Joka perintönä, testamentilla tai lahjana saa omaisuutta, on velvollinen suorittamaan siitä valtiolle veroa sen mukaan, kuin tässä laissa säädetään.

Perintönä saatuna omaisuutena pidetään myös perintökaaren 8 luvussa tarkoitettua avustusta ja hyvitystä.

Tässä laissa säädettyä veroa ei suoriteta kruununperinnöstä eikä sellaisesta omaisuudesta, joka yhdistyksen sääntöjen mukaan sen toiminnan lakattua on siirtynyt toiselle, taikka joka testamentilla tai lahjana on annettu valtiolle tai sen laitokselle, maakunnalle, hyvinvointialueelle, kunnalle, kuntayhtymälle, seurakunnalle tai muulle uskonnolliselle yhdyskunnalle sekä armeliaisuus- tai opetuslaitokselle. Sama olkoon voimassa myös omaisuudesta, joka on annettu aatteelliselle yhdistykselle tai muulle yhteisölle, laitokselle tai säätiölle, jolla, sen tarkoittamatta toiminnallaan tuottaa siihen osallisille taloudellisia etuja, on tieteellinen, taiteellinen, kansanvalistusta, maanpuolustusta tai kotimaista elinkeinoelämää edistävä tahi muu yleishyödyllinen tarkoitus.

Perintö- tai lahjaveroa ei suoriteta myöskään testamentilla tai lahjana saadusta elinkautisesta nautintaoikeudesta, eläkkeestä taikka muusta elinkaudeksi tai määrävuosiksi jollekin testamentilla tai lahjana annetusta etuudesta.

Hallituksella on oikeus myöntää vastavuoroisuuden perusteella poikkeuksia siitä, mitä tässä laissa säädetään velvollisuudesta suorittaa veroa sellaisesta irtaimesta omaisuudesta, jonka ulkomaalainen kuollessaan on jättänyt jälkeensä taikka jonka ulkomaalainen on lahjana saanut.

Suomessa asuvan henkilön saamasta muusta kuin 1 momentin 2 kohdassa tarkoitetusta omaisuudesta suoritettavasta perintöverosta vähennetään samasta perinnöstä tai testamenttisaannosta vieraalle valtiolle suoritettujen verojen määrä (ulkomaisen veron hyvitys). Tämä hyvitys ei saa olla suurempi kuin määrä, joka vastaa yhtä suurta osaa perintöverosta kuin vieraasta valtiosta saadun omaisuuden arvo on Suomessa perintöveron perusteena olevan omaisuuden arvosta.

Henkilön katsotaan asuvan Suomessa, jos hänellä on täällä varsinainen asunto ja koti.

Jos omaisuutta saa perintönä tai testamentilla henkilö, joka palvelee vieraan valtion Suomessa olevassa diplomaattisessa tai muussa siihen rinnastettavassa edustustossa tai lähetetyn konsulin virastossa taikka on Suomessa Yhdistyneiden Kansakuntien, sen erityisjärjestön tai Kansainvälisen atomienergiajärjestön palveluksessa tai tällaisen henkilön perheenjäsen tai yksityinen palvelija ja jos hän ei ole Suomen kansalainen, hän on velvollinen suorittamaan perintöveroa ainoastaan 1 momentin 2 kohdassa tarkoitetusta omaisuudesta.

Velvollisuus suorittaa perintöveroa alkaa, 7 §:ssä mainituin poikkeuksin, sekä perillisen että testamentinsaajan osalta perinnönjättäjän kuolemasta.

Perintöveroa määrättäessä on vero pantava perillisten suoritettavaksi siitä omaisuudesta, josta ei sitä ennen ole esitetty kirjallista testamenttia tai todistusta siitä, että omaisuudesta tehty suullinen testamentti on annettu perilliselle tiedoksi taikka että perilliset ovat sellaisen testamentin hyväksyneet. Siitä omaisuudesta, josta sellainen testamentti tai todistus on esitetty, pannaan vero testamentin saajan maksettavaksi.

Sellaisesta omaisuudesta, joka omistus- tai muunlaisella oikeudella tulee perilliselle tai testamentinsaajalle määrättyjen ehtojen täyttyessä tahi muuten myöhemmin kuin perinnönjättäjän kuollessa, on perintövero suoritettava vasta sitten, kun omaisuus on saatu. Omaisuudesta, joka purkavin ehdoin saadaan, on vero kohta suoritettava.

Perintöveroa on suoritettava myös perittävän kuoleman johdosta kuolinpesälle tai edunsaajalle maksettavasta henkilövakuutuksen nojalla saadusta vakuutuskorvauksesta sekä vastaavissa olosuhteissa maksetusta vakuutuskorvaukseen verrattavasta taloudellisesta tuesta, jonka valtio, kunta tai muu julkisoikeudellinen yhteisö tai eläkelaitos suorittaa. Siltä osin kuin vakuutuskorvaus tai taloudellinen tuki on tuloverotuksessa veronalaista tuloa, se on kuitenkin perintöverosta vapaa.

Perintöveroa on 1 momentin estämättä suoritettava vapaaehtoiseen yksilölliseen eläkevakuutukseen liittyvän kuolemanvaravakuutuksen perusteella saadusta vakuutuskorvauksesta eläkevakuutuksen säästösummaan saakka.

3 momentti on kumottu L:lla 21.12.2016/1320.

Perintöveroa ei ole suoritettava perinnönjättäjän omassa tai hänen perheensä käytössä olleesta tavanomaisesta koti-irtaimistosta siltä osin kuin sen arvo on enintään 4 000 euroa.

Jos aviopuolisot ovat tehneet keskinäisen testamentin sellaisin ehdoin, että jälkeen jääneen puolison ei voida katsoa saaneen omistusoikeutta toisen puolison yksityiseen omaisuuteen tahi pesänosuuteen, älköön jälkeen jäänyt olko velvollinen maksamaan veroa testamentilla saamastaan etuudesta.

Perinnönjättäjän aviopuoliso ei ole velvollinen suorittamaan perintöveroa myöskään perintökaaren 3 luvun 1 a §:ssä tarkoitetusta oikeudesta pitää kuolleen puolison jäämistö jakamattomana hallinnassaan.

Perintöveron perusteeksi pannaan se käypä arvo, mikä omaisuudella oli verovelvollisuuden alkaessa. Käyvällä arvolla tarkoitetaan omaisuuden todennäköistä luovutushintaa.

Kuolinpesän omaisuuden arvosta saadaan vähentää vainajan hautaamisesta sekä perunkirjoituksesta ja hautakiven hankkimisesta ja pystyttämisestä aiheutuvat kohtuulliset kustannukset, samoin kuin velat, joihin luetaan myös kuolinpesästä menevät, perinnönjättäjän elinaikaan kohdistuvat verot ja maksut. Perintöveroa ei kuitenkaan saa vähentää.

Verovelvolliselle tulevan omaisuuden arvosta saadaan niin ikään vähentää sellaisten velvoitusten arvo, joiden nojalla verovelvollisen tulee kertakaikkiaan tahi aika-ajoin toimittaa toiselle rahanarvoinen suoritus taikka antaa toisen jollakin tavoin käyttää hyväkseen verovelvollisen omaisuutta, mikäli tämä ei saa siitä vastiketta. Perinnönjättäjän puolison saaman perintökaaren 3 luvun 1 a §:ssä tarkoitetun hallintaoikeuden arvo saadaan vähentää verovelvolliselle tulevan omaisuuden arvosta siltä osin kuin hallintaoikeus koskee perintökaaren 3 luvun 1 a §:n 2 momentissa tarkoitettua asuntoa ja asuntoirtaimistoa.

Suomessa veronalaisista varoista ei vähennetä sellaisia velkoja, velvoitteita ja 2 momentissa tarkoitettuja kustannuksia, jotka kohdistuvat omaisuuteen, joka ei ole Suomessa veronalaista. Veloista, velvoitteista ja kustannuksista, jotka eivät kohdistu tiettyyn omaisuuteen, vähennetään Suomessa veronalaisista varoista se suhteellinen osa, joka vastaa Suomessa veronalaisten varojen osuutta koko jäämistön arvosta.

Kuolinpesälle tai verovelvolliselle tulevasta omaisuudesta vähennetään tuloverolain 36 §:n 2 momentin tai 34 a §:n 7 momentin nojalla tuloksi luetusta vakuutuskorvauksesta tai pitkäaikaissäästämissopimuksen säästövaroista menevä vero.

Koroton saaminen, joka ei ole verovelvollisuuden alkaessa erääntynyt, arvostetaan 9 §:n 1 momentista poiketen siihen arvoon, joka sillä on verovelvollisuuden alkaessa laskettuna kahdeksan prosentin korkokannan mukaan ja ottaen lukuun vain täydet vuodet.

Verovelvollisen jäljellä olevaksi eliniäksi tarkoitetun nautintaoikeuden, eläkkeen ja muun edun arvo lasketaan kertomalla edusta saatavan vuositulon määrä etuun oikeutetun henkilön iän mukaan määräytyvällä kertoimella seuraavasti:

Verovelvolliselle määrävuosiksi tuleva etuus arvostetaan siihen pääoma-arvoon, joka sillä on verovelvollisuuden alkaessa laskettuna etuuden voimassaoloajasta jäljellä olevien täysien vuosien luvun ja 8 prosentin korkokannan mukaan.

Ottolapsella tarkoitetaan myös sellaista kasvattilasta, joka ennen ottolapsista annetun lain voimaantulemista ja ennenkuin on täyttänyt kolme vuotta, on joutunut kasvattivanhempiensa hoitoon ja sen jälkeen näiltä saanut saman hoidon kuin oma lapsi.

Jos perinnönjättäjään ja hänen kanssaan avioliitonomaisissa olosuhteissa eläneeseen henkilöön sovelletaan kuolinvuodelta toimitettavassa tuloverotuksessa tuloverolain (1535/92) 7 §:n 3 momentin puolisoita koskevia säännöksiä, luetaan perinnönjättäjän kanssa elänyt henkilö I veroluokkaan.

Edellä 1 momenttia sovellettaessa keskenään ylenevässä tai alenevassa polvessa olevina pidetään myös ottolapsisuhteessa olevia.

Edellä 1 momentin 2 kohtaa sovellettaessa keskenään alenevassa polvessa olevina pidetään myös ottolapsisuhteessa olevia.

Kun perintöosuus tai sen 12 §:n mukaan laskettu jäännös ei nouse 20 000 euroon, se on verosta vapaa.

Perintöveroa maksetaan I veroluokassa seuraavan asteikon mukaan:

Perintöveroa maksetaan II veroluokassa seuraavan asteikon mukaan:

Jos omaisuus testamentilla tulee yhteisesti kahdelle tai useammalle henkilölle, jotka ovat erilaisessa sukulaisuussuhteessa testamentintekijään, määrätään vero sen henkilön sukulaisuuden mukaan, joka on kaukaisinta sukua. Aviopuolisoille tulleesta omaisuudesta lasketaan vero läheisempää sukua olevan henkilön mukaan.

Milloin omaisuus on tuleva kahdelle tai useammalle henkilölle siten, että se, sitten kuin toisen oikeus on lakannut, siirtyy toiselle, määrätään myöhemmän omaisuudensaajan suoritettava vero hänen ja perinnönjättäjän välisen sukulaisuussuhteen mukaan.

Perintöverosta vähennetään 1 momentissa tarkoitetuissa tapauksissa se lahjavero, joka aikaisemmin on suoritettu, ja se varainsiirtovero, joka on maksettu kiinteistön lainhuutoa haettaessa, jollei sitä ole aikaisemmin vähennetty lahjaverosta. Perintöveron määrän ylittävää lahjaveron osaa ei palauteta.

Milloin samasta omaisuudesta olisi kahden tai useamman, kahden vuoden kuluessa sattuneen kuolemantapauksen johdosta suoritettava perintöveroa, on siitä maksettava veroa vain kerran, sen sukulaisuussuhteen mukaan, mikä näissä tapauksissa on kaukaisin.

Suomessa asuvan henkilön saamasta muusta kuin 1 momentin 2 kohdassa tarkoitetusta omaisuudesta suoritettavasta lahjaverosta vähennetään samasta lahjasta vieraalle valtiolle suoritettujen verojen määrä (ulkomaisen veron hyvitys). Tämä hyvitys ei saa olla suurempi kuin määrä, joka vastaa yhtä suurta osaa lahjaverosta kuin vieraasta valtiosta saadun omaisuuden arvo on Suomessa lahjaveron perusteena olevan omaisuuden arvosta.

Kun kauppa- tai vaihtosopimuksen ehdoista selviää, että sovittu vastike on enintään kolme neljännestä käyvästä hinnasta, katsotaan käyvän hinnan ja vastikkeen välinen ero lahjaksi.

Henkilön katsotaan asuvan Suomessa, jos hänellä on täällä varsinainen asunto ja koti.

Jos omaisuutta saa lahjana henkilö, joka palvelee vieraan valtion Suomessa olevassa diplomaattisessa tai muussa siihen rinnastettavassa edustustossa tai lähetetyn konsulinvirastossa taikka on Suomessa Yhdistyneiden Kansakuntien, sen erityisjärjestön tai Kansainvälisen atomienergiajärjestön palveluksessa tahi tällaisen henkilön perheenjäsen tai yksityinen palvelija ja jos hän ei ole Suomen kansalainen, hän on velvollinen suorittamaan lahjaveroa ainoastaan 1 momentin 2 kohdassa tarkoitetusta omaisuudesta.

Lahjana pidetään myös vakuutuksesta edunsaajamääräyksen nojalla vastikkeetta saatua vakuutuskorvausta.

Vakuutuskorvausta ei katsota lahjaksi siltä osin kuin se on tuloverotuksessa edunsaajan veronalaista tuloa.

Lahjaveroa maksetaan I veroluokassa seuraavan asteikon mukaan:

Lahjaveroa maksetaan II veroluokassa seuraavan asteikon mukaan:

Velvollisuus suorittaa lahjaveroa alkaa, kun lahjansaaja on saanut lahjan haltuunsa. Milloin alaikäinen on vanhemmiltaan saanut veronalaisen lahjan, katsotaan verovelvollisuuden alkavan silloin, kun lahjoitus on tehty.

Jos lahjansaaja on kolmen vuoden kuluessa ennen verovelvollisuuden alkamista saanut samalta antajalta yhden tai useampia verotettavia lahjoja, on nekin veroa määrättäessä otettava lukuun. Verosta on kuitenkin vähennettävä se lahjavero, joka aikaisemmista lahjoista on jo suoritettu.

Eri antajilta saadut lahjat on erikseen verotettava.

Mitä 9–11 ja 15 §:ssä säädetään perinnöstä ja testamentista, koskee myös lahjaa.

Jos tuloverotuksessa on sovellettu tuloverolain 47 §:n 1 momentin säännöstä, jonka perusteella omaisuuden hankintameno on laskettu lahjoittajan hankintamenosta, omaisuuden arvosta vähennetään tuloverotuksessa luovutusvoitosta maksuunpantu vero. Omaisuuden arvosta vähennetään kuitenkin enintään se veron määrä, joka luovutusvoitosta olisi määrätty, jos luovutushintana olisi ollut lahjaverotuksessa käytetty verotusarvo.

Verovuosi on kalenterivuosi, jona perinnönjättäjä on kuollut, lahjansaaja on saanut lahjan haltuunsa tai verovelvollisuus on muutoin alkanut.

Perintöverotus toimitetaan perinnönjättäjän jäämistöstä laaditun perukirjan ja, jos perinnönjako on jo toimitettu, lisäksi jakokirjan perusteella.

Edellä 22 §:n 2 momentissa mainituissa tapauksissa on verotusta toimitettaessa otettava huomioon myös edellisen haltijan tai osuutta rasittavan oikeuden haltijan jäämistöstä laadittu perukirja.

3 momentti on kumottu L:lla 9.9.2016/783.

Perintöverotuksen toimittamista varten on perintökaaren 20 luvussa tarkoitetun pesän ilmoittajan annettava kehotuksetta perinnönjättäjän jälkeen laadittu perukirja. Edellä 22 §:n 2 momentissa tarkoitetuissa tapauksissa on annettava myös edellisen haltijan tai osuutta rasittavan oikeuden haltijan jäämistöstä laadittu perukirja.

Verovelvollisen on annettava veroilmoitus, jos perinnönjättäjän jälkeen ei ole laadittava perukirjaa tai jos velvollisuus suorittaa perintöveroa muissa kuin 22 §:n 2 momentissa tarkoitetuissa tapauksissa alkaa myöhemmin kuin 5 §:ssä säädetään.

Jos verovelvollinen ei asu Suomessa, velvollinen antamaan veroilmoituksen on se, jolla on kuolinpesä hallussaan.

Lahjaverotuksen toimittamista varten on lahjansaajan annettava kehotuksetta lahjaveroilmoitus.

Jos lahjasta ei ole 19 §:n nojalla suoritettava veroa, veroilmoitusta ei ole annettava, ellei sitä erikseen vaadita.

Perukirjassa on mainittava, kuka pesänhoitajana ottaa vastaan perintöverotusta koskevia ilmoituksia ja tiedusteluja.

Perukirjassa on myös mainittava, onko perilliselle tai testamentinsaajalle annettu sellaista omaisuutta, joka 16 §:n mukaan on otettava lukuun perintöveroa määrättäessä, ja tällaisen omaisuuden laatu ja arvo. Perukirjassa on myös mainittava 7 a §:ssä tarkoitettujen etuuksien saajat ja määrät.

Verohallinto antaa tarkemmat määräykset siitä, mitä asiakirjoja verotuksen toimittamista varten on annettava. Verohallinto voi myös määrätä, että perintö- tai lahjaverotusta varten annettavat tiedot tulee antaa Verohallinnon vahvistamaa lomaketta käyttäen.

Vakuutusyhtiön tai muun etuuden maksajan on ilmoitettava maksamistaan 7 a tai 18 a §:ssä tarkoitetuista etuuksista Verohallinnolle. Tiedot on tulotietojärjestelmästä annetun lain (53/2018) 6 ja 8 §:n mukaisesti talletettava tulorekisteriin. Tietojen antamiseen sovelletaan mainittua lakia. Tiedot katsotaan annetuiksi Verohallinnolle silloin, kun ne on annettu Tulorekisteriyksikölle.

Perukirja on annettava kuukauden kuluessa perunkirjoituksesta Verohallinnolle.

Verohallinto voi ilmoittaa käräjäoikeudelle perunkirjoituksen toimittamisen laiminlyönnistä.

Veroilmoitus on annettava Verohallinnolle kolmen kuukauden kuluessa verovelvollisuuden alkamisesta.

Verohallinto toimittaa perintö- ja lahjaverotuksen. Se myös oikaisee havaitsemansa 40 tai 41 §:ssä tarkoitetun virheen.

Perintö- ja lahjaverotus on toimitettava tai oikaisu on suoritettava kolmen vuoden kuluessa verovuoden päättymisestä. Verotus katsotaan toimitetuksi ja verotuksen oikaisu suoritetuksi määräajassa, jos Verohallinnon päätös siitä on tehty ennen tässä laissa säädettyjen määräaikojen päättymistä.

Verohallinto voi kuolinpesän osakkaan tai lahjansaajan ennen verotuksen toimittamista tekemästä hakemuksesta lykätä perintö- tai lahjaverotuksen toimittamisen määräajaksi, kuitenkin niin, että verotus on toimitettava 10 vuoden kuluessa verovuoden päättymisestä.

Verotettavan perintöosuuden tai lahjan arvo vahvistetaan täysin sadoin euroin siten, että ylimenevät eurot jätetään ottamatta huomioon.

Kuolinpesän osakas, erityisjälkisäädöksen saaja ja eloonjäänyt puoliso, silloinkin kun hän ei ole kuolinpesän osakas, sekä näiden lailliset edustajat, perunkirjoituksen toimittajat ja se, joka on ilmoittanut pesän tai hoitaa sitä, samoin kuin lahjanantaja ja -saaja ovat velvolliset Verohallinnon kehotuksesta antamaan kaikki pesää tai lahjaa koskevat tiedot ja selvitykset sekä esittämään tarkastettaviksi kaikki pesää tai lahjaa koskevat asiakirjat.

Verotus toimitetaan perukirjan, veroilmoituksen, lahjaveroilmoituksen, sivulliselta tiedonantovelvolliselta saatujen tietojen ja asiassa saadun muun selvityksen perusteella ottaen huomioon tasapuolisesti valtion ja verovelvollisen etu.

Verotusta toimittaessaan Verohallinnon on tutkittava saamansa tiedot ja selvitykset tavalla, joka asian laatu, laajuus, verovelvollisten yhdenmukainen kohtelu ja verovalvonnan tarpeet huomioon ottaen on perusteltua.

Jos perinnönjakosopimukselle, luovutustoimelle tai muulle perintö- tai lahjaverotukseen vaikuttavalle oikeustoimelle on annettu sellainen oikeudellinen sisältö tai muoto, joka ei vastaa asian varsinaista luonnetta tai tarkoitusta, tai jos on ryhdytty muuhun toimenpiteeseen ilmeisesti siinä tarkoituksessa, että perintö- tai lahjaverosta vapauduttaisiin, on perintö- tai lahjaverotuksessa meneteltävä asian varsinaisen luonteen tai tarkoituksenmukaisesti.

Jos on ilmeistä, että perintö- tai lahjaverotusta toimitettaessa olisi meneteltävä 1 momentissa tarkoitetulla tavalla, on perintö- tai lahjaverotusta toimitettaessa huolellisesti tutkittava kaikki ne seikat, jotka voivat vaikuttaa asian arvostelemiseen, sekä annettava verovelvolliselle tilaisuus esittää selvitys havaituista seikoista. Ellei verovelvollinen tällöin esitä selvitystä siitä, että perintö- tai lahjaverotukseen vaikuttavalle oikeustoimelle annettu oikeudellinen sisältö tai muoto vastaa asian varsinaista luonnetta tai tarkoitusta taikka ettei muuhun toimenpiteeseen ole ryhdytty ilmeisesti siinä tarkoituksessa, että suoritettavasta verosta vapauduttaisiin, perintö- tai lahjaverotusta toimitettaessa on meneteltävä 1 momentissa tarkoitetulla tavalla.

Asian automaattiseen ratkaisemiseen sovelletaan, mitä verotusmenettelystä annetun lain (1558/1995) 26 f §:ssä säädetään.

Sen lisäksi, mitä verotusmenettelystä annetun lain 26 f §:ssä säädetään, perunkirjoituksen toimittamisajan pidentämistä koskeva asia voidaan hallintolain 53 f §:n 1 momentissa säädetystä poiketen ratkaista automaattisesti myös, jos luonnollisen henkilön vaatimusta ei hyväksytä.

Jos perukirjaa tai veroilmoitusta ei ole annettu tai sitä ei voida panna oikaistunakaan verotuksen perusteeksi, on verotus toimitettava arvioimalla (arvioverotus).

Verohallinnon on ennen arvioverotuksen toimittamista lähetettävä kehotus perukirjan tai veroilmoituksen antamiseksi tai selvityksen esittämiseksi. Kehotus sisältää tiedon arvion perusteella perintönä, testamentilla tai lahjana saatuun omaisuuteen lisättävästä varojen määrästä. Lisättävää määrää arvioitaessa otetaan huomioon tiedot perinnönjättäjän varallisuudesta, lahjana annetusta omaisuudesta tai muut vastaavat käytettävissä olevat tiedot.

Jos perintö- tai lahjaverotusta toimitettaessa harkitaan verotuksen toimittamista arvioimalla tai muun olennaisen poikkeaman tekemistä perukirjaan tai veroilmoitukseen, on 26 tai 27 §:ssä tarkoitetulle ilmoittamisvelvolliselle tai pesänhoitajalle, mikäli mahdollista, varattava tilaisuus antaa asiassa selvitys ennen verotuksen toimittamista.

Verohallinto määrää verovelvolliselle veronkorotuksen, jos perukirja, veroilmoitus tai muu ilmoitus taikka muu säädetty tieto, asiakirja tai selvitys on annettu puutteellisena tai virheellisenä taikka on jätetty kokonaan antamatta. Veronkorotus voidaan määrätä myös sellaiselle ilmoittamisvelvolliselle, joka ei ole verovelvollinen.

Veronkorotusta ei kuitenkaan määrätä sen johdosta, että perukirjassa tai veroilmoituksessa on jätetty ilmoittamatta velka, vähennys tai muu verotuksessa verovelvollisen hyväksi vaikuttava tieto, ellei kyse ole 36 a §:n 2 momentissa tarkoitetusta tilanteesta.

Veronkorotus jätetään määräämättä sellaiselle verovelvolliselle, joka ei ole ollut 26 §:n mukaan ilmoittamisvelvollinen ja jonka ei voida katsoa ilmeisesti olleen tietoinen perukirjan, veroilmoituksen tai muun tiedon virheellisyydestä.

Veronkorotus jätetään määräämättä, jos laiminlyönti on vähäinen tai laiminlyönnille on pätevä syy tai jos veronkorotuksen määrääminen olisi 36 a §:n 4 momentissa tarkoitetussa tilanteessa olosuhteet huomioon ottaen kohtuutonta.

Veronkorotus on 10 prosenttia lisääntyneen veron määrästä.

Arvioverotuksessa veronkorotus on 25 prosenttia lisääntyneen veron määrästä.

Jos kyse on verotusmenettelystä annetun lain (1558/1995) 26 §:n 2 momentissa tarkoitetulla tavalla tulkinnanvaraisesta tai epäselvästä asiasta tai 1 momentin mukainen veronkorotus on muusta erityisestä syystä kohtuuton, veronkorotus on 5 prosenttia lisääntyneen veron määrästä.

Veronkorotus on 2 prosenttia lisääntyneen veron määrästä, jos verovelvollinen oma-aloitteisesti vaatii virheen korjaamista myöhemmin kuin 60 päivän kuluttua perukirjan tai veroilmoituksen antamiselle säädetystä määräpäivästä ja on täyttänyt selvittämisvelvollisuutensa.

Luonnolliselle henkilölle määrättävä veronkorotus on kuitenkin vähintään 75 euroa ja muulle verovelvolliselle vähintään 150 euroa.

Veronkorotus määrätään I veroluokan asteikon perusteella lasketusta lisääntyneen veron määrästä.

Verohallinto määrää ilmoittamisvelvolliselle veronkorotuksen sijasta myöhästymismaksun, jos ilmoittamisvelvollinen antaa perukirjan tai veroilmoituksen taikka korjaa oma-aloitteisesti muun 36 §:ssä tarkoitetun laiminlyönnin 60 päivän kuluessa perukirjan tai veroilmoituksen antamiselle säädetystä määräpäivästä.

Myöhästymismaksua ei kuitenkaan määrätä sen johdosta, että perukirjassa tai veroilmoituksessa on jätetty ilmoittamatta velka, vähennys tai muu verotuksessa verovelvollisen hyväksi vaikuttava tieto, ellei kyse ole 36 a §:n 2 momentissa tarkoitetusta tilanteesta.

Luonnolliselle henkilölle määrättävä myöhästymismaksu on 50 euroa perukirjalta tai veroilmoitukselta ja muulle ilmoittamisvelvolliselle 100 euroa perukirjalta tai veroilmoitukselta.

Ilmoittamisvelvolliselle on varattava tilaisuus selvityksen antamiseen ennen myöhästymismaksun määräämistä, jos se on erityisestä syystä tarpeen.

Myöhästymismaksu jätetään määräämättä, jos perukirjan tai veroilmoituksen antaminen on viivästynyt verovelvollisesta riippumattomasta syystä, laiminlyönti on vähäinen tai laiminlyönnille on pätevä syy tai muu erityinen syy.

Kun Verohallinto on toimittanut verotuksen, on sille, jolle on maksuunpantu perintö- tai lahjaveroa, lähetettävä verotuspäätös ja annettava selvitys verotuksen perusteista sekä ohjeet siitä, miten verotukseen voidaan hakea muutosta.

Jos verovelvollisen osoitetta tai olinpaikkaa ei tiedetä, toimitetaan häntä koskevat 1 momentissa mainitut asiakirjat 28 §:n 1 momentissa tarkoitetulle pesänhoitajalle.

Jos perintöverotuksen toimittamisen jälkeen kuolinpesään ilmaantuu uusia varoja tai velkoja, on perintökaaren 20 luvun 10 §:ssä tarkoitettu täydennys- tai oikaisukirja annettava Verohallinnolle kuukauden kuluessa sen laatimisesta.

Kun perintöverotus toimitetaan veroilmoituksen nojalla, on uusista varoista ja veloista annettava Verohallinnolle veroilmoitus kolmen kuukauden kuluessa sen jälkeen, kun niitä on ilmaantunut pesään.

Jos perintö- tai lahjaverotuksen perusteet ovat verotuksen toimittamisen jälkeen muutoin muuttuneet, on se verovelvollinen, jonka perintö- tai lahjaveron määrä nousisi, kolmen kuukauden kuluessa sanotusta syystä tiedon saatuaan velvollinen ilmoittamaan asiasta Verohallinnolle, jollei joku muu osakas tai lahjansaaja jo ole ilmoittanut asiasta.

Edellä 38 §:ssä tarkoitetuissa tapauksissa verotus voidaan toimittaa uudelleen 10 vuoden kuluessa perintö- tai lahjaverovelvollisuuden alkamisesta ja noudattaen muutoin soveltuvin osin, mitä 40 ja 41 §:ssä säädetään.

Jos purkavin ehdoin saadun omaisuuden saaja ehdon täyttyessä joutuu luovuttamaan omaisuuden viiden vuoden kuluessa siitä, kun hän sen sai, on aikaisemmin maksettu vero palautettava 41 §:ssä säädetyssä järjestyksessä. Verovelvollisen on tehtävä tätä koskeva ilmoitus Verohallinnolle kuuden kuukauden kuluessa omaisuuden luovuttamisesta.

Verohallinto voi kirjallisesta hakemuksesta antaa perintö- tai lahjaveroa koskevan ennakkoratkaisun.

Lahjaverosta ennakkoratkaisua voi hakea sekä luovuttaja että luovutuksensaaja. Perintöverosta ennakkoratkaisua voi hakea perinnönjättäjän kuoleman jälkeen kuolinpesän osakas, erityisjälkisäädöksen saaja ja eloonjäänyt puoliso, silloinkin kun tämä ei ole kuolinpesän osakas.

3 momentti on kumottu L:lla 11.6.2010/523.

Lainvoiman saanutta ennakkoratkaisua on verovelvollisen vaatimuksesta sitovana noudatettava siten kuin ennakkoratkaisussa määrätään.

Ennakkoratkaisua koskeva asia on käsiteltävä Verohallinnossa kiireellisenä.

Jos verovelvollinen on jäänyt osaksi tai kokonaan verottamatta tai hänelle on muuten jäänyt määräämättä säädetty vero, Verohallinto oikaisee verotusta verovelvollisen vahingoksi siten kuin verotusmenettelystä annetun lain (1558/1995) 56 §:n 1, 3 ja 4 momentissa säädetään.

Jos verotuksessa on virhe, jonka johdosta verovelvolliselle on määrätty liikaa veroa, Verohallinto oikaisee verotusta verovelvollisen hyväksi siten kuin verotusmenettelystä annetun lain 55 §:n 1, 3 ja 4 momentissa säädetään.

Verohallinto voi jatkaa 31 §:ssä säädettyä verotuksen toimittamisaikaa tai verotuksen oikaisuaikaa yhdellä vuodella siten kuin verotusmenettelystä annetun lain 56 a §:n 1, 2 ja 4 momentissa säädetään. Mitä verotusmenettelystä annetun lain 56 a §:n 1 momentin 2 kohdassa verovelvollisesta säädetään, sovelletaan myös tämän lain 26 §:ssä tarkoitettuun ilmoittamisvelvolliseen.

Verohallinto voi toimittaa verotuksen tai oikaista verotusta verovelvollisen vahingoksi 31 §:ssä säädetyn määräajan estämättä kuuden vuoden kuluessa verovuoden päättymistä seuraavan vuoden alusta siten kuin verotusmenettelystä annetun lain 56 b §:n 1 momentin 3 kohdassa säädetään.

Verohallinto voi toimittaa verotuksen tai oikaista verotusta verovelvollisen vahingoksi 31 §:ssä säädetyn määräajan estämättä vuoden kuluessa sen kalenterivuoden päättymisestä, jonka aikana syyttäjä on nostanut syytteen rikoslain (39/1889) 29 luvun 1–3 §:ssä tarkoitetussa rikosasiassa siten kuin verotusmenettelystä annetun lain 56 c §:ssä säädetään.

Verotuksen oikaisulautakunta ratkaisee verotusta koskevat 43 §:ssä tarkoitetut oikaisuvaatimukset.

Verohallinto voi kuitenkin ratkaista verovelvollisen tekemän 43 §:ssä tarkoitetun oikaisuvaatimuksen silloin, kun esitetty vaatimus hyväksytään.

Verovelvollinen, ennakkoratkaisun hakija sekä Veronsaajien oikeudenvalvontayksikkö saavat hakea muutosta verotukseen tai ennakkoratkaisuun siten kuin verotusmenettelystä annetussa laissa säädetään. Muutosta ei kuitenkaan saa hakea 31 §:n 3 momentissa tarkoitettuun verotuksen toimittamisen lykkäämistä koskevaan päätökseen.

Muutoksenhakua koskevia määräaikoja laskettaessa verovuodella tarkoitetaan 24 §:ssä säädettyä verovuotta. Veronsaajien oikeudenvalvontayksikön on tehtävä oikaisuvaatimus 60 päivän kuluessa verotuksen toimittamis- tai oikaisupäivästä.

Oikaisuvaatimuksen johdosta annettuun päätökseen ja ennakkoratkaisuun haetaan muutosta valittamalla siihen hallinto-oikeuteen, jonka tuomiopiirissä perinnönjättäjä kuollessaan asui tai lahjanantaja lahjaverovelvollisuuden alkaessa asui taikka varallisuuden luovuttaja asuu. Jos mikään hallinto-oikeus ei olisi toimivaltainen käsittelemään valitusta, muutosta haetaan Helsingin hallinto-oikeudelta.

Jos verotusta on muutettu toisen verovelvollisen verotukseen vaikuttavalla tavalla, Verohallinto oikaisee verotuksen oikaisuna myös tämän verovelvollisen verotusta muutosta vastaavasti (seurannaismuutos), jollei oikaisun tekeminen ole erityisestä syystä kohtuutonta. Seurannaismuutos voidaan tehdä silloinkin, kun muuta kuin tämän lain mukaista verotusta on muutettu suoritettavan veron määrään vaikuttavalla tavalla. Seurannaismuutos voidaan tehdä, vaikka verotuksen oikaisun edellytykset puuttuvat.

Verovelvolliselle on, mikäli mahdollista, ennen oikaisun tekemistä varattava tilaisuus tulla asiassa kuulluksi, jollei se ole ilmeisen tarpeetonta.

Muutoksenhakuviranomaisen tai Verohallinnon päätöksen perusteella uudelleen toimitettava verotus, seurannaismuutos, 38 §:ssä tarkoitettu muutos ja muutoksenhaun johdosta tehtävät muut muutokset verotukseen toteutetaan ja niihin haetaan muutosta siten kuin verotusmenettelystä annetun lain 78 §:ssä säädetään.

Jos vero on päätöksen perusteella poistettu tai sitä on alennettu, on asianomaiselle palautettava liikaa maksettu määrä. Palautettavalle määrälle maksetaan veronkantolaissa (11/2018) säädetty hyvityskorko veron maksupäivää seuraavasta päivästä siihen päivään, jona palautettava määrä veloitetaan Verohallinnon tililtä tai käytetään veron suoritukseksi.

Jos joku on määrätty verovelvolliseksi tai veroa on päätöksen perusteella korotettu, verovelvolliselle on annettava verotuspäätös ja häneltä on perittävä maksamaton vero sekä sille edellä 2 momentin nojalla maksettu korko.

Perintö- tai lahjaveron kanto, perintä ja palauttaminen toimitetaan siten kuin veronkantolaissa säädetään taikka sen nojalla säädetään tai määrätään, ellei jäljempänä toisin säädetä.

Vero on maksettava, vaikka verotus ei olisikaan saanut lainvoimaa.

Maksamatta olevaa perintöveroa, sen korotusta ja viivästysseuraamusta ei kuitenkaan peritä ulosottoteitse eikä niiden perusteella haeta verovelvollisen asettamista konkurssiin eikä tietoa niistä merkitä verotustietojen julkisuudesta ja salassapidosta annetussa laissa (1346/1999) säädettyyn verovelkarekisteriin ennen kuin kymmenen vuotta on kulunut veron ensimmäisestä eräpäivästä. Perintövero vanhentuu verojen ja maksujen täytäntöönpanosta annetun lain (706/2007) 20 §:stä poiketen 12 vuoden kuluttua laskettuna sitä seuranneen vuoden alusta, jona vero on määrätty.

Maksamatta olevaa perintöveroa, sen korotusta ja viivästysseuraamusta ei kuitenkaan peritä ulosottoteitse eikä niiden perusteella haeta verovelvollisen asettamista konkurssiin eikä tietoa niistä merkitä verotustietojen julkisuudesta ja salassapidosta annetussa laissa (1346/1999) säädettyyn verovelkarekisteriin ennen kuin kaksi vuotta on kulunut veron ensimmäisestä eräpäivästä.

Maksuunpanematta jätettävän veron osan laskemiseksi vähennetään tämän lain mukaan määrätystä verosta vero, joka perintöosuudesta tai lahjasta olisi määrättävä, jos maatilan maatalousmaa ja sitä vastaava CAP-maatilatukioikeus, rakennukset, rakennelmat, koneet, kalusto ja laitteet sekä niihin kohdistuvat velat samoin kuin muuhun yritykseen kuin maatilaan kuuluva yritysvarallisuus arvostettaisiin määrään, joka vastaa 40 prosenttia verovelvollisuuden alkamista edeltäneeltä vuodelta toimitettavassa tai toimitetussa tuloverotuksessa noudatettavien tai noudatettujen, varojen arvostamisesta verotuksessa annetun lain (1142/2005) 3 ja 4 luvun mukaisten perusteiden mukaisesta määrästä. Osakeyhtiön yritysvarallisuus arvostetaan määrään, joka vastaa 40 prosenttia mainitun lain 4 ja 5 §:n mukaisten perusteiden mukaan lasketusta määrästä.

Edellä 2 momentissa tarkoitettu erotus tai, jos se on suurempi kuin 1 momentin 3 kohdassa tarkoitetun perintö- ja lahjaveron 850 euron ylimenevä osa, viimeksi mainittu määrä jätetään maksuunpanematta.

Jos maatilan, muun yrityksen tai sen osan luovutus 1 momentin 2 kohdassa tarkoitetuissa tapauksissa on osittain vastikkeellinen ja vastike on enemmän kuin 50 prosenttia käyvästä arvosta, maatilaan, muuhun yritykseen tai sen osaan kohdistuva lahjavero jätetään kokonaan maksuunpanematta.

Jos verovelvollinen luovuttaa pääosan maatilasta, muusta yrityksestä tai sellaisen osasta, josta on myönnetty 2 tai 3 momentissa tarkoitettu huojennus, ennen kuin viisi vuotta on kulunut perintö- tai lahjaverotuksen toimittamispäivästä, verovelvollisen maksettavaksi pannaan tämän pykälän nojalla maksuunpanematta jätetty vero korotettuna 20 prosentilla.

Verovelvollisen on tehtävä 6 momentissa tarkoitettua luovutusta koskeva ilmoitus Verohallinnolle kolmen kuukauden kuluessa omaisuuden luovuttamisesta. Maksuunpanossa noudatetaan soveltuvin osin, mitä 40 §:ssä säädetään.

Edellä 2 momenttia sovellettaessa maatalousmaa ja samalla luovutettava maatalousmaata vastaava CAP-maatilatukioikeus arvostetaan yhdessä määrään, joka vastaa 40 prosenttia maatalousmaan varallisuusverotuksessa noudatetusta arvosta.

Jos maatilasta, muusta yrityksestä tai niiden osasta määrätyn perintö- tai lahjaveron suhteellinen osa koko verosta on 1 700 euroa tai enemmän ja jos 55 §:n 1 momentin 1 ja 2 kohdassa mainitut edellytykset ovat olemassa, tämän veron osan maksuaikaa pidennetään verovelvollisen ennen verotuksen toimittamista Verohallinnolle tekemästä pyynnöstä.

Vero, jonka maksamiseen on myönnetty pidennystä 1 momentin mukaan, kannetaan yhtä suurina, vähintään 850 euron määräisinä vuotuiserinä enintään kymmenen vuoden aikana. Tarkempia säännöksiä veron kantamisesta erissä annetaan valtiovarainministeriön asetuksella. Pidennetyltä maksuajalta ei peritä korkoa.

Useamman kuin viiden vuoden aikana kannettava lahjavero vanhentuu verojen ja maksujen täytäntöönpanosta annetun lain 20 §:stä poiketen kymmenen vuoden kuluttua laskettuna sitä seuranneen vuoden alusta, jona vero on määrätty.

Useamman kuin viiden vuoden aikana kannettava vero vanhentuu verojen ja maksujen täytäntöönpanosta annetun lain (706/2007) 20 §:stä poiketen kymmenen vuoden kuluttua laskettuna sitä seuranneen vuoden alusta, jona vero on määrätty.

Jos verovelvollinen luovuttaa pääasiallisen osan edellä tarkoitetusta maatilasta, muusta yrityksestä tai sellaisen osasta, Verohallinto määrää kaikki vielä tällöin maksamatta olevat maksuerät kannettaviksi seuraavan kantoerän yhteydessä.

Edellä 55 ja 56 §:ssä tarkoitetaan maatilan tai muun yrityksen osalla myös vähintään yhtä kymmenesosaa maatilan tai yrityksen omistamiseen oikeuttavista osakkeista tai osuuksista.

Rangaistus perintö- ja lahjaveron lainvastaisesta välttämisestä ja sen yrittämisestä säädetään rikoslain 29 luvun 1–3 §:ssä.

Jos tässä laissa ei toisin säädetä, noudatetaan, mitä verotusmenettelystä annetun lain 2 ja 3 luvussa, 26, 26 a–26 d ja 51 §:ssä sekä 11 luvussa säädetään.

Tarkemmat säännökset tämän lain täytäntöönpanosta annetaan tarvittaessa asetuksella.

Tämä laki tulee voimaan 1 päivänä elokuuta 1940, ja sillä kumotaan 30 päivänä joulukuuta 1921 annettu perintö- ja lahjaverolaki. (29.4.1994/318)

Tätä lakia sovelletaan niihinkin tapauksiin, joissa verovelvollisuus on alkanut ennen tämän lain voimaantuloa, mutta joita ei ole vielä lopullisesti ratkaistu, paitsi että 12 §:n 2 momentin säännöstä on sovellettava 7 päivänä lokakuuta 1939 tai sen jälkeen; kuitenkin kaikkiin tapauksiin, joissa verovelvollisuus on alkanut niin, että veron määrä, paitsi 12 §:n 2 momentissa mainituissa tapauksissa, on laskettava niiden säännösten mukaan, jotka olivat voimassa verovelvollisuuden alkaessa. (29.4.1994/318)

Jos perintö- tai lahjaveroasia on tammikuun 1 päivän 1938 jälkeen ratkaistu lainvoiman saaneella päätöksellä, on verovelvollinen oikeutettu asianomaiselle verotuslautakunnalle tehtävällä kirjallisella ilmoituksella saattamaan asian uuden käsittelyn alaiseksi, jolloin tätä lakia on sovellettava myös veron määrään nähden. Jos verovelvollinen näin on joutunut suorittamaan enemmän veroa, kuin mitä hänelle tämän lain mukaan on tuleva, suoritettakoon hänelle valtionvaroista takaisin liikaa maksamansa määrä sekä sille korkoa sen mukaisesti, kuin 55 §:ssä on säädetty. (29.4.1994/318)

Var, som på grund av arv, testamente eller gåva erhåller egendom, vare skyldig att därför till staten erlägga skatt enligt vad i denna lag stadgas.

Såsom egendom som erhållits genom arv anses även bidrag och gottgörelse som avses i 8 kap. ärvdabalken.

I denna lag stadgad skatt uppbäres icke för danaarv, ej heller för sådan egendom, som enligt förenings stadgar, sedan dess verksamhet upphört, övergått till annan eller som genom testamente eller såsom gåva tillfallit staten eller statsinrättning, landskap, kommun, sammanslutning av kommuner, församling eller annat religiöst samfund samt barmhärtighets- eller undervisningsanstalt. Detta gäller även egendom, som givits åt ideell förening eller annan sammanslutning, inrättning eller stiftelse, vilken, utan avsikt att genom sin verksamsamhet bereda ekonomiska fördelar åt de i dem delaktiga, verkar i vetenskapligt eller konstnärligt syfte eller har till ändamål att främja folkupplysningen, landets försvar eller det inhemska näringslivet eller ock har annat allmännyttigt syftemål.

Skatt på arv och gåva erlägges icke heller för nyttjanderätt på livstid, pension och annan livstidsförmån eller förmån för vissa år, vilka genom testamente eller såsom gåva tillfallit någon.

Regeringen vare berättigad att på grund av reciprocitet medgiva avvikelser från vad i denna lag stadgas rörande skyldighet att erlägga skatt för sådan lösegendom, som utlänning vid sitt franfälle efterlämnat eller utlänning såsom gåva erhållit.

Från arvsskatten på sådan annan än i 1 mom. 2 punkten nämnd egendom som en i Finland bosatt person erhåller avräknas beloppet av skatt som i en främmande stat betalts för samma arv eller samma förvärv genom testamente (avräkning för utländsk skatt). Avräkningen får inte överstiga ett belopp som svarar mot en lika stor del av arvsskatten som värdet av den egendom som erhållits från en främmande stat utgör av värdet av den egendom som i Finland utgör underlag för arvsskatten.

En person anses vara bosatt i Finland om han har sitt egentliga bo och hemvist här.

Om egendom genom arv eller testamente tillfaller en person som i Finland tjänstgör vid en främmande stats diplomatiska beskickning eller en därmed jämställbar beskickning eller vid ett konsulat som förestås av en utsänd konsul eller i Finland vid Förenta Nationerna, något av dess fackorgan eller Internationella atomenergiorganet eller är medlem av en ovan nämnd persons familj eller enskilda tjänstepersonal, och han inte är finsk medborgare, är han skyldig att betala arvsskatt endast för egendom som avses i 1 mom. 2 punkten.

Skyldighet att erlägga arvsskatt inträder, med de i 7 § nämnda undantag, för såväl arvinge som testamentstagare vid arvlåtarens död.

Vid fastställandet av arvsskatten skall arvingarna påföras skatt för den egendom i fråga om vilken därförinnan inte har uppvisats ett skriftligt testamente eller bevis över att muntligt testamente har delgivits arvingarna eller godkänts av dem. För den egendom i fråga om vilken ett sådant testamente eller bevis har uppvisats skall skatten påföras testamentstagaren.

För sådan egendom, som med ägande- eller annan rätt tillfaller arvinge eller testamentstagare efter uppfyllelsen av vissa villkor eller eljest senare än vid arvlåtarens frånfälle, skall erläggas arvsskatt först efter det egendomen erhållits. För egendom, som under återgångsvillkor erhålles, skall skatten omedelbart erläggas.

Arvsskatt skall även betalas för sådan ersättning på grund av försäkring som med anledning av arvlåtarens död med stöd av personförsäkring erläggs till dödsboet eller förmånstagaren, samt för sådant under motsvarande förhållanden erlagt, med försäkringsersättning jämförbart ekonomiskt stöd som betalas av staten, en kommun eller något annat offentligrättsligt samfund eller en pensionsanstalt. Försäkringsersättning eller ekonomiskt stöd, till den del ersättningen eller stödet är skattepliktig inkomst vid inkomstbeskattningen, är dock befriade från arvsskatt.

Sådana försäkringsersättningar och sådant med försäkringsersättning jämförbart ekonomiskt stöd som avses i 1 mom. är befriade från arvsskatt till den del som den försäkringsersättning och det ekonomiska stöd som varje förmånstagare eller arvinge erhåller på grund av samma dödsfall är högst 35 000 euro. Om förmånstagaren är efterlevande make, betraktas som skattefri del hälften eller dock minst 35 000 euro av det sammanlagda beloppet av de försäkringsersättningar och det ekonomiska stöd som den efterlevande maken erhållit med stöd av förmånstagarförordnande.

Utan hinder av 1 och 2 mom. ska arvskatt betalas på hela beloppet av försäkringsersättning enligt en dödsfallsförsäkring som är ansluten till en frivillig individuell pensionsförsäkring upp till pensionsförsäkringens sparsumma. På den del av försäkringsersättningen som överstiger sparsumman tillämpas bestämmelserna i 2 mom.

Arvsskatt ska inte betalas för normalt bohag som varit i arvlåtarens eller dennes familjs bruk till den del bohagets värde är högst 4 000 euro.

Har mellan äkta makar upprättats inbördes testamente med sådant förbehåll, att den efterlevande av makarna ej kan anses hava erhållit äganderätt till den andras enskilda egendom eller andel i boet, vare den efterlevande ej skyldig att erlägga skatt för den förmån honom genom sådant testamente tillfallit.

Arvlåtares make är ej heller skyldig att betala arvsskatt för sådan rätt att hålla den avlidna makens kvarlåtenskap oskiftad i sin besittning, som avses i 3 kap. 1 a § ärvdabalken.

Till grund för arvsskatten läggs det gängse värde som egendomen hade vid skattskyldighetens inträde. Med gängse värde avses egendomens sannolika överlåtelsepris.

Från värdet av egendom i dödsbo får avdras skäliga kostnader för den avlidnes begravning samt för boets upptecknande och för anskaffande och resande av gravvård samt skulderna, till vilka även räknas från dödsboet utgående skatter och avgifter som hänför sig till arvlåtarens livstid. Arvsskatt får likväl inte avdras.

Från värdet av egendom som tillfaller den skattskyldige får likaså avdras värdet av förpliktelser som innefattar skyldighet att i ett för allt eller rid efter annan erlägga prestationer av penningvärde eller an låta annan i något avseende tillgodogöra sig den skattskyldiges egendom, om han inte får vederlag för detta. Värdet av arvlåtarens make tillfallande besittningsrätt som avses i 3 kap. 1 a § ärvdabalken får avdras från värdet av den egendom som tillfaller den skattskyldige till den del besittningsrätten gäller bostad och bohag som avses i 3 kap. 1 a § 2 mom. ärvdabalken.

Från de skattepliktiga tillgångarna i Finland får inte dras av sådana skulder och förpliktelser eller kostnader enligt 2 mom. som hänför sig till egendom som inte är skattepliktig i Finland. Från skulder, förpliktelser och kostnader som inte kan hänföras till en viss egendom dras från de i Finland skattepliktiga tillgångarna av den proportionella andel som motsvarar de i Finland skattepliktiga tillgångarnas andel av värdet på hela kvarlåtenskapen.

Från den egendom som tillfaller dödsboet eller den skattskyldige avdras skatten på den försäkringsersättning eller de sparmedel enligt ett lånsiktigt sparavtal som räknas som inkomst enligt 36 § 2 mom eller 34 a § 7 mom. i inkomstskattelagen.

En räntefri fordran som inte har förfallit till betalning vid skattskyldighetens inträde ges med avvikelse från 9 § 1 mom. det värde som den hade vid skattskyldighetens inträde, beräknat enligt en räntesats om åtta procent och med beaktande av endast hela år.

Värdet av en nyttjanderätt, pension och annan förmån för den skattskyldige under dennes återstående livstid uträknas genom att årsinkomsten av förmånen multipliceras med en koefficient som fastställs enligt den förmånsberättigades ålder, som följer:

En förmån som tillkommer den skattskyldige för vissa år uppskattas till det kapitalvärde som den har vid skattskyldighetens inträde, beräknat enligt antalet hela år som återstår av den tid förmånen varar och en räntesats om åtta procent.

Med adoptivbarn avses jämväl fosterbarn, som före det lagen om adoptivbarn trätt i kraft och innan barnet fyllt tre år upptagits i fosterföräldrarnas vård och därefter av dem ägnats samma omvårdnad som eget barn.

Tillämpas stadgandena om makar i 7 § 3 mom. inkomstskattelagen (1535/92) på arvlåtaren och en person, som har levat med arvlåtaren under äktenskapsliknande förhållanden, vid beskattningen för dödsåret, hänförs den som levt med arvlåtaren till I skatteklassen.

Vid tillämpning av 1 mom. anses också de som står i adoptivförhållande som personer i uppstigande eller nedstigande led i förhållande till varandra.

Vid tillämpning av 1 mom. 2 punkten anses också de som står i adoptivförhållande som personer i nedstigande led i förhållande till varandra.

Om en arvsandel eller den enligt 12 § beräknade återstoden därav inte uppgår till 20 000 euro, är den befriad från skatt.

Arvsskatten betalas enligt följande skala i skatteklass I:

Arvsskatten betalas enligt följande skala i skatteklass II:

Tillfaller egendom på grund av testamente gemensamt två eller flere personer, vilka stå i olika skyldskap till testamentsgivaren, bestämmes skatten enligt skyldskapsförhållandet till den person, som är fjärmast skyld med testamentsgivaren. För äkta makar tillfallande egendom beräknas skatten efter skyldskapsförhållandet till den, som står testamentsgivaren närmare.

Då egendom tillfaller två eller flere personer sålunda, att densamma, sedan den enas rätt därtill upphört, övergår till en annan, bestämmes den skatt, som den senare övertagaren av egendomen skall erlägga, enligt skyldskapsförhållandet mellan honom och arvlåtaren.

Från arvsskatten avdras i de fall som avses i 1 mom. den gåvoskatt som har betalts tidigare samt vid ansökan om lagfart på fastighet betald överlåtelseskatt, om denna inte tidigare har dragits av från gåvoskatten. Om gåvoskatten överstiger arvsskatten återbärs den överskjutande delen inte.

Då för samma egendom borde erläggas arvsskatt i följd av tvenne eller flere inom förloppet av två år inträffade dödsfall, skall skatt för egendomen betalas endast en gång, enligt det skyldskapsförhållande, som i dessa fall är fjärmast.

Från gåvoskatten på sådan annan än i 1 mom. 2 punkten avsedd egendom som en i Finland bosatt person erhållit avräknas beloppet av skatt som i en främmande stat betalts för samma gåva (avräkning för utländsk skatt). Avräkningen får inte överstiga ett belopp som svarar mot en lika stor del av gåvoskatten som värdet av den egendom som erhållits från en främmande stat utgör av värdet av den egendom som i Finland utgör underlag för gåvoskatten.

Om det av villkoren i ett köpe- eller bytesavtal framgår att det överenskomna vederlaget utgör högst tre fjärdedelar av det gängse priset, anses skillnaden mellan det gängse priset och vederlaget som gåva.

En person anses vara bosatt i Finland om han har sitt egentliga bo och hemvist här.

Om egendom genom gåva tillfaller en person som i Finland tjänstgör vid en främmande stats diplomatiska beskickning eller en därmed jämförbar beskickning eller vid ett konsulat som förestås av en utsänd konsul eller i Finland vid Förenta Nationerna, något av dess fackorgan eller Internationella atomenergiorganet eller är medlem av en ovan nämnd persons familj eller enskilda tjänstepersonal, och han inte är finsk medborgare, är han skyldig att betala gåvoskatt endast för egendom som avses i 1 mom. 2 punkten.

Som gåva anses även försäkringsersättningar som med stöd av förmånstagarförordnande erhållits utan vederlag ur en försäkring.

En försäkringsersättning anses dock inte som gåva, till den del den vid inkomstbeskattningen är skattepliktig inkomst för förmånstagaren.

Gåvoskatten betalas enligt följande skala i skatteklass I:

Gåvoskatten betalas enligt följande skala i skatteklass II:

Skyldighet att erlägga gåvoskatt inträder, så snart gåvotagaren fått gåvan i sin värjo. Där omyndig av sina föräldrar erhållit en skatt underkastad gåva, anses skattskyldigheten inträda, då gåvan blivit honom tilldelad.

Har gåvotagaren under loppet av tre år före skattskyldighetens inträde av samma givare erhållit en eller flera beskattningsbara gåvor, skall även dessa beaktas när skatten bestäms. Från skatten skall dock avräknas den gåvoskatt som redan betalts för tidigare gåvor.

Av skilda givare erhållna gåvor skola var för sig beskattas.

Det som föreskrivs i 9–11 och 15 § om arv och testamente gäller även om gåva.

Om vid inkomstbeskattningen tillämpats bestämmelsen i 47 § 1 mom. i inkomstskattelagen, med stöd av vilken anskaffningsutgiften för egendomen har räknats ut på basis av gåvogivarens anskaffningsutgift, dras från egendomens värde av det skattebelopp som vid inkomstbeskattningen debiterats för överlåtelsevinsten. Från egendomens värde dras dock av högst det skattebelopp som hade påförts för överlåtelsevinsten, om beskattningsvärdet vid gåvobeskattningen hade utgjort överlåtelsepris.

22 § har upphävts genom L 11.6.2010/523, som trädde i kraft 1.9.2010.

23 § har upphävts genom L 11.6.2010/523, som trädde i kraft 1.9.2010.

Skatteåret är det kalenderår då arvlåtaren har avlidit, gåvotagaren har fått gåvan i sin besittning eller skattskyldigheten annars har inträtt.

24 § har upphävts genom L 11.6.2010/523, som trädde i kraft 1.9.2010.

Arvsbeskattningen verkställs på grundvalen av det bouppteckningsinstrument som upprättats över arvlåtarens kvarlåtenskap och, om arvskiftet redan har ägt rum, dessutom på grundvalen av skiftesinstrumentet.

I de fall som nämns i 22 § 2 mom. skall vid verkställandet av beskattningen också beaktas bouppteckningsinstrument över kvarlåtenskapen efter egendomens föregående innehavare eller efter innehavaren av den rätt som belastar andelen.

3 mom. har upphävts genom L 9.9.2016/783, som träder i kraft 1.1.2017. Den tidigare formen lyder:

Skatteförvaltningen kan på ansökan som en dödsbodelägare har gjort före verkställandet av beskattningen skjuta upp verkställandet av arvsbeskattningen för viss tid, dock för högst ett år från utgången av den tid som bestäms för inlämnande av bouppteckningsinstrumentet till Skatteförvaltningen, om vägande skäl anförs till stöd för ansökan. Som ett sådant skäl ska bland annat anses verkställande av arvskifte i ett bo där verksamheten vid en gårdsbruksenhet eller ett annat företag som ingår i boet fortsätter för dödsboets eller dess delägares räkning, då det inte är fråga om en förmögenhetsdel som är ringa i förhållande till dödsboets sammanlagda tillgångar.

För verkställandet av arvsbeskattningen är den som med stöd av 20 kap. ärvdabalken skall uppge boet skyldig att utan uppmaning inge ett efter arvlåtaren upprättat bouppteckningsinstrument. I de fall som avses i 22 § 2 mom. skall också inges bouppteckningsinstrument över kvarlåtenskapen efter egendomens förre innehavare eller efter innehavaren av den rätt som belastar andelen.

Den skattskyldige skall avge en skattedeklaration om något bouppteckningsinstrument inte behöver upprättas efter arvlåtaren eller om skyldigheten att betala arvsskatt i andra fall än de som avses i 22 § 2 mom. inträder senare än vad som stadgas i 5 §.

Om den skattskyldige inte är bosatt i Finland, är den som har dödsboet i sin besittning skyldig att avge skattedeklaration.

För verkställandet av gåvobeskattningen skall den som fått en gåva utan uppmaning avge gåvoskattedeklaration.

Skall med stöd av 19 § skatt inte betalas för gåva, behöver ingen skattedeklaration avges, om den inte krävs särskilt.

I bouppteckningsinstrumentet skall nämnas vem som förestår boet och sålunda tar emot meddelanden och förfrågningar som gäller arvsbeskattningen.

I bouppteckningsinstrumentet skall också nämnas om en arvinge eller en testamentstagare givits sådan egendom som enligt 16 § skall beaktas vid fastställandet av arvsskatten, liksom även egendomens beskaffenhet och värde. Dessutom skall i bouppteckningsinstrumentet nämnas mottagarna och beloppen av de förmåner som avses i 7 a §.

Skatteförvaltningen meddelar närmare föreskrifter om vilka handlingar som ska inges för verkställandet av beskattningen. Skatteförvaltningen kan också bestämma att de uppgifter som ska lämnas för arvs- eller gåvobeskattningen ska lämnas på en blankett som Skatteförvaltningen har fastställt.

Försäkringsbolag och andra som betalar ut förmåner som avses i 7 a eller 18 a § ska lämna uppgift om förmånerna till Skatteförvaltningen. Skatteförvaltningen meddelar närmare föreskrifter om när och hur uppgiften ska lämnas samt om uppgiftens innehåll.

Bouppteckningsinstrumentet ska inom en månad från bouppteckningen tillställas Skatteförvaltningen.

Skatteförvaltningen kan underrätta tingsrätten om att förrättandet av bouppteckning har försummats.

Skattedeklarationen ska tillställas Skatteförvaltningen inom tre månader från det att skattskyldigheten har inträtt.

Skatteförvaltningen verkställer arvs- och gåvobeskattningen. Skatteförvaltningen rättar också sådana i 40 eller 41 § avsedda fel som den observerat.

Arvs- och gåvobeskattningen ska verkställas eller en rättelse göras inom tre år från skatteårets utgång. Beskattningen anses ha blivit verkställd och en rättelse av beskattningen gjord inom föreskriven tid, om Skatteförvaltningens beslut om verkställande eller rättelse har fattats före utgången av de tidsfrister som föreskrivs i denna lag.

Skatteförvaltningen kan på ansökan som en delägare i ett dödsbo eller en gåvotagare gjort före verkställandet av beskattningen skjuta fram verkställandet av arvs- eller gåvobeskattningen för viss tid, dock så att beskattningen ska verkställas inom tio år från utgången av skatteåret.

Värdet av den beskattningsbara arvsandelen eller gåvan fastställs i hela hundra euro, så att överskjutande euro inte beaktas.

Skatteförvaltningen verkställer arvs- och gåvobeskattningen. Skatteförvaltningen rättar också sådana i 40 eller 41 § avsedda fel som den observerat.

Beskattningen anses ha blivit verkställd den dag då Skatteförvaltningen har behandlat ärendet. Dagen för verkställandet av beskattningen ska framgå av beskattningshandlingarna.

3 mom. har upphävts genom L 30.12.1999/1346.

Värdet av den beskattningsbara arvsandelen eller gåvan fastställs i hela hundra euro, så att överskjutande euro inte beaktas.

Dödsbodelägare, legattagare och den efterlevande maken, också när denne inte är dödsbodelägare, samt dessas lagliga företrädare, de som förrättat bouppteckningen och den som har uppgivit boet eller förestår detta, liksom även gåvogivare och gåvotagare är skyldiga att på uppmaning av Skatteförvaltningen meddela alla uppgifter och utredningar som gäller boet eller gåvan samt att för granskning förete alla handlingar som gäller boet eller gåvan.

Beskattningen skall verkställas omsorgsfullt och med beaktande av såväl statens som den skattskyldiges fördel.

Har ett avtal om arvsskifte, en överlåtelse eller någon annan rättshandling som inverkar på arvs- eller gåvobeskattningen givits ett rättsligt innehåll eller en rättslig form som inte motsvarar sakens egentliga natur eller syfte, eller har någon annan åtgärd vidtagits i uppenbar avsikt att undgå arvs- eller gåvoskatt, skall vid arvs- eller gåvobeskattningen förfaras enligt sakens egentliga natur eller syfte.

Om bouppteckningsinstrument inte har inlämnats eller skattedeklaration inte har avgivits eller om instrumentet eller deklarationen inte ens efter rättelse kan läggas till grund för beskattningen, skall beskattningen verkställas enligt uppskattning (beskattning enligt uppskattning).

2 mom. har upphävts genom L 9.9.2016/783, som träder i kraft 1.1.2017. Den tidigare formen lyder:

På den grund att bouppteckningsinstrument inte har inlämnats eller skattedeklaration inte har avgivits kan beskattning verkställas enligt uppskattning inom 10 år efter att arvs- eller gåvoskatteskyldigheten inträtt.

Om beskattning enligt uppskattning eller någon annan väsentlig avvikelse från bouppteckningsinstrumentet eller skattedeklarationen övervägs vid verkställandet av arvs- eller gåvobeskattning, ska den som enligt 26 eller 27 § är anmälningsskyldig eller förestår boet, i den mån det är möjligt, beredas tillfälle att lämna utredning i saken innan beskattningen verkställs.

Om beskattning enligt uppskattning eller någon annan väsentlig avvikelse från bouppteckningsinstrument eller skattedeklaration övervägs vid verkställandet av arvs- eller gåvobeskattning, skall den som enligt 26 eller 27 § är anmälningsskyldig eller förestår boet, i mån av möjlighet, beredas tillfälle att bli hörd i saken innan beskattningen verkställs.

Skatteförhöjning kan påföras även en sådan skattskyldig som inte enligt 26 § varit uppgiftsskyldig, men som uppenbart måste anses ha ägt kännedom om bouppteckningsinstrumentets, skattedeklarationens eller någon annan uppgifts oriktighet.

Har en oriktighet som avses i 1 mom. gällt endast en viss del av ett arv, ett testamente eller en gåva, skall skatteförhöjning påföras endast den skatteökning som föranleds av denna del.

När Skatteförvaltningen har verkställt beskattningen ska den som har debiterats arvs- eller gåvoskatt tillställas ett beskattningsbeslut och en utredning om grunderna för beskattningen samt anvisningar om hur ändring kan sökas i beskattningen.

När Skatteförvaltningen har verkställt beskattningen ska den som har debiterats arvs- eller gåvoskatt tillställas debetsedel och utredning om grunderna för beskattningen samt anvisningar om hur ändring kan sökas i beskattningen.

Om den skattskyldiges adress eller vistelseort inte är känd sänds de handlingar beträffande honom som nämns i 1 mom. till den som förestår boet enligt 28 § 1 mom.

Om det yppar sig nya tillgångar eller skulder i dödsboet efter det att arvsbeskattningen har verkställts, ska en handling innefattande tillägg eller rättelse enligt 20 kap. 10 § i ärvdabalken tillställas Skatteförvaltningen inom en månad efter att den upprättats.

När arvsbeskattningen verkställs med stöd av skattedeklaration ska en skattedeklaration som upptar de nya tillgångarna och skulderna tillställas Skatteförvaltningen inom tre månader efter att de har yppat sig i boet.

Om grunderna för arvs- eller gåvobeskattningen i övrigt har förändrats efter verkställandet av beskattningen, är den skattskyldige vars arvs- eller gåvoskatt skulle stiga, skyldig att inom tre månader efter att han har fått vetskap om orsaken underrätta Skatteförvaltningen om saken, om inte någon annan delägare eller gåvotagare redan har gjort anmälan.

I de fall som avses i 38 § kan beskattningen verkställas på nytt inom 10 år efter att arvs- eller gåvoskattskyldigheten har inträtt och i övrigt med iakttagande i tillämpliga delar av 40 och 41 §§.

Om någon som har erhållit egendom med återgångsvillkor, då villkoret uppfyllts måste lämna ifrån sig egendomen inom fem år efter det han erhållit den, ska den skatt som betalts tidigare återbetalas i den ordning som bestäms i 41 §. Den skattskyldige ska tillställa Skatteförvaltningen ett meddelande om detta inom sex månader efter överlämnandet av egendomen.

Skatteförvaltningen får på skriftlig ansökan meddela förhandsavgörande som gäller arvs- och gåvoskatt.

Förhandsavgörande om gåvoskatt får sökas både av givaren och mottagaren. Förhandsavgörande som gäller arvsskatt får efter arvlåtarens död sökas av delägare i dödsboet, legattagare och efterlevande maken, också då denna inte är delägare i dödsboet.

3 mom. har upphävts genom L 11.6.2010/523, som trädde i kraft 1.9.2010.

Ett lagakraftvunnet förhandsavgörande skall på yrkande av den skattskyldige iakttas med bindande verkan så som bestäms i avgörandet.

Ett ärende som gäller förhandsavgörande ska behandlas skyndsamt i Skatteförvaltningen.

Ett ärende som gäller förhandsavgörande ska behandlas skyndsamt i Skatteförvaltningen, förvaltningsdomstolen och högsta förvaltningsdomstolen.

Har en skatteskyldig helt eller delvis undgått skatt eller har en skattskyldig annars inte påförts föreskriven skatt, rättar Skatteförvaltningen beskattningen till den skattskyldiges nackdel på det sätt som föreskrivs i 56 § 1, 3 och 4 mom. i lagen om beskattningsförfarande (1558/1995).

Har en skattskyldig utan egen förskyllan på grund av ett räknefel eller ett därmed jämförbart misstag eller på grund av att saken inte prövats till någon del, helt eller delvis undgått stadgad skatt, skall beskattningen rättas, om ärendet inte har avgjorts genom beslut på besvär (skatterättelse till den skattskyldiges nackdel).

Om den skattskyldige inte har påförts skatt därför att den skattskyldige eller någon annan anmälningsskyldig har lämnat ett bristfälligt, vilseledande eller oriktigt bouppteckningsinstrument eller en bristfällig, vilseledande eller oriktig skattedeklaration eller annan uppgift eller handling skall skatten när skatterättelsen görs dessutom höjas så som stadgas i 36 §.

Skatterättelse till den skattskyldiges nackdel kan göras inom två år efter det år under vilket arvs- eller gåvobeskattningen verkställdes. I de fall som avses i 2 mom. kan rättelse dock göras inom fem år efter det år under vilket beskattningen verkställdes.

Innan rättelse görs skall den skattskyldige om möjligt beredas tillfälle att bli hörd i saken.

Har en skattskyldig påförts för mycket skatt på grund av ett fel i beskattningen, rättar Skatteförvaltningen beskattningen till den skattskyldiges fördel på det sätt som föreskrivs i 55 § 1, 3 och 4 mom. i lagen om beskattningsförfarande.

Har en skattskyldig på grund av ett fel påförts för mycket skatt, skall beskattningen rättas, om ärendet inte avgjorts genom beslut på besvär (skatterättelse till den skattskyldiges fördel).

Skatterättelse till den skattskyldiges fördel kan göras inom fem år från det år under vilket arvs- eller gåvobeskattningen verkställdes.

Skatteförvaltningen kan låta tiden för verkställande av beskattningen eller tiden för rättelse av beskattningen enligt 31 § omfatta ytterligare ett år på det sätt som föreskrivs i 56 a § 1, 2 och 4 mom. i lagen om beskattningsförfarande. Vad som föreskrivs om den skattskyldige i 56 a § 1 mom. 2 punkten i lagen om beskattningsförfarande tillämpas också på den som är deklarationsskyldig enligt 26 § i denna lag.

Skatterättelse anses ha gjorts inom föreskriven tid, om Skatteförvaltningens beslut om rättelsen har fattats innan tidsfristen löpt ut.

Skatteförvaltningen kan verkställa beskattningen eller rätta beskattningen till den skattskyldiges nackdel oberoende av tidsfristen enligt 31 § inom sex år från ingången av det år som följer på skatteårets utgång, på det sätt som föreskrivs i 56 b § 1 mom. 3 punkten i lagen om beskattningsförfarande.

Skatteförvaltningen kan oberoende av tidsfristen enligt 31 § och på det sätt som föreskrivs i 56 c § i lagen om beskattningsförfarande verkställa beskattningen eller rätta beskattningen till den skattskyldiges nackdel inom ett år från utgången av det kalenderår under vilket åklagaren har väckt åtal i ett brottmål som avses i 29 kap. 1–3 § i strafflagen (39/1889).

Skatterättelsenämnden avgör de rättelseyrkanden beträffande beskattningen som avses i 43 §.

Skatteförvaltningen kan dock avgöra en skattskyldigs rättelseyrkande som avses i 43 § när det framställda yrkandet godkänns.

Den skattskyldige, den som ansöker om förhandsavgörande samt Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt får söka ändring i beskattningen eller i ett förhandsavgörande på det sätt som föreskrivs i lagen om beskattningsförfarande. Ändring får dock inte sökas i ett i 31 § 3 mom. avsett beslut om framskjutande av verkställandet av beskattningen.

När tidsfristerna för ändringssökande beräknas avses med skatteår ett skatteår enligt 24 §. Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt ska framställa begäran om omprövning inom 60 dagar från dagen för verkställandet eller rättelsen av beskattningen.

Ett beslut med anledning av en begäran om omprövning och ett förhandsavgörande får överklagas genom besvär hos den förvaltningsdomstol inom vars domkrets arvlåtaren var bosatt vid sitt frånfälle eller gåvogivaren bodde när gåvoskatteskyldigheten inträdde eller överlåtaren av egendomen bor. Om ingen förvaltningsdomstol är behörig att behandla besvären, söks ändring hos Helsingfors förvaltningsdomstol.

Den skattskyldige eller Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt får söka ändring hos skatterättelsenämnden genom ett skriftligt rättelseyrkande, om saken inte har avgjorts genom beslut på besvär. Ändring får dock inte sökas i beslut som avses i 25 § 3 mom.

Rättelseyrkande som avser skatt på arv och gåva ska framställas hos skatterättelsenämnden. Rättelseyrkandet ska tillställas Skatteförvaltningen inom föreskriven tid.

Den skattskyldige ska framställa rättelseyrkande inom fem år från ingången av det år som följer på det år under vilket arvs- eller gåvobeskattningen verkställdes. Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt ska framställa rättelseyrkandet inom sex månader från den dag då beskattningen verkställdes.

Över Skatteförvaltningens beslut som gäller skatterättelse och beskattning som en besvärsinstans har återförvisat för att verkställs på nytt, får rättelseyrkande emellertid trots den tid som anges ovan framställas inom 60 dagar från den dag då den som är berättigad att söka ändring fick del av beslutet. Ett beslut kan delges utan användning av mottagningsbevis, varvid det anses ha delgivits den sjunde dagen efter det att beslutet lämnades in till posten, om inte något annat visas. I fråga om Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt räknas tidsfristen från det att beslutet fattades.

Rättelseyrkandet ska behandlas utan ogrundat dröjsmål.

44 § har upphävts genom L 9.9.2016/783, som träder i kraft 1.1.2017. Den tidigare formen lyder:

Med avvikelse från 43 § ska ändring i ett förhandsavgörande enligt 39 a § sökas genom besvär hos den förvaltningsdomstol inom vars domkrets arvlåtaren var bosatt vid sitt frånfälle eller överlåtaren av egendomen bor. Om ingen förvaltningsdomstol skulle vara behörig att behandla besvären, söks ändring hos Helsingfors förvaltningsdomstol. Besvärsrätt har den som ansökt om förhandsavgörandet och Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt. Besvärsskriften ska tillställas förvaltningsdomstolen eller Skatteförvaltningen inom besvärstiden. Skatteförvaltningen ska utan dröjsmål vidarebefordra den inlämnade besvärsskriften och de handlingar som gäller beskattningen till förvaltningsdomstolen.

Besvären ska anföras inom 30 dagar från delfåendet av förhandsavgörandet. För Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt beräknas tidsfristen från det beslutet fattades.

I ett beslut genom vilket förhandsavgörande inte har meddelats får ändring inte sökas genom besvär.

45 § har upphävts genom L 9.9.2016/783, som träder i kraft 1.1.2017. Den tidigare formen lyder:

Den skattskyldige eller Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt får söka ändring i ett beslut som har meddelats på grund av rättelseyrkande genom besvär hos den förvaltningsdomstol inom vars domkrets arvlåtaren var bosatt vid sitt frånfälle eller gåvogivaren var bosatt vid gåvoskatteskyldighetens inträde. Om ingen förvaltningsdomstol skulle vara behörig att behandla besvären, söks ändring hos Helsingfors förvaltningsdomstol.

Besvärsskriften ska tillställas förvaltningsdomstolen eller Skatteförvaltningen inom besvärstiden. Skatteförvaltningen ska utan dröjsmål vidarebefordra den inlämnade besvärsskriften och de handlingar som gäller beskattningen till förvaltningsdomstolen.

Besvärstiden för den skattskyldige är fem år från ingången av det år som följer på det år under vilket arvs- eller gåvobeskattningen verkställdes. Besvärstiden för Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt är sex månader från den dag då beskattningen verkställdes. Utan hinder av de ovan angivna tiderna får besvär över beslut på rättelseyrkande dock anföras inom 60 dagar från den dag då den som är berättigad att söka ändring fick del av beslutet. Beslutet kan delges utan användning av mottagningsbevis, varvid det anses ha delgivits den sjunde dagen efter det att beslutet lämnades in till posten, om inte något annat visas. Besvärstiden för Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt räknas från det att beslutet fattades.

46 § har upphävts genom L 9.9.2016/783, som träder i kraft 1.1.2017. Den tidigare formen lyder:

En förvaltningsdomstol som behandlar ett besvärsärende ska med anledning av besvär som anförts av den skattskyldige bereda Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt tillfälle att avge bemötande och vid behov genmäle.

Utöver vad som i 34 § 2 mom. i förvaltningsprocesslagen föreskrivs om avgörande av ett ärende utan att en part hörs, kan förvaltningsdomstolen avgöra besvären utan att höra Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt, om skattebeloppet med anledning av den skattskyldiges besvär kan ändras med högst 3 000 euro.

47 § har upphävts genom L 9.9.2016/783, som träder i kraft 1.1.2017. Den tidigare formen lyder:

Besvär som en skattskyldig eller skatteombudet anför hos länsrätten och som borde ha riktats till skatterättelsenämnden som ett rättelseyrkande, skall behandlas som ett rättelseyrkande. Därvid fattas inte beslut om att lämna besvären utan prövning.

48 § har upphävts genom L 9.9.2016/783, som träder i kraft 1.1.2017. Den tidigare formen lyder:

I förvaltningsdomstolens beslut får ändring sökas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen, om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. På ändringssökande tillämpas då 70 och 71 § i lagen om beskattningsförfarande (1558/1995). Tiden för anförande av besvär över förvaltningsdomstolens beslut om förhandsavgörande är dock 30 dagar från delfåendet. På statens vägnar har Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt besvärsrätt.

48 a § har upphävts genom L 9.9.2016/783, som träder i kraft 1.1.2017. Den tidigare formen lyder:

På prejudikatbesvär tillämpas 71 a–71 d och 71 f § i lagen om beskattningsförfarande.

49 § har upphävts genom L 9.9.2016/783, som träder i kraft 1.1.2017. Den tidigare formen lyder:

Har i ett ärende som gäller beskattning av arv eller gåva, över vilket rättelseyrkande har framställts till skatterättelsenämnden eller i vilket ändring har sökts hos förvaltningsdomstolen, saken till någon del inte varit föremål för prövning eller har vid beskattningen tillämpats oriktiga grunder eller har beskattningen annars i väsentligt avseende blivit oriktigt verkställd, kan ärendet i sin helhet återförvisas till Skatteförvaltningen eller skatterättelsenämnden för verkställande av ny beskattning eller fattande av nytt beslut.

Har beskattningen ändrats på ett sätt som inverkar på en annan skattskyldigs beskattning, ska Skatteförvaltningen genom rättelse i beskattningen rätta beskattningen även för denne skattskyldige på ett sätt som motsvarar ändringen (följdändring), om rättelsen inte av särskilda skäl är oskälig. En följdändring kan göras även när annan beskattning än sådan som avses i denna lag har ändrats på ett sätt som inverkar på det skattebelopp som ska betalas. En följdändring kan göras även om villkoren för rättelse i beskattningen inte har uppfyllts.

Har beskattningen ändrats på ett sätt som inverkar på en annan skattskyldigs beskattning, ska Skatteförvaltningen genom skatterättelse rätta beskattningen även för denne skattskyldige på ett sätt som motsvarar ändringen (följdändring), om rättelsen inte av särskilda skäl är oskälig. En följdändring kan göras även om villkoren för skatterättelse inte uppfylls.

Innan rättelse görs skall den skattskyldige om möjligt och om det inte är uppenbart onödigt beredas möjlighet att bli hörd i ärendet.

Ny beskattning som ska verkställas till följd av ett beslut av den myndighet hos vilken ändring sökts eller av Skatteförvaltningen, följdändring, en ändring som avses i 38 § och andra ändringar som ska företas i beskattningen på grund av ändringssökande genomförs och ändring i dem söks på det sätt som föreskrivs i 78 § i lagen om beskattningsförfarande.

Har en myndighet genom ett beslut på rättelseyrkande eller besvär förklarat någon vara skattskyldig eller ändrat ett beslut som gäller beskattningen, ska den myndighet som gjort ändringen fastställa grunden för ändringen. En kopia av högsta förvaltningsdomstolens eller förvaltningsdomstolens ovan nämnda beslut ska sändas till förvaltningsdomstolen och Skatteförvaltningen. Skatteförvaltningen rättar beskattningen på grundval av det beslut som avses ovan, med iakttagande i tillämpliga delar av vad som bestäms om skatterättelse.

Har skatt på grundval av beslutet avlyfts eller sänkts, skall vad som betalts för mycket återbetalas till den skattskyldige, jämte stadgad ränta från betalningsdagen till återbetalningsdagen.

Har någon förklarats vara skattskyldig eller har skatten höjts på grundval av beslutet, ska den skattskyldige tillställas ett beskattningsbeslut och den obetalda skatten jämte den ränta som betalts på den med stöd av 2 mom. uppbäras av den skattskyldige.

Har någon förklarats vara skattskyldig eller har skatten höjts på grundval av beslutet, skall den skattskyldige tillställas en debetsedel och den obetalda skatten jämte den ränta som med stöd av 2 mom. möjligen betalts på den uppbäras.

Uppbörd, indrivning och återbäring av arvs- och gåvoskatt verkställs enligt lagen om skatteuppbörd (769/2016) eller enligt vad som bestäms eller föreskrivs med stöd av den, om inte något annat anges nedan.

Uppbörd, indrivning och återbäring av arvs- och gåvoskatt verkställs enligt lagen om skatteuppbörd (611/78) eller enligt vad som stadgas eller bestäms med stöd av den, om inte något annat stadgas nedan.

Skatten skall erläggas även om beskattningen inte vunnit laga kraft.

På den skatt som är obetald efter förfallodagen ska betalas förseningsränta så som föreskrivs i lagen om skattetillägg och förseningsränta (1556/1995), dock så att bestämmelsen i 4 § i den lagen om att det minsta beloppet som tas ut i förseningsränta är tre euro inte tillämpas.

53 § har upphävts genom L 21.12.2012/883.

54 § har upphävts genom L 21.12.2012/883.

För beräknande av den del av skatten som skall lämnas odebiterad avdras från skatt som påförts enligt denna lag den skatt som borde påföras för arvsandelen eller gåvan, om gårdsbruksenhetens jordbruksjord och den motsvarande rättigheten till samlat gårdsstöd inom ramen för GJP, byggnader, konstruktioner, maskiner, redskap och anordningar samt skulder som hänför sig till dem, ävensom till ett annat företag än en gårdsbruksenhet hörande företagsförmögenhet skulle värderas till ett belopp som motsvarar 40 procent av beloppet enligt de grunder i 3 och 4 kap. i lagen om värdering av tillgångar vid beskattningen (1142/2005) som skall iakttas eller har iakttagits vid den inkomstbeskattning som skall verkställas eller har verkställts för året före skattskyldighetens inträde. Aktiebolags företagsförmögenhet värderas till ett belopp som motsvarar 40 procent av det belopp som uträknats enligt grunderna i 4 och 5 § i nämnda lag.

Den skillnad som avses i 2 mom. eller, om den är större än den del av den i 1 mom. 3 punkten avsedda arvs- och gåvoskatten som överstiger 850 euro, det sistnämnda beloppet, debiteras inte.

Om överlåtelse av en gårdsbruksenhet, ett annat företag eller en del därav, i sådana fall som avses i 1 mom. 2 punkten, delvis sker mot vederlag och vederlaget överstiger 50 procent av det gängse värdet, lämnas gåvoskatten för gårdsbruksenheten, företaget eller delen därav i sin helhet odebiterad.

Överlåter en skattskyldig, innan fem år förflutit från den dag då arvs- eller gåvobeskattningen verkställdes, huvuddelen av en gårdsbruksenhet, ett annat företag eller en del därav, för vilken beviljats skattelättnad som avses i 2 eller 3 mom., påförs den skattskyldige den skatt som med stöd av denna paragraf lämnats odebiterad, förhöjd med 20 procent.

Den skattskyldige ska inom tre månader efter en sådan överlåtelse av egendom som avses i 6 mom. göra en anmälan om denna till Skatteförvaltningen. Vid debiteringen ska 40 § iakttas i tillämpliga delar.

Vid tillämpningen av 2 mom. värderas jordbruksjord och den rättighet till samlat gårdsstöd inom ramen för GJP som samtidigt överlåts för jordbruksjorden tillsammans till ett belopp som motsvarar 40 procent av värdet för jordbruksjorden vid förmögenhetsbeskattning.

Om den för en gårdsbruksenhet, ett annat företag eller en del därav påförda arvs- eller gåvoskattens proportionella andel av hela skatten är 1 700 euro eller mera och om de förutsättningar som nämns i 55 § 1 mom. 1 och 2 punkten föreligger, förlängs betalningstiden för denna del av skatten på ansökan som den skattskyldige före beskattningens verkställande gjort hos Skatteförvaltningen.

Skatt för vilken förlängd betalningstid har beviljats enligt 1 mom. uppbärs i lika stora årliga poster om minst 850 euro under högst tio år. Närmare bestämmelser om hur skatten ska uppbäras i poster utfärdas genom förordning av finansministeriet. För den förlängda betalningstiden tas det inte ut någon ränta.

Skatt för vilken förlängd betalningstid beviljats enligt 1 mom. uppbärs i lika stora årliga poster om minst 850 euro under högst fem år enligt vad som närmare föreskrivs genom förordning av finansministeriet. För den förlängda betalningstiden uppbärs inte ränta.

En skatt som uppbärs under flera än fem år preskriberas med avvikelse från vad som bestäms i 20 § i lagen om verkställighet av skatter och avgifter (706/2007) tio år efter ingången av året efter det år då skatten har påförts.

Om den skattskyldige överlåter den huvudsakliga delen av en gårdsbruksenhet, ett annat företag eller en del därav, som avses ovan, bestämmer Skatteförvaltningen att alla då ännu obetalda betalningsposter ska uppbäras i samband med den följande uppbördsraten.

Ovan i 55 och 56 § avses med en del av en gårdsbruksenhet eller ett annat företag även minst en tiondel av de aktier eller andelar som berättigar till innehav av en gårdsbruksenhet eller ett företag.

Om straff för lagstridigt undandragande av skatt på arv och gåva och försök därtill stadgas i 29 kap. 1–3 §§ strafflagen.

Om inte något annat bestäms i denna lag, skall i tillämpliga delar iakttas 2 och 3 kap., 4 kap. 26 a–26 d och 51 § samt 11 kap. lagen om beskattningsförfarande.

Närmare stadganden om verkställigheten av denna lag utfärdas vid behov genom förordning.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 1940 och upphäves därigenom lagen den 30 december 1921 om skatt på arv och gåva.

Denna lag skall tillämpas jämväl på de fall, i vilka skattskyldigheten inträtt före denna lags ikraftträdande, men vilka ännu ej slutligt avgjorts, utom att stadgandet i 12 § 2 mom. skall tillämpas på alla de fall, där skattskyldigheten inträtt den 7 oktober 1939 eller därefter; dock sålunda, att skattebeloppet, utom i de i 12 § 2 mom. nämnda fallen, uträknas enligt de stadganden, vilka voro gällande vid skattskyldighetens inträdande.

Har arvs- eller gåvoskatteärende efter den 1 januari 1938 avgjorts genom laga kraft vunnet beslut, är den skattskyldige berättigad att efter skriftlig anmälan hos vederbörande beskattningsnämnd draga ärendet under förnyad prövning, varvid denna lag skall tillämpas jämväl i avseende å skattens belopp. Har skattskyldig sålunda kommit att erlägga skatt till högre belopp än honom jämlikt denna lag skall påföras, må av statens medel till honom återbetalas, vad han för mycket erlagt samt ränta å detta belopp i enlighet med vad i 55 § är stadgat.

Var, som på grund av arv, testamente eller gåva erhåller egendom, vare skyldig att därför till staten erlägga skatt enligt vad i denna lag stadgas.

Såsom egendom som erhållits genom arv anses även bidrag och gottgörelse som avses i 8 kap. ärvdabalken.

Skatt enligt denna lag betalas inte för danaarv eller för sådan egendom som enligt en förenings stadgar, sedan dess verksamhet upphört, har övergått till en annan eller som genom testamente eller såsom gåva har tillfallit staten eller en statlig inrättning, ett landskap, ett välfärdsområde, en kommun, en samkommun, en församling eller ett annat religiöst samfund eller en barmhärtighets- eller undervisningsanstalt. Detta gäller även egendom som getts åt en ideell förening eller en annan sammanslutning, inrättning eller stiftelse, som utan avsikt att genom sin verksamhet bereda ekonomiska fördelar åt de i dem delaktiga, verkar i vetenskapligt eller konstnärligt syfte eller har till ändamål att främja folkupplysningen, landets försvar eller det inhemska näringslivet eller har något annat allmännyttigt syfte.

Skatt på arv och gåva erlägges icke heller för nyttjanderätt på livstid, pension och annan livstidsförmån eller förmån för vissa år, vilka genom testamente eller såsom gåva tillfallit någon.

Regeringen vare berättigad att på grund av reciprocitet medgiva avvikelser från vad i denna lag stadgas rörande skyldighet att erlägga skatt för sådan lösegendom, som utlänning vid sitt franfälle efterlämnat eller utlänning såsom gåva erhållit.

Från arvsskatten på sådan annan än i 1 mom. 2 punkten nämnd egendom som en i Finland bosatt person erhåller avräknas beloppet av skatt som i en främmande stat betalts för samma arv eller samma förvärv genom testamente (avräkning för utländsk skatt). Avräkningen får inte överstiga ett belopp som svarar mot en lika stor del av arvsskatten som värdet av den egendom som erhållits från en främmande stat utgör av värdet av den egendom som i Finland utgör underlag för arvsskatten.

En person anses vara bosatt i Finland om han har sitt egentliga bo och hemvist här.

Om egendom genom arv eller testamente tillfaller en person som i Finland tjänstgör vid en främmande stats diplomatiska beskickning eller en därmed jämställbar beskickning eller vid ett konsulat som förestås av en utsänd konsul eller i Finland vid Förenta Nationerna, något av dess fackorgan eller Internationella atomenergiorganet eller är medlem av en ovan nämnd persons familj eller enskilda tjänstepersonal, och han inte är finsk medborgare, är han skyldig att betala arvsskatt endast för egendom som avses i 1 mom. 2 punkten.

Skyldighet att erlägga arvsskatt inträder, med de i 7 § nämnda undantag, för såväl arvinge som testamentstagare vid arvlåtarens död.

Vid fastställandet av arvsskatten skall arvingarna påföras skatt för den egendom i fråga om vilken därförinnan inte har uppvisats ett skriftligt testamente eller bevis över att muntligt testamente har delgivits arvingarna eller godkänts av dem. För den egendom i fråga om vilken ett sådant testamente eller bevis har uppvisats skall skatten påföras testamentstagaren.

För sådan egendom, som med ägande- eller annan rätt tillfaller arvinge eller testamentstagare efter uppfyllelsen av vissa villkor eller eljest senare än vid arvlåtarens frånfälle, skall erläggas arvsskatt först efter det egendomen erhållits. För egendom, som under återgångsvillkor erhålles, skall skatten omedelbart erläggas.

Arvsskatt skall även betalas för sådan ersättning på grund av försäkring som med anledning av arvlåtarens död med stöd av personförsäkring erläggs till dödsboet eller förmånstagaren, samt för sådant under motsvarande förhållanden erlagt, med försäkringsersättning jämförbart ekonomiskt stöd som betalas av staten, en kommun eller något annat offentligrättsligt samfund eller en pensionsanstalt. Försäkringsersättning eller ekonomiskt stöd, till den del ersättningen eller stödet är skattepliktig inkomst vid inkomstbeskattningen, är dock befriade från arvsskatt.

Trots 1 mom. ska arvskatt betalas på hela beloppet av försäkringsersättning enligt en dödsfallsförsäkring som är ansluten till en frivillig individuell pensionsförsäkring upp till pensionsförsäkringens sparsumma.

3 mom. har upphävts genom L 21.12.2016/1320.

Arvsskatt ska inte betalas för normalt bohag som varit i arvlåtarens eller dennes familjs bruk till den del bohagets värde är högst 4 000 euro.

Har mellan äkta makar upprättats inbördes testamente med sådant förbehåll, att den efterlevande av makarna ej kan anses hava erhållit äganderätt till den andras enskilda egendom eller andel i boet, vare den efterlevande ej skyldig att erlägga skatt för den förmån honom genom sådant testamente tillfallit.

Arvlåtares make är ej heller skyldig att betala arvsskatt för sådan rätt att hålla den avlidna makens kvarlåtenskap oskiftad i sin besittning, som avses i 3 kap. 1 a § ärvdabalken.

Till grund för arvsskatten läggs det gängse värde som egendomen hade vid skattskyldighetens inträde. Med gängse värde avses egendomens sannolika överlåtelsepris.

Från värdet av egendom i dödsbo får avdras skäliga kostnader för den avlidnes begravning samt för boets upptecknande och för anskaffande och resande av gravvård samt skulderna, till vilka även räknas från dödsboet utgående skatter och avgifter som hänför sig till arvlåtarens livstid. Arvsskatt får likväl inte avdras.

Från värdet av egendom som tillfaller den skattskyldige får likaså avdras värdet av förpliktelser som innefattar skyldighet att i ett för allt eller rid efter annan erlägga prestationer av penningvärde eller an låta annan i något avseende tillgodogöra sig den skattskyldiges egendom, om han inte får vederlag för detta. Värdet av arvlåtarens make tillfallande besittningsrätt som avses i 3 kap. 1 a § ärvdabalken får avdras från värdet av den egendom som tillfaller den skattskyldige till den del besittningsrätten gäller bostad och bohag som avses i 3 kap. 1 a § 2 mom. ärvdabalken.

Från de skattepliktiga tillgångarna i Finland får inte dras av sådana skulder och förpliktelser eller kostnader enligt 2 mom. som hänför sig till egendom som inte är skattepliktig i Finland. Från skulder, förpliktelser och kostnader som inte kan hänföras till en viss egendom dras från de i Finland skattepliktiga tillgångarna av den proportionella andel som motsvarar de i Finland skattepliktiga tillgångarnas andel av värdet på hela kvarlåtenskapen.

Från den egendom som tillfaller dödsboet eller den skattskyldige avdras skatten på den försäkringsersättning eller de sparmedel enligt ett lånsiktigt sparavtal som räknas som inkomst enligt 36 § 2 mom eller 34 a § 7 mom. i inkomstskattelagen.

En räntefri fordran som inte har förfallit till betalning vid skattskyldighetens inträde ges med avvikelse från 9 § 1 mom. det värde som den hade vid skattskyldighetens inträde, beräknat enligt en räntesats om åtta procent och med beaktande av endast hela år.

Värdet av en nyttjanderätt, pension och annan förmån för den skattskyldige under dennes återstående livstid uträknas genom att årsinkomsten av förmånen multipliceras med en koefficient som fastställs enligt den förmånsberättigades ålder, som följer:

En förmån som tillkommer den skattskyldige för vissa år uppskattas till det kapitalvärde som den har vid skattskyldighetens inträde, beräknat enligt antalet hela år som återstår av den tid förmånen varar och en räntesats om åtta procent.

Med adoptivbarn avses jämväl fosterbarn, som före det lagen om adoptivbarn trätt i kraft och innan barnet fyllt tre år upptagits i fosterföräldrarnas vård och därefter av dem ägnats samma omvårdnad som eget barn.

Tillämpas stadgandena om makar i 7 § 3 mom. inkomstskattelagen (1535/92) på arvlåtaren och en person, som har levat med arvlåtaren under äktenskapsliknande förhållanden, vid beskattningen för dödsåret, hänförs den som levt med arvlåtaren till I skatteklassen.

Vid tillämpning av 1 mom. anses också de som står i adoptivförhållande som personer i uppstigande eller nedstigande led i förhållande till varandra.

Vid tillämpning av 1 mom. 2 punkten anses också de som står i adoptivförhållande som personer i nedstigande led i förhållande till varandra.

Om en arvsandel eller den enligt 12 § beräknade återstoden därav inte uppgår till 20 000 euro, är den befriad från skatt.

Arvsskatt betalas enligt följande skala i skatteklass I:

Arvsskatt betalas enligt följande skala i skatteklass II:

Tillfaller egendom på grund av testamente gemensamt två eller flere personer, vilka stå i olika skyldskap till testamentsgivaren, bestämmes skatten enligt skyldskapsförhållandet till den person, som är fjärmast skyld med testamentsgivaren. För äkta makar tillfallande egendom beräknas skatten efter skyldskapsförhållandet till den, som står testamentsgivaren närmare.

Då egendom tillfaller två eller flere personer sålunda, att densamma, sedan den enas rätt därtill upphört, övergår till en annan, bestämmes den skatt, som den senare övertagaren av egendomen skall erlägga, enligt skyldskapsförhållandet mellan honom och arvlåtaren.

Från arvsskatten avdras i de fall som avses i 1 mom. den gåvoskatt som har betalts tidigare samt vid ansökan om lagfart på fastighet betald överlåtelseskatt, om denna inte tidigare har dragits av från gåvoskatten. Om gåvoskatten överstiger arvsskatten återbärs den överskjutande delen inte.

Då för samma egendom borde erläggas arvsskatt i följd av tvenne eller flere inom förloppet av två år inträffade dödsfall, skall skatt för egendomen betalas endast en gång, enligt det skyldskapsförhållande, som i dessa fall är fjärmast.

Från gåvoskatten på sådan annan än i 1 mom. 2 punkten avsedd egendom som en i Finland bosatt person erhållit avräknas beloppet av skatt som i en främmande stat betalts för samma gåva (avräkning för utländsk skatt). Avräkningen får inte överstiga ett belopp som svarar mot en lika stor del av gåvoskatten som värdet av den egendom som erhållits från en främmande stat utgör av värdet av den egendom som i Finland utgör underlag för gåvoskatten.

Om det av villkoren i ett köpe- eller bytesavtal framgår att det överenskomna vederlaget utgör högst tre fjärdedelar av det gängse priset, anses skillnaden mellan det gängse priset och vederlaget som gåva.

En person anses vara bosatt i Finland om han har sitt egentliga bo och hemvist här.

Om egendom genom gåva tillfaller en person som i Finland tjänstgör vid en främmande stats diplomatiska beskickning eller en därmed jämförbar beskickning eller vid ett konsulat som förestås av en utsänd konsul eller i Finland vid Förenta Nationerna, något av dess fackorgan eller Internationella atomenergiorganet eller är medlem av en ovan nämnd persons familj eller enskilda tjänstepersonal, och han inte är finsk medborgare, är han skyldig att betala gåvoskatt endast för egendom som avses i 1 mom. 2 punkten.

Som gåva anses även försäkringsersättningar som med stöd av förmånstagarförordnande erhållits utan vederlag ur en försäkring.

En försäkringsersättning anses dock inte som gåva, till den del den vid inkomstbeskattningen är skattepliktig inkomst för förmånstagaren.

Gåvoskatt betalas enligt följande skala i skatteklass I:

Gåvoskatt betalas enligt följande skala i skatteklass II:

Skyldighet att erlägga gåvoskatt inträder, så snart gåvotagaren fått gåvan i sin värjo. Där omyndig av sina föräldrar erhållit en skatt underkastad gåva, anses skattskyldigheten inträda, då gåvan blivit honom tilldelad.

Har gåvotagaren under loppet av tre år före skattskyldighetens inträde av samma givare erhållit en eller flera beskattningsbara gåvor, skall även dessa beaktas när skatten bestäms. Från skatten skall dock avräknas den gåvoskatt som redan betalts för tidigare gåvor.

Av skilda givare erhållna gåvor skola var för sig beskattas.

Det som föreskrivs i 9–11 och 15 § om arv och testamente gäller även om gåva.

Om vid inkomstbeskattningen tillämpats bestämmelsen i 47 § 1 mom. i inkomstskattelagen, med stöd av vilken anskaffningsutgiften för egendomen har räknats ut på basis av gåvogivarens anskaffningsutgift, dras från egendomens värde av det skattebelopp som vid inkomstbeskattningen debiterats för överlåtelsevinsten. Från egendomens värde dras dock av högst det skattebelopp som hade påförts för överlåtelsevinsten, om beskattningsvärdet vid gåvobeskattningen hade utgjort överlåtelsepris.

22 § har upphävts genom L 11.6.2010/523.

23 § har upphävts genom L 11.6.2010/523.

Skatteåret är det kalenderår då arvlåtaren har avlidit, gåvotagaren har fått gåvan i sin besittning eller skattskyldigheten annars har inträtt.

Arvsbeskattningen verkställs på grundvalen av det bouppteckningsinstrument som upprättats över arvlåtarens kvarlåtenskap och, om arvskiftet redan har ägt rum, dessutom på grundvalen av skiftesinstrumentet.

I de fall som nämns i 22 § 2 mom. skall vid verkställandet av beskattningen också beaktas bouppteckningsinstrument över kvarlåtenskapen efter egendomens föregående innehavare eller efter innehavaren av den rätt som belastar andelen.

3 mom. har upphävts genom L 9.9.2016/783.

För verkställandet av arvsbeskattningen är den som med stöd av 20 kap. ärvdabalken skall uppge boet skyldig att utan uppmaning inge ett efter arvlåtaren upprättat bouppteckningsinstrument. I de fall som avses i 22 § 2 mom. skall också inges bouppteckningsinstrument över kvarlåtenskapen efter egendomens förre innehavare eller efter innehavaren av den rätt som belastar andelen.

Den skattskyldige skall avge en skattedeklaration om något bouppteckningsinstrument inte behöver upprättas efter arvlåtaren eller om skyldigheten att betala arvsskatt i andra fall än de som avses i 22 § 2 mom. inträder senare än vad som stadgas i 5 §.

Om den skattskyldige inte är bosatt i Finland, är den som har dödsboet i sin besittning skyldig att avge skattedeklaration.

För verkställandet av gåvobeskattningen skall den som fått en gåva utan uppmaning avge gåvoskattedeklaration.

Skall med stöd av 19 § skatt inte betalas för gåva, behöver ingen skattedeklaration avges, om den inte krävs särskilt.

I bouppteckningsinstrumentet skall nämnas vem som förestår boet och sålunda tar emot meddelanden och förfrågningar som gäller arvsbeskattningen.

I bouppteckningsinstrumentet skall också nämnas om en arvinge eller en testamentstagare givits sådan egendom som enligt 16 § skall beaktas vid fastställandet av arvsskatten, liksom även egendomens beskaffenhet och värde. Dessutom skall i bouppteckningsinstrumentet nämnas mottagarna och beloppen av de förmåner som avses i 7 a §.

Skatteförvaltningen meddelar närmare föreskrifter om vilka handlingar som ska inges för verkställandet av beskattningen. Skatteförvaltningen kan också bestämma att de uppgifter som ska lämnas för arvs- eller gåvobeskattningen ska lämnas på en blankett som Skatteförvaltningen har fastställt.

Försäkringsbolag och andra som betalar ut förmåner som avses i 7 a eller 18 a § ska lämna uppgift om förmånerna till Skatteförvaltningen. Uppgifterna ska i enlighet med 6 och 8 § i lagen om inkomstdatasystemet (53/2018) föras in i inkomstregistret. På lämnande av uppgifter tillämpas den lagen. Uppgifterna anses ha lämnats till Skatteförvaltningen när de har lämnats till Inkomstregisterenheten.

Bouppteckningsinstrumentet ska inom en månad från bouppteckningen tillställas Skatteförvaltningen.

Skatteförvaltningen kan underrätta tingsrätten om att förrättandet av bouppteckning har försummats.

Skattedeklarationen ska tillställas Skatteförvaltningen inom tre månader från det att skattskyldigheten har inträtt.

Skatteförvaltningen verkställer arvs- och gåvobeskattningen. Skatteförvaltningen rättar också sådana i 40 eller 41 § avsedda fel som den observerat.

Arvs- och gåvobeskattningen ska verkställas eller en rättelse göras inom tre år från skatteårets utgång. Beskattningen anses ha blivit verkställd och en rättelse av beskattningen gjord inom föreskriven tid, om Skatteförvaltningens beslut om verkställande eller rättelse har fattats före utgången av de tidsfrister som föreskrivs i denna lag.

Skatteförvaltningen kan på ansökan som en delägare i ett dödsbo eller en gåvotagare gjort före verkställandet av beskattningen skjuta fram verkställandet av arvs- eller gåvobeskattningen för viss tid, dock så att beskattningen ska verkställas inom tio år från utgången av skatteåret.

Värdet av den beskattningsbara arvsandelen eller gåvan fastställs i hela hundra euro, så att överskjutande euro inte beaktas.

Dödsbodelägare, legattagare och den efterlevande maken, också när denne inte är dödsbodelägare, samt dessas lagliga företrädare, de som förrättat bouppteckningen och den som har uppgivit boet eller förestår detta, liksom även gåvogivare och gåvotagare är skyldiga att på uppmaning av Skatteförvaltningen meddela alla uppgifter och utredningar som gäller boet eller gåvan samt att för granskning förete alla handlingar som gäller boet eller gåvan.

Beskattningen verkställs utifrån bouppteckningsinstrument, skattedeklaration, gåvoskattedeklaration, uppgifter som erhållits av utomstående som är skyldiga att lämna uppgifter samt andra utredningar som erhållits i saken, så att statens och den skattskyldiges intressen beaktas på lika grunder.

När Skatteförvaltningen verkställer beskattningen ska den pröva erhållna uppgifter och utredningar på ett sätt som är motiverat med hänsyn till ärendets art och omfattning, lika bemötande av de skattskyldiga samt skattekontrollens behov.

Har ett avtal om arvsskifte, en överlåtelse eller någon annan rättshandling som inverkar på arvs- eller gåvobeskattningen givits ett rättsligt innehåll eller en rättslig form som inte motsvarar sakens egentliga natur eller syfte, eller har någon annan åtgärd vidtagits i uppenbar avsikt att undgå arvs- eller gåvoskatt, skall vid arvs- eller gåvobeskattningen förfaras enligt sakens egentliga natur eller syfte.

Om det är uppenbart att ett förfarande som avses i 1 mom. ska iakttas vid arvs- eller gåvobeskattningen, ska vid verkställandet av arvs- eller gåvobeskattningen omsorgsfullt prövas alla omständigheter som kan påverka sakens bedömning samt den skattskyldige ges tillfälle att lämna utredning om de konstaterade sakförhållandena. Om den skattskyldige då inte lämnar utredning om att det rättsliga innehåll eller den rättsliga form som har getts den rättshandling som inverkar på arvs- eller gåvobeskattningen motsvarar sakens egentliga natur eller syfte eller om att åtgärden inte har vidtagits i uppenbar avsikt att uppnå befrielse från skatt, ska det förfarande som avses i 1 mom. iakttas vid verkställandet av arvs- eller gåvobeskattningen.

I fråga om automatiserat avgörande av ärenden tillämpas bestämmelserna i 26 f § i lagen om beskattningsförfarande (1558/1995).

Utöver vad som föreskrivs i 26 f § i lagen om beskattningsförfarande får ett ärende som gäller förlängning av tiden för inlämnande av bouppteckning med avvikelse från bestämmelserna i 53 f § 1 mom. i förvaltningslagen avgöras automatiskt också om en fysisk persons yrkande inte bifalls.

Om bouppteckningsinstrument inte har inlämnats eller skattedeklaration inte har avgivits eller om instrumentet eller deklarationen inte ens efter rättelse kan läggas till grund för beskattningen, skall beskattningen verkställas enligt uppskattning (beskattning enligt uppskattning).

Innan beskattningen verkställs enligt uppskattning ska Skatteförvaltningen sända en uppmaning att lämna in ett bouppteckningsinstrument eller en skattedeklaration eller lägga fram en utredning. Uppmaningen ska innehålla uppgift om det belopp av tillgångar som på grundval av uppskattningen ska läggas till på egendom som erhållits genom arv, genom testamente eller som gåva. När det belopp som ska läggas till uppskattas ska uppgifter om arvlåtarens egendom eller om den egendom som getts som gåva eller andra motsvarande tillgängliga uppgifter beaktas.

Om beskattning enligt uppskattning eller någon annan väsentlig avvikelse från bouppteckningsinstrumentet eller skattedeklarationen övervägs vid verkställandet av arvs- eller gåvobeskattning, ska den som enligt 26 eller 27 § är anmälningsskyldig eller förestår boet, i den mån det är möjligt, beredas tillfälle att lämna utredning i saken innan beskattningen verkställs.

Skatteförvaltningen påför den skattskyldige skatteförhöjning, om ett bouppteckningsinstrument, en skattedeklaration, en annan anmälan eller en annan föreskriven uppgift, handling eller utredning är bristfällig eller felaktig eller över huvud taget inte har lämnats in. Skatteförhöjning kan även påföras en uppgiftsskyldig som inte är skattskyldig.

Skatteförhöjning påförs dock inte på grund av att det i bouppteckningsinstrumentet eller skattedeklarationen inte har lämnats uppgift om en skuld eller ett avdrag eller någon annan uppgift som är till fördel för den skattskyldige vid beskattningen, om det inte är fråga om ett fall som avses i 36 a § 2 mom.

Skatteförhöjning påförs inte en sådan skattskyldig som inte har varit uppgiftsskyldig enligt 26 § och i fråga om vilken det inte kan anses att han eller hon uppenbart har ägt kännedom om att bouppteckningsinstrumentet, skattedeklarationen eller någon annan uppgift är felaktig.

Skatteförhöjning påförs inte om försummelsen är ringa, om det finns ett giltigt skäl till försummelsen eller om påförande av skatteförhöjning i de fall som avses i 36 a § 4 mom. skulle vara oskäligt med hänsyn till omständigheterna.

Skatteförhöjningen är 10 procent av beloppet av den ökade skatten.

Vid beskattning enligt uppskattning är skatteförhöjningen 25 procent av beloppet av den ökade skatten.

Om det är fråga om ett ärende som lämnar rum för tolkning eller är oklart på det sätt som avses i 26 § 2 mom. i lagen om beskattningsförfarande (1558/1995) eller om en skatteförhöjning enligt 1 mom. är oskälig av någon annan särskild orsak, är skatteförhöjningen 5 procent av beloppet av den ökade skatten.

Skatteförhöjningen är 2 procent av beloppet av den ökade skatten, om den skattskyldige senare än 60 dagar efter den föreskrivna sista inlämningsdagen för bouppteckningsinstrumentet eller skattedeklarationen på eget initiativ yrkar att felet ska korrigeras och den skattskyldige har uppfyllt sin utredningsskyldighet.

Skatteförhöjning som påförs fysiska personer är dock minst 75 euro och andra skattskyldiga minst 150 euro.

Skatteförhöjning påförs utifrån från beloppet av den ökade skatten, som beräknas på basis av skalan för skatteklass I.

I stället för skatteförhöjning påför Skatteförvaltningen den uppgiftsskyldige en förseningsavgift, om den uppgiftsskyldige inom 60 dagar efter den föreskrivna sista inlämningsdagen för bouppteckningsinstrumentet eller skattedeklarationen lämnar in bouppteckningsinstrumentet eller skattedeklarationen eller på eget initiativ rättar till en annan försummelse enligt 36 §.

Förseningsavgift påförs dock inte på grund av att det i bouppteckningsinstrumentet eller skattedeklarationen inte har lämnats uppgift om en skuld eller ett avdrag eller någon annan uppgift som är till fördel för den skattskyldige vid beskattningen, om det inte är fråga om ett fall som avses i 36 a § 2 mom.

Förseningsavgift som påförs fysiska personer är 50 euro för varje bouppteckningsinstrument eller skattedeklaration och andra uppgiftsskyldiga 100 euro för varje bouppteckningsinstrument eller skattedeklaration.

Den uppgiftsskyldige ska ges tillfälle att lämna en utredning innan förseningsavgiften påförs, om det behövs av särskilda skäl.

Förseningsavgift påförs inte, om inlämnandet av bouppteckningsinstrumentet eller skattedeklarationen har försenats på grund av hinder som är oberoende av den skattskyldige, om försummelsen är ringa eller om det finns ett giltigt skäl eller något annat särskilt skäl till försummelsen.

När Skatteförvaltningen har verkställt beskattningen ska den som har debiterats arvs- eller gåvoskatt tillställas ett beskattningsbeslut och en utredning om grunderna för beskattningen samt anvisningar om hur ändring kan sökas i beskattningen.

Om den skattskyldiges adress eller vistelseort inte är känd sänds de handlingar beträffande honom som nämns i 1 mom. till den som förestår boet enligt 28 § 1 mom.

Om det yppar sig nya tillgångar eller skulder i dödsboet efter det att arvsbeskattningen har verkställts, ska en handling innefattande tillägg eller rättelse enligt 20 kap. 10 § i ärvdabalken tillställas Skatteförvaltningen inom en månad efter att den upprättats.

När arvsbeskattningen verkställs med stöd av skattedeklaration ska en skattedeklaration som upptar de nya tillgångarna och skulderna tillställas Skatteförvaltningen inom tre månader efter att de har yppat sig i boet.

Om grunderna för arvs- eller gåvobeskattningen i övrigt har förändrats efter verkställandet av beskattningen, är den skattskyldige vars arvs- eller gåvoskatt skulle stiga, skyldig att inom tre månader efter att han har fått vetskap om orsaken underrätta Skatteförvaltningen om saken, om inte någon annan delägare eller gåvotagare redan har gjort anmälan.

I de fall som avses i 38 § kan beskattningen verkställas på nytt inom 10 år efter att arvs- eller gåvoskattskyldigheten har inträtt och i övrigt med iakttagande i tillämpliga delar av 40 och 41 §§.

Om någon som har erhållit egendom med återgångsvillkor, då villkoret uppfyllts måste lämna ifrån sig egendomen inom fem år efter det han erhållit den, ska den skatt som betalts tidigare återbetalas i den ordning som bestäms i 41 §. Den skattskyldige ska tillställa Skatteförvaltningen ett meddelande om detta inom sex månader efter överlämnandet av egendomen.

Skatteförvaltningen får på skriftlig ansökan meddela förhandsavgörande som gäller arvs- och gåvoskatt.

Förhandsavgörande om gåvoskatt får sökas både av givaren och mottagaren. Förhandsavgörande som gäller arvsskatt får efter arvlåtarens död sökas av delägare i dödsboet, legattagare och efterlevande maken, också då denna inte är delägare i dödsboet.

3 mom. har upphävts genom L 11.6.2010/523.

Ett lagakraftvunnet förhandsavgörande skall på yrkande av den skattskyldige iakttas med bindande verkan så som bestäms i avgörandet.

Ett ärende som gäller förhandsavgörande ska behandlas skyndsamt i Skatteförvaltningen.

Har en skatteskyldig helt eller delvis undgått skatt eller har en skattskyldig annars inte påförts föreskriven skatt, rättar Skatteförvaltningen beskattningen till den skattskyldiges nackdel på det sätt som föreskrivs i 56 § 1, 3 och 4 mom. i lagen om beskattningsförfarande (1558/1995).

Har en skattskyldig påförts för mycket skatt på grund av ett fel i beskattningen, rättar Skatteförvaltningen beskattningen till den skattskyldiges fördel på det sätt som föreskrivs i 55 § 1, 3 och 4 mom. i lagen om beskattningsförfarande.

Skatteförvaltningen kan låta tiden för verkställande av beskattningen eller tiden för rättelse av beskattningen enligt 31 § omfatta ytterligare ett år på det sätt som föreskrivs i 56 a § 1, 2 och 4 mom. i lagen om beskattningsförfarande. Vad som föreskrivs om den skattskyldige i 56 a § 1 mom. 2 punkten i lagen om beskattningsförfarande tillämpas också på den som är deklarationsskyldig enligt 26 § i denna lag.

Skatteförvaltningen kan verkställa beskattningen eller rätta beskattningen till den skattskyldiges nackdel oberoende av tidsfristen enligt 31 § inom sex år från ingången av det år som följer på skatteårets utgång, på det sätt som föreskrivs i 56 b § 1 mom. 3 punkten i lagen om beskattningsförfarande.

Skatteförvaltningen kan oberoende av tidsfristen enligt 31 § och på det sätt som föreskrivs i 56 c § i lagen om beskattningsförfarande verkställa beskattningen eller rätta beskattningen till den skattskyldiges nackdel inom ett år från utgången av det kalenderår under vilket åklagaren har väckt åtal i ett brottmål som avses i 29 kap. 1–3 § i strafflagen (39/1889).

Skatterättelsenämnden avgör de rättelseyrkanden beträffande beskattningen som avses i 43 §.

Skatteförvaltningen kan dock avgöra en skattskyldigs rättelseyrkande som avses i 43 § när det framställda yrkandet godkänns.

Den skattskyldige, den som ansöker om förhandsavgörande samt Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt får söka ändring i beskattningen eller i ett förhandsavgörande på det sätt som föreskrivs i lagen om beskattningsförfarande. Ändring får dock inte sökas i ett i 31 § 3 mom. avsett beslut om framskjutande av verkställandet av beskattningen.

När tidsfristerna för ändringssökande beräknas avses med skatteår ett skatteår enligt 24 §. Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt ska framställa begäran om omprövning inom 60 dagar från dagen för verkställandet eller rättelsen av beskattningen.

Ett beslut med anledning av en begäran om omprövning och ett förhandsavgörande får överklagas genom besvär hos den förvaltningsdomstol inom vars domkrets arvlåtaren var bosatt vid sitt frånfälle eller gåvogivaren bodde när gåvoskatteskyldigheten inträdde eller överlåtaren av egendomen bor. Om ingen förvaltningsdomstol är behörig att behandla besvären, söks ändring hos Helsingfors förvaltningsdomstol.

44 § har upphävts genom L 9.9.2016/783.

45 § har upphävts genom L 9.9.2016/783.

46 § har upphävts genom L 9.9.2016/783.

47 § har upphävts genom L 9.9.2016/783.

48 § har upphävts genom L 9.9.2016/783.

48 a § har upphävts genom L 9.9.2016/783.

49 § har upphävts genom L 9.9.2016/783.

Har beskattningen ändrats på ett sätt som inverkar på en annan skattskyldigs beskattning, ska Skatteförvaltningen genom rättelse i beskattningen rätta beskattningen även för denne skattskyldige på ett sätt som motsvarar ändringen (följdändring), om rättelsen inte av särskilda skäl är oskälig. En följdändring kan göras även när annan beskattning än sådan som avses i denna lag har ändrats på ett sätt som inverkar på det skattebelopp som ska betalas. En följdändring kan göras även om villkoren för rättelse i beskattningen inte har uppfyllts.

Innan rättelse görs skall den skattskyldige om möjligt och om det inte är uppenbart onödigt beredas möjlighet att bli hörd i ärendet.

Ny beskattning som ska verkställas till följd av ett beslut av den myndighet hos vilken ändring sökts eller av Skatteförvaltningen, följdändring, en ändring som avses i 38 § och andra ändringar som ska företas i beskattningen på grund av ändringssökande genomförs och ändring i dem söks på det sätt som föreskrivs i 78 § i lagen om beskattningsförfarande.

Har skatt på grundval av beslutet avlyfts eller sänkts, ska vad som betalts för mycket återbetalas till den skattskyldige . På återbäringen betalas krediteringsränta enligt lagen om skatteuppbörd (11/2018) från dagen efter den dag då skatten betalades till den dag då återbäringen debiteras Skatteförvaltningens konto eller används till betalning av skatt.

Har någon förklarats vara skattskyldig eller har skatten höjts på grundval av beslutet, ska den skattskyldige tillställas ett beskattningsbeslut och den obetalda skatten jämte den ränta som betalts på den med stöd av 2 mom. uppbäras av den skattskyldige.

Uppbörd, indrivning och återbäring av arvs- och gåvoskatt verkställs enligt lagen om skatteuppbörd eller enligt vad som bestäms eller föreskrivs med stöd av den, om inte något annat anges nedan.

Skatten skall erläggas även om beskattningen inte vunnit laga kraft.

En arvsskatt, en skatteförhöjning och en dröjsmålspåföljd som är obetald får innan tio år har förflutit från den första förfallodagen för skatten inte drivas in genom utsökning och utifrån dem får en ansökan inte göras om att den skattskyldige ska försättas i konkurs och inte heller uppgifter om dem antecknas i skatteskuldsregistret enligt lagen om offentlighet och sekretess i fråga om beskattningsuppgifter (1346/1999). Arvsskatten preskriberas med avvikelse från vad som bestäms i 20 § i lagen om verkställighet av skatter och avgifter (706/2007) 12 år efter ingången av året efter det år då skatten har påförts.

En arvsskatt, en skatteförhöjning och en dröjsmålspåföljd som är obetald får innan två år har förflutit från den första förfallodagen för skatten inte drivas in genom utsökning och utifrån dem får en ansökan inte göras om att den skattskyldige ska försättas i konkurs och inte heller uppgifter om dem antecknas i skatteskuldsregistret enligt lagen om offentlighet och sekretess i fråga om beskattningsuppgifter (1346/1999).

52 a § har upphävts genom L 27.1.2017/64.

53 § har upphävts genom L 21.12.2012/883.

54 § har upphävts genom L 21.12.2012/883.

För beräknande av den del av skatten som skall lämnas odebiterad avdras från skatt som påförts enligt denna lag den skatt som borde påföras för arvsandelen eller gåvan, om gårdsbruksenhetens jordbruksjord och den motsvarande rättigheten till samlat gårdsstöd inom ramen för GJP, byggnader, konstruktioner, maskiner, redskap och anordningar samt skulder som hänför sig till dem, ävensom till ett annat företag än en gårdsbruksenhet hörande företagsförmögenhet skulle värderas till ett belopp som motsvarar 40 procent av beloppet enligt de grunder i 3 och 4 kap. i lagen om värdering av tillgångar vid beskattningen (1142/2005) som skall iakttas eller har iakttagits vid den inkomstbeskattning som skall verkställas eller har verkställts för året före skattskyldighetens inträde. Aktiebolags företagsförmögenhet värderas till ett belopp som motsvarar 40 procent av det belopp som uträknats enligt grunderna i 4 och 5 § i nämnda lag.

Den skillnad som avses i 2 mom. eller, om den är större än den del av den i 1 mom. 3 punkten avsedda arvs- och gåvoskatten som överstiger 850 euro, det sistnämnda beloppet, debiteras inte.

Om överlåtelse av en gårdsbruksenhet, ett annat företag eller en del därav, i sådana fall som avses i 1 mom. 2 punkten, delvis sker mot vederlag och vederlaget överstiger 50 procent av det gängse värdet, lämnas gåvoskatten för gårdsbruksenheten, företaget eller delen därav i sin helhet odebiterad.

Överlåter en skattskyldig, innan fem år förflutit från den dag då arvs- eller gåvobeskattningen verkställdes, huvuddelen av en gårdsbruksenhet, ett annat företag eller en del därav, för vilken beviljats skattelättnad som avses i 2 eller 3 mom., påförs den skattskyldige den skatt som med stöd av denna paragraf lämnats odebiterad, förhöjd med 20 procent.

Den skattskyldige ska inom tre månader efter en sådan överlåtelse av egendom som avses i 6 mom. göra en anmälan om denna till Skatteförvaltningen. Vid debiteringen ska 40 § iakttas i tillämpliga delar.

Vid tillämpningen av 2 mom. värderas jordbruksjord och den rättighet till samlat gårdsstöd inom ramen för GJP som samtidigt överlåts för jordbruksjorden tillsammans till ett belopp som motsvarar 40 procent av värdet för jordbruksjorden vid förmögenhetsbeskattning.

Om den för en gårdsbruksenhet, ett annat företag eller en del därav påförda arvs- eller gåvoskattens proportionella andel av hela skatten är 1 700 euro eller mera och om de förutsättningar som nämns i 55 § 1 mom. 1 och 2 punkten föreligger, förlängs betalningstiden för denna del av skatten på ansökan som den skattskyldige före beskattningens verkställande gjort hos Skatteförvaltningen.

Skatt för vilken förlängd betalningstid har beviljats enligt 1 mom. uppbärs i lika stora årliga poster om minst 850 euro under högst tio år. Närmare bestämmelser om hur skatten ska uppbäras i poster utfärdas genom förordning av finansministeriet. För den förlängda betalningstiden tas det inte ut någon ränta.

En gåvoskatt som uppbärs under flera än fem år preskriberas med avvikelse från vad som bestäms i 20 § i lagen om verkställighet av skatter och avgifter tio år efter ingången av året efter det år då skatten har påförts.

En skatt som uppbärs under flera än fem år preskriberas med avvikelse från vad som bestäms i 20 § i lagen om verkställighet av skatter och avgifter (706/2007) tio år efter ingången av året efter det år då skatten har påförts.

Om den skattskyldige överlåter den huvudsakliga delen av en gårdsbruksenhet, ett annat företag eller en del därav, som avses ovan, bestämmer Skatteförvaltningen att alla då ännu obetalda betalningsposter ska uppbäras i samband med den följande uppbördsraten.

Ovan i 55 och 56 § avses med en del av en gårdsbruksenhet eller ett annat företag även minst en tiondel av de aktier eller andelar som berättigar till innehav av en gårdsbruksenhet eller ett företag.

Om straff för lagstridigt undandragande av skatt på arv och gåva och försök därtill stadgas i 29 kap. 1–3 §§ strafflagen.

Om inte något annat föreskrivs i denna lag, ska 2 och 3 kap., 26, 26 a–26 d och 51 § samt 11 kap. i lagen om beskattningsförfarande iakttas.

Närmare stadganden om verkställigheten av denna lag utfärdas vid behov genom förordning.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 1940 och upphäves därigenom lagen den 30 december 1921 om skatt på arv och gåva.

Denna lag skall tillämpas jämväl på de fall, i vilka skattskyldigheten inträtt före denna lags ikraftträdande, men vilka ännu ej slutligt avgjorts, utom att stadgandet i 12 § 2 mom. skall tillämpas på alla de fall, där skattskyldigheten inträtt den 7 oktober 1939 eller därefter; dock sålunda, att skattebeloppet, utom i de i 12 § 2 mom. nämnda fallen, uträknas enligt de stadganden, vilka voro gällande vid skattskyldighetens inträdande.

Har arvs- eller gåvoskatteärende efter den 1 januari 1938 avgjorts genom laga kraft vunnet beslut, är den skattskyldige berättigad att efter skriftlig anmälan hos vederbörande beskattningsnämnd draga ärendet under förnyad prövning, varvid denna lag skall tillämpas jämväl i avseende å skattens belopp. Har skattskyldig sålunda kommit att erlägga skatt till högre belopp än honom jämlikt denna lag skall påföras, må av statens medel till honom återbetalas, vad han för mycket erlagt samt ränta å detta belopp i enlighet med vad i 55 § är stadgat.