningen av varan och varans inköpspris, om inte något annat stadgas i 79 k §.

Som inköpspris enligt 1 mom. för konstverk, samlarföremål eller antikviteter som en skattskyldig återförsäljare själv importerar betraktas grunden för skatten enligt 9 kap. ökad med skattens andel. Som inköpspris enligt 1 mom. för konstverk enligt 79 g § som en skattskyldig återförsäljare förvärvat gemenskapsinternt betraktas grunden för skatten enligt 73 a § ökad med skattens andel.

Om varans inköpspris är högre än vederlaget för försäljningen av den, får skillnaden inte dras av från vederlagen för försäljningen av andra varor.

En skattskyldig återförsäljare får som vinstmarginal använda vinstmarginalen under den skatteperiod som avses i 162 a §.

Skatteperiodens vinstmarginal är skillnaden mellan det sammanlagda beloppet av vederlagen för varor som sålts under skatteperioden och som omfattas av det förfarande som avses i 79 a § och det sammanlagda beloppet av inköpspriserna för varor som anskaffats under skatteperioden och som omfattas av nämnda förfarande.

Om det sammanlagda beloppet av inköpspriserna enligt 2 mom. är större än det sammanlagda beloppet av vederlagen för de varor som sålts, kan skillnaden under följande skatteperiod läggas till det sammanlagda beloppet av inköpspriserna för varor som omfattas av förfarandet enligt denna paragraf.

Om en vara vars inköpspris har avdragits så som avses i 2 mom. vid beräkningen av skatteperiodens vinstmarginal tas i annan användning än för att återsäljas som skattepliktig eller om på försäljningen tillämpas 79 j § eller om det på försäljningsverifikatet har gjorts en anteckning om skatten enligt 79 h §, skall det avdragna beloppet läggas till skatteperiodens vinstmarginal.

När en researrangör säljer varor och tjänster i eget namn som han köpt av en annan näringsidkare för att direkt utnyttjas av en resande, anses researrangören sälja en enda tjänst (resebyråtjänst).

Grunden för skatt på en resebyråtjänst är vinstmarginalen utan skattens andel. Vinstmarginalen är skillnaden mellan vederlaget för försäljningen av resebyråtjänsten och inköpspriset för tjänster och varor som förvärvats av andra näringsidkare för att direkt utnyttjas av en resande. I inköpsprisen ingår skattens andel.

Om en tjänst eller vara vars inköpspris enligt 2 mom. har dragits av när vinstmarginalen beräknats används för annat ändamål än försäljning som resebyråtjänst, ska det belopp som dragits av läggas till vinstmarginalen.

Ett belopp i utländsk valuta omräknas till euro så att enligt val av den skattskyldige den senaste säljkurs som noterats av en affärsbank eller Europeiska centralbanken tillämpas vid den tidpunkt som nämns i 15 eller 16 §. Faktureringstidpunkten eller den tidpunkt då beloppet har influtit är dock avgörande för om skatten med stöd av 13 kap. periodiseras till faktureringsmånaden eller den månad då beloppet inflyter.

Den avgörande tidpunkten vid gemenskapsintern försäljning och gemenskapsinternt varuförvärv är den 15 dagen i kalendermånaden efter den tidpunkt då skyldigheten att betala skatt uppstår, eller om köparen av varan har fått en faktura för den levererade varan eller en motsvarande handling före denna tidpunkt, faktureringstidpunkten.

När en vara eller tjänst som är i delvis avdragsgill användning säljs, utgör skattegrunden den del av det i 73 § angivna beloppet som svarar mot den avdragsgilla användningens andel av varans eller tjänstens hela användningsändamål.

När en vara eller en tjänst delvis tas i eget bruk utgör skattegrunden den del av det i 74–77 §§ angivna beloppet som svarar mot det egna brukets andel av varans eller tjänstens hela användningsändamål.

83 § har upphävts genom L 29.12.1995/1767.

I skatt ska betalas 24 procent av skattegrunden, om inte något annat anges i 85 eller 85 a §.

Såsom ovan i 1 mom. 4 punkten avsedda inträdesavgifter anses också avgifter med inträdesavgiftskaraktär som uppbärs för användning av anläggningar i nöjesparker och andra motsvarande anläggningar.

Med avvikelse från 85 och 85 a § ska i skatt betalas 24 procent av skattegrunden för sådana förpackningar och transportförnödenheter som berättigar till ersättning vid återsändande.

Med import av varor avses införsel av varor till gemenskapen. Som import av varor betraktas dock inte införsel av sådana varor som i en annan situation än en som avses i 86 a § 4 mom. har placerats till internt förpassningsförfarande som avses i artikel 163-165 i tullkodexen.

Varuimporten sker i Finland om varan är i Finland när den införs till gemenskapen om inte något annat stadgas i 2 mom.

Om på varan vid införseln till gemenskapens tullområde har tillämpats en tullklareringsform eller ett tullförfarande som nämns i 3 mom. sker varuimporten i Finland i det fall att varan är i Finland när förfarandet i fråga upphör.

Vad 2 mom. stadgar tillämpas också på varor som införs från gemenskapens tullområde men från områden utanför gemenskapens skatteområde, då varorna har placerats till internt förpassningsförfarande som avses i artikel 163-165 i tullkodexen eller enligt något förfarande som avses i 3 mom. 1-4 punkten.

Skyldig att betala skatt på import av en vara är varans innehavare enligt artikel 4.18 i tullkodex. Detta tillämpas även på den som har ställningen av innehavare om importen sker från tullområdet till gemenskapens skatteområde.

Ansvarig för att skatten betalas är utöver vad 1 mom. stadgar den som enligt artikel 201-208 och 212-216 i tullkodex är skyldig att betala en uppkommen tullskuld.

Skyldig att betala skatten på en vara som sålts på tullauktion är köparen.

Om tidpunkten för uppkomsten av skyldigheten att betala skatt gäller vad artikel 201-208 och 212-216 i tullkodex stadgar om tidpunkten för uppkomsten av tullskuld.

Skattegrunden för skatten på import av en vara är det tullvärde som fastställts enligt artikel 28-36 i tullkodex och artikel 141-181 i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 om tillämpningsföreskrifter för tullkodex (tillämpningsförordning), om inte något annat stadgas i denna lag.

Skattegrunden för en vara som sålts på tullauktion är varans auktionspris.

Skattegrunden för skatten på ett datamedium och ett därpå lagrat ADB-standardprogram är det sammanlagda värdet av datamediet och det därpå lagrade ADB-programmet.

Om importören är någon annan än en näringsidkare eller en juridisk person som intagits i registret över mervärdesskattskyldiga, är skattegrunden för skatten på ett datamedium och ett därpå lagrat ADB-specialprogram det sammanlagda värdet av datamediet och ADB-specialprogrammet.

Om importören är någon annan än en näringsidkare är skattegrunden för skatten på ett datamedium och ett därpå lagrat ADB-specialprogram det sammanlagda värdet av datamediet och ADB-specialprogrammet.

Skattegrunden för en vara som har reparerats, tillverkats eller annars behandlats utanför gemenskapen och likaså för en vara av samma slag som har importerats i stället för den som sänts för reparation, är beloppet av reparations-, behandlings- eller motsvarande kostnader och fraktkostnaderna samt värdet av delarna i varan som fogats utanför gemenskapen. Detta stadgande tillämpas emellertid inte om varan skattefritt har sålts till ett område utanför gemenskapen eller om en vara som i Finland varit i avdragsgill användning har sålts utanför gemenskapen.

Vad 1 mom. stadgar om skattegrunden för en vara som har införts i stället för en motsvarande vara som har sänts till ett område utanför gemenskapen för reparation tillämpas även när en defekt vara har utförts ur gemenskapen, förstörts under myndighets tillsyn eller överlåtits till staten utan att staten har åsamkats kostnader, om detta har skett innan tullarna för den i stället införda varan antecknats i bokföringen.

I skattegrunden inkluderas transport-, lastnings-, lossnings- och försäkringskostnader samt andra sådana kostnader i samband med importen av varan, fram till den första destinationsort i Finland som finns angiven i transportavtalet.

Om det vid den tidpunkt då skyldighet att betala skatt uppstår är känt att varan transporteras till en annan destinationsort inom gemenskapens område, inkluderas kostnaderna dock i skattegrunden fram till denna destinationsort.

92 § har upphävts genom L 29.12.1994/1486.

I skattegrunden inkluderas skatter, tullar, importavgifter och övriga avgifter som i samband med förtullningen skall uppbäras till staten eller gemenskapen med anledning av importen av varan, med undantag för mervärdesskatt. I skattegrunden inkluderas också skatter och övriga avgifter som skall betalas utanför Finland. Detta stadgande tillämpas inte på varor som har sålts på tullauktion.

I skattegrunden inkluderas också värdet av skattegrunden för sådana i samband med en importerad vara utförda tjänster som med stöd av 72 h § 1 mom. 5 punkten har sålts skattefritt.

Om en importerad vara med stöd av 72 h § 1 mom. 3 punkten har sålts skattefritt, är skattegrunden värdet av skattegrunden för den senaste dylika försäljningen av varan ökad med värdet av skattegrunden för de tjänster enligt 1 mom. som utförts efter denna försäljning.

Vad 1 mom. stadgar tillämpas också på varor som införs från gemenskapens tullområde, men från ett område utanför gemenskapens skatteområde, och som skulle vara tullfria om de infördes från ett område utanför tullområdet.

Importen av ett datamedium och därpå lagrat adb-specialprogram är skattefri, om importören är en näringsidkare eller en juridisk person som finns upptagen i registret över mervärdesskattskyldiga.

Importen av en vara är skattefri, om importtransporten av varan upphör i en annan medlemsstat och om varan vid gemenskapsintern försäljning är skattefri och importören är en näringsidkare.

En resande som anländer till Finland från ett område utanför gemenskapen får i sitt personliga resgods skattefritt föra in varor i högst de mängder som anges i 95 a–95 e §. En förutsättning för skattefrihet är att införseln inte är av kommersiell natur.

Som personligt resgods betraktas resgods som resanden kan visa upp för tullmyndigheten vid sin ankomst till Finland. Som personligt resgods betraktas också resgods som resanden kan visa upp för tullmyndigheten först vid en senare tidpunkt, om resanden lägger fram en redogörelse för att det företag som ansvarar för transporten vid resandens avresa registrerat dessa varor som medföljande resgods.

En resande får föra in flera än en tobaksprodukt enligt 1 mom. skattefritt, om de procentuella andelarna av de skattefria maximimängderna uppgår till sammanlagt högst 100.

Personer under 18 år får inte föra in tobaksprodukter skattefritt.

Som cigariller betraktas cigarrer som väger högst 3 gram per styck.

En resande får med stöd av 95 § skattefritt föra in 4 liter icke-mousserande viner och 16 liter öl.

En resande får skattefritt föra in produkter enligt såväl 2 mom. 1 som 2 punkten, om de procentuella andelarna av de skattefria maximimängderna uppgår till sammanlagt högst 100.

Med stöd av 95 § får det bränsle som finns i ett motordrivet transportmedels sedvanliga bränsletank och för varje motordrivet transportmedel högst 10 liter bränsle som transporteras med transportmedlet i en bärbar tank föras in skattefritt.

Andra varor än alkohol, alkoholdrycker, tobaksprodukter som räknas upp i 95 a § och bränslet i motordrivna transportmedel får med stöd av 95 § föras in skattefritt till ett värde av högst 300 euro. Om resanden har anlänt flyg- eller sjöledes med ett annat luftfartyg eller fartyg än ett luftfartyg eller fartyg i nöjesbruk, är det maximala värdet för skattefri införsel dock 430 euro.

Ett luftfartyg eller fartyg är på det sätt som avses i 1 mom. i nöjesbruk när dess ägare eller innehavare använder det för andra än kommersiella ändamål. Med kommersiella ändamål avses i synnerhet sådan varu- eller persontransport eller sådant utförande av tjänster som sker mot vederlag eller för myndighetsändamål.

Värdet på en enskild vara kan inte delas upp i en skattefri och en skattebelagd del, om värdet på de varor som förs in överstiger det värde som anges i 1 mom.

Den som hör till personalen på ett transportmedel i yrkesmässig trafik mellan Finland och ett land eller område utanför gemenskapen får med stöd av 95 § från sina arbetsresor under en kalendermånad skattefritt föra in varor i den mängd som enligt 95 a–95 d § skattefritt får föras in på en gång.

En förutsättning för skattefrihet är dessutom att den som för in varorna antecknar varorna i en förtullningsbok i samband med införseln. Tullen meddelar närmare föreskrifter om utfärdandet av en förtullningsbok och dess form och innehåll.

Med avvikelse från bestämmelserna i 1 mom. får den som hör till personalen på ett transportmedel i landtrafik under en kalendermånad föra in varor enligt 95 d § till ett värde av 430 euro, förutsatt att det totala värdet på de varor som förs in på en gång inte överstiger 300 euro.

Importen av en vara är skattefri om det när denna lag träder i kraft har avtalats om skattefriheten i en för Finland förpliktande överenskommelse med en främmande stat.

97 § har upphävts genom L 16.12.1994/1218.

98 § har upphävts genom L 16.12.1994/1218.

99 § har upphävts genom L 16.12.1994/1218.

Mervärdesskatten återbärs inte på grund av beslut som gäller återbäring eller annulering av tull enligt tullkodex eller på grund av beslut med anledning av besvär, om den skatt som har betalts på en importerad vara har kunnat dras av enligt 10 kap. eller fås som återbäring enligt 122, 130 eller 131 §.

Vid mervärdesbeskattningen av varuimport tillämpas inte stadganden om tull, om det inte särskilt stadgas om saken i denna lag.

I fråga om förfarandet vid import av varor, betalning, återbäring och återindrivning av skatt samt även om annat förfarande, om uppskov med betalning av skatt, skatteförhöjning, felavgift, efterbeskattning och sökande av ändring samt om sekretess i fråga om uppgifter och om utlämnande och erhållande av sekretessbelagda uppgifter gäller, om inte något annat föreskrivs i denna lag, i tillämpliga delar vad som i tullagstiftningen föreskrivs om tull.

Vad tullagstiftningen stadgar om formaliteter som gäller varor som införs till gemenskapens tullområde samt om tillfällig upplagring, överföring till frilager eller friområde eller placering enligt tullupplagringsförfarande, internt förädlingsförfarande med suspensionsarrangemang eller helt tullfritt temporärt importförfarande, tillämpas också på varor som införs från gemenskapens tullområde, men från ett område utanför gemenskapens skatteområde, till gemenskapens skatteområde.

Om ett belopp i utländsk valuta måste räknas om för att skattegrunden skall kunna fastställas vid import av en vara, tillämpas samma växelkurs som vid fastställandet av tullvärdet vid den tidpunkt som avses i 87 § i denna lag.

Vid mervärdesbeskattningen av varuimport är det minsta skattebelopp som uppbärs eller indrivs 5 euro.

Vad som föreskrivs i 1 mom. tillämpas inte i situationer som avses i 2 § 2 mom. i tullförordningen (1543/1994).

Med skattepliktig rörelse avses verksamhet som enligt denna lag medför skattskyldighet för den som säljer en vara eller en tjänst.

Med i förvärv inkluderad skatt avses i denna lag den skatt som nämns i 1 mom.

4 mom. har upphävts genom L 29.12.1995/1767.

En förutsättning för avdragsrätten enligt 102 § 1 mom. 1 och 3 punkten är att den skattskyldige över den vara eller tjänst som köpts har en av säljaren utfärdad faktura enligt 209 e eller 209 f § eller en annan verifikation som kan betraktas som faktura. Om det är fråga om en sådan situation som avses i 209 a § 4 mom., ska fakturan överensstämma med sådana bestämmelser i säljarens etableringsmedlemsstat som motsvarar 209 e §.

Avdragsrätten för skatt som enligt 2 a, 8 a–8 d eller 9 § ska betalas på ett köp eller för skatt som ska betalas på ett gemenskapsinternt förvärv förutsätter dessutom att den skattskyldige har fullgjort sin deklarationsskyldighet enligt 162 § eller att skatten har påförts. Får den skattskyldige inte en i 1 mom. avsedd faktura av säljaren, förutsätter avdragsrätten att den skattskyldige själv upprättar en verifikation som i tillämpliga delar innehåller de uppgifter som avses i 209 e § 1 mom. samt anger den skatt som ska betalas och den skattesats som ska tillämpas på köpet eller det gemenskapsinterna förvärvet.

Avdragsrätten för skatt som enligt 2 a, 8 a–8 c eller 9 § ska betalas på ett köp eller för skatt som ska betalas på ett gemenskapsinternt förvärv förutsätter dessutom att den skattskyldige har fullgjort sin deklarationsskyldighet enligt 162 § eller att skatten har påförts. Får den skattskyldige inte en i 1 mom. avsedd faktura av säljaren, förutsätter avdragsrätten att den skattskyldige själv upprättar en verifikation som i tillämpliga delar innehåller de uppgifter som avses i 209 e § 1 mom. samt anger den skatt som ska betalas och den skattesats som ska tillämpas på köpet eller det gemenskapsinterna förvärvet.

I fråga om skatt som skall betalas på en importerad vara är förutsättningen för avdragsrätten att importören har förtullningsbeslutet och därtill hörande handlingar.

102 b § har upphävts genom L 9.1.2009/6.

En förutsättning för avdrag av skatt enligt 102 § 1 mom. 5 punkten är att den skattskyldige har en uträkning över grunden för den skatt som skall betalas. Den skattskyldige skall också ha i 102 a § avsedda handlingar över försäljningar, importer och gemenskapsinterna förvärv som med stöd av 72 n § 1 eller 2 mom. räknas till skattegrunden.

Den skattskyldige får för en fastighet eller byggtjänst som han anskaffat för skattepliktig rörelse dra av den skatt som överlåtaren enligt 31, 31 a eller 33 § ska betala på byggtjänster som utförts på fastigheten, om fastigheten före överlåtelsen inte hade tagits i överlåtarens bruk.

En förutsättning för rätten till avdrag är att överlåtaren ger mottagaren en utredning om beloppet av den skatt som överlåtaren ska betala.

104 § har upphävts genom L 23.11.2007/1061.

105 § har upphävts genom L 23.11.2007/1061.

Om en fastighetsinnehavare ansöker om att bli skattskyldig så som avses i 30 §, får han i stället för justering av avdrag enligt 11 kap. göra avdrag enligt 102 och 103 § från en fastighet som han anskaffat eller en tjänst eller vara som han köpt för den skattepliktiga fastighetsöverlåtelsen före sin ansökan eller dra av den skatt som betalts på byggtjänster som han själv har utfört för det nämnda ändamålet före ansökan. En förutsättning är att fastighetsinnehavaren har ansökt om att bli skattskyldig inom sex månader från ibruktagandet av fastigheten.

Den avdragsrätt som avses i 1 mom. gäller endast nybyggen och ombyggnad av en fastighet.

Om fastighetsinnehavaren ansöker om att bli skattskyldig så som avses i 30 §, anses han i samband med justering av avdrag enligt 11 kap. ha använt den fastighet som han före ansökan har anskaffat eller för vilken han köpt eller utfört byggtjänster för den skattepliktiga fastighetsöverlåtelsen för ett ändamål som berättigar till avdrag. En förutsättning är att fastighetsinnehavaren har ansökt om att bli skattskyldig inom sex månader från det att han tagit fastigheten i bruk.

107 § har upphävts genom L 16.12.1994/1218.

108 § har upphävts genom L 16.12.1994/1218.

109 § har upphävts genom L 16.12.1994/1218.

110 § har upphävts genom L 29.12.1994/1486.

Den skattskyldige får göra ett avdrag enligt 102 § för köpta energinyttigheter också i det fall att debiteringen ingår i den skattefria hyran eller det skattefria vederlaget för fastigheten. Avdraget får dock uppgå endast till ett belopp som motsvarar skatten för energinyttigheter eller bränsle som fastighetens ägare eller innehavare har köpt.

En förutsättning för avdragsrätten är att säljaren ger köparen en utredning om beloppet av skatten på säljarens inköp av energinyttigheter eller bränsle.

När den skattskyldige i avdragsgill användning tar en vara som varit i annat bruk, får han dra av den skatt som inkluderats i förvärvet av varan eller den skatt som han har betalt för en vara som han tillverkat för eget bruk. Om varans sannolika överlåtelsepris är lägre än dess ursprungliga inköpspris eller motsvarande värde, får den mot värdeminskningen svarande skatten dock inte dras av.

I samband med att en skattepliktig rörelse inleds får den skattskyldige från skattepliktigt anskaffade eller tillverkade varor som han innehar och som används för ett avdragsgillt syfte göra ett avdrag som avses i 1 mom.

Avdrag som nämns i 1 eller 2 mom. får inte göras från en fastighet.

Vad som i 1 och 2 mom. föreskrivs om varor skall tillämpas också på andra tjänster än byggtjänster.

En förutsättning för avdragsrätten är att den skattskyldige uppgör en verifikation vid den tidpunkt nyttigheten tas i avdragsgill användning. Till den del det gäller en vara eller tjänst som den skattskyldige köpt eller en vara som den skattskyldige importerat tillämpas dessutom vad som föreskrivs i 102 a §.

Den som köper en uthyrningstjänst får dra av den skatt som skall betalas på importen av den vara som han hyr, om han med stöd av 9 § skall betala skatt för att han hyr varan.

Den begränsning av avdragsrätten som avses i 1 mom. 5 punkten gäller inte fordon och fartyg som har anskaffats till försäljning, uthyrning, användning för yrkesmässig persontransport eller körundervisning eller personbil som har anskaffats för att enbart användas för ändamål som berättigar till avdragsrätt.

Vad som ovan i 1 mom. 5 punkten och 2 mom. bestäms om personbilar tillämpas också på bilar avsedda för två ändamål.

Som bil avsedd för två ändamål anses ett fordon i kategori N ₁ som utöver förarsätet och de säten som finns bredvid detta är utrustat med andra säten eller anordningar för fastgörande av säten, med undantag av sådana säten som är avsedda för tillfälligt bruk och som avses i 24 § i den bilskattelag (1482/1994) som gällde före den 1 april 2009 eller sådana säten som i enlighet med de vägtrafikbestämmelser som gällde före den 30 september 1998 har godkänts för paketbil.

En researrangör får inte göra avdrag för tjänster och varor som nämns i 80 § 1 mom. och som han förvärvat för att direkt utnyttjas av en resande.

Avdrag som avses i 102 § får inte göras för varor, om försäljaren har tillämpat det förfarande som avses i 79 a § på försäljningen.

En skattskyldig återförsäljare får inte dra av den skatt som skall betalas för konstverk, samlarföremål eller antikviteter som han själv importerar eller för konstverk som han själv köpt, om han tillämpar det förfarande som avses i 79 a § på försäljningen.

Staten får inte göra avdrag från sina anskaffningar.

Från en vara eller tjänst som den skattskyldige har anskaffat eller tagit i sådan användning som endast delvis berättigar till avdrag, får avdrag göras endast till den del som varan eller tjänsten används för detta ändamål.

Om säljaren krediterar köparen med de belopp som avses i 78 § 1 mom. 1 eller 3 punkten eller 78 a §, skall den avdragna skatten rättas i motsvarande mån.

Med fastighetsinvestering avses köp eller eget utförande av byggtjänster i samband med ett nybygge eller ombyggnad av en fastighet. Med fastighetsinvestering avses även anskaffning av en fastighet på vars överlåtelse har tillämpats 31 § 1 mom. 1 punkten eller 33 §.

En förutsättning för justeringen är att näringsidkaren har gjort fastighetsinvesteringen för rörelse eller att det är en kommun som har gjort fastighetsinvesteringen.

Ingen justering ska göras när en fastighet rivs, brinner upp eller i övrigt förstörs på ett sådant sätt att den inte längre går att använda.

Vad som bestäms i 120 § tillämpas även på avdraget för den skatt som ingår i en anskaffning och som gäller en fastighetsinvestering, då anskaffningen görs av en innehavare av nyttjanderätten till fastigheten.

Innehavaren av nyttjanderätten till en fastighet ska justera avdraget för den skatt som ingår i en anskaffning och som gäller en fastighetsinvestering enligt de förutsättningar som bestäms i 120 § 1 mom. 4 punkten även då nyttjanderätten upphör, om inte något annat bestäms i 3 mom. i denna paragraf eller i 121 f §.

Vad som bestäms i 2 mom. tillämpas på ombyggnad som anskaffas eller utförs av en innehavare av nyttjanderätten till fastigheten bara om denna innehavare får ersättning för ombyggnaden.

Avdraget för den skatt som ingår i en anskaffning och som gäller en fastighetsinvestering ska justeras endast om fastighetens användningsändamål ändras eller om fastigheten överlåts på det sätt som avses i 120 eller 121 § under justeringsperioden.

Justeringsperioden är tio år från ingången av det kalenderår under vilket en byggtjänst i samband med ett nybygge eller en ombyggnad har slutförts eller, om fastigheten efter det att byggtjänsten har slutförts har överlåtits på det sätt som avses i 31 § 1 mom. 1 punkten eller 33 §, under vilket fastigheten har tagits emot. Justeringsperioden inkluderar ändå inte en del av ett kalenderår som föregår slutförandet av byggtjänsten eller mottagandet av fastigheten.

Om en fastighet som varit föremål för en fastighetsinvestering som gjorts för ett annat ändamål än ett sådant som berättigar till avdrag tas i användning för ett ändamål som berättigar till avdrag före justeringsperiodens början, kan näringsidkaren i fråga om fastighetsinvesteringen rätta den skatt som ska redovisas för tiden innan användningsändamålet ändrades som om fastigheten ursprungligen hade varit avsedd för avdragsgill användning.

Om en fastighet som varit föremål för en fastighetsinvestering som gjorts för ett ändamål som berättigar till avdrag tas i användning för ett annat ändamål före justeringsperiodens början, ska näringsidkaren i fråga om fastighetsinvesteringen rätta den skatt som ska redovisas för tiden innan användningsändamålet ändrades som om fastigheten ursprungligen hade varit avsedd för annan än avdragsgill användning.

När användningen av en fastighet ändras, ska avdraget för den skatt som ingår i en anskaffning och som gäller en fastighetsinvestering årligen justeras för varje kalenderår inom justeringsperioden (justeringsår). Som första justeringsår räknas den del av kalenderåret som följer efter det i 121 a § 2 mom. avsedda slutförandet av en byggtjänst eller mottagandet av en fastighet.

När en fastighet överlåts, när skattskyldigheten upphör och när en fastighet avförs från rörelsetillgångarna ska avdraget för den skatt som ingår i en anskaffning och som gäller en fastighetsinvestering justeras på en gång för hela den återstående justeringsperioden. Fastigheten anses härvid under den återstående justeringsperioden helt och hållet vara i annan än avdragsgill användning.

Det belopp varmed avdraget årligen ska justeras är 1/10 av den del av den i anskaffningen ingående skatten enligt 2 mom. som motsvarar skillnaden mellan andelen av den ursprungliga användning som berättigar till avdrag och andelen av den användning som berättigar till avdrag under justeringsåret.

Om en innehavare av nyttjanderätten till en fastighet överlåter sin nyttjanderätt, överförs rättigheten och skyldigheten för rättsinnehavaren att justera avdrag för den skatt som ingår i en anskaffning och som gäller en fastighetsinvestering på mottagaren under de förutsättningar som bestäms i 121 e §.

När nyttjanderätten till en fastighet upphör, anses rättsinnehavaren vid tillämpningen av bestämmelserna om överföring av rättighet och skyldighet att justera avdrag överlåta sin nyttjanderätt till den fastighetsinnehavare som överlåtit nyttjanderätten.

Om en näringsidkare inträder i en skattskyldighetsgrupp som avses i 13 a §, överförs rättigheten och skyldigheten att justera avdrag för den skatt som ingår i en anskaffning och som gäller en fastighetsinvestering på gruppen.

Om en näringsidkare utträder ur en skattskyldighetsgrupp som avses i 13 a §, överförs rättigheten och skyldigheten att justera avdrag för den skatt som ingår i en anskaffning och som gäller näringsidkarens fastighetsinvestering från gruppen på näringsidkaren.

Bestämmelserna i 121 h–121 k och 209 k–209 m § gäller i tillämpliga delar den överföring av rättigheter och skyldigheter som avses i 1 och 2 mom.

När rättigheten och skyldigheten att justera avdrag överförs på mottagaren, justerar överlåtaren till följd av överlåtelsen inte avdraget för den skatt som ingår i anskaffningen, om inte något annat bestäms i 3 mom.

När rättigheten och skyldigheten att justera avdrag överförs på mottagaren, justerar överlåtaren avdragen på basis av de ändringar i användningen som inträffat under den tid fastigheten varit i hans besittning, och mottagaren på basis av de ändringar som inträffat därefter, om inte något annat bestäms i 3 mom. Vid beräkning av det belopp varmed avdraget ska justeras beaktar överlåtaren den andel av justeringsåret då fastigheten varit i hans besittning och mottagaren den andel som infallit därefter.

När rättigheten och skyldigheten att justera avdrag överförs på en mottagare som vid tidpunkten för överlåtelsen inte var införd i registret över mervärdesskattskyldiga, ska överlåtaren i mottagarens ställe i samband med överlåtelsen justera avdraget på en gång för hela den återstående justeringsperioden. Fastigheten anses härvid under den återstående justeringsperioden helt och hållet vara i annan än avdragsgill användning.

När rättigheten och skyldigheten att justera avdrag överförs och överlåtaren inte har gett en utredning som avses i 209 k § eller i utredningen har lämnat en felaktig uppgift och mottagarens beskattning till följd av detta borde rättas till mottagarens nackdel, ska överlåtaren i mottagarens ställe göra de justeringar som detta föranleder eller rätta de belopp som ska justeras.

När rättigheten och skyldigheten att justera avdrag överförs och överlåtarens beskattning senare ändras på ett sådant sätt att mottagarens beskattning till följd av detta borde rättas till mottagarens nackdel, ska överlåtaren i mottagarens ställe göra de justeringar som detta föranleder eller rätta de belopp som ska justeras, om överlåtaren inte har underrättat mottagaren om ändringen av beskattningen i den utredning som avses i 209 k §.

Om en näringsidkare fortsätter med rörelse när skattskyldigheten upphör och senare under justeringsperioden på nytt införs i registret över mervärdesskattskyldiga, kan han rätta den justering som han på grund av skattskyldighetens upphörande har gjort i fråga om en fastighet som han besitter, om det justerade beloppet har betalts till staten.

En mottagare som är införd i registret över mervärdesskattskyldiga eller en mottagare som vid tidpunkten för överlåtelsen inte var införd i registret men som införs senare under justeringsperioden kan rätta en justering som gjorts av överlåtaren vid skattskyldighetens upphörande eller med stöd av 121 h § 3 mom., om rättigheten och skyldigheten att justera avdrag har överförts på mottagaren under justeringsperioden och om justeringen inte har kunnat rättas tidigare.

Näringsidkaren eller mottagaren ska göra justeringar i fråga om de ändringar i fastighetens användningsändamål eller de överlåtelser som sker under den tid som avses i 1 mom. enligt de allmänna reglerna för justering.

Rätten till återbäring gäller endast skatt som skulle ha kunnat dras av med stöd av bestämmelserna i 10 kap., om utlänningen hade varit skattskyldig för verksamheten.

En utländsk näringsidkare har dock inte rätt till återbäring när det är fråga om sådana tjänster som avses i 8 c § och han i egenskap av köpare är skattskyldig för dessa tjänster enligt 8 c eller 9 §.

En utländsk näringsidkare som avses i 122 § 1 mom. har rätt att få återbäring för den skatt enligt 131 a § som inkluderats i ett förvärv, om förvärvet av en vara eller tjänst hänför sig till verksamhet som den utländska näringsidkaren bedriver utomlands och som hade berättigat till återbäring enligt 131 a § om verksamheten hade bedrivits i Finland.

Rätten till återbäring förutsätter att näringsidkaren har skaffat varorna eller tjänsterna för sina i etableringsstaten till avdrag berättigande affärstransaktioner.

Om näringsidkaren i etableringsstaten genomför både transaktioner som medför rätt till avdrag och transaktioner som inte medför rätt till avdrag, återbärs av den mervärdesskatt som berättigar till återbäring enligt 122 och 122 a § högst den del som hänför sig till avdragsberättigande transaktioner. I fråga om näringsidkare som etablerat sig i en annan medlemsstat bestäms den avdragsgilla andelen enligt etableringsstatens lagstiftning som baserar sig på artikel 173 i rådets direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt (mervärdesskattedirektivet).

Med etableringsstat avses den stat där näringsidkaren har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet eller har ett fast driftställe från vilket affärstransaktioner genomförs.

Med etableringsstat avses den stat där näringsidkaren har sitt säte eller ett fast driftställe från vilket affärstransaktioner genomförs.

124 § har upphävts genom L 29.12.1994/1486.

125 § har upphävts genom L 22.12.2009/1359.

Gäller ansökan om återbäring hela kalenderåret eller slutet av det ska återbäringsbelopp under 50 euro inte återbäras. I andra fall betalas återbäring inte, om återbäringsbeloppet understiger 400 euro.

Till främmande makters diplomatiska beskickningar och andra beskickningar i motsvarande ställning samt till utsända konsulers konsulat i Finland får på basis av ömsesidighet och på ansökan återbäras den skatt som ingår i förvärvet av varor och tjänster, när dessa har köpts för officiellt bruk.

Till främmande makters diplomatiska representanter och till utsända konsuler i Finland kan på basis av ömsesidighet och på ansökan återbäras den skatt som ingår i förvärvet av varor och tjänster, då varan eller tjänsten har köpts för personligt bruk av en diplomatisk representant eller en utsänd konsul eller familjemedlemmar som hör till deras hushåll.

Förutsättningen för återbäring är att en enskild varas eller tjänsts skattebelagda pris är minst 170 euro.

Ansökan om skatteåterbäring ska lämnas till utrikesministeriet för varje kvartal under kalenderåret och senast inom ett år efter betalningsdagen för den faktura som bifogas ansökan. Utrikesministeriet fastställer om sökanden på basis av ömsesidighet, sökandens ställning samt ändamålet med varan eller tjänsten har rätt till skatteåterbäring. Skatteförvaltningen kontrollerar övriga förutsättningar för återbäring och återbär skatten.

Skatteförvaltningen bestämmer närmare vilka uppgifter som ska ingå i ansökan och vilka handlingar som ska fogas till ansökan.

Om skatt har återburits till för stort belopp, kan det överbetalda beloppet dras av från skatt som återbärs senare.

I beslut som har meddelats med stöd av denna paragraf får ändring inte sökas genom besvär.

Den skatt som ingår i förvärvet av varor och tjänster som köpts i Finland återbetalas till i Finland belägna organ inom Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen som omfattas av protokollet av den 8 april 1965 om Europeiska unionens immunitet och privilegier.

Förutsättningen för återbäring enligt 1 mom. är att varan eller tjänsten har förvärvats för officiellt bruk och att dess skattebelagda inköpspris är minst 80 euro. På återbäringen tillämpas även i övrigt de begränsningar och villkor som har fastställts i det protokoll som avses i 1 mom. och i avtalet om dess genomförande eller i värdlandsöverenskommelserna.

Skatten återbetalas kvartalsvis på basis av en ansökan som gjorts till Skatteförvaltningen.

Till Europeiska unionen återbetalas den skatt som ingår i förvärvet av varor och tjänster som köpts i Finland eller i förvärvet av varor som importerats till Finland på basis av ett avtal om en beställd undersökning eller ett samarbetsavtal som ingåtts mellan Europeiska unionen och en offentlig eller privat organisation som är belägen i Finland.

Den skatt som avses i 1 mom. återbetalas till den del som Europeiska unionen finansierar förvärvet och köparen inte med stöd av 10 kap. har rätt att dra av den skatt som ingår i förvärvet eller att med stöd av 122 eller 131 § få återbäring för den. Förutsättningen för återbäring är att varans eller tjänstens skattebelagda inköpspris eller grunden för den skatt som ska betalas på importen ökad med mervärdesskattens andel är minst 80 euro.

Skatten återbetalas kvartalsvis på basis av en ansökan som gjorts till Skatteförvaltningen.

Till andra sådana internationella organisationer som är belägna i Finland och som har erkänts av Finland än de som avses i 129 §, samt till deras personal, återbetalas den skatt som ingår i förvärvet av varor och tjänster som köpts i Finland, om detta har fastställts i avtalet om grundande av organisationen eller i värdlandsöverenskommelsen.

Förutsättningen för återbäring enligt 1 mom. är att varans eller tjänstens skattebelagda inköpspris är minst 170 euro. På återbäring tillämpas även i övrigt de begränsningar och villkor som har fastställts i avtalet om grundande av organisationen eller i värdlandsöverenskommelsen.

Ansökan görs kvartalsvis till utrikesministeriet. Utrikesministeriet fastställer om sökanden på basis av avtalet om grundande av organisationen eller värdlandsöverenskommelsen, sökandens ställning och varans eller tjänstens användningsändamål har rätt till återbäring. Skatteförvaltningen kontrollerar de övriga förutsättningarna för återbäring och återbetalar skatten.

Kommunerna har rätt till återbäring av skatt enligt 10 kap. som ingår i en anskaffning och från vilken avdrag inte får göras eller för vilken inte betalas återbäring enligt 131 §. Återbäring fås även för skatt som betalas på understöd eller bidrag som avses i 79 § 1 mom.

Den återbäring som nämns i 1 mom. gäller inte skatt som ingår i privat konsumtion, i anskaffningar som avses användas för ändamål som nämns i 114 eller 114 a § eller för anskaffning för uthyrning av fastighet.

3 mom. har upphävts genom L 21.12.2001/1457.

Kommunerna ska för Skatteförvaltningen uppge de sammanlagda skatteåterbäringarna för kalenderåret enligt 1 mom. senast före utgången av den andra månaden efter kalenderåret till den del uppgifter inte har uppgetts tidigare. Med stöd av 6 § 3 mom. får avdrag för den skatt som ska betalas under kalenderåret göras från det uppgivna beloppet.

Kommunerna har rätt till återbäring även för understöd eller bidrag till en verksamhetsidkare för sådan verksamhet som avses i 1 mom.

Den kalkylerade skatten är 5 procent av inköpspriset på en tjänst eller vara, av den i 9 kap. avsedda skattegrunden för en importerad vara eller av understödets eller bidragets belopp.

Kommunerna ska för Skatteförvaltningen uppge de sammanlagda återbäringarna av kalkylerad skatt som med stöd av 1 och 2 mom. återbärs. Dessa uppgifter ska ges för kalenderåret senast före utgången av den andra månaden efter kalenderåret till den del uppgifter inte har uppgetts tidigare.

Rätten till skatteåterbäring gäller endast den skatt som med stöd av stadgandena i 10 kap. skulle ha varit avdragbar om verksamheten hade medfört skattskyldighet.

Om varan eller tjänsten förvärvas för i 43 a § avsedd skattefri försäljning av investeringsguld, har den näringsidkare som framställer investeringsguld eller som omvandlar investeringsguld eller annat guld till investeringsguld rätt att få återbäring för den skatt som inkluderats i förvärv av en vara eller tjänst i anslutning till framställningen eller omvandlingen och som hade kunnat dras av med stöd av bestämmelserna i 10 kap., om verksamheten hade medfört skattskyldighet.

En näringsidkare har rätt att få återbäring för i 1 och 2 mom. avsedd skatt som inkluderats i förvärv även då förvärvet har samband med sådan försäljning som sker utomlands och som hade berättigat till återbäring enligt 1 eller 2 mom., om verksamheten hade bedrivits i Finland.

En utlänning har inte rätt att få återbäring enligt 131 eller 131 a § för förvärv i fråga om vilka han har rätt till återbäring enligt 122 eller 122 a §. Detta tillämpas inte om en utlänning som tillhandahåller sådana skattefria transporttjänster och stödtjänster till dessa som avses i 71, 72 d eller 72 h § för denna sin verksamhet i Finland har införts i registret över mervärdesskattskyldiga. I så fall är han endast berättigad till återbäring enligt 131 eller 131 a §.

Vad som i denna lag bestäms om avdragsgill användning och avdragbar skatt tillämpas också på sådan användning som berättigar till återbäring och skatt som skall återbäras, som avses i 130, 131 och 131 a §.

Med avvikelse från 1 mom. tillämpas vad som i 60 a § föreskrivs om verksamhet som inte berättigar till avdrag också på i 130 § avsedd verksamhet som berättigar till återbäring.

Vad som i 21 och 22 § bestäms om varor som tillverkats eller tjänster som utförts i samband med en skattepliktig rörelse tillämpas också på varor som tillverkats eller tjänster som utförts i samband med verksamhet som berättigar till återbäring enligt 131 och 131 a §.

Vad som i 13–23 kap. bestäms om skattskyldiga tillämpas också på den som är berättigad till återbäring enligt 130, 131 och 131 a § samt på den som gör ett gemenskapsinternt varuförvärv och som med stöd av 72 f § inte behöver betala skatt.

Vad som i 13–22 kap. bestäms om avdragbar skatt och skattskyldiga tillämpas också på skatt som skall återbäras och på den som har rätt till återbäring enligt 130 a §.

När ett sådant nytt transportmedel enligt 26 d § som förvärvats för något annat ändamål än ett sådant som berättigar till avdrag säljs så att säljaren, köparen eller någon annan för deras räkning transporterar transportmedlet från Finland till en annan medlemsstat, får säljaren i återbäring den skatt som inkluderats i förvärvet av transportmedlet. Återbäring betalas dock inte till den del som skatten överstiger den skatt som säljaren skulle vara skyldig att betala om försäljningen var skattepliktig.

Rätten till återbäring uppkommer när säljaren har levererat transportmedlet till köparen.

En juridisk person som inte är näringsidkare har rätt att i återbäring få den skatt som betalts på importen av en vara, om den visar att ett gemenskapsinternt varuförvärv har beskattats i en annan medlemsstat.

Återbäring enligt 133 a och 133 b § ska sökas skriftligt hos Skatteförvaltningen. Ansökan ska göras inom ett år från utgången av det kalenderår under vilket rätten till skatteåterbäring uppkom.

För återbäring gäller i övrigt i tillämpliga delar vad som stadgas om mervärdesskatt i avdelning II i denna lag eller i någon annan lag. Den tidsfrist på tre år som avses i 192 och 193 §§ räknas från utgången av det kalenderår i vilket ingår den period som berörs av beslutet.

En skattskyldig som inte är etablerad inom gemenskapen har rätt att använda den särskilda ordning som avses i denna paragraf och i 133 e–133 j §, om den skattskyldige säljer radio- och televisionssändningar, elektroniska tjänster eller teletjänster till någon annan än en näringsidkare som är etablerad inom gemenskapen eller är bosatt eller stadigvarande vistas inom gemenskapen.

En skattskyldig som inte är etablerad inom gemenskapen har rätt att använda den i detta kapitel avsedda särskilda ordningen, om den skattskyldige säljer elektroniska tjänster till någon annan än en näringsidkare och överlåter tjänsten till köparens permanenta driftställe inom gemenskapen eller i det fall att tjänsten inte överlåts till ett permanent driftställe, om köparens hemort finns inom gemenskapen.

Med skattskyldig som inte är etablerad inom gemenskapen avses en näringsidkare som inte har hemort eller fast driftställe inom gemenskapen och som inte med stöd av artikel 214 i rådets direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt, nedan mervärdesskattedirektivet, är skyldig att på annat sätt än för denna särskilda ordning registrera sig som skattskyldig inom gemenskapen.

Den särskilda ordningen tillämpas på all i 1 mom. avsedd försäljning när säljaren är en skattskyldig som använder ordningen. Detta tillämpas dock inte på försäljning till juridiska personer som finns i registret över mervärdesskattskyldiga men inte är näringsidkare.

Bestämmelserna i 9 § 1 mom. ska inte tillämpas på ovan i 1 mom. avsedd försäljning till juridiska personer som inte är näringsidkare och som inte finns i registret över mervärdesskattskyldiga, när säljaren är en skattskyldig som tillämpar den särskilda ordningen.

Med skattskyldig som inte är etablerad inom gemenskapen avses vid tillämpning av detta kapitel en näringsidkare som inte har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet eller har ett fast driftställe inom gemenskapen och som inte med stöd av artikel 214 i mervärdesskattedirektivet är skyldig att på annat sätt än för denna särskilda ordning registrera sig som skattskyldig inom gemenskapen.

Som identifieringsmedlemsstat anses vid tillämpning av den särskilda ordningen enligt 133 d § den medlemsstat som en skattskyldig som inte är etablerad inom gemenskapen kontaktar för att anmäla när verksamhet enligt 133 d § inleds.

Med konsumtionsmedlemsstat avses den medlemsstat där radio- och televisionssändningar, elektroniska tjänster eller teletjänster utförs enligt artikel 58 i mervärdesskattedirektivet.

Med registreringsmedlemsstat avses den medlemsstat som en skattskyldig som inte är etablerad inom gemenskapen kontaktar för att anmäla när verksamhet enligt 133 d § inleds i enlighet med bestämmelserna i detta kapitel.

Med konsumtionsmedlemsstat avses den medlemsstat där elektroniska tjänster utförs enligt artikel 58 i mervärdesskattedirektivet.

En skattskyldig som inte är etablerad inom gemenskapen och som väljer Finland som identifieringsmedlemsstat ska på elektronisk väg till Skatteförvaltningen göra anmälan om att verksamhet som avses i 133 d § inleds.

En skattskyldig som inte är etablerad inom gemenskapen och som väljer en annan medlemsstat än Finland som identifieringsmedlemsstat samt som är skyldig att betala skatt till Finland, ska iaktta motsvarande bestämmelser som tillämpas i identifieringsmedlemsstaten.

En skattskyldig som inte är etablerad inom gemenskapen och som väljer Finland som registreringsmedlemsstat ska på elektronisk väg till Skatteförvaltningen göra anmälan om att i 133 d § avsedd verksamhet inleds.

Skatteförvaltningen ska på elektronisk väg underrättas om ändringar av de uppgifter som lämnats i inledningsanmälan samt om att verksamheten upphör eller ändras så att den skattskyldige inte längre är berättigad att använda den särskilda ordningen.

Skatteförvaltningen meddelar närmare föreskrifter om de uppgifter som ska lämnas i anmälan om att verksamheten inleds samt om sättet för att lämna de uppgifter som avses i 1 och 2 mom.

En skattskyldig som inte är etablerad inom gemenskapen och som väljer en annan medlemsstat än Finland som registreringsmedlemsstat samt som är skyldig att betala skatt till Finland, skall iaktta motsvarande bestämmelser som tillämpas i registreringsmedlemsstaten.

En i 133 f § 1 mom. avsedd skattskyldig införs i ett identifieringsregister och tilldelas ett individuellt identifieringsnummer. Skatteförvaltningen meddelar på elektronisk väg den skattskyldige identifieringsnumret.

En skattskyldig som inte är etablerad inom gemenskapen och har valt en annan medlemsstat än Finland som identifieringsmedlemsstat samt som av denna anledning har införts i denna medlemsstats identifieringsregister ska också införas i det register som avses i 1 mom.

En i 133 f § 1 mom. avsedd skattskyldig införs i ett identifieringsregister och tilldelas ett individuellt identifieringsnummer. Skatteförvaltningen meddelar på elektronisk väg den skattskyldige identifieringsnumret.

En skattskyldig som inte är etablerad inom gemenskapen och har valt en annan medlemsstat än Finland som registreringsmedlemsstat samt som av denna anledning införts i denna medlemsstats identifieringsregister skall också införas i det register som avses i 1 mom.

Skatteförvaltningen underrättar på elektronisk väg en i 1 mom. avsedd skattskyldig om registrering som avses i denna paragraf, om avregistrering och om att vederbörande, med avvikelse från anmälan, inte införts i registret eller inte avregistrerats.

En skattskyldig som inte är etablerad inom gemenskapen och vars identifieringsmedlemsstat är Finland ska på elektronisk väg avge skattedeklaration för varje skatteperiod, oberoende av om radio- och televisionssändningar, elektroniska tjänster eller teletjänster har sålts under skatteperioden eller inte. Deklarationen ska avges till Skatteförvaltningen.

Skatteperioden för en skattskyldig som avses i 1 mom. är ett kalenderkvartal. Skattedeklaration ska avges senast den 20 dagen i den kalendermånad som följer efter skatteperioden.

En skattskyldig som använder den särskilda ordningen och vars identifieringsmedlemsstat är en annan stat än Finland ska i fråga om skatt som ska betalas till Finland iaktta motsvarande bestämmelser som tillämpas i identifieringsmedlemsstaten.

En skattskyldig som inte är etablerad inom gemenskapen och vars registreringsmedlemsstat är Finland ska på elektronisk väg avge skattedeklaration för varje skatteperiod oberoende av om elektroniska tjänster har sålts under skatteperioden eller inte. Deklarationen ska avges till Skatteförvaltningen.

Skatteperioden för en i 1 mom. avsedd skattskyldig är ett kalenderkvartal. Skattedeklaration skall avges senast den 20 dagen i den kalendermånad som följer efter skatteperioden.

Skattedeklaration skall avges i euro. Om försäljningen har skett i annan valuta, skall i deklarationen användas växelkursen för skatteperiodens sista dag. Omräkningen skall göras enligt de växelkurser som Europeiska centralbanken offentliggör för den dagen eller, om inget offentliggörande sker den dagen, enligt växelkurserna nästa dag då de offentliggörs.

Skatteförvaltningen meddelar närmare föreskrifter om sättet för att avge de elektroniska deklarationer som avses i 1 mom.

En skattskyldig som använder den särskilda ordningen och vars registreringsmedlemsstat är en annan stat än Finland skall i fråga om skatt som skall betalas till Finland iaktta motsvarande bestämmelser som tillämpas i registreringsmedlemsstaten.

Det i 133 h § 2 mom. 3 punkten avsedda sammanlagda beloppet av den skatt som ska redovisas för en skatteperiod ska betalas av en skattskyldig som avses i 133 h § 1 mom. senast den 20 dagen i den kalendermånad som följer efter skatteperioden.

Det i 133 h § 2 mom. 3 punkten avsedda sammanlagda beloppet av den skatt som ska redovisas för en skatteperiod ska betalas av en skattskyldig som avses i 133 h § 1 mom. senast den 20 dagen i den kalendermånad som följer efter skatteperioden. I samband med betalningen ska hänvisning göras till den skattedeklaration som utgör grund för betalningen. Skatten ska betalas till ett bankkonto i euro som Skatteförvaltningen bestämmer.

En skattskyldig som använder den särskilda ordningen och vars registreringsmedlemsstat är en annan stat än Finland skall i fråga om den skatt som skall betalas till Finland iaktta motsvarande bestämmelser som tillämpas i registreringsmedlemsstaten.

Skattskyldiga som använder den särskilda ordningen får inte göra i 10 kap. avsedda avdrag. Däremot har sådana skattskyldiga, utan hinder av 122 § 1 mom., rätt att få den återbäring som avses i 122 §.

Rätten till återbäring gäller endast sådan skatt som enligt bestämmelserna i 10 kap. kunde ha dragits av, om den skattskyldige hade varit skattepliktig för sin verksamhet enligt lagens allmänna bestämmelser.

En skattskyldig som inte är etablerad i konsumtionsmedlemsstaten har rätt att använda den särskilda ordning som avses i denna paragraf och i 133 l–133 q §, om den skattskyldige säljer radio- och televisionssändningar, elektroniska tjänster och teletjänster till andra än näringsidkare som är etablerade i konsumtionsmedlemsstaten eller som är bosatta eller stadigvarande vistas i konsumtionsmedlemsstaten.

En skattskyldig som använder den särskilda ordningen skall ha tillräckligt detaljerad bokföring över den affärsverksamhet som omfattas av ordningen för att konsumtionsmedlemsstaten skall kunna fastställa riktigheten av den skattedeklaration som avses i 133 h §.

På begäran ska i 1 mom. avsedda uppgifter på elektronisk väg ställas till Skatteförvaltningens förfogande, om Finland är registreringsmedlemsstat eller konsumtionsmedlemsstat. Skatteförvaltningen meddelar närmare föreskrifter om hur elektroniska uppgifter ska lämnas.

Uppgifterna skall förvaras tio år från utgången av det kalenderår då affärstransaktionen genomfördes.

Med skattskyldig som inte är etablerad i konsumtionsmedlemsstaten avses en näringsidkare som har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet eller har ett fast driftställe inom gemenskapen men som inte har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet eller har ett fast driftställe i konsumtionsmedlemsstaten.

Som identifieringsmedlemsstat betraktas vid tillämpning av en särskild ordning som avses i 133 k § den medlemsstat där den skattskyldige har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet eller, om den skattskyldige inte har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet inom gemenskapen, den medlemsstat där den skatteskyldige har ett fast driftställe.

För en skattskyldig som inte har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet inom gemenskapen men har flera fasta driftställen där, ska identifieringsmedlemsstaten vara den medlemsstat där det fasta driftställe är beläget i fråga om vilket den skattskyldige anmäler att den kommer att använda denna särskilda ordning. Den skattskyldige är bunden av detta beslut för det aktuella kalenderåret samt för de två därpå följande kalenderåren.

Med konsumtionsmedlemsstat avses den medlemsstat där radio- och televisionssändningar, elektroniska tjänster eller teletjänster utförs enligt artikel 58 i mervärdesskattedirektivet.

Om inte annat bestäms i detta kapitel, iakttas bestämmelserna om skattskyldiga i 13–22 kap. i tillämpliga delar i fråga om en skattskyldig som använder den särskilda ordningen och vars registreringsmedlemsstat är Finland. Detsamma gäller en skattskyldig vars registreringsmedlemsstat är en annan stat än Finland till den del det är fråga om skatt som skall betalas till Finland.

En skattskyldig som inte är etablerad i konsumtionsmedlemsstaten och vars identifieringsmedlemsstat är Finland ska elektroniskt göra en anmälan till Skatteförvaltningen om inledande av verksamhet som avses i 133 k §.

En skattskyldig som inte är etablerad i konsumtionsmedlemsstaten och vars identifieringsmedlemsstat är någon annan medlemsstat än Finland samt som ska betala skatt till Finland, ska iaktta motsvarande bestämmelser som till-lämpas i identifieringsmedlemsstaten.

Bestämmelserna i 13 kap. om periodisering tillämpas inte på en skattskyldig som använder den särskilda ordningen och vars registreringsmedlemsstat är Finland till den del det är fråga om skatt som skall redovisas till en annan medlemsstat.

En skattskyldig som avses i 133 m § 1 mom. ska i fråga om försäljningar inom ramen för den särskilda ordningen införas i det register över mervärdesskattskyldiga som avses i 172 §. Det individuella identifieringsnummer ska användas som tidigare tilldelats den skattskyldige för fullgörande av dennes förpliktelser i anslutning till skattskyldigheten.

En skattskyldig som inte är etablerad i konsumtionsmedlemsstaten och vars identifieringsmedlemsstat är någon annan medlemsstat än Finland ska införas i det identifieringsregister som avses i 133 g § 1 mom. för försäljningar i Finland inom ramen för den särskilda ordningen. Som individuellt identifieringsnummer används det identifieringsnummer för mervärdesskatt som den skattskyldige tilldelats av identifieringsmedlemsstaten.

Bestämmelserna i 147 § 1 mom. om betalning av skatt tillämpas inte på en skattskyldig som använder den särskilda ordningen.

Om en skattskyldig som använder den särskilda ordningen inte kan göra sådana avdrag som avses i 78 § till fullt belopp när den skatt som ska redovisas till Finland för en skatteperiod beräknas, ska det oavdragna beloppet hänföras till följande skatteperioder. Skatteförvaltningen återbär efter räkenskapsperiodens utgång på ansökan eller på basis av någon annan inlämnad utredning den skatt som inte avdragits för räkenskapsperioden. Om den skattskyldige efter räkenskapsperiodens utgång har fått den oavdragna skatten som återbäring, får den inte dras av under följande räkenskapsperioder.

En skattskyldig som inte är etablerad i konsumtionsmedlemsstaten och vars identifieringsmedlemsstat är Finland ska på elektronisk väg avge skattedeklaration för varje skatteperiod, oberoende av om den skattskyldige under skatteperioden har eller inte har sålt radio- och televisionssändningar, elektroniska tjänster eller teletjänster. Deklarationen ska avges till Skatteförvaltningen.

Om den skattskyldige utöver ett fast driftställe i Finland dessutom någon annanstans i gemenskapen har ett eller flera driftställen där tjänster tillhandahålls, ska i skattedeklarationen dessutom för varje konsumtionsmedlemsstat uppges totalvärdet av tjänsterna inom ramen för den särskilda ordningen för varje sådan medlemsstat där den skattskyldige har ett fast driftställe, samt identifieringsnumret för varje driftställe.

Skatteperioden för en skattskyldig som avses i 1 mom. är ett kalenderkvartal. Skattedeklaration ska avges senast den 20 dagen i den kalendermånad som följer efter skatteperioden.

En skattskyldig som använder den särskilda ordningen och vars identifieringsmedlemsstat är en annan stat än Finland ska i fråga om skatt som ska betalas till Finland iaktta motsvarande bestämmelser som tillämpas i identifieringsmedlemsstaten.

Skatteförvaltningen handlägger ärenden angående skattskyldiga som använder den särskilda ordningen.

En skattskyldig som avses i 133 o § 1 mom. ska betala det sammanlagda skattebelopp som enligt 133 o § 2 mom. 3 punkten ska redovisas för en skatteperiod senast den 20 dagen i den kalendermånad som följer efter skatteperioden.

En skattskyldig som använder den särskilda ordningen och vars identifieringsmedlemsstat är en annan stat än Finland ska i fråga om skatt som ska betalas till Finland iaktta motsvarande bestämmelser som tillämpas i identifieringsmedlemsstaten.

Bestämmelserna i 161, 162 och 162 a § samt 164 § 1 mom. om deklarationsskyldighet och skatteperiod tillämpas inte på en skattskyldig som använder den särskilda ordningen.

Bestämmelserna i 164 § 3 mom. samt 165 § om sammandragsdeklaration tillämpas på skattedeklarationen från en skattskyldig som använder den särskilda ordningen.

En skattskyldig som använder den särskilda ordningen och som inte har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet eller har ett fast driftställe i Finland, får inte göra avdrag enligt 10 kap. för anskaffningar i samband med skattepliktig verksamhet inom ramen för den särskilda ordningen, om inte något annat föreskrivs i 2 mom. Däremot har den skattskyldige, trots vad som föreskrivs i 122 § 1 mom., rätt till återbäring enligt 122 §.

Om en skattskyldig i Finland bedriver också verksamhet som inte omfattas av den särskilda ordningen och för vilken den skattskyldige är skyldig att registrera sig som mervärdesskattskyldig, får den skattskyldige i den skattedeklaration som avses i 162 § göra avdrag enligt 10 kap. för anskaffningar i samband med sin skattepliktiga verksamhet inom ramen för den särskilda ordningen.

Rätten till återbäring och till avdrag enligt 2 mom. gäller endast skatt som med stöd av bestämmelserna i 10 kap. hade kunnat dras av om den skattskyldige skulle ha varit skyldig att betala skatt för sin verksamhet enligt lagens allmänna bestämmelser.

En skattskyldig som använder den särskilda ordningen införs inte i det i 172 § avsedda registret över mervärdesskattskyldiga.

Bestämmelserna i 175 § 1 mom. om underrättelse till skattskyldiga om registreringsåtgärder tillämpas inte på skattskyldiga som använder den särskilda ordningen.

133 r § har upphävts genom L 27.6.2014/505, som trädde i kraft 1.1.2015. Den tidigare formen lyder:

Bestämmelserna i 19 kap. om påförande av skatt tillämpas inte på en skattskyldig som använder den särskilda ordningen och vars registreringsmedlemsstat är Finland, till den del det är fråga om skatt som skall betalas till en annan medlemsstat.

Bestämmelserna i 182 § om skatteförhöjning kan dock tillämpas på en skattskyldig som avses i 1 mom.

133 s § har upphävts genom L 27.6.2014/505, som trädde i kraft 1.1.2015. Den tidigare formen lyder:

Skatteförvaltningen ger en skattskyldig som använder den särskilda ordningen ett meddelande om obetald skatt som denne deklarerat och som ska betalas till Finland.

På skatt som avses i 1 mom. tillämpas vad som i 24 § 1 mom. i skattekontolagen föreskrivs om en förpliktelse som baserar sig på en periodskattedeklaration.

Om en skattskyldig som använder den särskilda ordningen betalar den skatt som ska redovisas till Finland för en skatteperiod efter den tid som föreskrivs i 133 i § 1 mom. utan att den påförts, ska den skattskyldige i samband med att skatten betalas betala skattetillägg på eget initiativ. Om skatten inte har betalts utan att den påförts eller om den skattskyldige inte på eget initiativ har betalt skattetillägg på skatten, ska skattetillägg påföras för skatten.

Skattetillägg enligt 3 mom. beräknas på det sätt som föreskrivs i lagen om skattetillägg och förseningsränta (1556/1995).

När en skattskyldig som använder den särskilda ordningen påförs skattetillägg tillämpas vad som i 184 och 185 § föreskrivs om påförande av skatt.

133 t § har upphävts genom L 27.6.2014/505, som trädde i kraft 1.1.2015. Den tidigare formen lyder:

Bestämmelserna i 20 kap. om handledning och förhandsavgörande tillämpas inte på en skattskyldig som använder den särskilda ordningen och vars registreringsmedlemsstat är Finland, till den del det är fråga om skatt som skall betalas till en annan medlemsstat.

133 u § har upphävts genom L 27.6.2014/505, som trädde i kraft 1.1.2015. Den tidigare formen lyder:

Har en skattskyldig som använder den särskilda ordningen uppgett den skatt som för en skatteperiod skall redovisas till Finland till för högt belopp, återbärs den överbetalda skatten till den skattskyldige på ansökan eller på basis av annan utredning. Skatten kan återbäras senast det tredje kalenderåret efter utgången av det kalenderår för vilket den skattskyldige har uppgett skatten till för högt belopp eller också senare på yrkande som den skattskyldige framställt senast vid nämnda tidpunkt.

Vid tillämpningen av 133 n, 133 v, 179, 192, 193 och 204 § utgör det kalenderår till vilket ifrågavarande skatteperiod hänför sig räkenskapsperiod för en skattskyldig som använder den särskilda ordningen. Vid tillämpningen av 192 och 193 § kan rättelse göras och besvär anföras redan under kalenderåret.

133 v § har upphävts genom L 27.6.2014/505, som trädde i kraft 1.1.2015. Den tidigare formen lyder:

Skatt som ska återbäras till en skattskyldig som använder den särskilda ordningen ska betalas utan dröjsmål.

På skatt som ska återbäras betalas ränta enligt 22 § i lagen om skatteuppbörd (609/2005). Räntan löper från betalningsdagen för skatten. På skatt som avses i 133 n § 2 mom. i denna lag löper räntan från utgången av den andra kalendermånaden efter räkenskapsperioden.

133 x § har upphävts genom L 27.6.2014/505, som trädde i kraft 1.1.2015. Den tidigare formen lyder:

Bestämmelserna i 209 a § om skyldighet att ge faktura tillämpas inte på en skattskyldig som använder den särskilda ordningen och vars registreringsmedlemsstat är Finland, till den del det är fråga om skatt som ska redovisas till en annan medlemsstat.

133 y § har upphävts genom L 27.6.2014/505, som trädde i kraft 1.1.2015. Den tidigare formen lyder:

Bestämmelserna i 218 § om mervärdesskatteförseelse tillämpas på en skattskyldig som använder den särskilda ordningen, om han trots uppmaning av myndighet underlåter att på behörigt sätt fullgöra sina skyldigheter enligt 133 f, 133 h eller 133 k §.

Den särskilda ordningen ska tillämpas på all försäljning som avses i 133 d eller 133 k § när säljaren är en skattskyldig som använder den särskilda ordningen. Den ska dock inte tillämpas på försäljning till juridiska personer som har införts i registret över mervärdesskattskyldiga men som inte är näringsidkare.

Bestämmelserna i 9 § 1 mom. ska inte tillämpas på försäljning som avses i 133 d eller 133 k § till juridiska personer som inte är näringsidkare och som inte är införda i registret över mervärdesskattskyldiga, när säljaren är en skattskyldig som använder den särskilda ordningen.

Skatt som ska betalas på försäljning och gemenskapsinternt varuförvärv, skatt som ska avdras och affärshändelser som ska anmälas periodiseras för redovisning av skatten och anmälan av affärshändelser till en kalendermånad i enlighet med detta kapitel.

Skatteförvaltningen ska på elektronisk väg underrättas om ändringar i de uppgifter som lämnats i inledningsanmälan samt om att verksamheten upphör eller ändras så att den skattskyldige inte längre är berättigad att använda den särskilda ordningen.

Skatteförvaltningen meddelar närmare föreskrifter om de uppgifter som ska lämnas i anmälan om att verksamheten inleds samt om sättet att lämna inledningsanmälan och de uppgifter som avses i 1 mom.

Skatteförvaltningen underrättar på elektronisk väg en skattskyldig som avses i 133 g § 1 mom. och 133 n § 1 mom. om registrering och avregistrering samt om att den skattskyldige, med avvikelse från anmälan, inte har registrerats eller avregistrerats.

En skattedeklaration ska avges i euro. Om försäljningen har skett i annan valuta ska i deklarationen användas växelkursen för skatteperiodens sista dag. Omräkningen ska göras enligt de växelkurser som Europeiska centralbanken offentliggör för den dagen eller, om inget offentliggörande sker den dagen, enligt växelkurserna nästa dag då de offentliggörs.

Skatteförvaltningen meddelar närmare föreskrifter om hur deklarationer ska avges enligt 133 h och 133 o §.

I samband med betalningen av den skatt som ska redovisas för en skatteperiod ska hänvisning göras till den skattedeklaration som utgör grund för betalningen. Skatten ska betalas till ett bankkonto i euro som Skatteförvaltningen bestämmer.

En skattskyldig som använder den särskilda ordningen ska ha tillräckligt detaljerad bokföring över affärsverksamhet inom ramen för ordningen, för att konsumtionsmedlemsstaten ska kunna fastställa riktigheten av den skattedeklaration som avses i 130 h och 133 o §.

På begäran ska uppgifterna på elektronisk väg ställas till Skatteförvaltningens förfogande, om Finland är identifieringsmedlemsstat eller konsumtionsmedlemsstat. Skatteförvaltningen meddelar närmare föreskrifter om hur elektroniska uppgifter ska lämnas.

Uppgifterna ska förvaras i tio år från utgången av det kalenderår då affärstransaktionen genomfördes.

Om inte något annat föreskrivs i detta kapitel ska bestämmelserna om skattskyldiga i 13–22 kap. i tillämpliga delar iakttas i fråga om skattskyldiga som använder den särskilda ordningen och vars identifieringsmedlemsstat är Finland. Detsamma gäller skattskyldiga vars identifieringsmedlemsstat är en annan stat än Finland, till den del det är fråga om skatt som ska betalas till Finland.

Bestämmelserna i 13 kap. om periodisering ska inte tillämpas på skattskyldiga som använder den särskilda ordningen och vars identifieringsmedlemsstat är Finland, till den del det är fråga om skatt som ska redovisas till en annan medlemsstat.

Bestämmelserna i 147 § 1 mom. om betalning av skatt ska inte tillämpas på en skattskyldigs affärstransaktioner inom ramen för den särskilda ordningen.

Om en skattskyldig som använder den särskilda ordningen inte kan göra avdrag enligt 78 § till fullt belopp när den skatt som ska redovisas till Finland för en skatteperiod beräknas, ska det oavdragna beloppet återbäras till den skattskyldige.

Skatteförvaltningen handlägger ärenden angående skattskyldiga som använder den särskilda ordningen.

Bestämmelserna i 161, 162 och 162 a § samt i 164 § 1 mom. om deklarationsskyldighet och skatteperiod ska inte tillämpas på skattskyldiga som använder den särskilda ordningen.

Bestämmelserna i 164 § 3 mom. samt i 165 § om sammandragsdeklaration ska tillämpas på skattedeklarationer från skattskyldiga som använder den särskilda ordningen.

En skattskyldig som använder den särskilda ordningen och som inte är etablerad inom gemenskapen ska inte införas i det register över mervärdesskattskyldiga som avses i 172 §.

En skattskyldig som använder den särskilda ordningen och inte är etablerad i konsumtionsmedlemsstaten och vars identifieringsmedlemsstat är någon annan stat än Finland, ska inte införas i det register över mervärdesskattskyldiga som avses i 172 § för affärstransaktioner inom ramen för den särskilda ordningen.

Bestämmelserna i 175 § 1 mom. om underrättelse till skattskyldiga om registreringsåtgärder ska inte tillämpas på skattskyldiga som avses i 1 eller 2 mom. i denna paragraf.

Bestämmelserna i 19 kap. om påförande av skatt ska inte tillämpas på skattskyldiga som använder den särskilda ordningen och vars identifieringsmedlemsstat är Finland, till den del det är fråga om skatt som för affärstransaktioner inom ramen för den särskilda ordningen ska betalas till en annan medlemsstat.

Skatteförvaltningen ger en skattskyldig som använder den särskilda ordningen ett meddelande om obetald skatt som denne har deklarerat och som ska betalas till Finland.

På skatt som avses i 1 mom. ska tillämpas vad som i 23 § och 24 § 1 mom. i skattekontolagen föreskrivs om förpliktelser som baserar sig på en periodskattedeklaration.

Om en skattskyldig som använder den särskilda ordningen betalar skatt som ska redovisas till Finland för en skatteperiod efter den tid som föreskrivs i 133 i § 1 mom. eller 133 p § 1 mom. utan att den påförts, ska den skattskyldige i samband med skattebetalningen betala skattetillägg på eget initiativ. Om skatten inte har betalts utan att den påförts eller om den skattskyldige inte på eget initiativ har betalt skattetillägg på skatten, ska skattetillägg påföras för den.

Skattetillägg enligt 3 mom. beräknas på det sätt som föreskrivs i lagen om skattetillägg och förseningsränta (1556/1995).

När en skattskyldig som använder den särskilda ordningen påförs skattetillägg tillämpas vad som i 184 och 185 § föreskrivs om påförande av skatt.

Bestämmelserna i 20 kap. om handledning och förhandsavgörande ska inte tillämpas på skattskyldiga som använder den särskilda ordningen och vars identifieringsmedlemsstat är Finland, till den del det är fråga om skatt som ska betalas till en annan medlemsstat.

Om en skattskyldig som använder den särskilda ordningen har uppgett den skatt som för en skatteperiod ska redovisas till Finland till ett för högt belopp, ska den överbetalda skatten återbäras till den skattskyldige på ansökan eller på basis av annan utredning. Skatten kan återbäras senast det tredje kalenderåret efter utgången av det kalenderår för vilket den skattskyldige har uppgett skatten till ett för högt belopp eller också senare, på yrkande som den skattskyldige har framställt senast vid nämnda tidpunkt.

Vid tillämpningen av 179, 192, 193 och 204 § utgör det kalenderår till vilket ifrågavarande skatteperiod hänför sig räkenskapsperiod för skattskyldiga som använder den särskilda ordningen. Vid tillämpningen av 192 och 193 § kan rättelse göras och besvär anföras redan under kalenderåret.

Skatt som ska återbäras till en skattskyldig som använder den särskilda ordningen ska betalas utan dröjsmål.

På skatteåterbäring betalas ränta enligt 22 § i lagen om skatteuppbörd (609/2005). Räntan löper från betalningsdagen för skatten.

Bestämmelserna i 209 b § om skyldighet att ge faktura tillämpas inte på skattskyldiga som använder den särskilda ordningen och vars identifieringsmedlemsstat är Finland, till den del det är fråga om skatt som ska redovisas till en annan medlemsstat.

Bestämmelserna i 218 § 3 mom. om mervärdesskatteförseelse ska tillämpas på en skattskyldig som använder den särskilda ordningen, om denne trots uppmaning av myndighet underlåter att på behörigt sätt fullgöra sina skyldigheter enligt 133 f, 133 h, 133 m, 133 o, 134 a eller 134 e §.

Skatt som ska betalas på försäljning och gemenskapsinternt varuförvärv, skatt som ska avdras och affärshändelser som ska anmälas periodiseras för redovisning av skatten och anmälan av affärshändelser till en kalendermånad i enlighet med detta kapitel.

Skatt på försäljning skall hänföras till den kalendermånad under vilken skyldigheten att betala skatten har uppstått enligt 15 och 16 §§.

Skatt på försäljning ska hänföras till den kalendermånad under vilken skyldigheten att betala skatten har uppstått enligt 15 och 16 §.

Under räkenskapsperioden får, i situationer som avses i 15 § 1 mom. 1 punkten, skatt hänföras till den kalendermånad under vilken köparen har debiterats för den levererade varan eller den utförda tjänsten. Om någon debitering inte sker, får skatten hänföras till den kalendermånad under vilken försäljningspriset eller en del av det har influtit.

Under räkenskapsperioden får, i de situationer som avses i 15 § 1 mom. 1 punkten, skatt som enligt 135 § gäller den perioden hänföras till den kalendermånad under vilken köparen har debiterats för den levererade varan eller den utförda tjänsten. Om någon debitering inte sker, får skatten hänföras till den kalendermånad under vilken försäljningspriset eller en del av det har influtit.

Skatten på försäljningspriser som avses i 1 mom. och som vid räkenskapsperiodens utgång inte har debiterats eller, om någon debitering inte sker, som inte har influtit, skall hänföras till räkenskapsperiodens sista kalendermånad. När skattskyldigheten upphör skall skatten hänföras till den sista kalendermånaden av verksamheten.

En skattskyldig som bokföringslagen inte tillämpas på eller som enligt den lagen har rätt att upprätta ett bokslut enligt betalningsprincipen får i de situationer som nämns i 15 § 1 mom. 1 punkten hänföra skatt på försäljning till den kalendermånad under vilken försäljningspriset eller en del av det har influtit.

När skattskyldigheten upphör skall skatten på de försäljningspriser som avses i 1 mom. och som inte har influtit hänföras till den sista kalendermånaden av verksamheten.

Med avvikelse från 136 och 137 § ska sådan skatt för försäljning av en tjänst enligt 65 § som köparen, då denne är en näringsidkare eller en juridisk person som finns upptagen i registret över mervärdesskattskyldiga men inte är näringsidkare, ska betala enligt 9 § 1 mom. hänföras till den kalendermånad under vilken skyldigheten att betala skatt har uppstått enligt 15 §.

Försäljning av en tjänst, som beskattas enligt en bestämmelse som motsvarar 65 §, som köparen, då denne är en näringsidkare eller en juridisk person som finns upptagen i registret över mervärdesskattskyldiga men inte är näringsidkare, ska betala skatt för i en annan medlemsstat enligt en bestämmelse som motsvarar 9 § 1 mom. ska hänföras till den kalendermånad under vilken skyldigheten att betala skatt skulle ha uppstått enligt 15 §, om försäljningen skulle ske i Finland.

En gemenskapsintern försäljning av en vara hänförs till kalendermånaden efter den månad då varan levererades. Om köparen under leveransmånaden har fått en faktura eller motsvarande handling beträffande den levererade varan, hänförs försäljningen dock till leveransmånaden.

Ett gemenskapsinternt varuförvärv hänförs till kalendermånaden efter den månad under vilken skyldigheten att betala skatt har uppkommit enligt 16 a § 1 mom. Om köparen under leveransmånaden har fått en faktura eller motsvarande handling beträffande den levererade varan, hänförs förvärvet dock till den månad då varan togs emot.

De poster som skall dras av från skattegrunden och som avses i 78 § 1 mom. samt det tillägg som skall göras på grund av kreditförlust och som avses i 78 § 2 mom. hänförs till den kalendermånad då den enligt god bokföringssed skall införas i bokföringen.

När skattskyldigheten upphör skall de poster som nämns i 1 mom. hänföras till den sista kalendermånaden av verksamheten.

På försäljning av förpackningar och transportförnödenheter som avses i 85 b § och som kan återsändas, kan under räkenspkapsperioden samma skattesats tillämpas som på försäljning av varor som förpackats eller som skall transporteras, om försäljningarna inte utan avsevärda svårigheter kan särskiljas från varandra. Skatt som inte betalts för en kalendermånad hänförs senast till räkenskapsperiodens sista kalendermånad.

Det inköpspris som avses i 79 k § 2 mom. för en vara som anskaffats under skatteperioden och det inköpspris som avses i 80 § 2 mom. för en vara eller en tjänst som köpts för att direkt utnyttjas av en resande hänförs till den kalendermånad under vilken tjänsten eller varan har tagits emot.

Ett tillägg som enligt 79 k § 4 mom. eller 80 § 3 mom. ska göras till vinstmarginalen hänförs till den kalendermånad under vilken tjänsten eller varan har tagits i annat bruk eller under vilken köparen har debiterats för en vara som avses i 79 h §.

Om en skattskyldig återförsäljare tillämpar lagens allmänna bestämmelser på försäljning av konstverk, samlarföremål eller antikviteter som han själv importerar, eller på försäljning av sådana konstverk som han köpt och vid vars försäljning eller gemenskapsinterna förvärv nedsatt skattesats tillämpats med stöd av 85 a § 1 mom. 9 punkten, avdras den i förvärvet ingående skatten för den kalendermånad till vilken skatten på försäljningen hänförs.

Det avdrag som görs från gemenskapsinterna förvärv av varor hänförs till samma kalendermånad som den skatt som betalas på det gemenskapsinterna förvärvet.

Under en räkenskapsperiod får ett avdrag som enligt 141 § 1 punkten hör till räkenskapsperioden hänförs till den kalendermånad under vilken den som är berättigad till avdraget har debiterats för den levererade varan eller den utförda tjänsten. Om någon debitering inte sker, får avdraget hänföras till den kalendermånad under vilken inköpspriset eller en del av det har betalts.

Avdrag för inköp som avses i 1 mom. och för vilka debitering inte har skett när räkenskapsperioden går ut eller, om någon debitering inte sker, som då inte är betalda, skall hänföras till räkenskapsperiodens sista kalendermånad. När skattskyldigheten upphör skall avdraget hänföras till den sista kalendermånaden av verksamheten.

En skattskyldig som bokföringslagen inte tillämpas på eller som enligt bokföringslagen har rätt att göra upp ett bokslut enligt betalningsprincipen får i de fall som avses i 141 § 1 punkten hänföra avdraget till den kalendermånad under vilken inköpspriset eller en del av det har betalts.

När skattskyldigheten upphör skall avdraget för obetalda inköp som avses i 1 mom. hänföras till den sista kalendermånaden av verksamheten.

Ett avdrag enligt 103 § för en anskaffad fastighet eller byggtjänst ska hänföras till den kalendermånad under vilken fastigheten har tagits emot eller byggtjänsten har slutförts och tagits emot. Avdraget kan alternativt hänföras till den kalendermånad under vilken skyldigheten för säljaren att betala skatt på eget bruk av byggtjänster enligt 16 § uppkommer.

Avdrag enligt 106 § och 112 § 2 mom. hänförs till den kalendermånad under vilken skattskyldigheten har inträtt.

En rättelse som avses i 118 § hänförs till den kalendermånad på vilken den enligt god bokföringssed ska registreras i bokföringen.

När skattskyldigheten har upphört ska rättelsen hänföras till den sista kalendermånaden av verksamheten.

En justering som avses i 121 c § 1 mom. hänförs till justeringsårets sista kalendermånad.

En justering som avses i 121 c § 2 mom. hänförs till den kalendermånad under vilken fastigheten har överlåtits, skattskyldigheten upphört eller fastigheten avförts från rörelsetillgångarna.

En justering som avses i 121 h § 2 och 3 mom. och som överlåtaren gjort hänförs till den kalendermånad under vilken besittningsrätten till fastigheten har överlåtits.

En rättelse som avses i 121 k § 1 mom. 1 punkten hänförs till den kalendermånad från och med vilken näringsidkaren på nytt införs i registret över mervärdesskattskyldiga.

En rättelse som avses i 121 k § 1 mom. 2 punkten hänförs till den kalendermånad under vilken besittningsrätten till fastigheten har tagits emot eller från och med vilken mottagaren har införts i registret över mervärdesskattskyldiga.

De rättelser som avses i 121 b § hänförs till den kalendermånad under vilken fastighetens användningsändamål ändras.

Om köparen av ett sådant nytt transportmedel som nämns i 26 d § 1 mom. 1 punkten inte enligt denna lag är skattskyldig och för transportmedlet skall betalas bilskatt enligt bilskattelagen (1482/94), gäller beträffande betalning av mervärdesskatten på det gemenskapsinterna förvärvet, skattemyndigheter, deklarationsskyldighet, påförande av skatten, förhandsavgörande, sökande av ändring och återbäring av skatt vad som stadgas om bilskatt.

Om köparen av sådana punktskattepliktiga varor som avses i 26 e § är en person vars övriga anskaffningar inte utgör gemenskapsinterna förvärv enligt 26 c § 2 mom., gäller i fråga om betalningen av mervärdesskatt på gemenskapsinterna förvärv av punktskattepliktiga varor, skattemyndigheter, deklarationsskyldighet, påförande av skatt, förhandsavgörande, sökande av ändring, återbäring av skatt samt förfarandet i övrigt vad som föreskrivs i punktskattelagen.

Den skattskyldige ska betala skillnaden mellan de enligt 13 kap. till kalendermånaderna under en viss skatteperiod enligt 162 a § hänförliga skatter som ska betalas respektive dras av (skatt som ska redovisas) till staten senast den andra kalendermånaden efter skatteperioden i fråga vid den tidpunkt som föreskrivs i 11 § 1 mom. i skattekontolagen.

En köpare av ett sådant nytt transportmedel som nämns i 26 d § 1 mom. ska, om han inte enligt denna lag är skattskyldig för annan verksamhet och om 146 a § inte tillämpas på honom, betala skatten på det sätt som Skatteförvaltningen närmare bestämmer senast den dag då transportmedlet ska anmälas till registret.

En skattskyldig vars skatteperiod förkortas på det sätt som avses i 162 c § 2 mom. mitt under en skatteperiod, ska betala den skatt som ska redovisas för den del av skatteperioden som föregick ändringen senast den andra kalendermånaden efter den kalendermånad då den deklaration som avses i 162 c § 1 mom. har lämnats in, vid den tidpunkt som föreskrivs i 11 § 1 mom. i skattekontolagen, eller vid en senare tidpunkt som Skatteförvaltningen bestämmer.

148 § har upphävts genom L 7.8.2009/605.

Kan vid beräkningen av den skatt som ska redovisas för en skatteperiod sådant avdrag som avses i 10 kap. eller 78 eller 80 § inte göras till fullt belopp, har den skattskyldige rätt att få den skatt som inte avdragits för skatteperioden som återbäring.

Det belopp som avses i 1 mom. återbärs på det sätt som närmare föreskrivs i skattekontolagen.

En skattskyldig för vilken räkenskapsperiodens omsättning (i formeln omsättning), överstiger 10 000 euro, får en lättnad i den skatt som ska redovisas för räkenskapsperioden (i formeln skatt), så att lättnadens storlek bestäms enligt följande:

En skattskyldig för vilken räkenskapsperiodens omsättning (i formeln omsättning) överstiger 8 500 euro får en lättnad i den skatt som skall redovisas för räkenskapsperioden (i formeln skatt) så att lättnadens storlek bestäms enligt följande:

En skattskyldig för vilken räkenskapsperiodens omsättning uppgår till högst 8 500 euro får i lättnad hela den skatt som skall redovisas för räkenskapsperioden.

Räkenskapsperiodens omsättning i 1 och 2 mom. beräknas enligt 3 §. I omsättningen inräknas emellertid inte skattens andel och inte heller vederlag av skogsbruk eller av sådan överlåtelse av nyttjanderätten till en fastighet som avses i 30 §.

Vid beräkningen av lättnaden skall de poster som nämns i 5 mom. inte inräknas i den skatt som skall redovisas för räkenskapsperioden.

Om den skattskyldiges skatteperiod är en kalendermånad eller ett kalenderårskvartal, lämnas de uppgifter som gäller beräkningen och beloppet av lättnaden i samband med den skattedeklaration enligt 162 § 1 mom. som ska lämnas för räkenskapsperiodens sista skatteperiod.

Om den skattskyldiges skatteperiod är ett kalenderår eller ett renskötselår, lämnas de uppgifter som gäller beräkningen och beloppet av lättnaden i samband med den skattedeklaration enligt 162 § 1 mom. eller 13 c § 4 mom. som ska lämnas för skatteperioden.

Den skattskyldige ska med avvikelse från 147 § 1 mom. för en skatteperiod som avses i 1 och 2 mom. betala endast ett belopp som motsvarar skillnaden mellan den skatt som ska redovisas och den lättnad som avses i 149 a §. Om lättnaden är större än den skatt som ska redovisas och den skattskyldige ska betala enligt 147 § 1 mom., har den skattskyldige rätt att som återbäring få ett belopp som motsvarar skillnaden mellan lättnaden och den skatt som ska redovisas eller, om den skattskyldige inte har någon skatt att betala, hela beloppet av lättnaden.

En skattskyldig som inte har lämnat de uppgifter enligt 1 eller 2 mom. som gäller lättnad vid den nedre gränsen eller som har uppgett lättnaden till för litet belopp, har rätt att efter räkenskapsperiodens utgång få det belopp som inte uppgetts i form av återbäring på basis av ansökan eller annan utredning inom tre år från utgången av den räkenskapsperiod som lättnaden avser eller senare, om den skattskyldige inom nämnda tid har framställt ett yrkande om återbäring.

Har en skattskyldig fått för stor lättnad på grund av felaktiga eller bristfälliga uppgifter som han lämnat, ska Skatteförvaltningen bestämma att den skattskyldige ska betala det överstora belopp som han fått till godo inom tre år från utgången av den räkenskapsperiod som lättnaden avser.

Skatt som påförts med stöd av 1 mom. kan höjas under de förutsättningar som föreskrivs i 182 §.

Om en för stor eller för liten lättnad har betalts till en skattskyldig på grund av ett beslut av skattemyndigheten eller ett beslut med anledning av att ändring sökts som gäller beloppet av den skatt som den skattskyldige ska betala eller dra av för en räkenskapsperiod, ska lättnaden rättas. Rättelsen kan göras även om den tidsfrist som avses i 149 b § 4 mom. eller 149 c har gått ut.

I övrigt iakttas i fråga om lättnaden i tillämpliga delar vad som bestäms om mervärdesskatt i II avdelningen i denna lag eller i någon annan lag.

En skattskyldig vars räkenskapsperiod med stöd av 208 a § ändras till ett kalenderår, har rätt att få den lättnad som avses i 149 a § för den räkenskapsperiod enligt bokföringslagen som går ut den dag då räkenskapsperioden ändras eller därefter av skatt som ska redovisas för de kalendermånader som ingår i skatteperioden i fråga och som föregick ändringen. Som räkenskapsperiod betraktas de kalendermånader som ingår i räkenskapsperioden enligt bokföringslagen och som föregick ändringen.

En skattskyldig vars räkenskapsperiod ändras från ett kalenderår enligt 208 a § till en räkenskapsperiod enligt bokföringslagen, har rätt att få lättnad enligt 149 a § för den räkenskapsperiod enligt bokföringslagen som går ut efter den dag då räkenskapsperioden ändrades av skatt som ska redovisas för de kalendermånader efter ändringen som ingår i räkenskapsperioden i fråga. Som räkenskapsperiod betraktas de kalendermånader efter ändringen som ingår i räkenskapsperioden enligt bokföringslagen.

De uppgifter gällande beräkningen och beloppet av lättnaden enligt 1 och 2 mom. lämnas i samband med den skattedeklaration som avses i 162 § 1 mom. och som ska lämnas för räkenskapsperiodens sista skatteperiod.

En näringsidkare som inte är etablerad inom gemenskapen ska skriftligen hos Skatteförvaltningen ansöka om återbäring enligt 122 och 122 a §.

Med näringsidkare som inte är etablerade inom gemenskapen avses vid tillämpning av detta kapitel näringsidkare som inom gemenskapens territorium varken har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet eller har ett fast driftställe från vilket affärstransaktioner genomförs.

Med näringsidkare som inte är etablerade inom gemenskapen avses näringsidkare som varken har hemort eller ett fast driftställe från vilket affärstransaktioner genomförs inom Gemenskapens territorium.

Ansökan om återbäring ska gälla en period som omfattar minst tre månader i följd inom ett och samma kalenderår, och högst ett kalenderår. Ansökan får dock göras för en period som är kortare än tre månader, om ansökan gäller slutet av kalenderåret.

Ansökan kan också avse fakturerade inköp av sådana varor och tjänster samt import av sådana varor som levererats, utförts eller förtullats under ett och samma kalenderår, om inköpen eller importen inte har ingått i tidigare ansökningar.

Ansökan skall göras inom sex månader från utgången av det kalenderår som omfattar den period ansökan gäller.

Ansökan om återbäring ska göras på finska, svenska eller engelska på en blankett som fastställts av Skatteförvaltningen.

Skatteförvaltningen meddelar närmare föreskrifter om de uppgifter som ska lämnas i ansökan och de handlingar som skall fogas till den.

Återbäring betalas i euro på det konto i en bank i Finland som sökanden har angett. Återbäringen kan på sökandens begäran inbetalas till en bank i en annan medlemsstat, varvid sökanden svarar för de kostnader som den utländska banken tar ut för betalningen av återbäringen. På återbäring betalas ingen ränta.

Skatteförvaltningen ska utan dröjsmål återlämna de handlingar i original som sökanden fogat till ansökan om återbäring och som avses i 151 § 2 mom. 1 punkten.

Har skatt återburits till ett för stort belopp på grund av att sökanden lämnat felaktiga eller bristfälliga uppgifter, skall sökanden förordnas betala det överbetalda beloppet. Debiteringsbeslutet skall fattas senast inom tre år från utgången av det kalenderår som omfattar den period som det felaktiga beslutet om återbäring gäller.

Ett belopp som skall debiteras med stöd av 153 § kan höjas med högst 30 procent, om den skattskyldige har lämnat felaktiga uppgifter i sin ansökan om återbäring eller i utredning i anslutning till ansökan. Har de felaktiga uppgifterna lämnats av grov oaktsamhet eller uppsåtligen, kan det belopp som skall debiteras höjas till högst det tredubbla beloppet.

På det belopp som skall debiteras påförs ett skattetillägg från den dag då återbäringen betalades till den utsatta förfallodagen, sistnämnda dag medräknad. Skattetillägget beräknas i övrigt enligt lagen om skattetillägg och förseningsränta (1556/95).

Begäran om tilläggsutredning och beslut angående återbäring eller återkrav av skatt kan delges per post under den adress som sökanden har uppgett. Om det inte visas något annat, anses adressaten ha fått del av saken den sjunde dagen efter att handlingen postades.

Angående återbäring och belopp som debiterats med stöd av 153 § gäller i övrigt i tillämpliga delar vad som i II avdelningen samt i annan lag stadgas om mervärdesskatt.

Den tidsfrist om tre år som avses i 192 och 193 §§ räknas från utgången av det kalenderår som omfattar den period som beslutet gäller.

En näringsidkare som är etablerad i en annan medlemsstat ska söka återbäring enligt 122 och 122 a § på elektronisk väg hos Skatteförvaltningen genom att inlämna ansökan till etableringsmedlemsstaten via ett elektroniskt datasystem som upprättats av denna stat.

Med näringsidkare som är etablerade i en annan medlemsstat avses näringsidkare som i en annan medlemsstat än Finland har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet eller har ett fast driftställe från vilket affärstransaktioner genomförs.

Med näringsidkare som är etablerade i en annan medlemsstat avses näringsidkare som har hemort eller ett fast driftställe från vilket affärstransaktioner genomförs i en annan medlemsstat än Finland.

Ansökan om återbäring ska gälla en period som omfattar minst tre kalendermånader i följd inom ett och samma kalenderår och högst ett kalenderår. Ansökan får dock göras för en period som är kortare än tre månader, om ansökan gäller slutet av kalenderåret.

Ansökan kan också avse fakturerade inköp av sådana varor och tjänster samt import av sådana varor som levererats, utförts eller förtullats under ett och samma kalenderår, om inköpen eller importen inte har ingått i tidigare ansökningar.

Ansökan ska göras inom nio månader från utgången av det kalenderår som omfattar den period ansökan gäller. Tidsfristen för ansökningar som görs för år 2009 löper dock ut den 31 mars 2011.

Ansökan om återbäring ska göras på finska, svenska eller engelska.

Om beskattningsgrunden för en faktura eller ett importdokument uppgår till minst 1 000 euro ska en elektronisk kopia av dokumentet fogas till ansökan.

Skatteförvaltningen meddelar närmare föreskrifter om vilka uppgifter som ska lämnas i ansökan, hur uppgifterna ska lämnas och vilka handlingar som ska fogas till ansökan. Ansökan anses ha gjorts endast i det fall att sökanden lämnat alla de uppgifter som krävs i Skatteförvaltningens föreskrifter.

Om den avdragsgilla andel som tillämpas i etableringsmedlemsstaten och som avses i 123 § 2 mom. efter det att ansökan om återbäring gjorts justeras i enlighet med artikel 175 i mervärdesskattedirektivet, ska näringsidkaren under det kalenderår som följer på återbäringsperioden uppge den justerade avdragsgilla andelen via ett elektroniskt datasystem som etableringsmedlemsstaten har upprättat.

Skatteförvaltningen meddelar närmare föreskrifter om vilka uppgifter som ska lämnas i en korrigeringsanmälan.

Ett belopp som till följd av en i 1 mom. avsedd justering av den avdragsgilla andelen har återburits till för stort belopp eller inte alls återburits kan beaktas som en höjning eller sänkning av ett belopp som ska återbäras på grund av en ansökan om återbäring som har gjorts under det kalenderår som följer på återbäringsperioden.

Skatteförvaltningen ska på elektronisk väg utan dröjsmål underrätta sökanden om vilket datum den mottog ansökan från etableringsmedlemsstaten.

Beslutet med anledning av ansökan om återbäring ska sändas till sökanden inom fyra månader från det att ansökan inkom, om ytterligare information inte har begärts.

Om Skatteförvaltningen inte har alla de uppgifter som behövs för att avgöra ett ärende ska den begära ytterligare information inom fyra månader från det att den tog emot ansökan. Vid behov kan kompletterande ytterligare information begäras.

Om Skatteförvaltningen har grundad anledning att betvivla riktigheten av en ansökan om återbäring, kan sökanden som ytterligare information anmodas att lämna in en faktura eller ett importdokument.

Den begärda informationen ska lämnas till Skatteförvaltningen inom en månad från den dag begäran mottogs.

Om Skatteförvaltningen har begärt ytterligare information, ska den till sökanden sända beslutet beträffande ansökan om återbäring inom två månader från det att uppgifterna har tagits emot eller, om inga uppgifter har fåtts, inom två månader från det att fristen för att lämna ytterligare information har löpt ut. Fristen för beslutet med anledning av ansökan är dock alltid minst sex månader från det att Skatteförvaltningen tog emot ansökan.

Om Skatteförvaltningen har begärt kompletterande ytterligare information ska beslutet med anledning av ansökan sändas till sökanden inom åtta månader från det att ansökan togs emot.

Återbäringen ska betalas inom tio arbetsdagar från utgången av den frist som nämns i 156 e eller 156 g §.

Återbäringen betalas i euro på det konto i en bank i Finland som sökanden har uppgett. På sökandens begäran kan betalningen ske till en bank i en annan medlemsstat, varvid sökanden svarar för de kostnader som den utländska banken tar ut för betalningen av återbäringen.

Om återbäringen betalas efter den frist som nämns i 156 h § 1 mom. ska ränta betalas på återbäringen enligt 22 § i lagen om skatteuppbörd (609/2005). Räntan beräknas från och med dagen efter den dag som är sista dagen för återbäring enligt 156 h § 1 mom. till den dag återbäringen faktiskt görs.

Om sökanden inte lämnar in den begärda ytterligare informationen eller den kompletterande ytterligare informationen inom fastställda tidsfrister betalas ingen ränta.

I fråga om återkrav av återbäring till för högt belopp och skatteförhöjning tillämpas 153 och 154 §.

Ett elektroniskt meddelande om när ansökan om återbäring har mottagits sänds till sökanden på den adress denna har uppgett. Begäran om ytterligare information i fråga om återbäring eller återkrav sänds likaså som elektroniskt meddelande, om inte begäran enligt 2 mom., skyddet för sökandens integritet eller något annat behov av särskilt skydd eller tryggande av rättigheter kräver att begäran sänds som brev per post. Alternativt kan ett meddelande eller en begäran om ytterligare information sändas till sökanden elektroniskt via ett elektroniskt datasystem som upprättats av sökandens etableringsmedlemsstat och med handräckning från etableringsmedlemsstaten.

Om begäran om ytterligare information riktar sig till en myndighet eller av någon annan person än sökanden ska begäran framställas på elektronisk väg endast om mottagaren har tillgång till sådana medel.

Beslut om återbäring eller återkrav kan delges genom brev per post under den adress som sökanden har uppgett. Beslutet kan även sändas till sökanden elektroniskt via ett elektroniskt datasystem som upprättats av sökandens etableringsmedlemsstat och med handräckning från etableringsmedlemsstaten.

Om inte något annat visas anses mottagaren ha fått del av en handling som sänts som brev per post den sjunde dagen efter att handlingen postats. Om en begäran om ytterligare information enligt 1 mom. har sänts till sökanden elektroniskt via ett elektroniskt datasystem som upprättats av sökandens etableringsmedlemsstat och med handräckning från etableringsmedlemsstaten, anses sökanden ha fått del av handlingen den sjunde dagen efter att den har gjorts tillgänglig för sökanden i det elektroniska datasystemet, om inte något annat visas.

I fråga om återbäring och belopp som debiterats med stöd av 156 j § iakttas tillämpas i övrigt vad som föreskrivs om mervärdesskatt i avdelning II i denna lag eller i någon annan lag.

Den frist om tre år som avses i 192 och 193 § räknas från utgången av det kalenderår som den period som ett i detta kapitel avsett beslut hänförs till.

En näringsidkare som är etablerad i Finland och som från en annan medlemsstat söker sådan återbäring enligt 122 och 122 a § som motsvarar återbäring av mervärdeskatt ska tillställa Skatteförvaltningen i Finland sin ansökan via ett elektroniskt datasystem som Skatteförvaltningen har upprättat. Ansökan anses ha gjorts bara i det fall att sökanden har lämnat alla de uppgifter som den medlemsstat från vilken återbäring söks kräver med stöd av artiklarna 8, 9 och 11 i mervärdesskattedirektivet.

Skatteförvaltningen ska utan dröjsmål sända sökanden ett elektroniskt mottagningsbevis via det elektroniska datasystemet.

Skatteförvaltningen sänder inte ansökan om återbäring till den medlemsstat från vilken återbäring söks, om sökanden inte varit införd i registret över mervärdesskattskyldiga under återbäringsperioden.

Ett beslut enligt 3 mom. att inte sända en ansökan kan delges genom brev per post under den adress som sökanden har uppgett. Om inte något annat visas anses mottagaren ha fått del av en handling som sänts per post den sjunde dagen efter att handlingen postats. Meddelande om beslutet ska dessutom utan dröjsmål sändas via det elektroniska datasystemet.

På överklagande av beslut som avses i 3 mom. tillämpas vad som i 21 kap. föreskrivs om sökande av ändring i förhandsavgörande.

Skatteförvaltningen utövar allmän tillsyn över beskattningen.

Skatteförvaltningen har till uppgift att påföra och återbära skatt, övervaka betalningen av skatt och sköta skatteuppbörden.

Skatteförvaltningen avgör frågor som gäller rätten till återbäring enligt 122 § och sköter övriga uppgifter i anslutning till återbäringen.

Skatteförvaltningen tar emot och vidarebefordrar via ett elektroniskt datasystem som den upprättat de ansökningar om återbäring enligt 156 m § som riktats till andra medlemsstater och sköter övriga uppgifter som vidarebefordringen av ansökningarna kräver.

Ärenden som gäller en skattskyldig, en skattskyldighetsgrupp som avses i 13 a § eller en renbeteslagsgrupp som avses i 13 c § behandlas av Skatteförvaltningen.

159 § har upphävts genom L 29.12.1995/1767.

Tullen ansvarar för beskattningen av importerade varor och utövar tillsyn över beskattningen enligt vad som föreskrivs särskilt.

Den som börjar bedriva skattepliktig verksamhet enligt 1 § skall innan verksamheten inleds göra en sådan etableringsanmälan som avses i företags- och organisationsdatalagen (244/2001).

Om de uppgifter som har getts med etableringsanmälan har förändrats samt om den skattepliktiga verksamheten har upphört, skall en sådan ändrings- eller nedläggningsanmälan som avses i företags- och organisationsdatalagen göras utan dröjsmål.

Det som bestäms i 1 och 2 mom. tillämpas inte på skattskyldiga som avses i 147 § 2 mom.

Den skattskyldige ska avge en skattedeklaration för varje skatteperiod.

I skattedeklarationen ska uppges omsättningen, den skatt som ska betalas respektive dras av samt de övriga uppgifter som Skatteförvaltningen bestämt och som behövs för att konstatera skattens riktiga belopp.

Skattedeklarationen ska lämnas in senast den andra kalendermånaden efter skatteperioden vid den tidpunkt som föreskrivs i 8 § i skattekontolagen och med iakttagande av det förfarande som föreskrivs i 7 § i samma lag. Anmälan om att det inte kommer att finnas någon skatt att betala kan göras på förhand, dock för högst sex kalendermånader.

Skatteförvaltningen utfärdar närmare föreskrifter om hur en skattskyldig som avses i 147 § 2 mom. ska deklarera skatt.

Skatteperioden är en kalendermånad, om inte något annat föreskrivs i 2–4 mom.

För en skattskyldig vars omsättning enligt 4 kap. 1 § i bokföringslagen eller motsvarande avkastning under ett kalenderår är högst 50 000 euro är skatteperioden ett kalenderårskvartal, om inte något annat föreskrivs i 3 eller 4 mom.

För en skattskyldig vars omsättning enligt 4 kap. 1 § i bokföringslagen eller motsvarande avkastning under ett kalenderår är högst 25 000 euro är skatteperioden ett kalenderår, om inte något annat föreskrivs i 4 mom.

För en fysisk person, ett dödsbo eller en sammanslutning som bedriver primärproduktion eller för en upphovsman till ett konstverk enligt 79 c § som inte bedriver annan mervärdesskattepliktig verksamhet, är skatteperioden ett kalenderår.

Som kalenderår enligt 2 eller 3 mom. betraktas det kalenderår då den aktuella skatteperioden tillämpas.

I denna lag avses med primärproduktion bedrivande av jordbruk, skogsbruk, trädgårdsodling, jakt, fiske, fiskodling, kräftfångst, kräftodling, pälsdjursuppfödning och renskötsel samt plockning av renlav och kottar liksom tillvaratagande av andra naturprodukter. Med jordbruk avses egentligt jordbruk samt sådant specialjordbruk eller annan verksamhet i anslutning till jord- eller skogsbruk som inte ska betraktas som särskild rörelse.

På grund av en ansökan som en skattskyldig enligt 162 a § 2 mom. gör i samband med att verksamhet inleds betraktas dock som skatteperiod en kalendermånad och på grund av en ansökan som en skattskyldig enligt 162 a § 3 eller 4 mom. gör en kalendermånad eller ett kalenderårskvartal från det att verksamheten inleds.

En skattskyldig vars skatteperiod är en skatteperiod som avses i 162 a § 2–4 mom., kan på ansökan övergå till att tillämpa en kortare skatteperiod än den som avses i nämnda lagrum. En skattskyldig vars skatteperiod är en skatteperiod som valts på grundval av denna paragraf, kan på ansökan övergå till att tillämpa en skatteperiod enligt 162 a § 2–4 mom. eller en kortare skatteperiod än den som avses i nämnda lagrum.

Skatteperioden ska dock vara densamma minst tre på varandra följande kalenderår.

En skatteperiod som grundar sig på ansökan enligt 2 mom. tillämpas från ingången av det kalenderår som följer på ansökan. Ansökan ska göras senast före utgången av september före kalenderåret i fråga.

Den skattskyldige ska utan dröjsmål underrätta Skatteförvaltningen om att de villkor som föreskrivs i 162 a § 2–4 mom. sannolikt inte kommer att uppfyllas under kalenderåret eller det följande kalenderåret.

Som den skattskyldiges skatteperiod betraktas på grundval av en anmälan enligt 1 mom. som gäller det innevarande kalenderåret en skatteperiod som motsvarar de nya uppgifterna från ingången av den kortare skatteperiod under vilken anmälan har lämnats in. Skatteförvaltningen utfärdar närmare föreskrifter om de förutsättningar under vilka de åtgärder som avses i detta moment inte behöver vidtas.

Om Skatteförvaltningen på något annat sätt än vad som avses i 1 mom. konstaterar att villkoren enligt 162 a § 2–4 mom. inte uppfylls under kalenderåret, betraktas som den skattskyldiges skatteperiod från ingången av kalenderåret i fråga en skatteperiod som motsvarar de korrekta uppgifterna. Skatteförvaltningen meddelar närmare föreskrifter om de förutsättningar under vilka de åtgärder som avses i detta moment inte behöver vidtas.

Skatteförvaltningen kan bestämma att som skatteperiod för en sådan skattskyldig som väsentligt försummar eller som på grunder som avses i 26 § 3 mom. i lagen om förskottsuppbörd eller på motsvarande grunder kan antas väsentligt försumma sina skyldigheter enligt 26 § 2 mom. i lagen om förskottsuppbörd i fråga om beskattningen, betraktas i stället för ett kalenderår eller kalenderårskvartal en kalendermånad från ingången av kalenderåret i fråga.

En skattskyldig vars skatteperiod förkortas mitt under en skatteperiod på det sätt som avses i 2 mom. ska lämna in skattedeklaration för den del av skatteperioden som föregick ändringen senast den andra kalendermånaden efter den kalendermånad då den anmälan som avses i 1 mom. har lämnats in, vid den tidpunkt som föreskrivs i 8 § i skattekontolagen och med iakttagande av det förfarande som föreskrivs i 7 § i den lagen, eller vid en senare tidpunkt som Skatteförvaltningen bestämmer.

Skatteförvaltningen ska meddela beslut i ett ärende som avses i 4 mom. och på den skattskyldiges begäran beslut i ett ärende som avses i 3 mom.

En skattskyldig vars skatteperiod är en annan än ett kalenderår, ska tillämpa samma skatteperiod som tillämpas på andra skatter och avgifter som uppbärs med stöd av de lagar som avses i 1 § 2 mom. 2, 3, 6 och 7 punkten samt 3 mom. i skattekontolagen och som hör till tillämpningsområdet för skattekontolagen.

En sammandragsdeklaration ska också lämnas in, om ett gemenskapsinternt varuförvärv som den skattskyldige har gjort, med stöd av 63 g § anses ha blivit beskattat i den stat där transporten upphörde.

Års- och omsättningsrabatter, köp- och försäljningskrediteringar, överskottsåterbäringar och andra motsvarande korrigeringsposter, som beviljats köparen och som gäller sådan försäljning som uppgetts i sammandragsdeklarationen eller annan förändring i fråga om försäljningen uppges i sammandragsdeklarationen för den kalendermånad under vilken posten enligt god bokföringssed ska upptas i bokföringen.

Deklarationen ska avges senast den 20 dagen den månaden som följer på den berörda kalendermånaden.

Skatteförvaltningen utfärdar närmare föreskrifter om vilka uppgifter som ska lämnas i sammandragsdeklarationen och om hur uppgifterna ska lämnas.

De etablerings-, ändrings- eller nedläggningsanmälningar som avses i 161 § får också lämnas på elektronisk väg.

Sammandragsdeklarationer enligt 162 e § ska lämnas på elektronisk väg. Skatteförvaltningen får på begäran tillåta att en sådan deklaration lämnas i pappersform. Deklarationen får lämnas genom elektronisk filöverföring.

Skatteförvaltningen utfärdar närmare föreskrifter om hur elektroniska uppgifter ska lämnas.

Skattedeklarationen och sammandragsdeklarationen lämnas till Skatteförvaltningen.

En sammandragsdeklaration som har lämnats på något annat sätt än på elektronisk väg anses vara inlämnad när den har kommit in till Skatteförvaltningen på det sätt som föreskrivs i 18 § i förvaltningslagen (434/2003).

En sammandragsdeklaration som har lämnats på elektronisk väg anses vara inlämnad när den har kommit in till Skatteförvaltningen på det sätt som föreskrivs i 10 § i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (13/2003).

Den som är deklarationsskyldig ska underteckna de deklarationer enligt 162 e § och andra handlingar som är avsedda för Skatteförvaltningen. Ett samfunds deklarationer och handlingar ska vara undertecknade av personer som har rätt att teckna firman.

Deklarationer enligt 162 e § och andra handlingar som får lämnas in till skattemyndigheten på elektronisk väg och som ska signeras ska certifieras på det sätt som anges i lagen om stark autentisering och elektroniska signaturer (617/2009) med avancerad elektronisk signatur eller på något annat godtagbart sätt.

Skatteförvaltningen utfärdar närmare föreskrifter om på vilket sätt deklarationer enligt 162 e § och andra handlingar ska vara certifierade för att kunna lämnas in på elektronisk väg.

Bestämmelser om de personer som är ansvariga för att anmälningsskyldigheten enligt 161 § uppfylls finns i företags- och organisationsdatalagen.

Ansvarig för att en annan deklarationsskyldighet än den som avses i 161 § uppfylls är samfundets styrelse eller förvaltning. För ett öppet bolag, ett kommanditbolag, ett partrederi och en sammanslutning skall deklarationsskyldigheten fullgöras av en delägare som enligt 188 § 2 mom. ansvarar för skatten.

Deklarationsskyldig i fråga om andra än sådana anmälningar som avses i 161 § är för en omyndig förmyndaren, för en frånvarande en för honom förordnad god man och för ett dödsbo den som har hand om boet eller, om boet är skiftat, den som hade hand om boet vid tiden för skiftet.

För att den anmälnings- och deklarationsskyldighet som avses i 1 och 2 mom. uppfylls i fråga om en utlänning svarar också dennes representant i Finland.

Skatteförvaltningen ska på begäran ge ett intyg över att en handling har tagits emot.

Den som har underlåtit att inom föreskriven tid lämna in skattedeklaration eller sammandragsdeklaration eller som har lämnat in en bristfällig deklaration ska på uppmaning av Skatteförvaltningen fullgöra sin skyldighet.

Den skattskyldige skall också på uppmaning ge kompletterande upplysningar som behövs för att skatten skall kunna fastställas.

Om en skattskyldig utan giltig orsak har underlåtit att lämna in en sammandragsdeklaration eller har lämnat in en ofullständig eller felaktig deklaration, kan Skatteförvaltningen ålägga den skattskyldige att i försummelseavgift betala minst 80 och högst 1 700 euro.

Vid debitering, uppbörd, indrivning och redovisning av försummelseavgiften iakttas stadgandena om mervärdesskatt.

Den skattskyldige ska på uppmaning av Skatteförvaltningen för granskning i Finland visa upp sin bokföring och sina anteckningar samt allt det material och all den egendom som hör till verksamheten och annat material och annan egendom som kan behövas för hans beskattning eller vid behandlingen av ändringssökande som gäller hans beskattning.

Trots bestämmelserna i 1 mom. gäller för verifikationer eller annat material som ska lagras elektroniskt utomlands i enlighet med 209 n–209 q § att det är tillräckligt att uppgifterna är fullständigt tillgängliga i realtid genom en datorförbindelse och att en utskrift kan fås av dem i läsbar skriftlig form. På uppmaning av en myndighet ska en kopia av den tekniska upptagningen dessutom framställas för den person som utför granskningen, om detta behövs för genomförandet av granskningen.

Över granskningen skall upprättas en berättelse, om inte särskilda skäl föranleder annat.

Närmare bestämmelser om förfarandet vid granskningen samt om det material och den egendom som skall visas upp utfärdas genom förordning av statsrådet.

Granskning kan verkställas också uteslutande för inhämtande av uppgifter som kan användas vid beskattningen av en annan skattskyldig (jämförelseuppgiftsgranskning).

2 mom. har upphävts genom L 30.12.2010/1413.

Var och en ska på uppmaning av Skatteförvaltningen på basis av namn, bankkontonummer, kontotransaktion eller annan motsvarande identifikation lämna sådana uppgifter som kan behövas för beskattning av någon annan skattskyldig eller behandling av en ändringsansökan och som framgår av handlingar som han har i sin besittning eller som han annars känner till, om han inte enligt lag har rätt att vägra vittna i saken. Ingen får dock vägra lämna sådana uppgifter om någon annans ekonomiska ställning som inverkar på beskattningen.

Post- och televerket skall på skriftlig uppmaning av en myndighet som nämns i 1 mom. lämna uppgifter om de postanvisningar och postförskottsanvisningar som har anlänt till en kund och även om någon annan penningrörelse genom postens förmedling.

De myndigheter som nämns i 1 mom. har rätt att enligt 169 § granska eller låta granska sådana affärshandlingar och andra handlingar av vilka uppgifter som avses i 1 och 2 mom. kan framgå.

Vid sökande av ändring i beslut som Skatteförvaltningen meddelat med stöd av denna paragraf iakttas 23 a § i lagen om beskattningsförfarande.

Den som säljer investeringsguld ska på uppmaning av Skatteförvaltningen visa upp material som avses i 209 s § för granskning och lämna uppgifter om det.

Statliga och kommunala myndigheter samt andra offentliga samfund ska på begäran av Skatteförvaltningen lämna eller för granskning förete sådana uppgifter som kan behövas för beskattning eller ändringssökande och som framgår av handlingar som myndigheten eller det offentliga samfundet har i sin besittning eller annars känner till, om uppgifterna inte gäller en sak i vilken vittnesmål enligt lag inte får avges. Ingen får dock vägra lämna sådana uppgifter om någon annans ekonomiska ställning som inverkar på beskattningen.

Skatteförvaltningen har rätt att utan avgift få sådana för beskattningen behövliga uppgifter som avses i detta kapitel.

Om en statlig eller kommunal myndighet lämnar ut omfattande uppgifter i form av massutlämnande till Skatteförvaltningen, ska Skatteförvaltningen till myndigheten betala de kostnader som denna i genomsnitt åsamkas, med undantag av allmänna förvaltningskostnader, kapitalkostnader, hyreskostnader för maskiner och anläggningar samt lokalkostnader.

De skattskyldiga införs i ett register över mervärdesskattskyldiga, med undantag för de skattskyldiga som avses i 147 § 2 mom.

2 mom. har upphävts genom L 30.12.1999/1347.

Skatteförvaltningen inför den skattskyldige i registret från den tidpunkt då den skattepliktiga rörelsen inleds. Den skattskyldige kan likväl införas i registret redan från den tidpunkt då han börjar skaffa varor och tjänster för en skattepliktig rörelse.

Den som är skattskyldig med stöd av 12, 26 f och 30 § införs i registret tidigast från ansökningstidpunkten. Om en näringsidkare som avses i 30 § kan göra avdrag enligt 106 § eller tillämpa 106 § 3 mom. och ansökan har gjorts efter det att den i 30 § avsedda verksamheten inleddes, är han dock skattskyldig från den tidpunkt då den nämnda verksamheten inleds.

En skattskyldighetsgrupp enligt 13 a § anses ha blivit bildad tidigast från det ansökan gjordes.

Om en utlänning inte har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet eller har ett fast driftställe i en annan medlemsstat eller i en stat med vilken Finland har ett sådant rättsligt instrument för ömsesidigt bistånd mellan myndigheter som till sitt tillämpningsområde motsvarar rådets direktiv 2010/24/EU om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som avser skatter, avgifter och andra åtgärder samt rådets förordning (EU) nr 904/2010 om administrativt samarbete och kampen mot mervärdesskattebedrägeri, förutsätter godkännandet av en ansökan som avses i 12 § 2 mom. att det utses ett sådant av Skatteförvaltningen godkänt ombud som har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet i Finland. Skatteförvaltningen kan därtill kräva att det ställs säkerhet för att skatten betalas.

Om en utlänning inte har sin hemort eller ett fast driftställe i en annan medlemsstat eller i en stat med vilken Finland har ett sådant rättsligt instrument för ömsesidigt bistånd mellan myndigheter som till sitt tillämpningsområde motsvarar rådets direktiv 2010/24/EU om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som avser skatter, avgifter och andra åtgärder samt rådets förordning (EU) nr 904/2010 om administrativt samarbete och kampen mot mervärdesskattebedrägeri, förutsätter godkännandet av en ansökan som avses i 12 § 2 mom. att det utses ett sådant av Skatteförvaltningen godkänt ombud som har hemort i Finland. Skatteförvaltningen kan därtill kräva att det ställs säkerhet för att skatten betalas.

Vad som i 169, 209 och 209 n–209 q § bestäms om den skattskyldiges förpliktelser tillämpas också på det ombud som avses i 1 mom.

Skatteförvaltningen avför den skattskyldige ur registret från den tidpunkt då den skattepliktiga rörelsen har upphört. Den skattepliktiga rörelsen kan anses fortsätta så länge som näringsidkaren eller konkursförvaltningen säljer rörelsetillgångar som näringsidkaren har anskaffat. Om konkursförvaltningen dock självständigt fortsätter med näringsidkarens rörelse, ska näringsidkarens skattskyldighet alltid anses ha upphört senast när han försattes i konkurs.

Den som är skattskyldig med stöd av 12 § samt en skattskyldig vars försäljning totalt inte överstiger det belopp som nämns i 3 § avförs ur registret när han framför sin anhållan om avregistrering.

Den som är skattskyldig enligt 30 § avförs inte ur registret på grund av att han yrkar på det, utan först när förutsättningarna för skattskyldighet har upphört.

En skattskyldighetsgrupp enligt 13 a § anses ha blivit upplöst från och med att de näringsidkare som hör till gruppen har framställt yrkande därom.

Ett beslut som Skatteförvaltningen fattat med stöd av 26 f § är i kraft under den tid köparen uppgett, dock minst två kalenderår.

Skatteförvaltningen ska underrätta den skattskyldige om att han införts i eller avförts ur registret, om bildande eller upplösning av skattskyldighetsgrupp enligt 13 a § samt om att han inte, med avvikelse från anmälan eller ansökan, har införts i registret eller avförts ur det eller att en skattskyldighetsgrupp inte har bildats eller upplösts.

På begäran av den som saken gäller eller av Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt ska Skatteförvaltningen meddela beslut i registerärenden samt i ärenden som gäller bildande eller upplösning av en skattskyldighetsgrupp.

Skatteförvaltningen ska med avvikelse från skattedeklarationen, eller om skattedeklaration saknas, påföra den skatt som har uppgetts till ett för litet belopp som ska betalas eller till ett för stort belopp som ska återbäras.

Någon skatt påförs inte om saken har avgjorts tidigare genom Skatteförvaltningens beslut. Om ett ärende lämnar rum för tolkning eller är oklart och om den skattskyldige har handlat i god tro i enlighet med myndighetens praxis eller anvisningar, ska ärendet till denna del avgöras till den skattskyldiges fördel, om inte särskilda skäl föranleder annat.

När skatten påförs ska med omsorg och med beaktande av såväl statens som den skattskyldiges intresse prövas vad som av deklarationerna eller annars har framgått om den skattskyldiges affärstransaktioner samt om övriga omständigheter som påverkar saken eller vad som på annan grund ska anses vara riktigt.

Den skattskyldige ska ges tillfälle att avge förklaring, om en väsentlig avvikelse görs från de uppgifter som den skattskyldige lämnat när skatten påförs.

Har den skattskyldige helt och hållet låtit bli att deklarera skatt eller uppenbart deklarerat för lite i skatt och har han inte trots uppmaning lämnat uppgifter som behövs för påförande av skatt, ska Skatteförvaltningen påföra skatten enligt uppskattning.

I samband med en uppmaning enligt 7 § 4 mom. i skattekontolagen delger Skatteförvaltningen den skattskyldige uppgifter om det uppskattade beloppet av den skatt som påförs och grunderna för påförandet av den och ger den skattskyldige tillfälle att avge förklaring.

Beloppet av den skatt som avses i 1 mom. ska om möjligt utredas genom uträkningar på basis av inköp, sedvanliga försäljningsprovisioner, löner eller andra sådana kostnadsposter eller genom jämförelse med rörelser som drivs av andra skattskyldiga i samma bransch och under motsvarande förhållanden.

I beslutet om påförande av skatt ska skatteuträkningen tas in och skälen till att skatt påförts enligt uppskattning anges.

Skatt som avses i 176 § behöver inte påföras, om orsaken till att det har deklarerats för lite skatt att betala eller för mycket skatt att återbära är ett fel som har lett till att någon annan skattskyldig har påförts för mycket skatt eller att skatt som avses i 122 § eller 131 § inte har återburits och en opartisk beskattning eller någon annan orsak inte kräver att skatten ska påföras. För detta krävs att den skattskyldige visar upp en förbindelse enligt vilken den som har rätt att få återbäring avstår från sin rätt till återbäring. Till den som har avgett förbindelsen återbärs ingen skatt.

Skatt som avses i 176 § behöver inte heller påföras när skatten ska anses vara obetydlig och en opartisk beskattning eller någon annan orsak inte kräver att skatten påförs.

Skatteförvaltningen utfärdar närmare föreskrifter om när skatt som avses i 1 och 2 mom. inte behöver påföras.

Skatt som avses i 176 § ska påföras inom tre år från utgången av den räkenskapsperiod för vilken skatten borde ha betalts.

Skatten anses ha påförts inom föreskriven tid, om Skatteförvaltningens beslut därom har fattats innan tidsfristen löpt ut.

Har den skattskyldige avlidit, påförs dödsboet skatten.

Skatten ska påföras inom ett år från utgången av det kalenderår då bouppteckningen inlämnades till Skatteförvaltningen. Skatten kan inte påföras om den tidsfrist som avses i 179 § har löpt ut.

Om ett förhållande eller en åtgärd har givits en rättslig form som inte svarar mot sakens egentliga natur eller syfte, skall vid beskattningen förfaras som om den riktiga formen hade iakttagits.

Har vederlaget vid försäljningen av en vara eller tjänst avtalats till ett belopp som är lägre än vad som kan anses vara rimligt eller har någon annan åtgärd vidtagits i uppenbart syfte att minska skatten, kan det belopp på vilket skatt skall betalas fastställas enligt uppskattning.

Har en försummelse skett eller en oriktig deklaration, uppgift eller handling så som nämns i 1 mom. 3 punkten getts i skatteförsnillningssyfte, ska skatten höjas med minst 50 procent och högst till det tredubbla beloppet.

Skatteförhöjning påförs endast den skatt som den bristfällighet eller det fel som avses i 1 och 2 mom. hänför sig till.

Kan skatten inte höjas så som avses ovan, kan Skatteförvaltningen bestämma att en skatteförhöjning om högst 15 000 euro ska betalas. Påförandet av skatteförhöjning förutsätter då att den skattskyldige trots en bevisligen sänd uppmaning har försummat att lämna in registreringsanmälan eller skattedeklaration eller har lämnat in en väsentligen bristfällig eller oriktig anmälan eller deklaration och att försummelsen med avseende på omständigheterna eller annars inte är obetydlig. Skatteförvaltningen kan bestämma att skatteförhöjning ska betalas på grund av grov försummelse av deklarationsskyldigheten också när den har påfört skatten genom uppskattning och på grundval av en utredning som senare tillställts den har rättat beslutet så att skatt inte påförs.

Om den förseningsavgift som ska påföras för försummelse att deklarera skatt inom föreskriven tid bestäms i 9 § i skattekontolagen.

183 § har upphävts genom L 7.8.2009/605.

Påförs den skattskyldige skatt eller skatteförhöjning, ska den skattskyldige ges ett beslut till vilket besvärsanvisning fogats. Skatten ska betalas vid den tidpunkt som föreskrivs genom förordning av finansministeriet.

Om den skattskyldige har ansökt om återbäring, eller på grund av en utredning som motsvarar ansökan, ska den skattskyldige ges ett beslut till vilket besvärsanvisning fogats.

Anser Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt att en skattskyldig ska påföras skatt eller skatteförhöjning, ska Skatteförvaltningen på enhetens begäran fatta ett beslut i saken och foga en besvärsanvisning till beslutet.

186 § har upphävts genom L 26.10.2001/915.

187 § har upphävts genom L 7.8.2009/605.

Skatt skall påföras den skattskyldige och de för skatten ansvariga personerna solidariskt.

Delägarna i ett öppet bolag och de personligt ansvariga bolagsmännen i ett kommanditbolag är solidariskt ansvariga för det öppna bolagets, respektive kommanditbolagets skatt. Samma ansvar för en i 13 § avsedd sammanslutnings och ett partrederis skatt har en delägare i sammanslutningen eller part rederiet.

Samtliga näringsidkare som hör till gruppen är solidariskt ansvariga för en i 13 a § avsedd skattskyldighetsgrupps skatt.

En i 2 mom. avsedd delägares och bolagsmans samt en i 3 mom. avsedd näringsidkares ansvar inträder vid ingången av den månad då han ansluter sig till bolaget, sammanslutningen eller skattskyldighetsgruppen och upphör vid utgången av den månad då han utträder ur bolaget, sammanslutningen eller skattskyldighetsgruppen.

De personer som är ansvariga för skatten ska antecknas i Skatteförvaltningens beslut. Har en person eller näringsidkare som avses i 2 eller 3 mom. och som är ansvarig för skatten inte antecknats i beslutet, ska Skatteförvaltningen efter att ha hört personen eller näringsidkaren i fråga bestämma att han ansvarar för betalningen av skatten solidariskt med den skattskyldige.

Skatteförvaltningen ger en skattskyldig som avses i 147 § 2 mom. ett meddelande om obetald skatt som denne deklarerat.

På skatt som avses ovan i 1 mom. tillämpas vad som i 23 § och 24 § 1 mom. i skattekontolagen föreskrivs om en förpliktelse som baserar sig på en periodskattedeklaration.

På skatt som avses i 1 mom. tillämpas vad som i 24 § 1 mom. i skattekontolagen föreskrivs om en förpliktelse som baserar sig på en periodskattedeklaration.

Om en skattskyldig betalar skatt efter den tid som föreskrivs i 147 § 2 mom. utan att skatten påförts, ska den skattskyldige i samband med att skatten betalas betala skattetillägg på eget initiativ. Om skatten inte har betalts utan att den påförts eller om den skattskyldige inte på eget initiativ har betalat skattetillägg på skatten, ska skattetillägg påföras för skatten.

Skattetillägg enligt 3 mom. beräknas på det sätt som föreskrivs i lagen om skattetillägg och förseningsränta.

När en skattskyldig påförs skattetillägg tillämpas vad som föreskrivs i 184 och 185 § om påförande av skatt.

Skatt som ska återbäras till en skattskyldig som avses i 147 § 2 mom. ska betalas utan dröjsmål.

På skatt som ska återbäras betalas ränta enligt 22 § i lagen om skatteuppbörd. Räntan löper från betalningsdagen för skatten.

Skatteförvaltningen ger handledning i ärenden som gäller mervärdesbeskattningen.

Är saken viktig för sökanden, ska Skatteförvaltningen på skriftlig ansökan meddela ett förhandsavgörande om hur lagen ska tillämpas på hans transaktion. Förhandsavgörande meddelas inte, om centralskattenämnden har avgjort ärendet eller om ansökan i ärendet är anhängig i centralskattenämnden.

I ansökan skall individualiseras den fråga i vilken förhandsavgörande söks och framläggas den utredning som behövs för avgörande av ärendet.

Förhandsavgörandet meddelas på viss tid, dock högst till utgången av det följande kalenderåret. Ett lagakraftvunnet förhandsavgörande skall på yrkande av den som meddelats avgörandet iakttas med bindande verkan under den tid för vilket det meddelats.

Ett ärende som gäller förhandsavgörande ska behandlas skyndsamt i Skatteförvaltningen, förvaltningsdomstolen och högsta förvaltningsdomstolen.

Förhandsavgörande som gäller skatten på import av en vara meddelas av Tullen. I fråga om meddelande av förhandsavgörande och om dess giltighetstid gäller i tillämpliga delar vad som bestäms om förhandsavgörande som Skatteförvaltningen meddelat.

Centralskattenämnden får på ansökan meddela förhandsavgörande om hur lagen ska tillämpas på sökandens transaktion, så som lagen om Skatteförvaltningen (503/2010) föreskriver.

Den skattskyldige rättar ett fel i skattedeklarationen genom att lämna in en rättelsedeklaration till skattedeklaration för skatteperioden i fråga.

Skatteförvaltningen utfärdar närmare föreskrifter om vilka uppgifter som ska lämnas i en rättelsedeklaration till skattedeklarationen och på vilket sätt uppgifterna lämnas.

En skattskyldig som har deklarerat den skatt som ska betalas för en skatteperiod till för lågt belopp eller den skatt som ska dras av till för högt belopp, ska göra en rättelse enligt 191 § under tre år från utgången av den räkenskapsperiod för vilken skatten borde ha deklarerats.

En skattskyldig har med iakttagande av det förfarande som avses i 191 § rätt att få skatt som enligt deklarationen ska betalas till för högt belopp eller skatt som inte ska återbäras enligt deklarationen som återbäring under räkenskapsperioden eller att rätta felet genom att dra av skatten i fråga för följande skatteperioder i räkenskapsperioden.

En skattskyldig som inte har gjort en rättelse eller korrigering som nämns i 1 mom. har rätt att efter räkenskapsperiodens utgång få skatten i fråga som återbäring på basis av ansökan eller någon annan utredning.

Den skattskyldige har rätt till återbäring enligt 2 mom. inom tre år från utgången av den räkenskapsperiod för vilken skatten har deklarerats till för stort belopp eller senare, om den skattskyldige inom nämnda tid har framställt ett yrkande om betalning.

Skatt som avses i 1 och 2 mom. återbärs på det sätt som närmare föreskrivs i skattekontolagen.

Konstaterar Skatteförvaltningen på ansökan av den skattskyldige, med anledning av besvär eller annars att dess beslut är felaktigt till nackdel för den skattskyldige, ska Skatteförvaltningen rätta felet i beslutet och den skattskyldige har rätt att som återbäring få skatt som på grund av felet påförts till för högt belopp eller skatt som enligt beslutet inte återbärs, om inte ärendet har avgjorts genom beslut på besvär.

Rättelse kan göras inom tre år från utgången av den räkenskapsperiod som det beslut som ska rättas avser eller, om det beslut som ska rättas hänför sig till flera räkenskapsperioder, från utgången av den sista av dem eller inom 60 dagar från det att det beslut som ska rättas fattades eller, på yrkande som den skattskyldige har framställt inom nämnda tid, även senare.

Ändring i beslut om mervärdesbeskattning som Skatteförvaltningen har fattat med stöd av denna lag söks genom besvär hos Helsingfors förvaltningsdomstol. Besvär anförs på statens vägnar av Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt. Besvärsskriften ska tillställas Skatteförvaltningen inom besvärstiden.

För den skattskyldige är besvärstiden tre år från utgången av räkenskapsperioden eller, om beslutet avser flera räkenskapsperioder, från utgången av den sista av dem, dock alltid minst 60 dagar från delfåendet. Över beslut som gäller förhandsavgörande samt beslut som avses i 162 c § 6 mom. och 175 § 2 mom. får näringsidkaren anföra besvär inom 30 dagar från delfåendet. Beslutet får delges som vanlig delgivning enligt 59 § i förvaltningslagen. För Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt är besvärstiden 30 dagar från det beslutet fattades.

I beslut genom vilket det har bestämts att förhandsavgörande inte meddelas får ändring inte sökas genom besvär.

Vad som föreskrivs om grundbesvär i lagen om verkställighet av skatter och avgifter (706/2007) tillämpas inte på ärenden som avses i denna lag.

Beslut som gäller beskattningen och andra handlingar ska delges den skattskyldige. Delgivning ska dock ske med den skattskyldiges lagliga företrädare eller befullmäktigade, om en företrädare eller befullmäktigad som sköter skatteärenden på den skattskyldiges vägnar har anmälts som ombud till Skatteförvaltningens kundregister.

Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt hörs och delges beslut så att enheten ges tillfälle att ta del av beskattningshandlingarna, om inte något annat bestäms i 194 §.

Rättar Skatteförvaltningen så som avses i 192 § sitt beslut enligt den skattskyldiges yrkande, förfaller besvären. Till den del Skatteförvaltningen anser att den skattskyldiges besvär inte ger anledning till rättelse av beslutet, ska Skatteförvaltningen ge ett utlåtande över besvären och till denna del överföra besvären till förvaltningsdomstolen för behandling.

Förvaltningsdomstolen ska med anledning av besvär och utlåtande, då besvär anförts av Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt, ge den skattskyldige och, då besvär anförts av den skattskyldige, Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt, tillfälle att avge bemötande och vid behov ändringssökanden tillfälle att avge genmäle. Utöver vad som i 34 § 2 mom. i förvaltningsprocesslagen (586/1996) föreskrivs om avgörande av ett ärende utan att en part hörs, kan förvaltningsdomstolen dock avgöra besvären utan att höra Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt, om skattebeloppet med anledning av den skattskyldiges yrkande kan ändras med högst 6 000 euro och om ärendet inte lämnar rum för tolkning och inte är oklart.

Förvaltningsdomstolen kan överföra delgivningen av sina beslut på Skatteförvaltningen.

196 § har upphävts genom L 2.8.1994/700.

I fråga om begäran om rättelse av och sökande av ändring i beslut av Tullen tillämpas vad som föreskrivs i tullagstiftningen.

I fråga om ett av Tullen meddelat förhandsavgörande får omprövning enligt 37 § i tullagen inte begäras, utan avgörandet får överklagas genom besvär på det sätt som anges i tullagen. Besvärstiden är 30 dagar från delfåendet av beslutet om förhandsavgörande. Omprövning av ett beslut att inte meddela förhandsavgörande får inte begäras och beslutet får inte heller överklagas genom besvär.

Om rättelse av och sökande av ändring i tullmyndighetens beslut gäller i tillämpliga delar vad som bestäms i tullagen. I beslut genom vilket förhandsavgörande inte meddelats, får ändring inte sökas genom besvär.

I förvaltningsdomstolens beslut får ändring sökas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen, om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd.

Besvärstillstånd kan beviljas även så att det gäller endast en del av det överklagade beslutet av förvaltningsdomstolen.

Besvär ska anföras inom 60 dagar från delfåendet av förvaltningsdomstolens beslut. Besvärsskriften ska inom besvärstiden tillställas högsta förvaltningsdomstolen eller Helsingfors förvaltningsdomstol.

Besvär får på statens vägnar anföras hos högsta förvaltningsdomstolen av Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt.

200 § har upphävts genom L 2.8.1994/700.

Av högsta förvaltningsdomstolens beslut ska ett exemplar ges ändringssökanden, och dessutom ska kopior av beslutet i två eller, då ändring sökts på statens vägnar, i tre exemplar tillställas Helsingfors förvaltningsdomstol.

Ändrar förvaltningsdomstolen eller högsta förvaltningsdomstolen med anledning av besvär av Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt ett registreringsbeslut som avses i 175 § 2 mom., ska den samtidigt bestämma den tidpunkt från vilken beslutet ska tillämpas.

203 § har upphävts genom L 11.6.2010/529.

Om beloppet av den skatt som en skattskyldig ska betala eller dra av för en skatteperiod, på grund av ett beslut av skattemyndigheten eller på grund av att ändring sökts, har ändrats på ett sätt som påverkar beloppet av den skatt som ska betalas eller dras av för en annan skatteperiod, ska beloppet av den skatt som ska betalas eller dras av för den sistnämnda perioden rättas i överensstämmelse med ändringen.

Om beloppet av den skatt som en skattskyldig ska betala eller dra av, på grund av ett beslut av skattemyndigheten eller på grund av att ändring sökts, har ändrats på ett sätt som påverkar beloppet av den skatt som en annan skattskyldig ska betala eller dra av, ska det sistnämnda skattebeloppet rättas i överensstämmelse med ändringen.

En i 2 mom. avsedd rättelse till den skattskyldiges fördel kräver ett yrkande från den skattskyldige. Den skattskyldige ska framföra sitt yrkande i enlighet med det förfarande som anges i 191 b §.

En rättelse som avses i 1 eller 2 mom. kan göras även om den tidsfrist som anges i 179 eller 191 b § har gått ut. Om ändringen av någon särskild orsak är oskälig behöver ingen rättelse göras.

Innan en rättelse görs ska den skattskyldige om möjligt beredas möjlighet att bli hörd i ärendet, om detta inte är uppenbart onödigt.

En skattskyldig eller någon annan som svarar för skatten är trots att ändring har sökts i beskattningen skyldig att betala påförd skatt.

Har skatt genom förvaltningsdomstolens eller högsta förvaltningsdomstolens beslut blivit avlyft eller nedsatt, har parten rätt att som återbäring få den skatt som påförts till för högt belopp eller som enligt beslut inte ska återbäras.

Har förvaltningsdomstolen eller högsta förvaltningsdomstolen med anledning av ändringssökande ansett någon vara skattskyldig eller höjt skattens belopp eller minskat det belopp som en skattskyldig har varit berättigad att få som återbäring, ska en kopia av beslutet tillställas Skatteförvaltningen. Skatteförvaltningen ska utan dröjsmål bestämma en efterbetalningstid för betalningen av skatten och delge den skattskyldige beslutet.

På ersättning för rättegångskostnader tillämpas 13 kap. i förvaltningsprocesslagen.

Uppstår det meningsskiljaktighet vid avgörande av ett ärende som gäller ändring som har sökts med stöd av denna lag, gäller såsom beslut den åsikt som flertalet skall anses ha omfattat. Vid lika röstetal avgör den åsikt som är fördelaktigare för den skattskyldige eller, om denna grund inte kan tillämpas, den åsikt som ordföranden har omfattat.

För de skattskyldiga som inte är bokföringsskyldiga eller vars skatteperiod är ett kalenderårskvartal eller ett kalenderår, är räkenskapsperioden ett kalenderår. Räkenskapsperioden för en renbeteslagsgrupp är ett renskötselår.

Den som är skattskyldig skall lägga upp sin bokföring så att de uppgifter som behövs för fastställande av skatten kan fås ur den. Bokföringen av de affärshändelser som inverkar på beloppet av den skatt som skall betalas och dras av skall basera sig på sådana verifikationer som avses i bokföringslagen, med ytterligare beaktande av vad som i denna lag föreskrivs om verifikationer. Närmare bestämmelser om bokföringen utfärdas genom förordning av statsrådet.

En skattskyldig som inte är bokföringsskyldig ska föra sådana anteckningar att de uppgifter som behövs för fastställande av skatten kan fås ur dem. Anteckningarna ska basera sig på daterade och numrerade verifikationer med beaktande av vad som i denna lag bestäms om verifikationer. Närmare bestämmelser om anteckningarna utfärdas genom beslut av Skatteförvaltningen.

Om försäljningen enligt 5 kap. sker i Finland, tillämpas 209 b–209 g § på faktureringen.

Bestämmelserna i 209 b–209 g § ska tillämpas på faktureringen också i situationer som avses i 3 mom., då säljaren levererar varor eller tjänster från ett fast driftställe i Finland eller då varorna eller tjänsterna inte levereras från ett fast driftställe, om säljaren har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet i Finland.

Om säljaren överlåter varor eller utför tjänster på ett fast driftställe som finns i Finland, eller då varorna inte överlåts eller tjänsterna inte utförs på ett fast driftställe om säljarens hemort är i Finland, tillämpas 209 b–209 g § på faktureringen också i de situationer som anges i 3 mom.

Med avvikelse från vad som föreskrivs i 1 mom. ska 209 b–209 g § inte tillämpas på försäljning som utförs i Finland av en säljare som etablerat sig i en annan medlemsstat, om köparen med stöd av 2 a eller 9 § är skattskyldig för försäljningen och det är säljaren som gör upp fakturan för försäljningen. En säljare anses vara etablerad i en annan medlemsstat om säljaren levererar varor eller tjänster från ett fast driftställe som är beläget i en annan medlemsstat eller om leveransen av varor eller tjänster inte sker från ett fast driftställe och säljaren har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet i en annan medlemsstat.

Med avvikelse från det som bestäms i 1 mom. tillämpas 209 b–209 g § inte på försäljning som utförs i Finland av en säljare som etablerat sig i en annan medlemsstat, om köparen med stöd av 2 a eller 9 § är skattskyldig för försäljningen och det är säljaren som gör upp fakturan för försäljningen. Säljaren är etablerad i en annan medlemsstat om han överlåter varor eller utför tjänster på ett fast driftställe som är beläget i en annan medlemsstat eller om överlåtelsen av varor eller utförandet av tjänster inte sker på ett fast driftställe och säljarens hemort är i en annan medlemsstat.

I 2 och 4 mom. avses med fast driftställe där säljaren överlåter varor eller utför tjänster ett sådant fast driftställe med vars personalresurser och andra resurser överlåtelsen av varor eller utförandet av tjänster sker.

En faktura som köparen har gjort upp anses vara utfärdad av säljaren, om säljaren och köparen har kommit överens om detta och om det finns ett förfarande enligt vilket säljaren godkänner fakturan.

En faktura som gäller gemenskapsintern varuförsäljning ska utfärdas senast den 15 dagen i den kalendermånad som följer på den månad då varan levererades.

En faktura som gäller försäljning av en tjänst som beskattas i en annan medlemsstat i enlighet med en bestämmelse som motsvarar 65 § i den medlemstaten ska utfärdas senast den 15 dagen i den kalendermånad som följer på den månad då tjänsten utfördes. Detta tillämpas endast då köparen av tjänsten är en näringsidkare eller en juridisk person som är införd i registret över mervärdesskattskyldiga men inte är näringsidkare och köparen är skattskyldig för försäljningen enligt en bestämmelse som motsvarar 9 § 1 mom.

Fakturor som avses i 209 b § får utfärdas elektroniskt om mottagaren samtycker till det. Med elektronisk faktura avses en faktura som utfärdas och tas emot i elektronisk form.

En samlingsfaktura kan utfärdas för flera separata försäljningar av varor eller tjänster.

Om en del av de uppgifter som avses i 1 mom. ingår i någon handling som redan tidigare getts till köparen eller som köparen innehar, anses fakturan bildas av handlingarna tillsammans. En förutsättning är dock att den senare handlingen innehåller en entydig hänvisning till den tidigare handlingen. Det som bestäms i detta moment ska dock inte tillämpas på distansförsäljning av varor enligt 63 a §, på gemenskapsintern varuförsäljning enligt 72 b § eller på sådan försäljning av varor eller tjänster som sker i någon annan medlemsstat och för vilken köparen är skattskyldig med stöd av en bestämmelse som motsvarar 2 a eller 9 §.

När flera elektroniska fakturor översänds samlat till samma mottagare, behöver de uppgifter som är gemensamma för de olika fakturorna endast anges en gång, om all information är åtkomlig för varje faktura.

Med det skattebelopp enligt 1 mom. 10 punkten som ska betalas och med skattegrunden enligt 1 mom. 8 punkten avses den skatt som säljaren enligt lag är skyldig att betala för i fakturan avsedd försäljning eller del av försäljning och grunden för denna skatt. Skattebelopp och skattesats får dock inte antecknas i en faktura, om säljaren inte har införts i registret över mervärdesskattskyldiga. Om införandet i detta register är anhängigt och detta framgår i fakturan, får skattebelopp och skattesats dock anges.

Om köparen är skattskyldig för försäljningen, ska skattegrunden för varje art av sålda varor eller tjänster uppges i fakturan i stället för de uppgifter som avses i 1 mom. 8–10 punkten.

Enhetspris behöver inte anges i fakturor som avses i 209 b § 3 mom. 2 punkten.

Det som bestäms i 1 mom. gäller emellertid inte om det är fråga om distansförsäljning av varor enligt 63 a §, gemenskapsintern varuförsäljning enligt 72 b § eller sådan försäljning av varor eller tjänster som sker i någon annan medlemsstat och för vilken köparen är skattskyldig med stöd av en bestämmelse som motsvarar 2 a eller 9 §.

Näringsidkaren ska i fråga om fakturor enligt 209 b § som näringsidkaren utfärdat eller mottagit säkerställa ursprungets äkthet samt säkerställa att de uppgifter enligt 209 e § 1 mom. som nämns i fakturorna hålls oförändrade och läsbara från det att fakturan utfärdas till slutet av förvaringstiden. Detta kan fullgöras med hjälp av valfri övervakningsmetod för affärsverksamhet som på ett tillförlitligt sätt verifierar sambandet mellan fakturan och försäljningen av varorna eller tjänsterna.

Ursprungets äkthet avser säkerställande av den i fakturan nämnda säljarens eller fakturautfärdarens identitet.

Uppgifterna enligt 209 e § 1 mom. i fakturor i ett maskinläsbart datamedium ska vara tillgängliga i läsbar skriftlig form.

Den utredning som avses i 103 § 2 mom. ska innehålla datum för utredningen, säljarens och köparens namn, adresser samt företags- och organisationsnummer samt uppgifter om överlåtelsens art och beloppet av den skatt som säljaren ska betala.

Den utredning som avses i 111 § 2 mom. ska innehålla datum för utredningen, säljarens och köparens namn, adresser samt eventuella företags- och organisationsnummer, uppgift om överlåtelsens art och den månad den hänför sig till, hyrans eller bolagsvederlagets totalbelopp och energins andel av det samt skatten på säljarens inköp av energinyttigheter eller bränsle.

Den verifikation som avses i 112 § 5 mom. ska innehålla datum för verifikationen, den skattskyldiges namn, varornas mängd och art samt uppgifter om tjänsternas omfattning och art, den dag nyttigheten togs i avdragsgill användning, om denna dag inte är densamma som verifikationens datum, den skatt som ingick i förvärvet eller den skatt som betalts för eget bruk samt en hänvisning till verifikationen över förvärvet eller över betalningen av skatt för eget bruk, sannolikt överlåtelsepris exklusive skatt, skattesats och avdragbar skatt.

I samband med granskning eller återbäring eller påförande av skatt kan Skatteförvaltningen godkänna ett avdrag som gjorts trots att den skattskyldige inte har någon faktura, utredning eller annan verifikation som motsvarar kraven i lagen, om den skattskyldige på annat sätt kan visa att han är berättigad till avdrag på basis av 102, 102 a, 102 c, 103, 106 eller 111–113 §.

I samband med granskning eller annars i samband med skattekontroll kan Skatteförvaltningen kräva att fakturor som mottagits och som utfärdats över försäljning i Finland översätts till behövliga delar. När det gäller fakturor som en utländsk näringsidkare tagit emot tillämpas detta endast om fakturan tagits emot på ett fast driftställe i Finland.

En i 19 a § avsedd person som fortsätter en rörelse ska till den som helt eller delvis överlåter rörelsen ge en utredning om att de överlåtna varorna och tjänsterna tas i bruk för ett ändamål som berättigar till avdrag.

En i 19 a § avsedd person som helt eller delvis överlåter en rörelse ska i fråga om begagnade varor samt konstverk, samlarföremål och antikviteter som överlåts ge den som fortsätter rörelsen en utredning om att de förutsättningar som avses i 79 f och 79 g § föreligger.

En i 19 a § avsedd person som helt eller delvis överlåter en rörelse ska ge den som fortsätter rörelsen en utredning enligt 209 k § om de fastigheter som överlåts.

Vad som i denna lag bestäms om fakturor tillämpas på en i 19 a § avsedd överlåtelse av en rörelse helt eller delvis.

När rättigheten och skyldigheten att justera avdrag för den skatt som ingår i en anskaffning och som gäller en fastighetsinvestering överförs på mottagaren, ska överlåtaren ge mottagaren en utredning med de uppgifter som avses i 209 l §.

Om den skatt som ingår i en anskaffning och som gäller en fastighetsinvestering, avdragsrätten för den skatten eller någon annan i 209 l § avsedd uppgift som påverkar mottagarens beskattning har ändrats efter det att den utredning som avses i 1 mom. har gjorts, ska överlåtaren ge mottagaren en kompletterande utredning om ändringen.

Överlåtaren ska ge mottagaren en kopia av en utredning som överlåtaren innehar och som en tidigare fastighetsinnehavare gjort med stöd av 1 eller 2 mom. med uppgifter som påverkar mottagarens rättighet eller skyldighet att justera avdrag.

När rättigheten och skyldigheten att justera avdrag för den skatt som ingår i en anskaffning och som gäller en fastighetsinvestering överförs på en näringsidkare, ska mottagaren ge överlåtaren en utredning om att fastigheten anskaffas för rörelse.

Den som är skattskyldig ska förvara kopior av fakturor som han utfärdat över försäljning som avses i 1 § 1 mom. 1 punkten samt mottagna fakturor över inköp av varor och tjänster som anknyter till denna verksamhet och till verksamhet som berättigar till återbäring enligt 131 § 1 mom. 4 punkten samt fakturor över de köp för vilka han som köpare är skattskyldig.

Fakturorna ska förvaras i minst sex år från utgången av det kalenderår under vilket räkenskapsperioden gick ut. Med räkenskapsperioden avses den räkenskapsperiod som omfattar den kalendermånad till vilken i fakturan nämnda försäljningar, inköp, rättelseposter eller förskottsbetalningar enligt 13 kap. hänför sig.

Bestämmelserna i 2 mom. tillämpas på fakturor mottagna av utländska näringsidkare endast om de tagits emot på ett fast driftställe i Finland.

Fakturor som avses i 209 n § ska förvaras i Finland.

På de villkor som föreskrivs i 2 kap. 9 § 1 och 2 mom. i bokföringslagen får fakturor dock förvaras på något annat ställe än vad som anges ovan i 1 och 2 mom. Vad som föreskrivs i detta moment gäller i tillämpliga delar även andra än dem som är bokföringsskyldiga enligt bokföringslagen.

Bestämmelserna i 209 n och 209 o § om fakturor tillämpas även på andra verifikationer som bokföringen av de affärshändelser som påverkar beloppet av den skatt som ska betalas eller dras av baserar sig på.

Bestämmelserna i 209 n och 209 o § om fakturor tillämpas även på verifikationer och uppgifter med hjälp av vilka näringsidkaren uppfyller skyldigheten enligt 209 g § 1 mom. att säkerställa att en fakturas ursprung är äkta och att innehållet i fakturan hålls oförändrat.

Bestämmelserna i 209 n och 209 o § om utfärdade fakturor tillämpas även på den skattskyldiges övriga anteckningsmaterial, om den skattskyldige inte är bokföringsskyldig enligt bokföringslagen.

Det ska säkerställas att de uppgifter i 1–3 mom. avsedda verifikationer, uppgifter och anteckningsmaterial som är väsentliga för lagens tillämpning hålls oförändrade och läsbara hela förvaringstiden. Uppgifter i maskinläsbart datamedium ska vara tillgängliga i läsbar skriftlig form.

Med avvikelse från 209 n § 2 mom. och 209 p § ska den som är skattskyldig förvara fakturor och verifikationer som anknyter till en fastighetsinvestering samt utredningar som avses i 103 § 2 mom., 209 k och 209 m § i 13 år från utgången av det kalenderår under vilket justeringsperioden har börjat. Efter den tid som anges i 209 n § 2 mom. kan fakturorna och verifikationerna ersättas med en utredning varav framgår de uppgifter som föreskrivs av Skatteförvaltningen och som behövs för att bestämma rättigheten eller skyldigheten att justera avdrag.

Den skattskyldige ska föra en förteckning över de varor som den skattskyldige själv eller någon annan för hans räkning transporterar till en annan medlemsstat för sådana affärstransaktioner som avses i 18 b § 1 mom. 1–3 punkten.

En säljare av investeringsguld som avses i 43 a och 43 c § ska alltid identifiera kunden då värdet av en transaktion eller det sammanlagda värdet av flera sinsemellan sammanhängande transaktioner uppgår till minst 15 000 euro. Säljaren ska med till buds stående medel även identifiera en person för vars räkning ovan nämnda kund sannolikt handlar.

Identifiering behövs inte om kunden är en sådan kund som avses i 13 § i lagen om förhindrande och utredning av penningtvätt och av finansiering av terrorism (503/2008).

Närmare bestämmelser om identifiering av i 1 mom. avsedda kunder och om bokföring av transaktioner utfärdas genom förordning av statsrådet.

Det material som avses i 1 och 3 mom. ska förvaras sex år från utgången av det kalenderår under vilket den räkenskapsperiod har utgått då transaktionen eller den sista av de sinsemellan sammanhängande transaktionerna gjordes.

När Tullen har uppburit skatten, kan den av särskilda skäl på ansökan nedsätta eller avlyfta sådana mervärdesskatter som har betalts eller ska betalas samt dröjsmålspåföljder och andra påföljder.

Finansministeriet kan överta avgörandet av ett principiellt viktigt ärende som handläggs av Tullen.

Vad i denna paragraf föreskrivs om den skattskyldige ska på motsvarande sätt tillämpas på den som enligt lag är ansvarig för skatten.

I beslut med stöd av denna paragraf får ändring inte sökas genom besvär.

I fråga om befrielse från skatt som uppbärs av Skatteförvaltningen föreskrivs särskilt.

211 § har upphävts genom L 21.12.2012/877.

212 § har upphävts genom L 30.12.1999/1347.

212 a § har upphävts genom L 30.12.1999/1347.

213 § har upphävts genom L 30.12.1999/1347.

214 § har upphävts genom L 18.4.2008/246.

215 § har upphävts genom L 18.4.2008/246.

Regionförvaltningsverket och polisen ska ge skattemyndigheterna behövlig handräckning. Regionförvaltningsverket har också rätt att på en skattemyndighets framställning vid vite förplikta den som inte har följt en uppmaning enligt 168 eller 169 § att fullgöra sin skyldighet.

217 § har upphävts genom L 30.12.1999/1347.

Vad tullagstiftningen stadgar om formaliteter som gäller varor som förs ut från gemenskapens tullområde tillämpas också på varor som förs till gemenskapens tullområde, men till ett område utanför gemenskapens skatteområde, från gemenskapens skatteområde.

Bestämmelser om straff för lagstridigt undandragande av mervärdesskatt och för försök därtill finns i 29 kap. 1–3 § i strafflagen (39/1889).

Angående straff för skatteförseelse som gäller medvärdesskatt stadgas i 29 kap. 4 § strafflagen.

Den som underlåter att behörigen fullgöra sin skyldighet enligt 209 s § eller trots uppmaning av en myndighet sin skyldighet enligt 162 §, 162 c § 5 mom., 162 e eller 165 §, 166 § 2 mom., 168 § 2 mom., 169 § 1 och 2 mom., 170 § 1 mom., 170 a, 209, 209 b, 209 e eller 209 f §, ska för mervärdesskatteförseelse dömas till böter.

Om försummelse av en anmälan som avses i 161 § i denna lag bestäms i företags- och organisationsdatalagen.

Bestämmelser om eftergift i fråga om anmälan, förundersökning, åtal eller straff vid en förseelse som avses i 3 mom. finns i 29 kap. 11 § i strafflagen.

Om ett beslut har en betydande inverkan på avgörandet i ett ärende som samtidigt är anhängigt hos Skatteförvaltningen ska ärendena beredas och avgöras gemensamt, om det är möjligt med beaktande av antalet ärenden, arbetsarrangemangen och slutförandet av beskattningen, och gemensam behandling inte medför menligt dröjsmål.

Av ett beslut som meddelats med stöd av denna lag ska framgå den myndighet som har fattat beslutet och myndighetens kontaktuppgifter, uppgifter som specificerar näringsidkaren eller någon annan som beslutet direkt riktar sig till, motiveringen för beslutet och uppgift om hur ärendet har avgjorts.

På ärenden som behandlas enligt denna lag tillämpas lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (13/2003).

Närmare stadganden om verkställigheten av denna lag utfördas vid behov genom förordning.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 1994.

2 mom. har upphävts genom L 29.12.1994/1486.

Lagen tillämpas, om inte något annat stadgas nedan, när en såld vara har levererats eller en tjänst utförts, en importerad vara har utlämnats från tullkontroll eller en vara har tagits i eget bruk den dag lagen träder i kraft eller därefter.

Genom denna lag upphävs omsättningsskattelagen av den 22 mars 1991 (559/91) med ändringar. Nämnda lag skall dock tillämpas, om inte något annat stadgas nedan, när en såld vara har levererats eller en tjänst utförts, en importerad vara har utlämnats från tullkontroll eller en vara har tagits i eget bruk före ikraftträdandet.

5 mom. har upphävts genom L 29.12.1994/1486.

Vid beräknandet av det i 3 § avsedda sammanlagda beloppet av skattepliktiga och skattefria försäljningar 1994 beaktas även försäljningar som 1994 skett innan lagen träder i kraft, om dessa är skattepliktiga enligt mervärdesskattelagen eller skattefria enligt 55, 56 eller 58 § eller 6 kap. Som skattepliktig försäljning anses inte skattepliktig försäljning enligt 30 §.

Om ett livsmedel som avses i 85 § 1 mom. 1 punkten eller ett foderämne som avses i 2 punkten levereras eller utlämnas från tullkontroll eller tas i eget bruk före ingången av 1998, är skatten på försäljningen av varan 17 procent av skattegrunden.

Omsättningsskattelagen och med stöd av den utfärdade författningar och bestämmelser tillämpas på befrielse från omsättningsskatt och på uppskov med betalningen av skatten även om beslut i ärendet fattas efter det att denna lag trätt i kraft. Myndigheternas behörighet i ärenden som gäller befrielse från skatt fastställs dock enligt 210 § i denna lag.

Skatt betalas inte på försäljning av en vara som har anskaffats som anläggningstillgång och som har levererats eller utlämnats från tullkontroll till säljaren eller som säljaren har tillverkat för eget bruk innan lagen trätt i kraft, om varan har förvärvats för annat bruk än sådant som berättigar till avdrag och avdrag inte har kunnat göras för varan eller om skatt har betalts för att varan har tagits i eget bruk.

224 § har upphävts genom L 29.12.1995/1767.

För försäljning av tjänst eller vara för vilken skatt inte skall betalas enligt omsättningsskattelagen, skall skatt inte betalas till den del vederlag för den har uppkommit före den 1 januari 1994.

Denna lag tillämpas inte på sådana tjänster eller varuleveranser som inte är slutförda vid ikraftträdandet och som på basis av omsättningsskattelagen stannar utanför tillämpningsområdet för omsättningsbeskattningen, om utförandet av tjänsten eller leveransen av varorna de facto har inletts före den 1 september 1993. Om utförandet av tjänsten eller leveransen av varorna har inletts den 1 september 1993 eller därefter, tillämpas denna lag till den del tjänsten har producerats eller varorna levererats till installationsplatsen efter ikraftträdandet.

Om denna lag inte tillämpas på byggverksamhet, tillämpas omsättningsskattelagen på tagande i eget bruk av en sedvanlig försäljningsprodukt som har tillverkats i samband med byggverksamheten, också i det fall att produkten tas i eget bruk efter ikraftträdandet.

Denna lags 33 § tillämpas på tagande i eget bruk av byggtjänst endast till den del som denna lag har tillämpats på utförandet av byggtjänsten.

Stadgandet i 83 § tillämpas på de varor som den dag då lagen träder i kraft eller därefter har levererats till den som har rätt till avdrag från skattegrunden.

En apotekare skall betala skatt för försäljning av läkemedel och produkter av läkemedelstyp som avses i 85 § 1 mom. 5 punkten i denna lag enligt den skattesats som stadgas i 84 §, om han för anskaffningen av dem har kunnat göra avdrag som avses i 50 § omsättningsskattelagen.

Stadgandena i 10 och 12 kap. om skatt som skall dras av och återbäras tillämpas när en såld vara har levererats eller en tjänst utförts eller en importerad vara har utlämnats från tullkontroll till den som har rätt till avdrag eller återbäring den dag lagen träder i kraft eller därefter. På avdrag för varor som före ikraftträdandet har levererats till, tjänster som har utförts för eller varor som har överlåtits från tullkontroll till en skattskyldig som har rätt till avdrag skall omsättningsskattelagen tillämpas, om inte något annat stadgas nedan.

Denna lags 112 § tillämpas när en sådan vara eller tjänst som berättigar till avdrag på ikraftträdelsedagen eller därefter har tagits i bruk och som har levererats, utförts eller utlämnats från tullkontroll till en näringsidkare som har rätt att göra avdrag eller producerats den 1 oktober 1991 eller därefter. Avdrag fås dock inte för anläggningstillgångar som har anskaffats eller producerats före ikraftträdandet. Stadgandet tillämpas på varor och tjänster som tas i bruk som berättigar till återbäring som avses i 130 § endast om de har anskaffats eller producerats av den skattskyldige själv sedan denna lag har trätt i kraft. Omsättningsskattelagens 52 § skall tillämpas på vara som före den nya lagens ikraftträdande har tagits i bruk som berättigar till avdrag.

3 mom. har upphävts genom L 29.12.1995/1767.

4 mom. har upphävts genom L 29.12.1995/1767.

Omsättningsskattelagens 44 och 45 §§ tillämpas pâ industribyggnader vilkas uppförande har inletts mellan den 1 oktober 1991 och den 31 augusti 1993. Om uppförandet av byggnaden har inletts före den 1 oktober 1991 tillämpas de stadganden som gällde när omsättningsskattelagen trädde i kraft. Om inte särskilda omständigheter visar något annat, anses byggandet ha inletts när grundarbetet på byggnaden eller konstruktionen har inletts, med undantag för eventuella grävarbeten.

Om byggandet har inletts den 1 september 1993 eller därefter, men före denna lags ikraftträdande, tillämpas de nämnda lagrummen på industribyggnad till den del byggtjänsten har producerats före ikraftträdandet.

En näringsidkare får som avdrag eller återbäring för en ny byggnad eller bestående konstruktion som han har köpt av byggaren eller byggherren eller byggt själv och som han använder i sin mervärdesskattepliktiga rörelse eller i någon sådan i 130 och 131 §§ avsedd verksamhet som berättigar till återbäring en kalkylerad skatt som uppgår till 13,5 procent av anskaffningsutgiften för byggnaden eller konstruktionen. Detta tillämpas endast på byggnader som har börjat byggas den 1 januari 1994 eller därefter, och endast till de delar byggtjänster har utförts före den 1 juni 1994.

Vad 1 mom. stadgar om nybyggnader skall också tillämpas på utvidgnings-, ändrings- och förnyelsearbeten samt andra motsvarande arbeten som innebär grundlig förbättring av gamla byggnader eller bestående konstruktioner och på varor som används i arbetet.

När avdraget beräknas anses som anskaffningsutgift de direkta utgifterna för anskaffningen och uppförandet eller den grundliga förbättringen av byggnaden eller den bestående konstruktionen. Som anskaffningsutgift för en byggnad som den skattskyldige köpt av en byggherre anses byggherrens anskaffningsutgift. Om byggherrens anskaffningsutgift inte tillförlitligt kan redas ut, anses anskaffningsutgiften utgöra 80 procent av det pris som har betalts för byggnaden.

Till den del som för byggtjänst eller fastighet kunnat göras avdrag som avses i denna paragraf tillämpas 33 §. Skattebeloppet utgörs av avdragets belopp.

Av avdraget görs hälften i juni 1994 och hälften i januari 1995.

En näringsidkare får avdrag enligt 10 kap. eller återbäring enligt 131 § för lös egendom som han besitter när lagen träder i kraft och som han har anskaffat obegagnad eller själv tillverkat såsom anläggningstillgång och för installationsarbete som ansluter sig till anskaffningen, om avdrag inte har kunnat göras för dem med stöd av omsättningsskattelagen, och om varan den 1 februari 1993 eller därefter har levererats, tillverkats av honom själv eller utlämnats från tullkontroll för bruk som anges i de nämnda lagrummen.

Vad som stadgas i 1 mom. gäller dock inte en vara vars sannolika ekonomiska användningstid vid anskaffningen har varit högst tre år eller som har anskaffats för att installeras som en del av en byggnad eller en bestående konstruktion eller som anordning som hör till dem.

Av avdraget skall hälften göras under den månad då lagen träder i kraft och hälften den åttonde månaden efter ikraftträdandet.

Stadgandena i 98 § och 11 kap. om betalning av skatteåterbäring och avdragen kalkylerad skatt tillämpas när en vara har exporterats, levererats eller tagits i eget bruk den dag lagen träder i kraft eller därefter.

Om för varan har kunnat göras avdrag enligt 47 § 1 mom. 1–3 punkten, 48 eller 50 § omsättningsskattelagen eller motsvarande avdrag enligt det stadgande som gällde före omsättningsskattelagens ikraftträdande eller när för importerad vara har betalts skatteåterbäring enligt 37 § omsättningsskattelagen eller motsvarande återbäring enligt det stadgande som gällde före omsättningsskattelagens ikraftträdande, och varan har exporterats, levererats eller tagits i eget bruk den dag lagen träder i kraft eller därefter, skall skatt betalas för det verkställda avdragets belopp och erhållen skatteåterbäring återbetalas med iakttagande av 98 § och 11 kap. i denna lag.

Om för en läkemedelsprodukt som skall exporteras har kunnat göras avdrag enligt 50 § omsättningsskattelagen, skall på återbäring av avdragen kalkylerad skatt dock tillämpas 10 kap. omsättningsskattelagen.

På periodisering av skatter som skall betalas för försäljning tillämpas omsättningsskattelagen när en vara har levererats, en tjänst har utförts, ett vederlag eller en del av det har influtit före leverans- eller prestationstidpunkten eller en vara har tagits i eget bruk före denna lags ikraftträdande.

På periodisering av skatter som skall dras av tillämpas omsättningsskattelagen, när en vara eller tjänst har mottagits eller tagits i bruk som berättigar till avdrag, vederlag eller en del av det har influtit före tidpunkten före mottagandet av varan eller tjänsten eller en importerad vara har överlåtits från tullkontroll före denna lags ikraftträdande.

Omsättningsskattelagens 12 och 102 §§ tillämpas på försäljning som bedrivits före denna lags ikraftträdande. Om näringsidkarens räkenskapsperiod är på hälft vid ikraftträdandet, betraktas den del av räkenskapsperioden som föregår ikraftträdandet som räkenskapsperiod när 12 och 102 §§ tillämpas.

Denna lags 130 § tillämpas på de varor och tjänster som har anskaffats sedan denna lag och den lag som avses i 130 § 3 mom. har trätt i kraft.

En köpare skall inte betala skatt enligt 9 § för försäljning av vara eller hyrestjänst till den del han har betalt skatt för införsel av varan eller hyresföremålet, om varan eller hyresföremålet har överlåtits från tullkontroll före denna lags ikraftträdande.

Länsskatteverken och centralskattenämnden kan meddela förhandsbesked enligt 190 § redan innan denna lag träder i kraft.