Två personer som har kommit överens om att ingå äktenskap med varandra är förlovade.

En kvinna och en man som har kommit överens om att ingå äktenskap med varandra är förlovade.

Äktenskap skall ingås genom vigsel.

Före vigseln skall det utredas att hinder mot äktenskapet inte föreligger.

Makarna är sinsemellan likställda. De bör i äktenskapet visa varandra förtroende och i samråd verka för familjens bästa.

Vardera maken har rätt att själv besluta om sitt deltagande i förvärvsarbete samt i samhällelig och annan verksamhet utanför familjen.

Äktenskapet upplöses när den ena maken avlider eller dödförklaras eller när domstol dömer till äktenskapsskillnad mellan makarna.

Den som är under aderton år får inte ingå äktenskap.

Justitieministeriet kan likväl av särskilda skäl ge den som inte har fyllt aderton år tillstånd att ingå äktenskap. Innan ärendet avgörs skall sökandens vårdnadshavare beredas tillfälle att bli hörd, om hans vistelseort genom skäliga åtgärder kan redas ut.

5 § har upphävts genom L 1.4.1999/448.

Ingen får ingå äktenskap, om hans eller hennes tidigare äktenskap ännu är i kraft. Inte heller den vars registrerade partnerskap är i kraft får ingå äktenskap.

Ingen får ingå äktenskap med sin far eller mor eller med deras föräldrar eller med annan släkting i rätt uppstigande led, ej heller med sitt barn eller barnbarn eller med annan släkting i rätt nedstigande led.

Syskon och halvsyskon får inte ingå äktenskap med varandra.

8 § har upphävts genom L 20.1.2012/23.

Personer av vilka den ena är avkomling till den andras bror eller syster får inte ingå äktenskap med varandra, om inte justitieministeriet av särskilda skäl ger tillstånd till detta.

Vad som föreskrivs i 7 och 9 § tillämpas också när släktskapsförhållandet har uppstått till följd av adoption.

Magistraten skall undersöka om det föreligger något i lag angivet hinder mot ett äktenskap (hindersprövning). Hindersprövning kan också ske hos den församling i den evangelisk-lutherska kyrkan eller i ortodoxa kyrkosamfundet där de förlovade eller den ena av dem är medlem.

De förlovade skall tillsammans begära hindersprövning hos den som enligt 10 § prövar hinder mot äktenskapet.

Om tillstånd av justitieministeriet krävs för ingående av äktenskapet, skall tillståndsbeslutet samtidigt inges till den som prövar hinder mot äktenskapet.

Har någondera av de förlovade högst fyra månader tidigare fått intyg över hindersprövning, skall också detta intyg i original inges till den som prövar hindren.

De förlovade skall till den som prövar hinder mot äktenskap lämna en skriftlig försäkran om att det inte föreligger något sådant hinder som avses i 7-9 §§.

De förlovade skall dessutom skriftligen uppge om de tidigare har ingått äktenskap eller låtit registrera partnerskap. Framgår det inte av de uppgifter som den som prövar hinder mot äktenskapet har till sitt förfogande att det tidigare äktenskapet eller registrerade partnerskapet har upplösts, skall den förlovade ge den som prövar hinder mot äktenskapet ett intyg eller annan särskild utredning om detta.

Finner den som prövar hinder mot äktenskap att det inte föreligger något i lag stadgat hinder mot äktenskapet, skall han utfärda ett intyg om detta.

Intyg får utfärdas tidigast den sjunde dagen från det hindersprövningen begärdes. Intyget får dock utfärdas tidigare, om det föreligger vägande skäl.

Vigsel förrättas i närvaro av släktingar eller andra vittnen som antingen kyrklig eller borgerlig vigsel.

Kyrklig vigsel förrättas inom den evangelisk-lutherska eller ortodoxa kyrkan eller ett registrerat religionssamfund.

Vid vigseln skall de förlovade vara samtidigt närvarande. Då vardera har svarat jakande på vigselförrättarens fråga om han eller hon vill ingå äktenskap med den andra, skall vigselförrättaren konstatera att de är äkta makar.

Utöver vad som stadgas om vigsel i 15 § bestäms övriga villkor och former för kyrklig vigsel av det religionssamfund inom vilket vigseln förrättas.

Om förrättande av borgerlig vigsel stadgas genom förordning.

16 a § har upphävts genom L 29.8.2008/572.

Borgerlig vigsel får förrättas av den som har fått vigselrätt av en magistrat. Den som uppfyller villkoren i 17 b § kan få vigselrätt, om det är nödvändigt för att säkerställa att det finns ett tillräckligt antal borgerliga vigselförrättare inom magistratens verksamhetsområde.

Vigselrätt ges antingen tills vidare eller för viss tid.

Vigselrätt enligt 17 a § 2 mom. ska initieras av magistraten. Rätten får ges den som har avlagt högre högskoleexamen i juridik och som med beaktande av arbetserfarenhet eller andra omständigheter kan antas fullgöra sitt uppdrag på ett oklanderligt sätt. Vigselrätten antecknas i vigselrättsregistret i enlighet med bestämmelserna i 9 § i lagen om vigselrätt.

Den som har fått vigselrätt (vigselförrättare) ska fullgöra uppdraget omsorgsfullt och på behörigt sätt. Den magistrat som har gett vigselrätt ska utöva tillsyn över vigselförrättarens verksamhet. I fråga om vigselförrättarens ansvar och tillsynen över vigselförrättaren samt återkallelse av vigselrätt gäller vad som föreskrivs i 5 § 2 mom., 6 §, 7 § 1–3 mom. samt 8 och 12 § i lagen om vigselrätt. Vigselrätten ska återkallas om vigselförrättarens handlingsbehörighet begränsas.

På vigselförrättare och offentliga samfund tillämpas bestämmelserna om offentliga samfunds och tjänstemäns skadeståndsansvar i 3 och 4 kap. i skadeståndslagen (412/1974).

Vigselförrättaren har rätt att få skäligt arvode och reseersättning för en vigselförrättning av statens medel på det sätt som fastställs genom beslut av finansministeriet.

För hindersprövning och för vigsel som förrättas av en statlig myndighet tas avgift inte ut. Avgift för förrättande av borgerlig vigsel och ersättning för resekostnader får dock tas ut, om vigselförrättaren och de förlovade har kommit överens om att vigseln förrättas vid någon annan tidpunkt än under den öppettid som anges i 1 § i förordningen om öppethållandet av statens ämbetsverk (332/1994) eller någon annanstans än i vigselförrättarens tjänstelokal. Avgift och ersättning för resekostnader får också tas ut om de förlovade har kommit överens med en vigselförrättare som avses i 17 a § 2 mom. att denne ska förrätta vigseln. I fråga om avgiftens och ersättningens storlek föreskrivs genom förordning av statsrådet i enlighet med lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992).

Vigsel får inte förrättas, om vigselförrättaren känner till någon omständighet som hindrar äktenskapet eller om vigselförrättaren finner att någondera av de förlovade till följd av rubbat sinnestillstånd uppenbarligen inte förmår inse äktenskapets betydelse.

Vigselförrättaren skall före vigseln förvissa sig om att hindersprövning har utförts enligt 11-13 §§. Om en längre tid än fyra månader har förflutit från det intyg enligt 13 § utfärdades, får vigsel inte förrättas på grundval av intyget.

Vigsel är ogiltig, om den inte har förrättats enligt 15 § eller om den har förrättats av någon som inte haft rätt att förrätta vigsel.

Republikens president kan likväl på synnerligen vägande skäl besluta att vigsel som enligt 1 mom. är ogiltig skall anses vara giltig. Ansökan om detta kan göras av vardera av de vigda eller, om någondera har avlidit, av hans eller hennes arvinge.

Konflikter och rättsliga frågor inom familjen skall i första hand såvitt möjligt redas ut genom förhandlingar mellan parterna och avgöras genom avtal.

Medlarna i familjefrågor skall på begäran ge hjälp och stöd när det förekommer konflikter inom familjen.

Medlarna kan på begäran ge hjälp och stöd också när det uppstår konflikter beträffande iakttagandet av ett beslut eller ett avtal som gäller vårdnad om barn eller umgängesrätt.

Medlaren skall försöka få till stånd en förtroendefull och öppen diskussion mellan familjemedlemmarna. Han skall försöka åstadkomma samförstånd om hur konflikterna inom familjen skall kunna lösas på ett sätt som är det bästa möjliga för alla parter.

Medlaren skall fästa särskilt avseende vid att de minderåriga barnens ställning blir tryggad.

Medlaren skall bistå parterna med att uppgöra avtal samt i fråga om andra åtgärder som behövs för att lösa konflikter.

Den allmänna planeringen, styrningen och övervakningen av medlingen i familjefrågor ankommer på regionförvaltningsverket som i dessa frågor är underställt social- och hälsovårdsministeriets tillsyn.

I en kommun ska socialnämnden ombesörja anordnandet av medling i familjefrågor. Medling kan dessutom handhas av sådana samfund, sammanslutningar och stiftelser samt enskilda som av regionförvaltningsverket har beviljats tillstånd att bedriva dylik verksamhet.

Social- och hälsovårdsministeriet meddelar närmare föreskrifter och anvisningar om medling i familjefrågor.

Tillstånd att medla i familjefrågor kan på ansökan beviljas ett samfund, en sammanslutning eller en stiftelse som anses kunna sköta medlingen med yrkesskicklighet. Tillstånd kan på ansökan även beviljas den som är förtrogen med barnskydds- eller familjerådgivningsarbete eller med familjerätt, och som på grundval av tidigare erfarenhet samt sina personliga egenskaper har tillräckliga förutsättningar att verka som medlare.

Tillstånd meddelas för viss tid, högst fem år åt gången. Tillståndet kan dras in, om detta anses befogat.

Då regionförvaltningsverket beviljar tillståndet kan det samtidigt utfärda närmare föreskrifter om verksamhetsområdet och uppgifterna samt om skyldigheten att till regionförvaltningsverket lämna sådana uppgifter som behövs för övervakningen.

På en medlares tystnadsplikt tillämpas 57 § 1 mom. och 58 § 1 och 3 mom. socialvårdslagen (710/82). På medlaren skall inte tillämpas vad som i 56 § socialvårdslagen stadgas om skyldighet att lämna upplysningar och rätt att erhålla uppgifter.

2 mom. har upphävts genom L 31.3.1995/484.

Domstolens beslut kan verkställas omedelbart även om det inte har vunnit laga kraft, såvida inte annat bestäms i beslutet.

Beslutet är i kraft tills vidare. På yrkande av någondera maken kan det ändras eller återkallas genom nytt beslut av domstolen, om förhållandena har förändrats efter det att beslutet gavs. Beslut och åläggande som avses i 1 mom. förfaller när avvittring eller avskiljande av egendomen har verkställts mellan makarna och åtgärden har vunnit laga kraft. Beslutet och åläggandet förfaller dock när två år förflutit från det beslutet gavs, även om avvittring eller avskiljande inte har verkställts.

Makarna har rätt till äktenskapsskillnad efter en betänketid.

Makarna har dock rätt till äktenskapsskillnad utan betänketid, om de utan avbrott har bott åtskils de två senaste åren.

Betänketiden räknas från det att makarnas gemensamma ansökan om upplösning av äktenskapet inlämnades till domstolen eller dess kansli eller från det att den ena makens ansökan delgavs den andra.

Sedan minst sex månader har förflutit av betänketiden skall domstolen döma till äktenskapsskillnad mellan makarna, om de tillsammans eller den ena av dem yrkar det. Yrkandet skall framställas inom ett år från betänketidens början.

Allmän åklagare skall föra talan om äktenskapsskillnad mellan makarna med stöd av 1 mom.

Har äktenskapet ingåtts medan ett tidigare äktenskap var i kraft, har båda makarna i det tidigare äktenskapet utan betänketid rätt till äktenskapsskillnad.

Ett ärende som gäller äktenskapsskillnad eller samlevnadens upphörande anhängiggörs genom ansökan av makarna gemensamt eller av den ena maken ensam.

Har ansökan gjorts av den ena maken ensam, skall domstolen bereda den andra tillfälle att bli hörd. Domstolen skall delge den andra maken kallelsen och ansökan på det sätt som stadgas om delgivning av stämning.

Kan ärendet inte avgöras genast på grund av att domstolen kan döma till äktenskapsskillnad mellan makarna först efter betänketid, skall domstolen skjuta upp behandlingen av ärendet till den del det gäller äktenskapsskillnaden. Domstolen skall samtidigt meddela hur ärendet skall kunna upptas till fortsatt behandling efter betänketiden. Vidare skall meddelas att en sådan medling i familjefrågor som avses i 20 § står till buds för makarna och deras familj.

Det ärende som gäller äktenskapsskillnad upptas efter betänketiden till fortsatt behandling vid domstolen på ansökan av makarna eller den ena av dem enligt 28 §.

I samband med ett ärende som gäller äktenskapsskillnad eller samlevnadens upphörande kan framställas yrkande på underhållsbidrag och vårdnaden om barn eller umgängesrätten samt annat yrkande som sammanhänger med det ärende som gäller äktenskapsskillnaden eller samlevnadens upphörande.

I ett ärende som gäller äktenskapsskillnad eller samlevnadens upphörande kan domstolen meddela ett interimistiskt förordnande på yrkande som avses i 1 mom. samt om samlevnadens upphörande.

Ändring får inte sökas i ett interimistiskt förordnande.

Ett interimistiskt förordnande är i kraft till dess domstolen meddelar sitt beslut i ärendet, om inte förordnandet dessförinnan återtas eller ändras.

I ärenden som gäller äktenskapsskillnad eller samlevnadens upphörande skall domstolen på eget initiativ uppta frågan om hur vårdnanden av makarnas barn och umgängesrätten skall ordnas med hänsyn till barnets bästa.

Vid behandling av frågan om vårdnaden av barn och umgängesrätten skall domstolen särskilt fästa parternas uppmärksamhet vid att syftet med vårdnaden och umgängesrätten är att trygga positiva och nära kontakter mellan barnet och båda föräldrarna.

På yrkande av barnets förälder eller socialnämnden skall domstolen fatta beslut om vårdnaden och umgängesrätten på det sätt som stadgas i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt (361/83).

Äktenskap medför icke inskränkning av makes rätt att sluta avtal, för såvitt i 2 kapitlet icke annorlunda stadgas, ej heller i hans rätt att kära och svara.

Makar må ingå avtal jämväl med varandra, dock med iakttagande av vad i 3 kapitlet sägs.

Den egendom make vid äktenskapets ingående har förblir hans tillhörighet. Likaså är det, som make under äktenskapet förvärvar, hans egendom.

Vardera maken har giftorätt i den andras egendom. På grund därav tager vid avvittring efterlevande maken och död makes arvingar eller vardera maken hälften av makarnas behållna egendom, på sätt i IV avdelningen närmare stadgas.

Makarna har dock inte giftorätt i egendom som undantagits giftorätten genom ett förordnande i ett äktenskapsförord, gåvobrev, testamente eller förmånstagarförordnande avseende personförsäkringar. Makarna har inte heller giftorätt i egendom som trätt i stället för sådan egendom. Om det dessutom har bestämts att makarna inte har giftorätt i egendomens avkastning ska även det förordnandet iakttas.

I fråga om rättighet, som ej kan överlåtas eller som eljest är av personlig art, äga bestämmelserna om giftorätt tillämpning allenast såvitt de ej stå i strid med vad om sådan rättighet särskilt är gällande.

Har en makes egendom avträtts till konkurs, kan den andra maken utesluta vardera makens giftorätt genom att inom ett år efter konkursens början anmäla detta till magistraten så som föreskrivs i lagen om vissa personregister vid magistraterna (57/2005).

Vardera maken råde över sin egendom med de inskränkningar, som omförmälas i 37–39 §§.

Make vare pliktig att så vårda egendom, vari andra maken har giftorätt, att egendomen ej otillbörligen minskas denne till förfång.

En make får inte utan den andra makens skriftliga samtycke överlåta fast egendom som är avsedd att användas som makarnas gemensamma hem. Makens samtycke behövs dock inte, om den egendom som överlåts är avsedd att huvudsakligen användas för något annat ändamål och om en uteslutning av hemmet och därtill hörande markområde från överlåtelsen avsevärt skulle sänka den fasta egendomens värde. Vad som stadgas om fast egendom gäller också en byggnad på annans mark och nyttjanderätten till marken. Med överlåtelsen jämställs att fast egendom hyrs ut eller att annan nyttjanderätt upplåts i den.

En rättshandling som en make företagit i strid med 1 mom. skall förklaras ogiltig, om den andra maken väcker talan därom inom tre månader från det han fick vetskap om rättshandlingen. En överlåtelse av fast egendom blir dock giltig, om lagfart beviljas på förvärvet och mottagaren när förvärvet skedde inte kände eller borde ha känt till att överlåtaren inte hade rätt att överlåta egendomen. Om verkningarna av inskrivning av legorätt eller annan nyttjanderätt i fast egendom gäller i tillämpliga delar vad detta moment stadgar om lagfart.

I fråga om egendom som avses i 1 mom. 3-5 punkten är den andra makens samtycke dock inte nödvändigt, om det på grund av hans frånvaro eller annat därmed jämförbart hinder skulle orsaka oskäligt men och dröjsmål att inhämta hans samtycke.

Vad som ovan stadgas om överlåtelse skall även tillämpas på avtal om upplåtelse till tredje man av nyttjande- eller besittningsrätt till det gemensamma hem som avses i 1 mom. 1 och 2 punkten samt av egendom som avses i 3-5 punkten. Om makes rätt att säga upp hyresavtal stadgas i 35 § hyreslagen (82/61).

Vägrar den andra maken att ge sitt samtycke eller har samtycke inte av annan orsak kunnat inhämtas, kan domstolen på ansökan ge tillstånd till överlåtelse eller annan rättshandling som avses i 38 och 39 §§.

Har make utan behörigt beaktande av andra makens giftorätt genom att som gåva överlåta annan än i 38 § nämnd egendom förorsakat väsentlig minskning av sin egendom och kan andra maken vid i 85 § avsedd avvittring icke tilläggas fullt vederlag, skall, om mottagaren av gåvan visste eller hade bort veta att gåvan kränkte andra makens rätt, av gåvan eller dess värde så mycket återbäras som är erforderligt för tillgodoseende av andra makens rätt. Gåvans värde skall fastställas enligt den tidpunkt, då gåvan fullbordades, om icke omständigheterna annat påkalla.

Talan om återbäring skall väckas inom ett år efter det avvittringen ägde rum, likväl senast tio år efter det gåvan fullbordades.

Var i form av utfästelse om gåva given förbindelse vid avvittring av egendomen icke fullgjord, må den icke göras gällande, i den mån andra makens rätt därigenom kränkes.

Genom äktenskapsförord, som upprättas före eller under äktenskapet, kunna trolovade eller makar utesluta giftorätt i egendom, som någondera av dem äger eller sedermera förvärvar. I enahanda ordning kan jämväl bestämmas, att giftorätt skall äga rum i egendom, som på grund av tidigare upprättat förord eljest ej vore föremål för sådan rätt.

Utöver vad nu är sagt må ej genom avtal mellan trolovade eller makar fastställas avvikelse från vad om makars egendomsförhållanden är stadgat.

Äktenskapsförord skall upprättas skriftligen. Är maken eller den trolovade på grund av omyndighet eller begränsning av handlingsbehörigheten inte berättigad att själv upprätta äktenskapsförord, skall han eller hon inhämta intressebevakarens skriftliga godkännande därtill.

Ett äktenskapsförord skall ges in till magistraten för registrering så som föreskrivs i lagen om vissa personregister vid magistraterna.

Om avtalsparterna i ett äktenskapsförord meddelat att lös egendom givits som gåva, tillämpas dessutom vad som särskilt föreskrivs om registrering av gåvor som avses i 6 § i lagen om gåvoutfästelser (625/1947).

Ett äktenskapsförord träder i kraft när det har registrerats.

Ett äktenskapsförord träder dock inte i kraft om det har getts in till magistraten efter det att äktenskapet blivit upplöst eller ett ärende som gäller äktenskapsskillnad har blivit anhängigt.

Ger den ena maken lös egendom till den andra, skall gåvan anmälas hos magistraten enligt 6 § lagen om gåvoutfästelser för att gåvotagaren skall kunna få skydd mot återvinningsanspråk från givarens borgenärer vid konkurs eller utsökning.

Vad som föreskrivs i 1 mom. gäller inte när föremålet och tidpunkten för gåvan har angivits i ett äktenskapsförord som getts in för registrering enligt 43 §.

Bestämmelser om återvinning av en gåva mellan makar finns i lagen om återvinning till konkursbo (758/1991) och i utsökningsbalken (705/2007).

Vardera maken skall efter förmåga bidra till familjens gemensamma hushåll och makarnas underhåll. Makarnas underhåll omfattar tillgodoseende av deras gemensamma samt vardera makens personliga behov.

Beloppet av underhållsbidrag till make och betalningssättet kan fastställas genom avtal eller domstols beslut.

Om barnens rätt till underhåll av sina föräldrar stadgas i lagen om underhåll för barn (704/75).

Om en make försummar sin underhållsskyldighet eller om makarna bor åtskils, kan domstolen ålägga den ena maken att betala underhållsbidrag till den andra i enlighet med de grunder som stadgas i 46 §.

Då domstolen dömer till äktenskapsskillnad och den ena maken anses behöva underhållsbidrag, kan domstolen ålägga den andra maken att betala underhållsbidrag i enlighet med vad som prövas skäligt med hänsyn till hans förmåga och övriga omständigheter.

Det kan fastställas att underhållsbidrag skall betalas antingen tills vidare eller så, att betalningen upphör efter den tid som har satts ut i beslutet. Underhållsbidraget kan likväl fastställas till ett engångsbelopp, om den underhållsskyldiges förmögenhetsförhållanden och övriga omständigheter ger anledning till detta.

Skyldighet att betala periodiskt underhållsbidrag upphör, om den som har rätt till bidraget ingår nytt äktenskap.

Skyldighet att betala underhållsbidrag kan med stöd av 47 och 48 §§ åläggas retroaktivt högst för ett år innan talan väcktes.

Domstolens beslut om betalning av underhållsbidrag kan verkställas omedelbart trots att det inte har vunnit laga kraft, om inte annat bestäms i beslutet.

Makarna kan inbördes ingå avtal om underhållsbidrag som enligt 47 eller 48 § ska betalas till den andra maken. Avtalet ska ingås skriftligen samt för fastställelse föreläggas socialnämnden i den kommun där makarna eller den ena av dem är bosatt.

Om ingendera av makarna är bosatt i Finland, men en finsk domstol enligt artikel 3 eller 6 i rådets förordning (EG) nr 4/2009 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet är behörig i ett ärende som gäller underhåll, kan socialnämnden fastställa det avtal som avses i 1 mom. om parterna i enlighet med artikel 7 i Haagprotokollet av den 23 november 2007 om tillämplig lag avseende underhållsskyldighet har avtalat att finsk lag ska tillämpas på underhållsskyldigheten. Avtalet ska föreläggas Helsingfors stads socialnämnd för fastställelse.

Innan avtalet fastställs ska socialnämnden pröva om avtalet kan anses skäligt med hänsyn till makens behov av underhåll, den andra makens betalningsförmåga och övriga omständigheter som inverkar på saken.

Ett avtal som socialnämnden har fastställt kan verkställas så som ett lagakraftvunnet beslut av domstol.

Domstolens beslut eller ett avtal som makar har ingått om betalning av underhållsbidrag kan ändras, om detta skall anses befogat till följd av förändrade förhållanden. Ett beslut eller avtal, genom vilket det har bestämts att underhållsbidrag skall betalas med ett engångsbelopp, kan likväl inte ändras efter det underhållsbidraget har betalts.

När ett underhållsbidrag ändras, kan också de förhållanden beaktas som har rått under de senaste sex månaderna före talans väckande.

Ett avtal som makar har ingått om underhållsbidrag kan ändras, om avtalet skall anses oskäligt.

Ändras ett beslut eller avtal om underhåll till make eller upphävs beslutet eller förklaras avtalet ogiltigt, skall domstolen pröva om den andra maken helt eller delvis skall få tillbaka vad han har betalt.

Vardera maken svarar särskilt för sig för den gäld, som han gjort före äktenskapet eller under dess bestånd.

För gäld, som endera maken gjort för familjens underhåll, svara dock makarna en för bägge och bägge för en.

Vad i 2 momentet sägs skall ej tillämpas å penninglån, som ena maken upptagit, ej heller där borgenären visste, att makarna på grund av söndring levde åtskilda.

För gäld, som under äktenskapet gjorts av bägge makarna, svara de en för bägge och bägge för en, där ej annat avtal träffats.

Vill borgenär söka make för sådan av andra maken gjord gäld, som avses i 2 mom. 52 §, skall han anhängiggöra sin talan inom två år från förfallodagen eller, om gälden skall betalas vid anfordran, från dess tillkomst; försittes denna tid, vare rätt till talan förlorad.

55 § har upphävts genom L 16.4.1987/411.

Missbrukar make sin behörighet att med förpliktande verkan jämväl för andra maken göra gäld, kan han av rätten förklaras behörigheten förlustig. Sådant beslut kan av rätten upphävas, om makarna enas därom eller förändrade förhållanden det föranleda.

Rättens beslut skall ofördröjligen kungöras, på sätt om kungörande av omyndighetsförklaring är stadgat. Upphäves beslutet, varde ock därom på samma sätt kungjort.

57 § har upphävts genom L 30.12.1992/1578.

Föryttrar eller förpantar make utan andra makens samtycke denne tillhörigt eller samfällt lösöre, vare andra maken berättigad att lösa det åter. Var förvärvaren ej i god tro eller hade vederlag ej givits, gånge godset åter utan lösen.

Har make genom brottslig gärning orsakat andra makens död eller haft del i sådant brott, må honom ej vid avvittring på grund av giftorätt tilläggas något av den dödes egendom. Är makens brottslighet ringa, pröve dock rätten, om sådan påföljd av brottet skall inträda.

Make är berättigad att fordra, att andra maken deltager i upprättandet av en förteckning över varderas lösa egendom samt att i förteckningen särskilt angives, huruvida för endera maken giftorätt i visst gods ej äger rum. I händelse av tredska må maken utverka förordnande för god man att företräda andra maken vid förteckningens upprättande. Förteckningen må make låta förse med intyg av notarius publicus, kronolänsman eller kommunalnämnds ordförande, utvisande dagen, då förteckningen företetts. Vid tvist om egendomen avgör rätten, vilken beviskraft bör tilläggas förteckningen.

61 § har upphävts genom L 26.4.1991/765.

62 § har upphävts genom L 26.4.1991/765.

Låter make sin egendom förvaltas av andra maken, vare denne, där ej annat avtalats eller bör anses förutsatt, berättigad att utan redovisningsskyldighet använda avkastningen till familjens underhåll. Han skall dock till andra maken utgiva, vad av avkastningen uppenbarligen icke åtgått till underhållet.

Uppdrag, som i 1 momentet avses, kan städse återkallas, även om annorlunda överenskommits.

Biträder ena maken den andra i hans förvärvsverksamhet och vill därför njuta ersättning, vise att sådan betingats eller avsetts eller att dess erläggande med hänsyn till arbetets art och omständigheterna i övrigt bör anses skäligt.

Hade ersättning icke betingats må talan därom icke anhängiggöras sedan ett år förflutit efter utgången av det kalenderår, under vilket arbetet utfördes. Dylik ersättning, som erlägges senare, skall anses som gåva.

Nödvändighetsartiklar, vilka ena maken för sitt personliga bruk anskaffat med medel, som andra maken på grund av sin underhållsskyldighet tillhandahållit den förre, vare dennes egendom.

Ett gåvobrev, ett skriftligt samtycke, ett äktenskapsförord och en förteckning, om vilka det är fråga i 35 § 2 mom. samt i 38, 42 och 60 §, ska för att gälla vara daterade, behörigen undertecknade och bevittnade av två ojäviga personer. Ett gåvobrev eller ett samtycke som gäller överlåtelse av fast egendom kan undertecknas också såsom till riktigheten bestyrkt av ett köpvittne.

Om överlåtelse av fast egendom sker på elektronisk väg, kan gåvobrevet eller samtycket också utfärdas som ett elektroniskt dokument i fastighetsöverlåtelsesystemet på det sätt som föreskrivs i 9 a kap. i jordabalken (540/1995).

När ett äktenskapsskillnadsärende är anhängigt eller när äktenskapet har upplösts skall avvittring förrättas, om en make eller en avliden makes arvinge kräver det.

Har ingendera maken giftorätt i den andra makens egendom, skall i stället för avvittring endast avskiljande av makarnas egendom äga rum.

Har makarna gemensam egendom, skall egendomen på yrkande delas vid avvittring eller avskiljande av egendom.

Till dess avvittring sker, deltager efterlevande maken i förvaltningen av den döde makens egendom på sätt i ärvdabalken stadgas.

Den efterlevande maken får under den tid som är i fråga ensam råda över sin egendom. Om den efterlevande maken önskar vidta en överlåtelse- eller annan åtgärd, till vilken den andra makens samtycke enligt 38 eller 39 § är nödvändigt, skall han dock till åtgärden inhämta antingen domstolens tillstånd eller arvingarnas skriftliga samtycke enligt 66 §. Den efterlevande maken skall vid avvittringen redovisa för förvaltningen av egendomen och avkastningen av denna under tiden efter dödsfallet.

Har domstolen dömt till äktenskapsskillnad, får en make till dess avvittring har skett fortfarande råda över sådan egendom som tillhörde honom när äktenskapet upplöstes, som om äktenskapet fortfarande vore i kraft. Vad som i 2 mom. stadgas om redovisningsskyldighet vid avvittring tillämpas på motsvarande sätt.

4 mom. har upphävts genom L 16.4.1987/411.

Innan all veterlig gäld, för vilken död make svarade, blivit gulden eller medel till betalning av gälden satte under särskild vård, må avvittring ej äga rum, med mindre efterlevande maken och den dödes arvingar äro ense därom eller den dödes egendom blivit avträdd till konkurs.

Hade makarna gemensam gäld, äge vid avvittring make eller död makes arvingar fordra, att före avvittringen andra partens andel därav betalas eller att säkerhet ställes för betalningen.

Gemensam gäld, som gjorts för familjens underhåll, anses åvila makarna i det förhållande, vari de bort tillskjuta medel för underhållet.

När ett äktenskapsskillnadsärende är anhängigt eller när äktenskapet har upplösts, kan en make i syfte att för avvittringen utreda sina egna eller den andra makens skulder ansöka om offentlig stämning i enlighet med lagen om offentlig stämning (729/2003).

Om vid åtskiljandet av makarnas egendom beträffande visst lösöre icke av omständigheterna framgår och ej heller kan visas, vilkendera makens gods det tillhör eller att det är gemensam egendom, skall det anses såsom om det vore förvärvat av makarna gemensamt med lika andel för vardera.

Med avvikelse från vad som föreskrivs i 1 mom. 2 punkten har den andra maken dock giftorätt i den egendom som avses i punkten, om ett ärende som gäller äktenskapsskillnad har förfallit av någon annan orsak än att den ena maken avlidit medan ärendet var anhängigt.

Make äge vid avvittringen för sig överst undantaga honom tillhöriga kläder och andra föremål, som tjäna uteslutande till hans personliga bruk, dock ej till högre värde än med hänsyn till makarnas villkor kan anses skäligt.

Har make till förkovran av sådan sin egendom, däri giftorätt äger rum, använt annat sitt gods, njute han eller hans arvingar vederlag av förstnämnda egendom.

Har då behållningen av en makes egendom fastställts enligt 99 § från dess värde avdragits gäld som nämns i 2 eller 3 mom. i samma paragraf, skall till den andra maken eller den avlidna makens arvingar utges vederlag av behållningen av egendom i vilken någondera maken har giftorätt.

Har make genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter, genom missbruk av rätten att råda över egendom, däri andra maken har giftorätt, eller genom att förfara på ett i förhållande till hans villkor icke försvarligt sätt vållat, att denna väsentligen minskats, ägo andra maken eller död makes arvingar erhålla vederlag, på sätt i 93 § sägs, motsvarande den sålunda orsakade minskningen av sagda egendoms behållning. Sådant vederlag må, dock blott till hälften av vad eljest ej kunde utgå, tagas jämväl av den vederlagsskyldiges gods, däri giftorätt ej äger rum, såvitt godset ej erfordras för täckning av gäld.

Då vid makes död förskott på arv, som givits ur någondera makens gods, vari giftorätt föreligger, skall avräknas på förskottstagarens arv efter den avlidne maken, skall från värdet av vad som vid avvittringen tillfaller arvingar och testamentstagare efter den döde, avräknas värdet av förskottet eller, om hela värdet icke kan avräknas på förskottstagarens arv, det belopp, som kan avräknas.

Då förskott enligt 1 mom. avräknas vid avvittring, skall till förskottsgivarens behållna giftorättsgods före skiftet läggas det belopp, som vid avvittringen skall avdragas. Efterlämnar den, som givit förskottet, därjämte annat gods, skall även detta beaktas vid avräkningen av förskottet.

Vederlag skall likaså utges, så som det stadgas i 94 §, om en make har använt egendom, i vilken den andra maken har giftorätt, till förvärv eller förkovran av egendom som är undandragen giftorätt eller till betalning av gäld som avses i 99 § 2 eller 3 mom.

För vederlag, som ej kunnat vid avvittringen utgå, äge make eller död makes arvingar icke någon fordringsrätt.

97 § har upphävts genom L 16.4.1987/411.

Avvittring skall företagas i den ordning, som är stadgad för arvskifte, med iakttagande därjämte av bestämmelserna i detta kapitel.

Sedan makarnas egendom har åtskilts och det vederlag som en make enligt 92 § kan ha rätt till har beaktats, fastställs behållningen av den egendom, i vilken makarna har giftorätt, särskilt för sig i fråga om vardera makens egendom, så att från egendomens värde avdras en makes enskilda gäld, som har uppkommit före den tidpunkt som avses i 90 § 1 och 2 punkten, samt av gäld för vilken makarna svarar solidariskt så mycket som belöper sig på respektive make.

Häftade egendom, däri giftorätt ej äger rum, vid äktenskapets ingående eller då densamma under äktenskapet genom äktenskapsförord eller gåvobrev eller testamente tillförsäkrades maken såsom sådan egendom, på grund av inteckning eller eljest särskilt för gälden, skall från det i 1 mom. avsedda värdet avdragas blott den del av gälden, för vilken betalning icke kan erhållas ur denna eller i dess ställe satt egendom. Lag samma vare om gäld, som make gjort till förvärv eller förkovran av sådan egendom, däri giftorätt ej äger rum.

Har gälden uppkommit genom att make vanvårdat sina ekonomiska angelägenheter eller eljest förfarit på ett i förhållande till hans villkor icke försvarligt sätt, skall från det i 1 mom. avsedda värdet avdragas blott den del av gälden, för vilken betalning icke kan erhållas ur sådan egendom, däri giftorätt ej äger rum.

4 mom. har upphävts genom L 15.6.2007/711.

Sedan så har förfarits som det stadgas i 99 § och åtskiljande enligt 91 § har skett på en makes yrkande ges vardera parten, utöver det vederlag som enligt 93, 94 eller 95 § kan tillkomma honom, hälften av återstoden av den egendoms värde, i vilken någondera maken har giftorätt, om inte annat följer av 59 § eller 103 § 2 mom. eller av att den andra parten skall få ett tillskott med stöd av 101 eller 102 §.

Har såsom i 1 mom. 88 § sägs yrkande gjorts om betalning av gemensam gäld eller ställande av säkerhet därför och sker det ej, skall, om make övertager ansvaret för hela gälden och därför ställer säkerhet eller arvingarna så förfara, egendom till ett värde, motsvarande andra partens del av gälden, tilldelas honom eller dem av vad eljest vid avvittringen tillkommit andra parten utöver egendom till täckning av annan gäld eller av dess övriga behållna egendom.

Ett underhållsbidrag som den ena maken skall betala till den andra och som har förfallit till betalning skall erläggas vid avvittringen, till den del den underhållsskyldiga maken vid avvittringen får eller annars har egendom som inte behövs för täckning av gäld.

Vid avvittring, som efterlevande maken och den först avlidne makens arvingar eller ock makarna förrätta, må den part, som skall avstå egendom, själv avgöra, vad han vill avstå. I stället för egendom, som part önskar behålla, må han giva penningar enligt egendomen vid avvittringen åsätt värde.

Har en makes eller avliden makes egendom avträtts till konkurs, är den andra maken eller hans arvingar likväl inte skyldiga att överlåta egendom vid avvittringen. Vid en avvittring som sker efter den först avlidna makens död är den efterlevande inte skyldig att överlåta egendom till den först avlidna makens arvingar.

Skall make av andra parten erhålla egendom, äge han, utan hinder av vad i 1 mom. är stadgat, rätt att på sin lott utfå arbetsredskap och annat lösöre, som erfordras för fortsättande av hans näring, såvida detta kan ske utan synnerlig olägenhet för andra maken.

Då avvittring sker efter makes död och värdet av den egendom, som skall avvittras, är ringa, äge efterlevande make rätt att av egendom, som icke undandragits giftorätten, uttaga nödigt bohag samt arbetsredskap och annat för fortsättande av hans näring nödigt lösöre, även om andra makens arvingar till följd härav icke kunde erhålla den egendom, som enligt avvittringen annars borde lämnas eller avstås till dem.

2 mom. har upphävts genom L 16.4.1987/411.

Avvittring kan jämkas, om den annars skulle leda till ett oskäligt resultat eller till att den ena maken skulle få en obehörig ekonomisk fördel. När jämkning av avvittring övervägs, skall särskilt beaktas äktenskapets längd, makarnas verksamhet för den gemensamma ekonomin samt för förkovran och bibehållande av egendomen ävensom vid andra därmed jämförliga omständigheter som hänför sig till makarnas ekonomi.

Yrkande på jämkning av avvittring kan framställas antingen vid eller efter avvittringen. När jämkning yrkas efter avvittringen skall tillämpas vad som stadgas om klander och om ogiltigförklarande av avvittring.

Har en make vid avvittring till den andra maken eller dennes arvingar överlåtit avsevärt mera av sin egendom än han hade varit skyldig att överlåta, kan avvittringen gå åter enligt lagen om återvinning till konkursbo.

För att en make som fått egendom genom avvittring som avses i 1 mom. eller dennes arvingar skall kunna få skydd mot återvinningsanspråk från den andra makens borgenärer vid konkurs eller utsökning, skall avvittringshandlingen ges in till magistraten för registrering så som föreskrivs i lagen om vissa personregister vid magistraterna.

105 § har upphävts genom L 4.2.2005/58.

105 a § har upphävts genom L 4.2.2005/58.

Vill make eller död makes arvingar klandra avvittring, vare lag såsom om klander arv arvskifte är stadgat.

Har ingendera av makarna giftorätt i den andras egendom, skall vid avskiljande av egendom i tillämpliga delar iakttas 89, 98, 101, 102, 103 b, 104 och 106 §.

Sedan avvittring verkställts har ingendera maken giftorätt i den andras egendom, om inte annat bestäms genom äktenskapsförord efter avvittringen.

Två personers rätt att ingå äktenskap inför en finsk myndighet bestäms enligt finsk lag.

En kvinnas och en mans rätt att ingå äktenskap inför en finsk myndighet bestäms enligt finsk lag.

Om ingen av personerna är finsk medborgare och ingendera är bosatt i Finland, har de rätt att ingå äktenskap inför en finsk myndighet endast om äktenskapet är tillåtet enligt finsk lag och om vardera har rätt att ingå äktenskap enligt lagen i den stat där personen är medborgare eller är bosatt eller lagen i den stat som i någondera av nämnda stater ska tillämpas vid prövning av hinder mot äktenskap. De förlovade är skyldiga att lägga fram en godtagbar utredning om sin rätt att ingå äktenskap enligt en främmande stats lag.

Om varken kvinnan eller mannen är finska medborgare och ingendera är bosatt i Finland, har de rätt att ingå äktenskap inför en finsk myndighet endast om äktenskapet är tillåtet enligt finsk lag och om vardera har rätt att ingå äktenskap enligt lagen i den stat där han eller hon är medborgare eller är bosatt eller lagen i den stat som i någondera av nämnda stater skall tillämpas vid prövning av hinder mot äktenskap. De förlovade är skyldiga att lägga fram en godtagbar utredning om sin rätt att ingå äktenskap enligt en främmande stats lag.

Om det på grund av krigstillstånd eller därmed jämförbara instabila förhållanden inte är möjligt att få uppgifter om innehållet i lagstiftningen i den stat enligt vars lag de förlovades rätt att ingå äktenskap bestäms enligt 2 mom., får de förlovades rätt att ingå äktenskap utan hinder av 2 mom. prövas enligt finsk lag, om de förlovade begär det och ett ingående av äktenskap här kan anses motiverat med beaktande av de förlovades anknytning till Finland.

En finsk myndighet får ge i 4, 8 och 9 § avsett tillstånd att ingå äktenskap oberoende av hinder mot äktenskap, om åtminstone den ena av de förlovade är finsk medborgare eller är bosatt i Finland.

Om avsikten är att ingå äktenskap inför en finsk myndighet i en främmande stat och hinder mot äktenskap inte har prövats i Finland, skall den myndighet som förrättar vigseln pröva att i lagen avsedda hinder mot äktenskapet inte föreligger.

Förrättas en i 1 mom. avsedd vigsel i en sådan främmande stat enligt vars lagstiftning hinder mot äktenskap i dess lagstiftning eller vissa av dem måste beaktas eller att bestämmelserna om lysning i dess lagstiftning måste beaktas då en annan stats myndighet förrättar en vigsel där, skall dessutom bestämmelserna i den främmande statens lagstiftning iakttas.

Om en finsk medborgare eller en främmande stats medborgare som är bosatt i Finland ämnar ingå äktenskap inför en främmande stats myndighet i utlandet eller i Finland, har han eller hon rätt att på begäran av den som prövar hinder mot äktenskap få ett intyg över att han eller hon enligt finsk lag har rätt att ingå det avsedda äktenskapet.

Ett intyg får dock inte ges, om de uppgifter som behövs för att pröva hinder mot äktenskap inte framgår av befolkningsdatasystemet och den som ber om ett intyg inte kan lägga fram någon annan tillförlitlig utredning om dem.

Utrikesministeriet kan ge tjänstemän inom Finlands utrikesrepresentation rätt att i stationeringslandet förrätta vigsel mellan förlovade av vilka åtminstone den ena är finsk medborgare.

Undervisningsministeriet kan på ansökan och efter utlåtande från utrikesministeriet ge en person som i ett finskt religiöst samfund får förrätta kyrklig vigsel rätt att i en främmande stat förrätta vigsel mellan förlovade, av vilka åtminstone den ena är finsk medborgare. Rätten kan anslutas till en viss tjänst, befattning eller uppgift eller ges ovan avsedda personer personligen.

Utrikesministeriet och undervisningsministeriet kan ställa sådana begränsningar eller villkor för rätten att förrätta vigsel som är befogade med hänsyn till ifrågavarande främmande stats lagstiftning eller till de omständigheter som påverkar behovet av rätten att förrätta vigsel.

Utrikesministeriet kan på ansökan ge en främmande stats diplomatiska representant eller konsulära tjänsteman i Finland tillstånd att i enlighet med formföreskrifterna i den främmande statens lag i Finland förrätta vigsel mellan utlänningar av vilka åtminstone den ena är medborgare i den stat som den som förrättar vigseln representerar.

Undervisningsministeriet kan på ansökan och efter utlåtande från utrikesministeriet ge en präst som är anställd i en utländsk kyrklig församling i Finland rätt att enligt formföreskrifterna i den främmande statens lag förrätta vigsel mellan personer av vilka åtminstone den ena är medborgare i staten i fråga. Rätten att förrätta vigsel kan anslutas till en viss tjänst, befattning eller uppgift som präst eller ges en ovan avsedd präst personligen.

En vigsel som avses i 1 och 2 mom. får inte förrättas, om den som förrättar vigseln har kännedom om en omständighet som utgör ett hinder mot äktenskap enligt 6 eller 7 §.

Beslut om vigselrätt som avses i 112 eller 113 § får iakttas trots att beslutet inte har vunnit laga kraft.

En vigselrätt ska antecknas i registret i enlighet med lagen om vigselrätt.

Vigsel till äktenskap inför en finsk myndighet i Finland eller i en främmande stat skall förrättas i enlighet med formföreskrifterna i finsk lag.

Ett äktenskap som makarna har ingått i en främmande stat inför en myndighet i staten i fråga är giltigt i Finland, om det är giltigt i den stat där äktenskapet ingicks eller i den stat där någondera maken var bosatt eller var medborgare då äktenskapet ingicks.

Ett äktenskap som en kvinna och en man har ingått i en främmande stat inför en myndighet i staten i fråga är giltigt i Finland, om det är giltigt i den stat där äktenskapet ingicks eller i den stat där någondera maken var bosatt eller där han eller hon var medborgare då äktenskapet ingicks.

En vigsel till äktenskap som en främmande stats diplomatiska representant eller konsulära tjänsteman, en präst som är anställd i en kyrklig församling från en främmande stat eller någon annan som en främmande stat har bemyndigat att förrätta vigsel i främmande stater, har förrättat i en annan främmande stat eller med stöd av ett i 113 § avsett tillstånd i Finland är giltig i Finland, om den är giltig i den stat som den som förrättade vigseln representerar eller i den stat där någondera maken var bosatt eller där han eller hon var medborgare då äktenskapet ingicks.

Vid prövning av om ett i 1 mom. avsett äktenskap skall anses giltigt skall särskilt beaktas de förlovades anknytning till den stat där äktenskapet ingicks och den tid som makarnas samlevnad varat.

Ett ärende som gäller giltigheten av ett äktenskap kan prövas i Finland, om ett ärende som gäller äktenskapsskillnad mellan makarna enligt 119 § kunde prövas i Finland.

Beror avgörandet av något ärende på om ett äktenskap är giltigt, kan en finsk myndighet pröva äktenskapets giltighet i samband med ärendet i fråga, även om myndigheten inte har behörighet enligt 1 mom.

Republikens president kan av synnerligen vägande skäl besluta att ett äktenskap som ingåtts i en främmande stat och som med stöd av 115 eller 116 § inte erkänns skall anses som giltigt i Finland. En ansökan om detta kan göras av vardera av de vidga eller om någondera av dem har avlidit, av dennes arvingar.

Allmänna åklagaren kan dessutom föra talan i Finland om dömande till äktenskapsskillnad mellan makar, om äktenskapet har ingåtts medan någondera makens tidigare äktenskap eller registrerade partnerskap var i kraft och det tidigare äktenskapet eller registrerade partnerskapet ännu inte har upplösts och båda makarna har hemvist i Finland.

Yrkande om samlevnadens upphörande kan prövas i Finland, om makarna här har en bostad som är avsedd att vara deras gemensamma hem.

Bestämmelserna i 1–3 mom. skall tillämpas endast om inte något annat följer av rådets förordning (EG) nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 eller av ett fördrag som binder Finland.

I ärenden som avser äktenskapsskillnad eller samlevnadens upphörande skall finsk lag tillämpas.

Ett beslut om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering eller ogiltigförklaring av äktenskap som har meddelats i en främmande stat erkänns i Finland utan särskild fastställelse.

Helsingfors tingsrätt kan på ansökan fastställa om ett beslut som meddelats i en främmande stat ska erkännas i Finland.

Tingsrätten ska ge den andra maken tillfälle att bli hörd, om detta behövs för att utreda frågan och det går att ta reda på personens vistelseort utan svårighet.

123 § har upphävts genom L 22.5.2015/661.

124 § har upphävts genom L 22.5.2015/661.

Bestämmelserna i 121 och 122 § tillämpas endast om inte något annat följer av rådets förordning som avses i 119 § 5 mom. eller av ett fördrag som binder Finland.

En finsk domstol kan pröva ett ärende som gäller äktenskapets personliga rättsverkningar, om svaranden är bosatt eller har hemvist i Finland.

En finsk domstol som är behörig i ett ärende som gäller äktenskapsskillnad kan i samband med detta ärende pröva ett ärende som gäller de personliga rättsverkningarna av äktenskap och som behöver avgöras på grund av äktenskapsskillnaden.

I fråga om behörighet i ärenden som gäller underhållsskyldighet tillämpas dock rådets förordning (EG) nr 4/2009 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet.

En finsk domstol är alltid behörig i ärenden som gäller de åtgärder som vidtagits av en skiftesman som en finsk domstol förordnat.

En finsk magistrat kan registrera ett äktenskapsförord eller ett avtal om den lag som skall tillämpas på makars förmögenhetsförhållanden, även om en finsk domstol inte enligt 1 mom. är behörig att pröva ett ärende som gäller makarnas förmögenhetsförhållanden.

Det som i 1 mom. föreskrivs om käranden och svaranden skall i ett ansökningsärende tillämpas på sökanden och dennes motpart.

På äktenskapets personliga rättsverkningar tillämpas lagen i den stat där vardera maken har hemvist. Har makarna inte hemvist i samma stat, tillämpas lagen i den stat där vardera maken under äktenskapet senast hade hemvist, om den ena av makarna fortfarande har hemvist där. I andra fall än de som avses ovan tillämpas lagen i den stat till vilken makarna med beaktande av alla omständigheter som inverkar på saken har närmaste anknytning.

I ett ärende som gäller rätten till underhåll tillämpas dock den stats lag som enligt Haagprotokollet av den 23 november 2007 om tillämplig lag avseende underhållskyldighet ska tillämpas på underhållsskyldighet.

Om inte något annat har avtalats på det sätt som föreskrivs i 130 §, tillämpas på makars förmögenhetsförhållanden lagen i den stat där vardera maken tog hemvist efter att äktenskapet hade ingåtts.

Har makarna senare tagit hemvist i en annan stat, tillämpas lagen i den staten om makarna har varit bosatta där i minst fem år. Lagen i denna stat tillämpas dock så snart makarna tagit hemvist där, om makarna tidigare under sitt äktenskap har haft hemvist i den staten eller om vardera maken är medborgare där.

Om makarna inte har tagit hemvist i samma stat, tillämpas på makarnas förmögenhetsförhållanden lagen i den stat till vilken makarna med hänsyn till alla omständigheter som inverkar på saken har närmaste anknytning.

Förlovade och makar har rätt att på det sätt som föreskrivs i 2 mom. genom avtal förordna vilken lag som skall tillämpas på förmögenhetsförhållandena dem emellan. Avtalet skall ingås skriftligen för att vara giltigt.

Som lag som tillämpas på makarnas förmögenhetsförhållanden kan förordnas lagen i den stat där den ena eller vardera maken har hemvist eller där en av makarna är medborgare vid ingående av avtalet. Om den ena eller vardera maken under äktenskapet har tagit hemvist i någon annan stat, kan som tillämplig lag också förordnas lagen i den stat där vardera maken senast hade hemvist.

Ett avtal om ändring eller återkallande av ett avtal som avses i 1 mom. skall ingås skriftligen för att vara giltigt.

Byte av den lag som tillämpas på makarnas förmögenhetsförhållanden påverkar inte giltigheten av en rättshandling som företagits före bytet. Giltigheten av bestämmelserna i ett äktenskapsförord eller ett avtal om framtida avvittring av egendom bedöms dock enligt den stats lag som skall tillämpas på makarnas förmögenhetsförhållanden då frågan blir aktuell.

En rättshandling som makar eller förlovade har företagit och som gäller förmögenhetsförhållanden dem emellan skall anses giltig till formen också då den uppfyller formkraven enligt lagen i den stat där rättshandlingen företogs eller där makarna hade hemvist när rättshandlingen företogs. Om makar som är bosatta eller har hemvist i Finland upprättar ett äktenskapsförord, skall de dock alltid iaktta 43–44 § för att förordet skall vara giltigt.

I ett ärende som gäller fastställande av underhållsbidrag eller ändring av fastställt underhållsbidrag skall, utan hinder av vad som föreskrivs i den tillämpliga lagen, alltid vid prövning av underhållsbidragets belopp beaktas den till underhåll berättigades behov av underhåll samt den underhållsskyldiges betalningsförmåga.

Det som i 38–40 och 86 § föreskrivs om samtycke eller tillstånd till en överlåtelse eller någon annan rättshandling som en make företar samt om när en rättshandling blir giltig skall tillämpas också då makarnas förmögenhetsförhållanden skall bedömas enligt lagen i en främmande stat, om den egendom som rättshandlingen gäller finns i Finland.

Avvittring kan med stöd av 103 b § 1 mom. jämkas även om en främmande stats lag i övrigt skall tillämpas på avvittringen.

Vid avvittring som förrättas på grund av makes död, har den efterlevande maken rätt att i sin besittning behålla en sådan bostad i Finland som makarna använt som sitt gemensamma hem eller som annars hör till kvarlåtenskapen och bohag så som i 3 kap. ärvdabalken föreskrivs, även om en främmande stats lag skall tillämpas på avvittringen, om detta skall anses skäligt med beaktande av den egendom som tillhör maken samt den egendom som tillfaller maken vid avvittringen, genom arv eller genom testamente.

Ett avtal genom vilket makarna har förordnat att en främmande stats lag skall tillämpas på förmögenhetsförhållandena dem emellan kan inte åberopas mot makes borgenär i det fall att makarna är bosatta eller har hemvist i Finland, om avtalet inte har lämnats in för registrering till magistraten så som föreskrivs i lagen om vissa personregister vid magistraterna.

Om makarna är bosatta eller har hemvist i Finland, kan ett äktenskapsförord som makarna upprättat innan någondera maken tagit hemvist i Finland inte åberopas mot makes borgenär, om inte förordet har lämnats in för registrering så som föreskrivs i 2 mom.

Registrering av avtal eller förord i fall som avses i 2 och 3 mom. kan inte åberopas till skada för en borgenär vars fordran uppstått före registreringen.

Har makar på vilkas förmögenhetsförhållanden finsk lag skall tillämpas dömts till hemskillnad i en främmande stat, kan avvittring av egendomen förrättas med anledning av hemskillnaden. Make har härvid inte giftorätt i egendom som den andra maken erhåller efter att hemskillnad beviljats, och täckning av skuld skall ske enligt de omständigheter som rådde vid den tidpunkt då hemskillnad beviljades.

Bestämmelserna i 1 mom. tillämpas inte, om makarna efter att hemskillnaden beviljades har återupptagit samlevnaden.

Även om en främmande stats lag skall tillämpas på makars förmögenhetsförhållanden, kan avvittring förrättas genom ett avtal mellan makarna eller av en skiftesman i enlighet med vad som föreskrivs i finsk lag.

Avvittringen omfattar makarnas hela egendom oberoende av var den finns, om inte makarna avtalar om något annat. Vid fastställande av vilken egendom som tillfaller en make vid avvittringen kan avvikelser göras från bestämmelserna i den lag som tillämpas på makarnas förmögenhetsförhållanden, om detta är nödvändigt för att en lagenlig andel av egendomen skall tillfalla maken.

Det som i detta kapitel föreskrivs om avvittring skall även tillämpas på avskiljande av egendom.

Om inte något annat bestäms särskilt, avser en hänvisning i denna avdelning till en främmande stats lag inte de bestämmelser i den främmande statens lag som hör till området för den internationella privaträtten.

En bestämmelse i en främmande stats lag skall lämnas utan avseende, om tillämpning av den skulle leda till ett resultat som strider mot grunderna för rättsordningen i Finland.

Bestämmelserna i denna avdelning skall iakttas endast om något annat inte följer av någon annan lag eller av internationella förpliktelser som binder Finland.

Utrikesministeriet eller undervisningsministeriet kan återkalla tillstånd som getts med stöd av 112 eller 113 §, om den som förrättar vigsel handlar i strid med villkoren i tillståndet eller på något annat sätt bryter mot finsk lag eller om det av någon annan orsak är påkallat.

Närmare bestämmelser om verkställigheten av denna avdelning utfärdas vid behov genom förordning av statsrådet.

Två personer som har kommit överens om att ingå äktenskap med varandra är förlovade.

Äktenskap skall ingås genom vigsel.

Före vigseln skall det utredas att hinder mot äktenskapet inte föreligger.

Parterna i ett partnerskap som har registrerats i Finland kan omvandla sitt partnerskap till äktenskap genom att lämna in en gemensam anmälan om detta till Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata eller, i landskapet Åland, till Statens ämbetsverk på Åland. Det registrerade partnerskapet fortsätter som äktenskap från den dag då myndigheten har tagit emot anmälan.

Makarna är sinsemellan likställda. De bör i äktenskapet visa varandra förtroende och i samråd verka för familjens bästa.

Vardera maken har rätt att själv besluta om sitt deltagande i förvärvsarbete samt i samhällelig och annan verksamhet utanför familjen.

Äktenskapet upplöses när den ena maken avlider eller dödförklaras eller när domstol dömer till äktenskapsskillnad mellan makarna.

Den som är under aderton år får inte ingå äktenskap.

2 mom. har upphävts genom L 15.3.2019/351.

5 § har upphävts genom L 1.4.1999/448.

Ingen får ingå äktenskap, om hans eller hennes tidigare äktenskap ännu är i kraft. Inte heller den vars registrerade partnerskap är i kraft får ingå äktenskap.

Ingen får ingå äktenskap med sin far eller mor eller med deras föräldrar eller med annan släkting i rätt uppstigande led, ej heller med sitt barn eller barnbarn eller med annan släkting i rätt nedstigande led.

Syskon och halvsyskon får inte ingå äktenskap med varandra.

8 § har upphävts genom L 20.1.2012/23.

Personer av vilka den ena är avkomling till den andras bror eller syster får inte ingå äktenskap med varandra, om inte justitieministeriet av särskilda skäl ger tillstånd till detta.

Vad som föreskrivs i 7 och 9 § tillämpas också när släktskapsförhållandet har uppstått till följd av adoption.

Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata ska undersöka om det finns något i lag angivet hinder mot ett äktenskap (hindersprövning). I landskapet Åland utförs hindersprövning av Statens ämbetsverk på Åland. Hindersprövning kan också ske hos den församling i den evangelisk-lutherska kyrkan eller i ortodoxa kyrkosamfundet där de förlovade eller den ena av dem är medlem.

De förlovade skall tillsammans begära hindersprövning hos den som enligt 10 § prövar hinder mot äktenskapet.

Om tillstånd av justitieministeriet krävs för ingående av äktenskapet, skall tillståndsbeslutet samtidigt inges till den som prövar hinder mot äktenskapet.

Har någondera av de förlovade högst fyra månader tidigare fått intyg över hindersprövning, skall också detta intyg i original inges till den som prövar hindren.

De förlovade skall till den som prövar hinder mot äktenskap lämna en skriftlig försäkran om att det inte föreligger något sådant hinder som avses i 7-9 §§.

De förlovade skall dessutom skriftligen uppge om de tidigare har ingått äktenskap eller låtit registrera partnerskap. Framgår det inte av de uppgifter som den som prövar hinder mot äktenskapet har till sitt förfogande att det tidigare äktenskapet eller registrerade partnerskapet har upplösts, skall den förlovade ge den som prövar hinder mot äktenskapet ett intyg eller annan särskild utredning om detta.

Finner den som prövar hinder mot äktenskap att det inte föreligger något i lag stadgat hinder mot äktenskapet, skall han utfärda ett intyg om detta.

Intyg får utfärdas tidigast den sjunde dagen från det hindersprövningen begärdes. Intyget får dock utfärdas tidigare, om det föreligger vägande skäl.

Vigsel förrättas i närvaro av släktingar eller andra vittnen som antingen kyrklig eller borgerlig vigsel.

Kyrklig vigsel förrättas inom den evangelisk-lutherska eller ortodoxa kyrkan eller ett registrerat religionssamfund.

Vid vigseln skall de förlovade vara samtidigt närvarande. Då vardera har svarat jakande på vigselförrättarens fråga om han eller hon vill ingå äktenskap med den andra, skall vigselförrättaren konstatera att de är äkta makar.

Utöver vad som stadgas om vigsel i 15 § bestäms övriga villkor och former för kyrklig vigsel av det religionssamfund inom vilket vigseln förrättas.

Om förrättande av borgerlig vigsel stadgas genom förordning.

16 a § har upphävts genom L 29.8.2008/572.

Borgerlig vigsel får förrättas av den som har fått vigselrätt av Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata eller av Statens ämbetsverk på Åland. Den som uppfyller villkoren i 17 b § kan få vigselrätt, om det behövs för att säkerställa att det finns ett tillräckligt antal borgerliga vigselförrättare.

Vigselrätt ges antingen tills vidare eller för viss tid.

Vigselrätt enligt 17 a § 2 mom. ska initieras av Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata eller Statens ämbetsverk på Åland. Rätten får ges den som har avlagt högre högskoleexamen i juridik och som med beaktande av arbetserfarenhet eller andra omständigheter kan antas fullgöra sitt uppdrag på ett oklanderligt sätt. Vigselrätten antecknas i vigselrättsregistret i enlighet med bestämmelserna i 7 § i lagen om vissa personregister vid Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata (1156/2019).

Den som har fått vigselrätt (vigselförrättare) ska fullgöra uppdraget omsorgsfullt och på behörigt sätt. Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata eller Statens ämbetsverk på Åland ska utöva tillsyn över vigselförrättarens verksamhet. I fråga om vigselförrättarens ansvar och tillsynen över vigselförrättaren samt återkallelse av vigselrätt gäller vad som föreskrivs i 5 § 2 mom., 6 §, 7 § 1–3 mom. samt 8–10 § i lagen om vigselrätt. Vigselrätten ska återkallas om vigselförrättarens handlingsbehörighet begränsas.

På vigselförrättare och offentliga samfund tillämpas bestämmelserna om offentliga samfunds och tjänstemäns skadeståndsansvar i 3 och 4 kap. i skadeståndslagen (412/1974).

Vigselförrättaren har rätt att få skäligt arvode och reseersättning för en vigselförrättning av statens medel på det sätt som fastställs genom beslut av finansministeriet.

För hindersprövning och för vigsel som förrättas av en statlig myndighet tas avgift inte ut. Avgift för förrättande av borgerlig vigsel och ersättning för resekostnader får dock tas ut, om vigselförrättaren och de förlovade har kommit överens om att vigseln förrättas vid någon annan tidpunkt än under den öppettid som anges i 1 § i förordningen om öppethållandet av statens ämbetsverk (332/1994) eller någon annanstans än i vigselförrättarens tjänstelokal. Avgift och ersättning för resekostnader får också tas ut om de förlovade har kommit överens med en vigselförrättare som avses i 17 a § 2 mom. att denne ska förrätta vigseln. I fråga om avgiftens och ersättningens storlek föreskrivs genom förordning av statsrådet i enlighet med lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992).

Vigsel får inte förrättas, om vigselförrättaren känner till någon omständighet som hindrar äktenskapet eller om vigselförrättaren finner att någondera av de förlovade till följd av rubbat sinnestillstånd uppenbarligen inte förmår inse äktenskapets betydelse.

Vigselförrättaren skall före vigseln förvissa sig om att hindersprövning har utförts enligt 11-13 §§. Om en längre tid än fyra månader har förflutit från det intyg enligt 13 § utfärdades, får vigsel inte förrättas på grundval av intyget.

Vigsel är ogiltig, om den inte har förrättats enligt 15 § eller om den har förrättats av någon som inte haft rätt att förrätta vigsel.

Republikens president kan likväl på synnerligen vägande skäl besluta att vigsel som enligt 1 mom. är ogiltig skall anses vara giltig. Ansökan om detta kan göras av vardera av de vigda eller, om någondera har avlidit, av hans eller hennes arvinge.

Konflikter och rättsliga frågor inom familjen skall i första hand såvitt möjligt redas ut genom förhandlingar mellan parterna och avgöras genom avtal.

Medlarna i familjefrågor skall på begäran ge hjälp och stöd när det förekommer konflikter inom familjen.

Medlarna kan på begäran ge hjälp och stöd också när det uppstår konflikter beträffande iakttagandet av ett beslut eller ett avtal som gäller vårdnad om barn eller umgängesrätt.

Medlaren skall försöka få till stånd en förtroendefull och öppen diskussion mellan familjemedlemmarna. Han skall försöka åstadkomma samförstånd om hur konflikterna inom familjen skall kunna lösas på ett sätt som är det bästa möjliga för alla parter.

Medlaren skall fästa särskilt avseende vid att de minderåriga barnens ställning blir tryggad.

Medlaren skall bistå parterna med att uppgöra avtal samt i fråga om andra åtgärder som behövs för att lösa konflikter.

Den allmänna planeringen, styrningen och övervakningen av medlingen i familjefrågor ankommer på regionförvaltningsverket som i dessa frågor är underställt social- och hälsovårdsministeriets tillsyn.

I en kommun ska socialnämnden ombesörja anordnandet av medling i familjefrågor. Medling kan dessutom handhas av sådana samfund, sammanslutningar och stiftelser samt enskilda som av regionförvaltningsverket har beviljats tillstånd att bedriva dylik verksamhet.

Social- och hälsovårdsministeriet meddelar närmare föreskrifter och anvisningar om medling i familjefrågor.

Tillstånd att medla i familjefrågor kan på ansökan beviljas ett samfund, en sammanslutning eller en stiftelse som anses kunna sköta medlingen med yrkesskicklighet. Tillstånd kan på ansökan även beviljas den som är förtrogen med barnskydds- eller familjerådgivningsarbete eller med familjerätt, och som på grundval av tidigare erfarenhet samt sina personliga egenskaper har tillräckliga förutsättningar att verka som medlare.

Tillstånd meddelas för viss tid, högst fem år åt gången. Tillståndet kan dras in, om detta anses befogat.

Då regionförvaltningsverket beviljar tillståndet kan det samtidigt utfärda närmare föreskrifter om verksamhetsområdet och uppgifterna samt om skyldigheten att till regionförvaltningsverket lämna sådana uppgifter som behövs för övervakningen.

På en medlares tystnadsplikt tillämpas 15 § och 29 § 1 mom. i lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (812/2000). På medlaren tillämpas inte vad som i 20 § i den lagen föreskrivs om skyldighet att lämna uppgifter. Medlaren har inte rätt att på eget initiativ inhämta uppgifter om familjen av andra myndigheter.

2 mom. har upphävts genom L 31.3.1995/484.

Domstolens beslut kan verkställas omedelbart även om det inte har vunnit laga kraft, såvida inte annat bestäms i beslutet.

Beslutet är i kraft tills vidare. På yrkande av någondera maken kan det ändras eller återkallas genom nytt beslut av domstolen, om förhållandena har förändrats efter det att beslutet gavs. Beslut och åläggande som avses i 1 mom. förfaller när avvittring eller avskiljande av egendomen har verkställts mellan makarna och åtgärden har vunnit laga kraft. Beslutet och åläggandet förfaller dock när två år förflutit från det beslutet gavs, även om avvittring eller avskiljande inte har verkställts.

Makarna har rätt till äktenskapsskillnad efter en betänketid.

Makarna har dock rätt till äktenskapsskillnad utan betänketid, om de utan avbrott har bott åtskils de två senaste åren.

Betänketiden räknas från det att makarnas gemensamma ansökan om upplösning av äktenskapet inlämnades till domstolen eller dess kansli eller från det att den ena makens ansökan delgavs den andra.

Sedan minst sex månader har förflutit av betänketiden skall domstolen döma till äktenskapsskillnad mellan makarna, om de tillsammans eller den ena av dem yrkar det. Yrkandet skall framställas inom ett år från betänketidens början.

Allmän åklagare skall föra talan om äktenskapsskillnad mellan makarna med stöd av 1 mom.

Har äktenskapet ingåtts medan ett tidigare äktenskap var i kraft, har båda makarna i det tidigare äktenskapet utan betänketid rätt till äktenskapsskillnad.

Ett ärende som gäller äktenskapsskillnad eller samlevnadens upphörande anhängiggörs genom ansökan av makarna gemensamt eller av den ena maken ensam.

Har ansökan gjorts av den ena maken ensam, skall domstolen bereda den andra tillfälle att bli hörd. Domstolen skall delge den andra maken kallelsen och ansökan på det sätt som stadgas om delgivning av stämning.

Kan ärendet inte avgöras genast på grund av att domstolen kan döma till äktenskapsskillnad mellan makarna först efter betänketid, skall domstolen skjuta upp behandlingen av ärendet till den del det gäller äktenskapsskillnaden. Domstolen skall samtidigt meddela hur ärendet skall kunna upptas till fortsatt behandling efter betänketiden. Vidare skall meddelas att en sådan medling i familjefrågor som avses i 20 § står till buds för makarna och deras familj.

Det ärende som gäller äktenskapsskillnad upptas efter betänketiden till fortsatt behandling vid domstolen på ansökan av makarna eller den ena av dem enligt 28 §.

I samband med ett ärende som gäller äktenskapsskillnad eller samlevnadens upphörande kan framställas yrkande på underhållsbidrag och vårdnaden om barn eller umgängesrätten samt annat yrkande som sammanhänger med det ärende som gäller äktenskapsskillnaden eller samlevnadens upphörande.

I ett ärende som gäller äktenskapsskillnad eller samlevnadens upphörande kan domstolen meddela ett interimistiskt förordnande på yrkande som avses i 1 mom. samt om samlevnadens upphörande.

Ändring får inte sökas i ett interimistiskt förordnande.

Ett interimistiskt förordnande är i kraft till dess domstolen meddelar sitt beslut i ärendet, om inte förordnandet dessförinnan återtas eller ändras.

I ärenden som gäller äktenskapsskillnad eller samlevnadens upphörande skall domstolen på eget initiativ uppta frågan om hur vårdnanden av makarnas barn och umgängesrätten skall ordnas med hänsyn till barnets bästa.

Vid behandling av frågan om vårdnaden av barn och umgängesrätten skall domstolen särskilt fästa parternas uppmärksamhet vid att syftet med vårdnaden och umgängesrätten är att trygga positiva och nära kontakter mellan barnet och båda föräldrarna.

På yrkande av barnets förälder eller socialnämnden skall domstolen fatta beslut om vårdnaden och umgängesrätten på det sätt som stadgas i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt (361/83).

Äktenskap medför icke inskränkning av makes rätt att sluta avtal, för såvitt i 2 kapitlet icke annorlunda stadgas, ej heller i hans rätt att kära och svara.

Makar må ingå avtal jämväl med varandra, dock med iakttagande av vad i 3 kapitlet sägs.

Den egendom make vid äktenskapets ingående har förblir hans tillhörighet. Likaså är det, som make under äktenskapet förvärvar, hans egendom.

Vardera maken har giftorätt i den andras egendom. På grund därav tager vid avvittring efterlevande maken och död makes arvingar eller vardera maken hälften av makarnas behållna egendom, på sätt i IV avdelningen närmare stadgas.

Makarna har dock inte giftorätt i egendom som undantagits giftorätten genom ett förordnande i ett äktenskapsförord, gåvobrev, testamente eller förmånstagarförordnande avseende personförsäkringar. Makarna har inte heller giftorätt i egendom som trätt i stället för sådan egendom. Om det dessutom har bestämts att makarna inte har giftorätt i egendomens avkastning ska även det förordnandet iakttas.

I fråga om rättighet, som ej kan överlåtas eller som eljest är av personlig art, äga bestämmelserna om giftorätt tillämpning allenast såvitt de ej stå i strid med vad om sådan rättighet särskilt är gällande.

Har en makes egendom avträtts till konkurs, kan den andra maken utesluta vardera makens giftorätt genom att inom ett år efter konkursens början anmäla detta skriftligen till Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata. I landskapet Åland kan anmälan göras till Statens ämbetsverk på Åland.

Vardera maken råde över sin egendom med de inskränkningar, som omförmälas i 37–39 §§.

Make vare pliktig att så vårda egendom, vari andra maken har giftorätt, att egendomen ej otillbörligen minskas denne till förfång.

En make får inte utan den andra makens skriftliga samtycke överlåta fast egendom som är avsedd att användas som makarnas gemensamma hem. Makens samtycke behövs dock inte, om den egendom som överlåts är avsedd att huvudsakligen användas för något annat ändamål och om en uteslutning av hemmet och därtill hörande markområde från överlåtelsen avsevärt skulle sänka den fasta egendomens värde. Vad som stadgas om fast egendom gäller också en byggnad på annans mark och nyttjanderätten till marken. Med överlåtelsen jämställs att fast egendom hyrs ut eller att annan nyttjanderätt upplåts i den.

En rättshandling som en make företagit i strid med 1 mom. skall förklaras ogiltig, om den andra maken väcker talan därom inom tre månader från det han fick vetskap om rättshandlingen. En överlåtelse av fast egendom blir dock giltig, om lagfart beviljas på förvärvet och mottagaren när förvärvet skedde inte kände eller borde ha känt till att överlåtaren inte hade rätt att överlåta egendomen. Om verkningarna av inskrivning av legorätt eller annan nyttjanderätt i fast egendom gäller i tillämpliga delar vad detta moment stadgar om lagfart.

I fråga om egendom som avses i 1 mom. 3-5 punkten är den andra makens samtycke dock inte nödvändigt, om det på grund av hans frånvaro eller annat därmed jämförbart hinder skulle orsaka oskäligt men och dröjsmål att inhämta hans samtycke.

Vad som ovan stadgas om överlåtelse skall även tillämpas på avtal om upplåtelse till tredje man av nyttjande- eller besittningsrätt till det gemensamma hem som avses i 1 mom. 1 och 2 punkten samt av egendom som avses i 3-5 punkten. Om makes rätt att säga upp hyresavtal stadgas i 35 § hyreslagen (82/61).

Vägrar den andra maken att ge sitt samtycke eller har samtycke inte av annan orsak kunnat inhämtas, kan domstolen på ansökan ge tillstånd till överlåtelse eller annan rättshandling som avses i 38 och 39 §§.

Har make utan behörigt beaktande av andra makens giftorätt genom att som gåva överlåta annan än i 38 § nämnd egendom förorsakat väsentlig minskning av sin egendom och kan andra maken vid i 85 § avsedd avvittring icke tilläggas fullt vederlag, skall, om mottagaren av gåvan visste eller hade bort veta att gåvan kränkte andra makens rätt, av gåvan eller dess värde så mycket återbäras som är erforderligt för tillgodoseende av andra makens rätt. Gåvans värde skall fastställas enligt den tidpunkt, då gåvan fullbordades, om icke omständigheterna annat påkalla.

Talan om återbäring skall väckas inom ett år efter det avvittringen ägde rum, likväl senast tio år efter det gåvan fullbordades.

Var i form av utfästelse om gåva given förbindelse vid avvittring av egendomen icke fullgjord, må den icke göras gällande, i den mån andra makens rätt därigenom kränkes.

Genom äktenskapsförord, som upprättas före eller under äktenskapet, kunna trolovade eller makar utesluta giftorätt i egendom, som någondera av dem äger eller sedermera förvärvar. I enahanda ordning kan jämväl bestämmas, att giftorätt skall äga rum i egendom, som på grund av tidigare upprättat förord eljest ej vore föremål för sådan rätt.

Utöver vad nu är sagt må ej genom avtal mellan trolovade eller makar fastställas avvikelse från vad om makars egendomsförhållanden är stadgat.

Äktenskapsförord skall upprättas skriftligen. Är maken eller den trolovade på grund av omyndighet eller begränsning av handlingsbehörigheten inte berättigad att själv upprätta äktenskapsförord, skall han eller hon inhämta intressebevakarens skriftliga godkännande därtill.

Ett äktenskapsförord ska ges in skriftligen till Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata eller Statens ämbetsverk på Åland för registrering. Registreringsanmälan kan lämnas in av en av makarna eller en av de förlovade. Äktenskapsförordet ska bifogas anmälan i original.

Om avtalsparterna i ett äktenskapsförord meddelat att lös egendom givits som gåva, tillämpas dessutom vad som särskilt föreskrivs om registrering av gåvor som avses i 6 § i lagen om gåvoutfästelser (625/1947).

Ett äktenskapsförord träder i kraft när det har registrerats.

Ett äktenskapsförord träder dock inte i kraft om det har getts in till Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata eller Statens ämbetsverk på Åland efter det att äktenskapet blivit upplöst eller ett ärende som gäller äktenskapsskillnad har blivit anhängigt.

Ger den ena maken lös egendom till den andra, ska gåvan anmälas hos Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata eller Statens ämbetsverk på Åland enligt 6 § i lagen om gåvoutfästelser för att gåvotagaren ska kunna få skydd mot återvinningsanspråk från givarens borgenärer vid konkurs eller utsökning.

Vad som föreskrivs i 1 mom. gäller inte när föremålet och tidpunkten för gåvan har angivits i ett äktenskapsförord som getts in för registrering enligt 43 §.

Bestämmelser om återvinning av en gåva mellan makar finns i lagen om återvinning till konkursbo (758/1991) och i utsökningsbalken (705/2007).

Vardera maken skall efter förmåga bidra till familjens gemensamma hushåll och makarnas underhåll. Makarnas underhåll omfattar tillgodoseende av deras gemensamma samt vardera makens personliga behov.

Beloppet av underhållsbidrag till make och betalningssättet kan fastställas genom avtal eller domstols beslut.

Om barnens rätt till underhåll av sina föräldrar stadgas i lagen om underhåll för barn (704/75).

Om en make försummar sin underhållsskyldighet eller om makarna bor åtskils, kan domstolen ålägga den ena maken att betala underhållsbidrag till den andra i enlighet med de grunder som stadgas i 46 §.

Då domstolen dömer till äktenskapsskillnad och den ena maken anses behöva underhållsbidrag, kan domstolen ålägga den andra maken att betala underhållsbidrag i enlighet med vad som prövas skäligt med hänsyn till hans förmåga och övriga omständigheter.

Det kan fastställas att underhållsbidrag skall betalas antingen tills vidare eller så, att betalningen upphör efter den tid som har satts ut i beslutet. Underhållsbidraget kan likväl fastställas till ett engångsbelopp, om den underhållsskyldiges förmögenhetsförhållanden och övriga omständigheter ger anledning till detta.

Skyldighet att betala periodiskt underhållsbidrag upphör, om den som har rätt till bidraget ingår nytt äktenskap.

Skyldighet att betala underhållsbidrag kan med stöd av 47 och 48 §§ åläggas retroaktivt högst för ett år innan talan väcktes.

Domstolens beslut om betalning av underhållsbidrag kan verkställas omedelbart trots att det inte har vunnit laga kraft, om inte annat bestäms i beslutet.

Makarna kan inbördes ingå avtal om underhållsbidrag som enligt 47 eller 48 § ska betalas till den andra maken. Avtalet ska ingås skriftligen samt för fastställelse föreläggas socialnämnden i den kommun där makarna eller den ena av dem är bosatt.

Om ingendera av makarna är bosatt i Finland, men en finsk domstol enligt artikel 3 eller 6 i rådets förordning (EG) nr 4/2009 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet är behörig i ett ärende som gäller underhåll, kan socialnämnden fastställa det avtal som avses i 1 mom. om parterna i enlighet med artikel 7 i Haagprotokollet av den 23 november 2007 om tillämplig lag avseende underhållsskyldighet har avtalat att finsk lag ska tillämpas på underhållsskyldigheten. Avtalet ska föreläggas Helsingfors stads socialnämnd för fastställelse.

Innan avtalet fastställs ska socialnämnden pröva om avtalet kan anses skäligt med hänsyn till makens behov av underhåll, den andra makens betalningsförmåga och övriga omständigheter som inverkar på saken.

Ett avtal som socialnämnden har fastställt kan verkställas så som ett lagakraftvunnet beslut av domstol.

Domstolens beslut eller ett avtal som makar har ingått om betalning av underhållsbidrag kan ändras, om detta skall anses befogat till följd av förändrade förhållanden. Ett beslut eller avtal, genom vilket det har bestämts att underhållsbidrag skall betalas med ett engångsbelopp, kan likväl inte ändras efter det underhållsbidraget har betalts.

När ett underhållsbidrag ändras, kan också de förhållanden beaktas som har rått under de senaste sex månaderna före talans väckande.

Ett avtal som makar har ingått om underhållsbidrag kan ändras, om avtalet skall anses oskäligt.

Ändras ett beslut eller avtal om underhåll till make eller upphävs beslutet eller förklaras avtalet ogiltigt, skall domstolen pröva om den andra maken helt eller delvis skall få tillbaka vad han har betalt.

Vardera maken svarar särskilt för sig för den gäld, som han gjort före äktenskapet eller under dess bestånd.

För gäld, som endera maken gjort för familjens underhåll, svara dock makarna en för bägge och bägge för en.

Vad i 2 momentet sägs skall ej tillämpas å penninglån, som ena maken upptagit, ej heller där borgenären visste, att makarna på grund av söndring levde åtskilda.

För gäld, som under äktenskapet gjorts av bägge makarna, svara de en för bägge och bägge för en, där ej annat avtal träffats.

Vill borgenär söka make för sådan av andra maken gjord gäld, som avses i 2 mom. 52 §, skall han anhängiggöra sin talan inom två år från förfallodagen eller, om gälden skall betalas vid anfordran, från dess tillkomst; försittes denna tid, vare rätt till talan förlorad.

55 § har upphävts genom L 16.4.1987/411.

Missbrukar make sin behörighet att med förpliktande verkan jämväl för andra maken göra gäld, kan han av rätten förklaras behörigheten förlustig. Sådant beslut kan av rätten upphävas, om makarna enas därom eller förändrade förhållanden det föranleda.

Rättens beslut skall ofördröjligen kungöras, på sätt om kungörande av omyndighetsförklaring är stadgat. Upphäves beslutet, varde ock därom på samma sätt kungjort.

57 § har upphävts genom L 30.12.1992/1578.

Föryttrar eller förpantar make utan andra makens samtycke denne tillhörigt eller samfällt lösöre, vare andra maken berättigad att lösa det åter. Var förvärvaren ej i god tro eller hade vederlag ej givits, gånge godset åter utan lösen.

Har make genom brottslig gärning orsakat andra makens död eller haft del i sådant brott, må honom ej vid avvittring på grund av giftorätt tilläggas något av den dödes egendom. Är makens brottslighet ringa, pröve dock rätten, om sådan påföljd av brottet skall inträda.

Make är berättigad att fordra, att andra maken deltager i upprättandet av en förteckning över varderas lösa egendom samt att i förteckningen särskilt angives, huruvida för endera maken giftorätt i visst gods ej äger rum. I händelse av tredska må maken utverka förordnande för god man att företräda andra maken vid förteckningens upprättande. Förteckningen må make låta förse med intyg av notarius publicus, kronolänsman eller kommunalnämnds ordförande, utvisande dagen, då förteckningen företetts. Vid tvist om egendomen avgör rätten, vilken beviskraft bör tilläggas förteckningen.

61 § har upphävts genom L 26.4.1991/765.

62 § har upphävts genom L 26.4.1991/765.

Låter make sin egendom förvaltas av andra maken, vare denne, där ej annat avtalats eller bör anses förutsatt, berättigad att utan redovisningsskyldighet använda avkastningen till familjens underhåll. Han skall dock till andra maken utgiva, vad av avkastningen uppenbarligen icke åtgått till underhållet.

Uppdrag, som i 1 momentet avses, kan städse återkallas, även om annorlunda överenskommits.

Biträder ena maken den andra i hans förvärvsverksamhet och vill därför njuta ersättning, vise att sådan betingats eller avsetts eller att dess erläggande med hänsyn till arbetets art och omständigheterna i övrigt bör anses skäligt.

Hade ersättning icke betingats må talan därom icke anhängiggöras sedan ett år förflutit efter utgången av det kalenderår, under vilket arbetet utfördes. Dylik ersättning, som erlägges senare, skall anses som gåva.

Nödvändighetsartiklar, vilka ena maken för sitt personliga bruk anskaffat med medel, som andra maken på grund av sin underhållsskyldighet tillhandahållit den förre, vare dennes egendom.

Ett gåvobrev, ett skriftligt samtycke, ett äktenskapsförord och en förteckning, om vilka det är fråga i 35 § 2 mom. samt i 38, 42 och 60 §, ska för att gälla vara daterade, behörigen undertecknade och bevittnade av två ojäviga personer. Ett gåvobrev eller ett samtycke som gäller överlåtelse av fast egendom kan undertecknas också såsom till riktigheten bestyrkt av ett köpvittne.

Om överlåtelse av fast egendom sker på elektronisk väg, kan gåvobrevet eller samtycket också utfärdas som ett elektroniskt dokument i fastighetsöverlåtelsesystemet på det sätt som föreskrivs i 9 a kap. i jordabalken (540/1995).

När ett äktenskapsskillnadsärende är anhängigt eller när äktenskapet har upplösts skall avvittring förrättas, om en make eller en avliden makes arvinge kräver det.

Har ingendera maken giftorätt i den andra makens egendom, skall i stället för avvittring endast avskiljande av makarnas egendom äga rum.

Har makarna gemensam egendom, skall egendomen på yrkande delas vid avvittring eller avskiljande av egendom.

Till dess avvittring sker, deltager efterlevande maken i förvaltningen av den döde makens egendom på sätt i ärvdabalken stadgas.

Den efterlevande maken får under den tid som är i fråga ensam råda över sin egendom. Om den efterlevande maken önskar vidta en överlåtelse- eller annan åtgärd, till vilken den andra makens samtycke enligt 38 eller 39 § är nödvändigt, skall han dock till åtgärden inhämta antingen domstolens tillstånd eller arvingarnas skriftliga samtycke enligt 66 §. Den efterlevande maken skall vid avvittringen redovisa för förvaltningen av egendomen och avkastningen av denna under tiden efter dödsfallet.

Har domstolen dömt till äktenskapsskillnad, får en make till dess avvittring har skett fortfarande råda över sådan egendom som tillhörde honom när äktenskapet upplöstes, som om äktenskapet fortfarande vore i kraft. Vad som i 2 mom. stadgas om redovisningsskyldighet vid avvittring tillämpas på motsvarande sätt.

4 mom. har upphävts genom L 16.4.1987/411.

Innan all veterlig gäld, för vilken död make svarade, blivit gulden eller medel till betalning av gälden satte under särskild vård, må avvittring ej äga rum, med mindre efterlevande maken och den dödes arvingar äro ense därom eller den dödes egendom blivit avträdd till konkurs.

Hade makarna gemensam gäld, äge vid avvittring make eller död makes arvingar fordra, att före avvittringen andra partens andel därav betalas eller att säkerhet ställes för betalningen.

Gemensam gäld, som gjorts för familjens underhåll, anses åvila makarna i det förhållande, vari de bort tillskjuta medel för underhållet.

När ett äktenskapsskillnadsärende är anhängigt eller när äktenskapet har upplösts, kan en make i syfte att för avvittringen utreda sina egna eller den andra makens skulder ansöka om offentlig stämning i enlighet med lagen om offentlig stämning (729/2003).

Om vid åtskiljandet av makarnas egendom beträffande visst lösöre icke av omständigheterna framgår och ej heller kan visas, vilkendera makens gods det tillhör eller att det är gemensam egendom, skall det anses såsom om det vore förvärvat av makarna gemensamt med lika andel för vardera.

Med avvikelse från vad som föreskrivs i 1 mom. 2 punkten har den andra maken dock giftorätt i den egendom som avses i punkten, om ett ärende som gäller äktenskapsskillnad har förfallit av någon annan orsak än att den ena maken avlidit medan ärendet var anhängigt.

Make äge vid avvittringen för sig överst undantaga honom tillhöriga kläder och andra föremål, som tjäna uteslutande till hans personliga bruk, dock ej till högre värde än med hänsyn till makarnas villkor kan anses skäligt.

Har make till förkovran av sådan sin egendom, däri giftorätt äger rum, använt annat sitt gods, njute han eller hans arvingar vederlag av förstnämnda egendom.

Har då behållningen av en makes egendom fastställts enligt 99 § från dess värde avdragits gäld som nämns i 2 eller 3 mom. i samma paragraf, skall till den andra maken eller den avlidna makens arvingar utges vederlag av behållningen av egendom i vilken någondera maken har giftorätt.

Har make genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter, genom missbruk av rätten att råda över egendom, däri andra maken har giftorätt, eller genom att förfara på ett i förhållande till hans villkor icke försvarligt sätt vållat, att denna väsentligen minskats, ägo andra maken eller död makes arvingar erhålla vederlag, på sätt i 93 § sägs, motsvarande den sålunda orsakade minskningen av sagda egendoms behållning. Sådant vederlag må, dock blott till hälften av vad eljest ej kunde utgå, tagas jämväl av den vederlagsskyldiges gods, däri giftorätt ej äger rum, såvitt godset ej erfordras för täckning av gäld.

Då vid makes död förskott på arv, som givits ur någondera makens gods, vari giftorätt föreligger, skall avräknas på förskottstagarens arv efter den avlidne maken, skall från värdet av vad som vid avvittringen tillfaller arvingar och testamentstagare efter den döde, avräknas värdet av förskottet eller, om hela värdet icke kan avräknas på förskottstagarens arv, det belopp, som kan avräknas.

Då förskott enligt 1 mom. avräknas vid avvittring, skall till förskottsgivarens behållna giftorättsgods före skiftet läggas det belopp, som vid avvittringen skall avdragas. Efterlämnar den, som givit förskottet, därjämte annat gods, skall även detta beaktas vid avräkningen av förskottet.

Vederlag skall likaså utges, så som det stadgas i 94 §, om en make har använt egendom, i vilken den andra maken har giftorätt, till förvärv eller förkovran av egendom som är undandragen giftorätt eller till betalning av gäld som avses i 99 § 2 eller 3 mom.

För vederlag, som ej kunnat vid avvittringen utgå, äge make eller död makes arvingar icke någon fordringsrätt.

97 § har upphävts genom L 16.4.1987/411.

Avvittring skall företagas i den ordning, som är stadgad för arvskifte, med iakttagande därjämte av bestämmelserna i detta kapitel.

Sedan makarnas egendom har åtskilts och det vederlag som en make enligt 92 § kan ha rätt till har beaktats, fastställs behållningen av den egendom, i vilken makarna har giftorätt, särskilt för sig i fråga om vardera makens egendom, så att från egendomens värde avdras en makes enskilda gäld, som har uppkommit före den tidpunkt som avses i 90 § 1 och 2 punkten, samt av gäld för vilken makarna svarar solidariskt så mycket som belöper sig på respektive make.

Häftade egendom, däri giftorätt ej äger rum, vid äktenskapets ingående eller då densamma under äktenskapet genom äktenskapsförord eller gåvobrev eller testamente tillförsäkrades maken såsom sådan egendom, på grund av inteckning eller eljest särskilt för gälden, skall från det i 1 mom. avsedda värdet avdragas blott den del av gälden, för vilken betalning icke kan erhållas ur denna eller i dess ställe satt egendom. Lag samma vare om gäld, som make gjort till förvärv eller förkovran av sådan egendom, däri giftorätt ej äger rum.

Har gälden uppkommit genom att make vanvårdat sina ekonomiska angelägenheter eller eljest förfarit på ett i förhållande till hans villkor icke försvarligt sätt, skall från det i 1 mom. avsedda värdet avdragas blott den del av gälden, för vilken betalning icke kan erhållas ur sådan egendom, däri giftorätt ej äger rum.

4 mom. har upphävts genom L 15.6.2007/711.

Sedan så har förfarits som det stadgas i 99 § och åtskiljande enligt 91 § har skett på en makes yrkande ges vardera parten, utöver det vederlag som enligt 93, 94 eller 95 § kan tillkomma honom, hälften av återstoden av den egendoms värde, i vilken någondera maken har giftorätt, om inte annat följer av 59 § eller 103 § 2 mom. eller av att den andra parten skall få ett tillskott med stöd av 101 eller 102 §.

Har såsom i 1 mom. 88 § sägs yrkande gjorts om betalning av gemensam gäld eller ställande av säkerhet därför och sker det ej, skall, om make övertager ansvaret för hela gälden och därför ställer säkerhet eller arvingarna så förfara, egendom till ett värde, motsvarande andra partens del av gälden, tilldelas honom eller dem av vad eljest vid avvittringen tillkommit andra parten utöver egendom till täckning av annan gäld eller av dess övriga behållna egendom.

Ett underhållsbidrag som den ena maken skall betala till den andra och som har förfallit till betalning skall erläggas vid avvittringen, till den del den underhållsskyldiga maken vid avvittringen får eller annars har egendom som inte behövs för täckning av gäld.

Vid avvittring, som efterlevande maken och den först avlidne makens arvingar eller ock makarna förrätta, må den part, som skall avstå egendom, själv avgöra, vad han vill avstå. I stället för egendom, som part önskar behålla, må han giva penningar enligt egendomen vid avvittringen åsätt värde.

Har en makes eller avliden makes egendom avträtts till konkurs, är den andra maken eller hans arvingar likväl inte skyldiga att överlåta egendom vid avvittringen. Vid en avvittring som sker efter den först avlidna makens död är den efterlevande inte skyldig att överlåta egendom till den först avlidna makens arvingar.

Skall make av andra parten erhålla egendom, äge han, utan hinder av vad i 1 mom. är stadgat, rätt att på sin lott utfå arbetsredskap och annat lösöre, som erfordras för fortsättande av hans näring, såvida detta kan ske utan synnerlig olägenhet för andra maken.

Då avvittring sker efter makes död och värdet av den egendom, som skall avvittras, är ringa, äge efterlevande make rätt att av egendom, som icke undandragits giftorätten, uttaga nödigt bohag samt arbetsredskap och annat för fortsättande av hans näring nödigt lösöre, även om andra makens arvingar till följd härav icke kunde erhålla den egendom, som enligt avvittringen annars borde lämnas eller avstås till dem.

2 mom. har upphävts genom L 16.4.1987/411.

Avvittring kan jämkas, om den annars skulle leda till ett oskäligt resultat eller till att den ena maken skulle få en obehörig ekonomisk fördel. När jämkning av avvittring övervägs, skall särskilt beaktas äktenskapets längd, makarnas verksamhet för den gemensamma ekonomin samt för förkovran och bibehållande av egendomen ävensom vid andra därmed jämförliga omständigheter som hänför sig till makarnas ekonomi.

Yrkande på jämkning av avvittring kan framställas antingen vid eller efter avvittringen. När jämkning yrkas efter avvittringen skall tillämpas vad som stadgas om klander och om ogiltigförklarande av avvittring.

Har en make vid avvittring till den andra maken eller dennes arvingar överlåtit avsevärt mera av sin egendom än han hade varit skyldig att överlåta, kan avvittringen gå åter enligt lagen om återvinning till konkursbo.

För att en make som fått egendom genom avvittring som avses i 1 mom. eller dennes arvingar ska kunna få skydd mot återvinningsanspråk från den andra makens borgenärer vid konkurs eller utsökning, ska avvittringshandlingen ges in skriftligen till Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata eller Statens ämbetsverk på Åland för registrering. Anmälan kan göras av maken eller arvingarna. Avvittringshandlingen ska bifogas anmälan i original.

105 § har upphävts genom L 4.2.2005/58.

105 a § har upphävts genom L 4.2.2005/58.

Vill make eller död makes arvingar klandra avvittring, vare lag såsom om klander arv arvskifte är stadgat.

Har ingendera av makarna giftorätt i den andras egendom, skall vid avskiljande av egendom i tillämpliga delar iakttas 89, 98, 101, 102, 103 b, 104 och 106 §.

Sedan avvittring verkställts har ingendera maken giftorätt i den andras egendom, om inte annat bestäms genom äktenskapsförord efter avvittringen.

Två personers rätt att ingå äktenskap inför en finsk myndighet bestäms enligt finsk lag.

Om ingen av personerna är finsk medborgare och ingendera är bosatt i Finland, har de rätt att ingå äktenskap inför en finsk myndighet endast om äktenskapet är tillåtet enligt finsk lag och om vardera har rätt att ingå äktenskap enligt lagen i den stat där personen är medborgare eller är bosatt eller lagen i den stat som i någondera av nämnda stater ska tillämpas vid prövning av hinder mot äktenskap. De förlovade är skyldiga att lägga fram en godtagbar utredning om sin rätt att ingå äktenskap enligt en främmande stats lag.

Om det på grund av krigstillstånd eller därmed jämförbara instabila förhållanden inte är möjligt att få uppgifter om innehållet i lagstiftningen i den stat enligt vars lag de förlovades rätt att ingå äktenskap bestäms enligt 2 mom., får de förlovades rätt att ingå äktenskap utan hinder av 2 mom. prövas enligt finsk lag, om de förlovade begär det och ett ingående av äktenskap här kan anses motiverat med beaktande av de förlovades anknytning till Finland.

En finsk myndighet får ge i 9 § avsett tillstånd att ingå äktenskap oberoende av hinder mot äktenskap, om åtminstone den ena av de förlovade är finsk medborgare eller är bosatt i Finland.

Om avsikten är att ingå äktenskap inför en finsk myndighet i en främmande stat och hinder mot äktenskap inte har prövats i Finland, skall den myndighet som förrättar vigseln pröva att i lagen avsedda hinder mot äktenskapet inte föreligger.

Förrättas en i 1 mom. avsedd vigsel i en sådan främmande stat enligt vars lagstiftning hinder mot äktenskap i dess lagstiftning eller vissa av dem måste beaktas eller att bestämmelserna om lysning i dess lagstiftning måste beaktas då en annan stats myndighet förrättar en vigsel där, skall dessutom bestämmelserna i den främmande statens lagstiftning iakttas.

Om en finsk medborgare eller en främmande stats medborgare som är bosatt i Finland ämnar ingå äktenskap inför en främmande stats myndighet i utlandet eller i Finland, har han eller hon rätt att på begäran av den som prövar hinder mot äktenskap få ett intyg över att han eller hon enligt finsk lag har rätt att ingå det avsedda äktenskapet.

Ett intyg får dock inte ges, om de uppgifter som behövs för att pröva hinder mot äktenskap inte framgår av befolkningsdatasystemet och den som ber om ett intyg inte kan lägga fram någon annan tillförlitlig utredning om dem.

Utrikesministeriet kan ge tjänstemän inom Finlands utrikesrepresentation rätt att i stationeringslandet förrätta vigsel mellan förlovade av vilka åtminstone den ena är finsk medborgare.

Undervisningsministeriet kan på ansökan och efter utlåtande från utrikesministeriet ge en person som i ett finskt religiöst samfund får förrätta kyrklig vigsel rätt att i en främmande stat förrätta vigsel mellan förlovade, av vilka åtminstone den ena är finsk medborgare. Rätten kan anslutas till en viss tjänst, befattning eller uppgift eller ges ovan avsedda personer personligen.

Utrikesministeriet och undervisningsministeriet kan ställa sådana begränsningar eller villkor för rätten att förrätta vigsel som är befogade med hänsyn till ifrågavarande främmande stats lagstiftning eller till de omständigheter som påverkar behovet av rätten att förrätta vigsel.

Utrikesministeriet kan på ansökan ge en främmande stats diplomatiska representant eller konsulära tjänsteman i Finland tillstånd att i enlighet med formföreskrifterna i den främmande statens lag i Finland förrätta vigsel mellan utlänningar av vilka åtminstone den ena är medborgare i den stat som den som förrättar vigseln representerar.

Undervisningsministeriet kan på ansökan och efter utlåtande från utrikesministeriet ge en präst som är anställd i en utländsk kyrklig församling i Finland rätt att enligt formföreskrifterna i den främmande statens lag förrätta vigsel mellan personer av vilka åtminstone den ena är medborgare i staten i fråga. Rätten att förrätta vigsel kan anslutas till en viss tjänst, befattning eller uppgift som präst eller ges en ovan avsedd präst personligen.

En vigsel som avses i 1 och 2 mom. får inte förrättas, om den som förrättar vigseln har kännedom om en omständighet som utgör ett hinder mot äktenskap enligt 6 eller 7 §.

Beslut om vigselrätt som avses i 112 eller 113 § får iakttas trots att beslutet inte har vunnit laga kraft.

Bestämmelser om registrering av en vigselrätt i vigselrättsregistret finns i 7 § i lagen om vissa personregister vid Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata.

Vigsel till äktenskap inför en finsk myndighet i Finland eller i en främmande stat skall förrättas i enlighet med formföreskrifterna i finsk lag.

Ett äktenskap som makarna har ingått i en främmande stat inför en myndighet i staten i fråga är giltigt i Finland, om det är giltigt i den stat där äktenskapet ingicks eller i den stat där någondera maken var bosatt eller var medborgare då äktenskapet ingicks.

En vigsel till äktenskap som en främmande stats diplomatiska representant eller konsulära tjänsteman, en präst som är anställd i en kyrklig församling från en främmande stat eller någon annan som en främmande stat har bemyndigat att förrätta vigsel i främmande stater, har förrättat i en annan främmande stat eller med stöd av ett i 113 § avsett tillstånd i Finland är giltig i Finland, om den är giltig i den stat som den som förrättade vigseln representerar eller i den stat där någondera maken var bosatt eller där han eller hon var medborgare då äktenskapet ingicks.

Vid prövning av om ett i 1 mom. avsett äktenskap skall anses giltigt skall särskilt beaktas de förlovades anknytning till den stat där äktenskapet ingicks och den tid som makarnas samlevnad varat.

Ett ärende som gäller giltigheten av ett äktenskap kan prövas i Finland, om ett ärende som gäller äktenskapsskillnad mellan makarna enligt 119 § kunde prövas i Finland.

Beror avgörandet av något ärende på om ett äktenskap är giltigt, kan en finsk myndighet pröva äktenskapets giltighet i samband med ärendet i fråga, även om myndigheten inte har behörighet enligt 1 mom.

Republikens president kan av synnerligen vägande skäl besluta att ett äktenskap som ingåtts i en främmande stat och som med stöd av 115 eller 116 § inte erkänns skall anses som giltigt i Finland. En ansökan om detta kan göras av vardera av de vidga eller om någondera av dem har avlidit, av dennes arvingar.

Allmänna åklagaren kan dessutom föra talan i Finland om dömande till äktenskapsskillnad mellan makar, om äktenskapet har ingåtts medan någondera makens tidigare äktenskap eller registrerade partnerskap var i kraft och det tidigare äktenskapet eller registrerade partnerskapet ännu inte har upplösts och båda makarna har hemvist i Finland.

Yrkande om samlevnadens upphörande kan prövas i Finland, om makarna här har en bostad som är avsedd att vara deras gemensamma hem.

Bestämmelserna i 1–3 mom. skall tillämpas endast om inte något annat följer av rådets förordning (EG) nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 eller av ett fördrag som binder Finland.

I ärenden som avser äktenskapsskillnad eller samlevnadens upphörande skall finsk lag tillämpas.

Ett beslut om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering eller ogiltigförklaring av äktenskap som har meddelats i en främmande stat erkänns i Finland utan särskild fastställelse.

Helsingfors tingsrätt kan på ansökan fastställa om ett beslut som meddelats i en främmande stat ska erkännas i Finland.

Tingsrätten ska ge den andra maken tillfälle att bli hörd, om detta behövs för att utreda frågan och det går att ta reda på personens vistelseort utan svårighet.

123 § har upphävts genom L 22.5.2015/661.

124 § har upphävts genom L 22.5.2015/661.

Bestämmelserna i 121 och 122 § tillämpas endast om inte något annat följer av rådets förordning som avses i 119 § 5 mom. eller av ett fördrag som binder Finland.

En finsk domstol kan pröva ett ärende som gäller äktenskapets personliga rättsverkningar, om svaranden är bosatt eller har hemvist i Finland.

En finsk domstol som är behörig i ett ärende som gäller äktenskapsskillnad kan i samband med detta ärende pröva ett ärende som gäller de personliga rättsverkningarna av äktenskap och som behöver avgöras på grund av äktenskapsskillnaden.

I fråga om behörighet i ärenden som gäller underhållsskyldighet tillämpas dock rådets förordning (EG) nr 4/2009 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet.

Bestämmelser om finska domstolars behörighet i ärenden som gäller makars förmögenhetsförhållanden finns i rådets förordning (EU) 2016/1103 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om makars förmögenhetsförhållanden.

Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata eller Statens ämbetsverk på Åland kan registrera ett äktenskapsförord eller ett avtal om den lag som ska tillämpas på makars förmögenhetsförhållanden, även om en finsk domstol inte enligt 1 mom. är behörig att pröva ett ärende som gäller makarnas förmögenhetsförhållanden.

En domstol ska avbryta behandlingen av ett ärende som gäller makars förmögenhetsförhållanden, om samma ärende redan tidigare har inletts i en främmande stat och det finns skäl att anta att det beslut som meddelas där kan erkännas i Finland enligt 138 a och 138 b §.

Behandlingen av ärendet får dock inte avbrytas och behandlingen av ett avbrutet ärende ska fortsättas, om det finns skäl att anta att ärendet inte kommer att bli behandlat inom rimlig tid i den främmande staten i fråga eller om ärendet annars av särskilda skäl behöver behandlas i Finland.

På äktenskapets personliga rättsverkningar tillämpas lagen i den stat där vardera maken har hemvist. Har makarna inte hemvist i samma stat, tillämpas lagen i den stat där vardera maken under äktenskapet senast hade hemvist, om den ena av makarna fortfarande har hemvist där. I andra fall än de som avses ovan tillämpas lagen i den stat till vilken makarna med beaktande av alla omständigheter som inverkar på saken har närmaste anknytning.

I ett ärende som gäller rätten till underhåll tillämpas dock den stats lag som enligt Haagprotokollet av den 23 november 2007 om tillämplig lag avseende underhållskyldighet ska tillämpas på underhållsskyldighet.

Om inte något annat har avtalats på det sätt som föreskrivs i 130 §, tillämpas på makars förmögenhetsförhållanden lagen i den stat där vardera maken tog hemvist efter att äktenskapet hade ingåtts.

Har makarna senare tagit hemvist i en annan stat, tillämpas lagen i den staten om makarna har varit bosatta där i minst fem år. Lagen i denna stat tillämpas dock så snart makarna tagit hemvist där, om makarna tidigare under sitt äktenskap har haft hemvist i den staten eller om vardera maken är medborgare där.

Om makarna inte har tagit hemvist i samma stat, tillämpas på makarnas förmögenhetsförhållanden lagen i den stat till vilken makarna med hänsyn till alla omständigheter som inverkar på saken har närmaste anknytning.

Förlovade och makar har rätt att på det sätt som föreskrivs i 2 mom. genom avtal förordna vilken lag som skall tillämpas på förmögenhetsförhållandena dem emellan. Avtalet skall ingås skriftligen för att vara giltigt.

Som lag som tillämpas på makarnas förmögenhetsförhållanden kan förordnas lagen i den stat där den ena eller vardera maken har hemvist eller där en av makarna är medborgare vid ingående av avtalet. Om den ena eller vardera maken under äktenskapet har tagit hemvist i någon annan stat, kan som tillämplig lag också förordnas lagen i den stat där vardera maken senast hade hemvist.

Ett avtal om ändring eller återkallande av ett avtal som avses i 1 mom. skall ingås skriftligen för att vara giltigt.

Byte av den lag som tillämpas på makarnas förmögenhetsförhållanden påverkar inte giltigheten av en rättshandling som företagits före bytet. Giltigheten av bestämmelserna i ett äktenskapsförord eller ett avtal om framtida avvittring av egendom bedöms dock enligt den stats lag som skall tillämpas på makarnas förmögenhetsförhållanden då frågan blir aktuell.

En rättshandling som makar eller förlovade har företagit och som gäller förmögenhetsförhållanden dem emellan skall anses giltig till formen också då den uppfyller formkraven enligt lagen i den stat där rättshandlingen företogs eller där makarna hade hemvist när rättshandlingen företogs. Om makar som är bosatta eller har hemvist i Finland upprättar ett äktenskapsförord, skall de dock alltid iaktta 43–44 § för att förordet skall vara giltigt.

I ett ärende som gäller fastställande av underhållsbidrag eller ändring av fastställt underhållsbidrag skall, utan hinder av vad som föreskrivs i den tillämpliga lagen, alltid vid prövning av underhållsbidragets belopp beaktas den till underhåll berättigades behov av underhåll samt den underhållsskyldiges betalningsförmåga.

Det som i 38–40 och 86 § föreskrivs om samtycke eller tillstånd till en överlåtelse eller någon annan rättshandling som en make företar samt om när en rättshandling blir giltig skall tillämpas också då makarnas förmögenhetsförhållanden skall bedömas enligt lagen i en främmande stat, om den egendom som rättshandlingen gäller finns i Finland.

Avvittring kan med stöd av 103 b § 1 mom. jämkas även om en främmande stats lag i övrigt skall tillämpas på avvittringen.

Vid avvittring som förrättas på grund av makes död, har den efterlevande maken rätt att i sin besittning behålla en sådan bostad i Finland som makarna använt som sitt gemensamma hem eller som annars hör till kvarlåtenskapen och bohag så som i 3 kap. ärvdabalken föreskrivs, även om en främmande stats lag skall tillämpas på avvittringen, om detta skall anses skäligt med beaktande av den egendom som tillhör maken samt den egendom som tillfaller maken vid avvittringen, genom arv eller genom testamente.

Ett avtal genom vilket makarna har förordnat att en främmande stats lag ska tillämpas på förmögenhetsförhållandena dem emellan kan inte åberopas mot makes borgenär i det fall att makarna är bosatta eller har hemvist i Finland, om avtalet inte har lämnats in skriftligen för registrering till Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata eller Statens ämbetsverk på Åland. Avtalet ska bifogas anmälan i original.

Om makarna är bosatta eller har hemvist i Finland, kan ett äktenskapsförord som makarna upprättat innan någondera maken tagit hemvist i Finland inte åberopas mot makes borgenär, om inte förordet har lämnats in för registrering så som föreskrivs i 2 mom.

Registrering av avtal eller förord i fall som avses i 2 och 3 mom. kan inte åberopas till skada för en borgenär vars fordran uppstått före registreringen.

Har makar på vilkas förmögenhetsförhållanden finsk lag skall tillämpas dömts till hemskillnad i en främmande stat, kan avvittring av egendomen förrättas med anledning av hemskillnaden. Make har härvid inte giftorätt i egendom som den andra maken erhåller efter att hemskillnad beviljats, och täckning av skuld skall ske enligt de omständigheter som rådde vid den tidpunkt då hemskillnad beviljades.

Bestämmelserna i 1 mom. tillämpas inte, om makarna efter att hemskillnaden beviljades har återupptagit samlevnaden.

Även om en främmande stats lag skall tillämpas på makars förmögenhetsförhållanden, kan avvittring förrättas genom ett avtal mellan makarna eller av en skiftesman i enlighet med vad som föreskrivs i finsk lag.

Avvittringen omfattar makarnas hela egendom oberoende av var den finns, om inte makarna avtalar om något annat. Vid fastställande av vilken egendom som tillfaller en make vid avvittringen kan avvikelser göras från bestämmelserna i den lag som tillämpas på makarnas förmögenhetsförhållanden, om detta är nödvändigt för att en lagenlig andel av egendomen skall tillfalla maken.

Det som i detta kapitel föreskrivs om avvittring skall även tillämpas på avskiljande av egendom.

Ett beslut som avses i 1 mom. erkänns utan fastställelse. Helsingfors tingsrätt kan dock på ansökan fastställa huruvida ett beslut ska erkännas i Finland.

Ett i en främmande stat meddelat beslut om makars förmögenhetsförhållanden som är verkställbart i den staten och som erkänns i Finland, kan verkställas här, om Helsingfors tingsrätt på ansökan har förklarat det verkställbart.

Om inte något annat bestäms särskilt, avser en hänvisning i denna avdelning till en främmande stats lag inte de bestämmelser i den främmande statens lag som hör till området för den internationella privaträtten.

En bestämmelse i en främmande stats lag skall lämnas utan avseende, om tillämpning av den skulle leda till ett resultat som strider mot grunderna för rättsordningen i Finland.

Bestämmelserna i denna avdelning skall iakttas endast om något annat inte följer av någon annan lag eller av internationella förpliktelser som binder Finland.

Utrikesministeriet eller undervisningsministeriet kan återkalla tillstånd som getts med stöd av 112 eller 113 §, om den som förrättar vigsel handlar i strid med villkoren i tillståndet eller på något annat sätt bryter mot finsk lag eller om det av någon annan orsak är påkallat.

Närmare bestämmelser om verkställigheten av denna avdelning utfärdas vid behov genom förordning av statsrådet.

Kaksi henkilöä, jotka ovat sopineet menevänsä avioliittoon keskenään, ovat kihlautuneet.

Nainen ja mies, jotka ovat sopineet menevänsä avioliittoon keskenään, ovat kihlautuneet.

Avioliitto solmitaan vihkimisellä.

Ennen vihkimistä on selvitettävä, ettei avioliitolle ole esteitä.

Puolisot ovat keskenään yhdenvertaiset. Heidän tulee avioliitossa osoittaa keskinäistä luottamusta sekä yhteisesti toimia perheen hyväksi.

Kummallakin puolisolla on oikeus itse päättää osallistumisestaan ansiotyöhön sekä yhteiskunnalliseen ja muuhun toimintaan perheen ulkopuolella.

Avioliitto purkautuu, kun toinen puoliso kuolee tai julistetaan kuolleeksi taikka kun puolisot tuomitaan avioeroon.

Avioliittoon ei saa mennä alle kahdeksantoistavuotias.

Oikeusministeriö voi kuitenkin erityisistä syistä antaa kahdeksaatoista vuotta nuoremmalle luvan mennä avioliittoon. Ennen asian ratkaisemista luvanhakijan huoltajalle on varattava tilaisuus tulla kuulluksi, jos hänen olinpaikkansa voidaan kohtuullisin toimenpitein selvittää.

Kukaan ei saa mennä avioliittoon, jos hänen aikaisempi avioliittonsa on vielä voimassa. Avioliittoon ei myöskään saa mennä se, jonka rekisteröity parisuhde on voimassa.

Kukaan ei saa mennä avioliittoon isänsä, äitinsä, näiden vanhempien tai muun suoraan takenevassa polvessa olevan sukulaisensa kanssa eikä lapsensa, lapsenlapsensa tai muun suoraan etenevässä polvessa olevan sukulaisensa kanssa.

Sisarukset ja puolisisarukset eivät saa mennä keskenään avioliittoon.

Avioliittoon eivät saa mennä keskenään ne, joista toinen on toisen veljen tai sisaren jälkeläinen, ellei oikeusministeriö erityisistä syistä anna siihen lupaa.

Mitä 7 ja 9 §:ssä säädetään, sovelletaan myös, kun sukulaisuussuhde on syntynyt adoption seurauksena.

Maistraatin tehtävänä on tutkia, että avioliitolle ei ole laissa säädettyä estettä (avioliiton esteiden tutkinta). Avioliiton esteet voi tutkia myös evankelis-luterilaisen kirkon tai ortodoksisen kirkkokunnan seurakunta, jonka jäseniä kihlakumppanit ovat tai toinen heistä on.

Kihlakumppanien on yhdessä pyydettävä avioliiton esteiden tutkintaa 10 §:ssä tarkoitetulta avioliiton esteiden tutkijalta.

Jos avioliiton solmimiseen vaaditaan oikeusministeriön lupa, lupapäätös on samalla annettava avioliiton esteiden tutkijalle.

Jos kihlakumppani on enintään neljä kuukautta aikaisemmin saanut todistuksen avioliiton esteiden tutkinnasta, on myös tämä todistus alkuperäisenä annettava avioliiton esteiden tutkijalle.

Kihlakumppanien on kirjallisesti vakuutettava avioliiton esteiden tutkijalle, että avioliitolle ei ole 7–9 §:ssä tarkoitettua estettä.

Kihlakumppanin on lisäksi kirjallisesti ilmoitettava, onko hän aikaisemmin solminut avioliiton tai rekisteröidyn parisuhteen. Jos avioliiton esteiden tutkijan käytettävissä olevista tiedoista ei ilmene, että aikaisempi avioliitto tai rekisteröity parisuhde on purkautunut, kihlakumppanin on avioliiton esteiden tutkijalle annettava siitä todistus tai muu erityinen selvitys.

Jos avioliiton esteiden tutkija toteaa, että avioliitolle ei ole laissa säädettyä estettä, hänen on annettava siitä todistus.

Todistusta ei saa antaa ennen kuin seitsemäntenä päivänä avioliiton esteiden tutkinnan pyytämisestä. Todistuksen saa kuitenkin antaa aikaisemmin, jos siihen on painavia syitä.

Vihkiminen toimitetaan sukulaisten tai muiden todistajien läsnä ollessa joko kirkollisena vihkimisenä tai siviilivihkimisenä.

Kirkollinen vihkiminen toimitetaan evankelis-luterilaisessa tai ortodoksisessa kirkossa taikka rekisteröidyssä uskonnollisessa yhdyskunnassa.

Vihkimisessä kihlakumppanien tulee samanaikaisesti olla läsnä. Kun kumpikin kihlakumppani on vastannut myöntävästi vihkijän hänelle tekemään kysymykseen, tahtooko hän mennä kihlakumppaninsa kanssa avioliittoon, vihkijä toteaa heidät aviopuolisoiksi.

Sen lisäksi, mitä vihkimisestä säädetään 15 §:ssä, kirkollisen vihkimisen muut ehdot ja muodot määrää se uskonnollinen yhdyskunta, jossa vihkiminen toimitetaan.

Siviilivihkimisen toimittamisesta säädetään asetuksella.

Siviilivihkimisen on oikeutettu toimittamaan se, jolle maistraatti on myöntänyt vihkimisoikeuden. Vihkimisoikeus voidaan myöntää henkilölle, joka täyttää 17 b §:ssä säädetyt edellytykset, jos se on tarpeen siviilivihkijöiden riittävän määrän turvaamiseksi maistraatin toimialueella.

Vihkimisoikeus myönnetään joko toistaiseksi tai määräajaksi.

Kysymys vihkimisoikeuden myöntämisestä 17 a §:n 2 momentin nojalla tulee vireille maistraatin aloitteesta. Vihkimisoikeus voidaan myöntää sille, joka on suorittanut oikeustieteen ylemmän korkeakoulututkinnon ja jonka voidaan työkokemuksensa tai muiden seikkojen perusteella olettaa toimivan tehtävässään moitteettomasti. Tällainen oikeus merkitään vihkimisoikeusrekisteriin siten kuin vihkimisoikeudesta annetun lain 9 §:ssä säädetään.

Sen, jolle on myönnetty vihkimisoikeus (vihkijä), on hoidettava tehtävänsä huolellisesti ja asianmukaisesti. Maistraatin, joka on myöntänyt vihkimisoikeuden, tulee valvoa vihkijän toimintaa. Vihkijän vastuusta ja valvonnasta sekä vihkimisoikeuden peruuttamisesta on voimassa, mitä vihkimisoikeudesta annetun lain 5 §:n 2 momentissa, 6 §:ssä, 7 §:n 1–3 momentissa sekä 8 ja 12 §:ssä säädetään. Vihkimisoikeus on aina peruutettava, jos vihkijän toimintakelpoisuutta rajoitetaan.

Vihkijään ja julkisyhteisöön sovelletaan, mitä vahingonkorvauslain (412/1974) 3 ja 4 luvussa säädetään julkisyhteisön sekä virkamiehen vahingonkorvausvastuusta.

Vihkijällä on oikeus saada toimittamastaan vihkimisestä kohtuullinen palkkio ja matkakustannusten korvaus valtion varoista siten kuin valtiovarainministeriön päätöksellä määrätään.

Valtion viranomaisen toimittamasta avioliiton esteiden tutkinnasta ja vihkimisestä ei peritä maksua. Siviilivihkimisen toimittamisesta voidaan kuitenkin periä maksu ja matkakustannusten korvaus, jos vihkijä ja kihlakumppanit ovat sopineet, että vihkiminen toimitetaan muulloin kuin valtion virastojen aukiolosta annetun asetuksen (332/1994) 1 §:ssä tarkoitettuna aukioloaikana tai muualla kuin vihkijän toimitiloissa. Maksu ja korvaus matkakustannuksista voidaan periä myös, jos kihlakumppanit ja 17 a §:n 2 momentissa tarkoitettu vihkijä ovat sopineet, että tämä toimittaa vihkimisen. Maksun ja korvauksen suuruudesta säädetään valtioneuvoston asetuksella valtion maksuperustelaissa (150/1992) säädettyjen perusteiden mukaan.

Vihkimistä ei saa toimittaa, jos vihkijä tietää seikan, joka estää avioliiton, tai jos vihkijä toteaa, että kihlakumppani ei häiriintyneen mielentilansa takia ilmeisesti kykene ymmärtämään avioliiton merkitystä.

Vihkijän on ennen vihkimisen toimittamista varmistauduttava siitä, että avioliiton esteiden tutkinta on toimitettu siten kuin 11–13 §:ssä säädetään. Jos 13 §:ssä tarkoitetun todistuksen antamisesta on kulunut enemmän kuin neljä kuukautta, sen perusteella ei saa toimittaa vihkimistä.

Vihkiminen on mitätön, jos se ei ole tapahtunut siten kuin 15 §:ssä säädetään tai jos vihkimisen on toimittanut joku, jolla ei ollut vihkimisoikeutta.

Tasavallan presidentti voi kuitenkin erittäin painavista syistä päättää, että vihkimistä, joka 1 momentin mukaan on mitätön, on pidettävä pätevänä. Tätä koskevan hakemuksen voi tehdä kumpikin vihityistä taikka, jos jompikumpi on kuollut, hänen perillisensä.

Perheessä esiintyvät ristiriidat ja oikeudelliset asiat on pyrittävä ensi sijassa selvittämään asianosaisten välisissä neuvotteluissa ja ratkaisemaan sopimuksella.

Perheasioiden sovittelijat antavat pyynnöstä apua ja tukea silloin, kun perheessä esiintyy ristiriitoja.

Sovittelijat voivat antaa pyynnöstä apua ja tukea myös silloin, kun lapsen huoltoa ja tapaamisoikeutta koskevan päätöksen tai sopimuksen noudattamisessa ilmenee ristiriitoja.

Sovittelijan tulee pyrkiä saamaan aikaan luottamuksellinen ja avoin keskustelu perheenjäsenten välillä. Hänen tulee pyrkiä saamaan aikaan yhteisymmärrys siitä, miten perheessä esiintyvät ristiriidat voidaan ratkaista kaikkien asianosaisten kannalta parhaalla mahdollisella tavalla.

Sovittelijan tehtävänä on erityisesti kiinnittää huomiota perheeseen kuuluvien alaikäisten lasten aseman turvaamiseen.

Sovittelijan on avustettava asianosaisia sopimusten tekemisessä sekä muissa ristiriitojen ratkaisemiseksi tarpeellisissa toimenpiteissä.

Perheasioiden sovittelun yleinen suunnittelu, ohjaus ja valvonta kuuluu sosiaali- ja terveysministeriön alaisena aluehallintovirastolle.

Perheasioiden sovittelun järjestämisestä kunnassa huolehtii sosiaalilautakunta. Sovittelua voivat antaa lisäksi ne yhteisöt, yhtymät ja säätiöt sekä henkilöt, jotka ovat saaneet aluehallintoviraston luvan tähän toimintaan.

Sosiaali- ja terveysministeriö antaa tarkemmat määräykset ja ohjeet perheasioiden sovittelusta.

Lupa perheasioiden sovittelutoimintaan voidaan myöntää hakemuksesta yhteisölle, yhtymälle tai säätiölle, jonka harkitaan antavan perheasioiden sovittelua ammattitaitoisesti. Lupa voidaan myöntää hakemuksesta myös henkilölle, joka on perehtynyt lastensuojelu- tai perheneuvontatyöhön taikka perheoikeuteen ja jolla on aikaisemman kokemuksen sekä henkilökohtaisten ominaisuuksiensa perusteella riittävät edellytykset toimia sovittelijana.

Lupa myönnetään määräajaksi, enintään viideksi vuodeksi kerrallaan. Lupa voidaan peruuttaa, jos tähän katsotaan olevan aihetta.

Myöntäessään luvan aluehallintovirasto voi samalla antaa tarkempia määräyksiä toimialueesta ja tehtävistä sekä velvollisuudesta antaa aluehallintovirastolle toiminnan valvontaa varten tarpeellisia tietoja.

Sovittelijan salassapitovelvollisuuteen sovelletaan mitä sosiaalihuoltolain (710/82) 57 §:n 1 momentissa ja 58 §:n 1 ja 3 momentissa säädetään. Sovittelijaan ei ole sovellettava mitä sosiaalihuoltolain 56 §:ssä säädetään tietojenantovelvollisuudesta ja oikeudesta saada tietoja.

2 momentti on kumottu L:lla 31.3.1995/484.

Tuomioistuimen antama päätös voidaan panna heti täytäntöön, vaikka se ei ole saanut lainvoimaa, jollei päätöksessä ole toisin määrätty.

Päätös on voimassa toistaiseksi. Puolison vaatimuksesta sitä voidaan muuttaa tai se voidaan peruuttaa tuomioistuimen uudella päätöksellä, jos olosuhteet ovat päätöksen antamisen jälkeen muuttuneet. Päätös ja velvoitus, jota 1 momentissa tarkoitetaan, raukeavat, kun puolisoiden välillä on toimitettu omaisuuden ositus tai erottelu ja se on saanut lainvoiman. Päätös ja velvoitus raukeavat kuitenkin kahden vuoden kuluttua siitä, kun päätös on annettu, vaikka omaisuuden ositusta tai erottelua ei olisikaan toimitettu.

Puolisoilla on oikeus saada avioero harkinta-ajan jälkeen.

Puolisoilla on kuitenkin oikeus saada avioero ilman harkinta-aikaa, jos he ovat asuneet erillään keskeytyksettä viimeiset kaksi vuotta.

Harkinta-aika alkaa siitä, kun avioliiton purkamista koskeva puolisoiden yhteinen hakemus on jätetty tuomioistuimelle tai sen kansliaan tai kun puolison hakemus on annettu tiedoksi toiselle puolisolle.

Kun harkinta-aikaa on kulunut vähintään kuusi kuukautta, puolisot tuomitaan avioeroon, jos he yhdessä sitä vaativat tai toinen heistä sitä vaatii. Vaatimus on tehtävä ennen kuin vuosi on kulunut harkinta-ajan alkamisesta.

Virallisen syyttäjän on ajettava kannetta puolisoiden tuomitsemisesta avioeroon 1 momentin nojalla.

Jos avioliitto on solmittu aikaisemman avioliiton ollessa voimassa, kumpaisellakin aikaisemman avioliiton puolisolla on oikeus saada avioero ilman harkinta-aikaa.

Avioeroa tai yhteiselämän lopettamista koskeva asia pannaan vireille hakemuksella, jonka voivat tehdä puolisot yhdessä tai jonka voi tehdä toinen puoliso yksin.

Jos hakemuksen on tehnyt puoliso yksin, tuomioistuimen on varattava toiselle puolisolle tilaisuus tulla kuulluksi. Tuomioistuimen on annettava kutsu ja hakemus toiselle puolisolle tiedoksi siten kuin haasteen tiedoksiantamisesta säädetään.

Jos asiaa ei voida ratkaista heti sen vuoksi, että puolisot voidaan tuomita avioeroon vasta harkinta-ajan kuluttua, tuomioistuimen on lykättävä asian käsittely avioeron osalta. Samalla tuomioistuimen on ilmoitettava, miten asia on harkinta-ajan kuluttua saatettava jatkokäsittelyyn. Lisäksi on ilmoitettava, että 20 §:ssä tarkoitettu perheasioiden sovittelu on puolisoiden ja heidän perheensä käytettävissä.

Avioeroa koskeva asia otetaan harkinta-ajan kuluttua tuomioistuimessa jatkokäsittelyyn puolisoiden tai toisen puolison hakemuksesta siten kuin 28 §: ssä säädetään.

Avioeroa tai yhteiselämän lopettamista koskevan asian yhteydessä voidaan esittää vaatimus elatusavun vahvistamisesta ja lapsen huollosta tai tapaamisoikeudesta sekä muu sellainen vaatimus, joka liittyy avioeroa tai yhteiselämän lopettamista koskevaan asiaan.

Avioeroa tai yhteiselämän lopettamista koskevassa asiassa voi tuomioistuin antaa väliaikaisen määräyksen 1 momentissa tarkoitetusta vaatimuksesta sekä yhteiselämän lopettamisesta.

Tuomioistuimen antamaan väliaikaiseen määräykseen ei saa hakea muutosta.

Väliaikainen määräys on voimassa, kunnes tuomioistuin antaa asiasta päätöksen, jollei määräystä tätä ennen peruuteta tai muuteta.

Avioeroa tai yhteiselämän lopettamista koskevassa asiassa tuomioistuimen on omasta aloitteestaan otettava käsiteltäväksi kysymys siitä, miten puolisoiden lasten huolto ja tapaamisoikeus olisi lapsen etua silmällä pitäen järjestettävä.

Lapsen huoltoa ja tapaamisoikeutta käsitellessään tuomioistuimen on erityisesti kiinnitettävä asianosaisten huomiota siihen, että huollon ja tapaamisoikeuden tarkoituksena on turvata lapsen myönteiset ja läheiset suhteet kumpaankin vanhempaan.

Lapsen vanhemman tai sosiaalilautakunnan vaatimuksesta tuomioistuimen tulee antaa päätös huollosta ja tapaamisoikeudesta siten kuin lapsen huollosta ja tapaamisoikeudesta annetussa laissa (361/83) säädetään.

Avioliitto ei rajoita puolison oikeutta tehdä sopimuksia, mikäli 2 luvussa ei toisin säädetä, eikä myöskään hänen oikeuttaan esiintyä kantajana ja vastaajana.

Puolisot saavat tehdä sopimuksia myöskin keskenään, kuitenkin ottaen huomioon, mitä 3 luvussa sanotaan.

Se omaisuus, mikä puolisolla on avioliittoon mennessään, kuuluu edelleen hänelle. Niin ikään on hänen omaisuuttaan, mitä hän avioliiton aikana saa.

Kumpaisellakin puolisolla on avio-oikeus toisen omaisuuteen. Sen nojalla saavat omaisuuden osituksessa eloonjäänyt puoliso ja kuolleen puolison perilliset taikka kumpikin puoliso puolet puolisoiden omaisuuden säästöstä, sen mukaan kuin IV osassa tarkemmin säädetään.

Avio-oikeutta ei kuitenkaan ole omaisuuteen, josta avioehtosopimuksin taikka lahjakirjassa, testamentissa tai henkilövakuutuksen edunsaajamääräyksessä on niin määrätty, eikä myöskään siihen, mikä on tullut sellaisen omaisuuden sijaan. Jos sitä paitsi on määrätty, että avio-oikeutta ei ole myöskään tällaisen omaisuuden tuottoon, noudatettakoon tätä määräystä.

Oikeuteen, jota ei voida luovuttaa tai joka muuten luonteeltaan on henkilökohtainen, on avio-oikeutta koskevia määräyksiä sovellettava ainoastaan sikäli, kuin ne eivät ole vastoin sitä, mitä sellaisesta oikeudesta erityisesti on voimassa.

Jos puolison omaisuus on luovutettu konkurssiin, toinen puoliso voi poistaa kummankin puolison avio-oikeuden ilmoittamalla siitä maistraatille vuoden kuluessa konkurssin alkamisesta siten kuin maistraattien eräistä henkilörekistereistä annetussa laissa (57/2005) säädetään.

Kumpikin puoliso vallitkoon omaisuuttaan 37–39 §:ssä mainituin rajoituksin.

Puoliso hoitakoon omaisuutta, johon toisella puolisolla on avio-oikeus, niin, ettei se aiheettomasti vähene tämän vahingoksi.

Puoliso ei saa ilman toisen puolison kirjallista suostumusta luovuttaa kiinteää omaisuutta, joka on tarkoitettu käytettäväksi puolisoiden yhteisenä kotina. Puolison suostumusta ei kuitenkaan tarvita, jos luovutettava omaisuus on tarkoitettu käytettäväksi pääasiallisesti muuhun tarkoitukseen ja jos kotia ja siihen liittyvää maa-aluetta ei voida jättää luovutuksen ulkopuolelle alentamatta merkittävästi kiinteän omaisuuden arvoa. Mitä tässä momentissa säädetään kiinteästä omaisuudesta, koskee myös toisen maalla olevaa rakennusta ja käyttöoikeutta maahan. Luovuttamiseen rinnastetaan myös kiinteän omaisuuden antaminen vuokralle tai muun sitä koskevan käyttöoikeuden perustaminen.

Oikeustoimi, jonka puoliso on tehnyt vastoin 1 momentin säännöstä, on julistettava pätemättömäksi, jos toinen puoliso nostaa tästä kanteen kolmen kuukauden kuluessa saatuaan tiedon oikeustoimesta. Kiinteän omaisuuden luovutus tulee kuitenkin päteväksi, jos saannolle on myönnetty lainhuuto eikä luovutuksensaaja saannon tapahtuessa tiennyt eikä hänen pitänyt tietää, ettei luovuttajalla ollut oikeutta luovuttaa kyseistä omaisuutta. Vuokraoikeuden tai muun kiinteää omaisuutta koskevan käyttöoikeuden kirjaamisen vaikutuksista on soveltuvin osin voimassa, mitä tässä momentissa säädetään lainhuudosta.

Toisen puolison suostumus ei kuitenkaan ole 1 momentin 3–5 kohdassa tarkoitetun omaisuuden osalta tarpeen, jos suostumuksen hankkiminen poissaolon tai muun tähän verrattavan esteen vuoksi aiheuttaisi kohtuutonta haittaa ja viivytystä.

Mitä edellä on säädetty luovutuksesta on sovellettava myös sopimukseen 1 momentin 1 ja 2 kohdassa tarkoitetun yhteisen kodin sekä 3–5 kohdassa tarkoitetun omaisuuden käyttöoikeuden tai hallinnan luovuttamisesta kolmannelle. Puolison oikeudesta irtisanoa huoneenvuokrasopimus säädetään huoneenvuokralain (82/61) 35 §:ssä.

Tuomioistuin voi hakemuksesta antaa luvan 38 ja 39 §:ssä tarkoitettuun luovutukseen tai muuhun oikeustoimeen, jos toinen puoliso on kieltäytynyt antamasta suostumustaan taikka jos suostumusta ei ole muusta syystä saatu hankituksi.

Milloin puoliso, ottamatta asianmukaisesti huomioon toisen puolison avio-oikeutta, on, antamalla lahjaksi muuta kuin 38 §:ssä sanottua omaisuutta, aiheuttanut omaisuutensa olennaisen vähentymisen eikä 85 §:ssä tarkoitetussa omaisuuden osituksessa voida toiselle puolisolle suorittaa täyttä vastiketta ja lahjan saaja tiesi tai hänen olisi pitänyt tietää, että lahjoitus loukkasi toisen puolison oikeutta, on lahja tai sen arvo palautettava siinä määrin kuin se on tarpeen toisen puolison oikeuden toteuttamiseksi. Lahjan arvo on määrättävä sen ajankohdan mukaan, jolloin lahjoitus täytettiin, mikäli asianhaarat eivät muuta aiheuta.

Palauttamista koskeva kanne on nostettava vuoden kuluessa siitä, kun ositus toimitettiin, kuitenkin viimeistään kymmenen vuoden kuluessa lahjoituksen täyttämisestä.

Jollei lahjanlupauksena annettu sitoumus ollut omaisuutta ositettaessa täytetty, älköön sitä saatettako voimaan, sikäli kuin se loukkaa toisen puolison oikeutta.

Ennen avioliittoa tai sen aikana tekemässään avioehtosopimuksessa voivat kihlakumppanit tai puolisot määrätä, että avio-oikeutta ei ole sellaiseen omaisuuteen, joka jommallakummalla heistä on tai jonka hän myöhemmin saa. Samassa järjestyksessä voidaan sopia siitä, että puolisolla on avio-oikeus omaisuuteen, johon hänellä aikaisemmin tehdyn avioehtosopimuksen perusteella ei olisi sellaista oikeutta.

Muita kuin tässä sanottuja poikkeuksia älköön kihlakumppanien tai puolisoiden välisin sopimuksin tehtäkö siitä, mitä puolisoiden omaisuussuhteista on säädetty.

Avioehtosopimus on tehtävä kirjallisesti. Jos puoliso tai kihlakumppani vajaavaltaisuuden tai toimintakelpoisuuden rajoittamisen vuoksi ei ole oikeutettu itse tekemään avioehtosopimusta, hänen on hankittava siihen edunvalvojansa kirjallinen hyväksyminen.

Avioehtosopimus on jätettävä maistraattiin rekisteröitäväksi siten kuin maistraattien eräistä henkilörekistereistä annetussa laissa säädetään.

Avioehtosopimuksessa ilmoitettuun irtaimen omaisuuden lahjoitukseen sovelletaan lisäksi, mitä lahjanlupauslain (625/1947) 6 §:ssä tarkoitettujen lahjoitusten rekisteröimisestä erikseen säädetään.

Avioehtosopimus tulee voimaan, kun se on rekisteröity.

Avioehtosopimus ei kuitenkaan tule voimaan, jos se on jätetty maistraattiin avioliiton purkauduttua tai sen jälkeen, kun avioeroa koskeva asia on tullut vireille.

Jos puoliso lahjoittaa toiselle puolisolle irtainta omaisuutta, lahjoituksesta on ilmoitettava maistraattiin siten kuin lahjanlupauslain 6 §:ssä säädetään, jotta lahjansaaja voisi saada suojaa lahjanantajan velkojien takaisinsaantivaatimuksilta konkurssissa ja ulosotossa.

Mitä 1 momentissa säädetään, ei koske lahjaa, jonka kohde ja antamisajankohta on yksilöity 43 §:n nojalla rekisteröitäväksi jätetyssä avioehtosopimuksessa.

Puolisoiden välisen lahjan takaisinsaannista säädetään takaisinsaannista konkurssipesään annetussa laissa (758/1991) sekä ulosottokaaressa (705/2007).

Kummankin puolison tulee kykynsä mukaan ottaa osaa perheen yhteiseen talouteen ja puolisoiden elatukseen. Puolisoiden elatus käsittää puolisoiden yhteisten sekä kummankin henkilökohtaisten tarpeiden tyydyttämisen.

Puolisolle suoritettavan elatusavun määrä ja sen suorittamistapa voidaan vahvistaa sopimuksella tai tuomioistuimen päätöksellä.

Lapsen oikeudesta saada elatusta vanhemmiltaan säädetään lapsen elatuksesta annetussa laissa (704/75).

Jos puoliso laiminlyö elatusvelvollisuutensa tai jos puolisot asuvat erillään, tuomioistuin voi velvoittaa puolison maksamaan elatusapua toiselle puolisolle 46 §:ssä säädettyjen perusteiden mukaisesti.

Kun tuomitaan avioeroon ja puolison katsotaan tarvitsevan elatusapua, tuomioistuin voi velvoittaa toisen puolison suorittamaan elatusapua sen mukaan kuin hänen kykyynsä ja muihin seikkoihin nähden harkitaan kohtuulliseksi.

Elatusapu voidaan vahvistaa suoritettavaksi joko toistaiseksi tai siten, että elatusavun suorittaminen lakkaa päätöksessä asetetun määräajan kuluttua. Elatusapu voidaan kuitenkin vahvistaa suoritettavaksi kertakaikkisena, jos elatusvelvollisen varallisuusolot ja muut seikat antavat siihen aihetta.

Määräajoin maksettavaksi vahvistetun elatusavun suorittamisvelvollisuus raukeaa, jos elatusapuun oikeutettu menee uuteen avioliittoon.

Elatusapua voidaan 47 ja 48 §:n nojalla määrätä suoritettavaksi taannehtivasti enintään kanteen vireille panoa edeltäneeltä vuodelta.

Tuomioistuimen päätös elatusavun suorittamisesta voidaan panna heti täytäntöön, vaikka se ei ole saanut lainvoimaa, jollei päätöksessä ole toisin määrätty.

Puolisot voivat tehdä keskenään sopimuksen 47 tai 48 §:n nojalla toiselle puolisolle suoritettavasta elatusavusta. Sopimus on tehtävä kirjallisesti sekä esitettävä sen kunnan sosiaalilautakunnan vahvistettavaksi, jossa puolisolla tai toisella heistä on asuinpaikka.

Jos kummallakaan puolisolla ei ole Suomessa asuinpaikkaa, mutta Suomen tuomioistuin on toimivallasta, sovellettavasta laista, päätösten tunnustamisesta ja täytäntöönpanosta sekä yhteistyöstä elatusvelvoitteita koskevissa asioissa annetun neuvoston asetuksen (EY) N:o 4/2009 3 tai 6 artiklan mukaan toimivaltainen elatusta koskevassa asiassa, sosiaalilautakunta voi vahvistaa 1 momentissa tarkoitetun sopimuksen, jos osapuolet ovat elatusvelvoitteisiin sovellettavasta laista Haagissa 23 päivänä marraskuuta 2007 tehdyn pöytäkirjan 7 artiklan mukaisesti sopineet, että elatusvelvoitteeseen sovelletaan Suomen lakia. Sopimus on esitettävä vahvistettavaksi Helsingin kaupungin sosiaalilautakunnalle.

Ennen sopimuksen vahvistamista sosiaalilautakunnan on harkittava, voidaanko sopimusta pitää kohtuullisena ottaen huomioon puolison elatuksen tarve, toisen puolison maksukyky sekä muut asiaan vaikuttavat seikat.

Sopimus, jonka sosiaalilautakunta on vahvistanut, voidaan panna täytäntöön niin kuin tuomioistuimen antama lainvoimainen päätös.

Tuomioistuimen antamaa päätöstä tai puolisoiden tekemää sopimusta elatusavun suorittamisesta voidaan muuttaa, jos sitä on muuttuneiden olosuhteiden vuoksi pidettävä aiheellisena. Päätöstä tai sopimusta, jossa elatusapu on vahvistettu suoritettavaksi kertakaikkisena, ei voida kuitenkaan muuttaa sen jälkeen, kun elatusapu on maksettu.

Elatusapua muutettaessa voidaan ottaa huomioon myös kanteen vireille panoa edeltäneiden kuuden kuukauden aikana vallinneet olosuhteet.

Puolisoiden elatusavusta tekemää sopimusta voidaan muuttaa, jos sopimusta on pidettävä kohtuuttomana.

Jos puolison elatuksesta annettua päätöstä tai sopimusta muutetaan taikka päätös kumotaan tai sopimus julistetaan mitättömäksi, tuomioistuimen on harkittava, onko puoliso kokonaan tai osaksi saava takaisin, mitä hän on suorittanut.

Kumpikin puoliso vastaa yksin siitä velasta, minkä hän on tehnyt ennen avioliittoa tai sen aikana.

Velasta, jonka jompikumpi puoliso on tehnyt perheen elatusta varten, vastaavat kuitenkin puolisot kumpikin omasta ja toisensa puolesta.

Mitä 2 momentissa sanotaan, älköön sovellettako rahalainaan, jonka toinen puoliso on ottanut, älköönkä myöskään, milloin velkoja on tietänyt, että puolisot välien rikkoutumisen vuoksi asuvat erillään.

Velasta, jonka molemmat puolisot ovat avioliiton aikana tehneet, vastaavat he kumpikin omasta ja toisensa puolesta, ellei toisin ole sovittu.

Jos velkoja tahtoo hakea puolisoa sellaisesta toisen puolison tekemästä velasta, josta puhutaan 52 §:n 2 momentissa, pankoon kanteensa vireille kahden vuoden kuluessa erääntymispäivästä tai, jos velka on maksettava vaadittaessa, sen syntymisestä; ellei kannetta siinä ajassa nosteta, on kannevalta menetetty.

Jos puoliso käyttää väärin oikeuttaan tehdä velkaa, josta toinenkin puoliso tulee vastaamaan, on oikeudella valta julistaa hänet menettäneeksi mainitun oikeuden. Sellaisen päätöksen voi oikeus peruuttaa, milloin puolisot siitä sopivat tai muuttuneet olot antavat siihen aihetta.

Oikeuden päätös on viipymättä kuulutettava, niinkuin kuuluttamisesta on säädetty, kun joku julistetaan holhottavaksi. Jos päätös peruutetaan, on siitäkin samalla tavalla kuulutettava.

Jos puoliso luovuttaa tai panttaa toisen puolison suostumuksetta tälle kuuluvaa tai yhteistä irtainta omaisuutta, olkoon toisella puolisolla oikeus lunastaa se takaisin. Jos saaja ei ollut vilpittömässä mielessä tai jos vastiketta ei oltu annettu, saakoon puoliso omaisuuden takaisin lunastuksetta.

Jos puoliso on rikollisella teolla aiheuttanut toisen puolison kuoleman tai ollut osallinen sellaiseen rikokseen, älköön hänelle osituksessa avio-oikeuden nojalla annettako mitään vainajan omaisuudesta. Jos rikollisuus on vähäinen, harkitkoon kuitenkin oikeus, onko rikoksesta oleva sellaista seuraamusta.

Puolisolla on oikeus vaatia, että toinen puoliso ottaa osaa luettelon laatimiseen kumpaisenkin irtaimesta omaisuudesta sekä että, milloin jommallakummalla puolisolla ei ole avio-oikeutta määrättyyn omaisuuteen, siitä tehdään luetteloon merkintä. Ellei vaatimusta noudateta, määrättäköön puolison pyynnöstä uskottu mies edustamaan toista puolisoa luetteloa laadittaessa. Luetteloon voi puoliso hankkia julkisen notaarin, nimismiehen tai kunnallislautakunnan puheenjohtajan todistuksen siitä, minä päivänä luettelo on hänelle esitetty. Milloin omaisuudesta tulee riita, ratkaisee oikeus, mikä todistusvoima luettelolle on annettava.

Jos puoliso antaa toisen puolison hallita omaisuuttaan, olkoon tällä, ellei toisin ole sovittu tai muuta ole katsottava edellytetyksi, oikeus tilintekovelvollisuudetta käyttää sen tuottoa perheen elatukseen. Antakoon kuitenkin toiselle puolisolle, mitä tuotosta ilmeisesti ei ole mennyt elatukseen.

Puoliso voi milloin hyvänsä peruuttaa 1 momentissa mainitun toimeksiannon, vaikka toisin olisikin sovittu.

Jos puoliso avustaa toista puolisoa tämän ansiotoiminnassa ja tahtoo siitä saada korvauksen, on hänen näytettävä, että siitä oli sovittu tai että korvausta oli tarkoitettu annettavaksi tahi että sen suorittaminen työn laatuun ja muuten olosuhteisiin katsoen on pidettävä kohtuullisena.

Ellei korvauksesta oltu sovittu, älköön siitä tehtäkö kannetta sen jälkeen, kun vuosi on kulunut sen kalenterivuoden päättymisestä, jonka aikana työ suoritettiin. Tällainen korvaus, joka suoritetaan myöhemmin, on katsottava lahjaksi.

Ne tarpeelliset esineet, mitkä puoliso on henkilökohtaista käyttöään varten hankkinut niillä varoilla, jotka toinen puoliso on elatusvelvollisuutensa nojalla antanut hänen käytettävikseen, ovat ensiksimainitun puolison omaisuutta.

Lahjakirjan, kirjallisen suostumuksen, avioehtosopimuksen ja luettelon, joista säädetään 35 §:n 2 momentissa sekä 38, 42 ja 60 §:ssä, on, jotta ne olisivat päteviä, oltava päivättyjä, asianmukaisesti allekirjoitettuja ja kahden esteettömän henkilön oikeaksi todistamia. Kiinteää omaisuutta koskeva lahjakirja tai suostumus voidaan allekirjoittaa myös kaupanvahvistajan oikeaksi todistamana.

Jos kiinteän omaisuuden luovutus tehdään sähköisesti, lahjakirja tai suostumus voidaan antaa myös sähköisenä asiakirjana kaupankäyntijärjestelmässä maakaaren (540/1995) 9 a luvussa säädetyllä tavalla.

Kun avioeroa koskeva asia on vireillä taikka kun avioliitto on purkautunut, omaisuuden ositus on toimitettava, jos puoliso tai kuolleen puolison perillinen sitä vaatii.

Jos kumpaisellakaan puolisolla ei ole avio-oikeutta toistensa omaisuuteen, on omaisuuden osituksen sijasta toimitettava ainoastaan puolisoiden omaisuuden erottelu.

Jos puolisoilla on yhteistä omaisuutta, on omaisuus vaadittaessa jaettava omaisuuden osituksessa taikka erottelussa.

Kunnes ositus toimitetaan, osallistuu eloonjäänyt puoliso kuolleen puolison omaisuuden hallintoon niin kuin perintökaaressa säädetään.

Eloonjäänyt puoliso on oikeutettu sanottuna aikana yksin vallitsemaan omaisuuttaan. Jos eloonjäänyt puoliso tahtoo tehdä sellaisen luovutus- tai muun toimen, johon toisen puolison suostumus 38 tai 39 §:n mukaan olisi tarpeen, siihen on kuitenkin hankittava joko oikeuden lupa tai perillisten kirjallinen 66 §:n mukaisesti annettu suostumus. Eloonjäänyt puoliso on velvollinen tekemään osituksessa tilin omaisuuden vallinnasta kuolemantapauksen jälkeiseltä ajalta sekä sen tuotosta.

Milloin avioliitto on tuomiolla purettu, olkoon, kunnes ositus on toimitettu, puolisolla avioliiton purkautuessa ollut omaisuus edelleen hänen vallittavanaan, niinkuin avioliitto vielä jatkuisi. Mitä osituksessa tehtävästä tilistä on 2 momentissa sanottu, sovellettakoon vastaavasti.

4 momentti on kumottu L:lla 16.4.1987/411.

Ennenkuin kaikki tietyt velat, joista kuollut puoliso oli vastuussa, on maksettu tai niiden maksamiseen tarvittavat varat on pantu erityiseen hoitoon, älköön ositusta toimitettako, elleivät eloonjäänyt puoliso ja vainajan perilliset siitä yksimielisesti sovi tai vainajan omaisuus ole luovutettu konkurssiin.

Jos puolisoilla oli yhteistä velkaa, on osituksessa puolisolla tai kuolleen puolison perillisillä oikeus vaatia, että siitä ennen ositusta suoritetaan toisen puolen osuus tai että sen maksamisesta annetaan vakuus.

Yhteisestä velasta, joka on tehty perheen elatusta varten, katsotaan puolisoiden vastaavan siinä suhteessa, kuin heidän olisi ollut annettava varojen elatukseen.

Kun avioeroa koskeva asia on vireillä tai kun avioliitto on purkautunut, voi puoliso hakea julkista haastetta omien tai toisen puolison velkojen selvittämiseksi osituksen toimittamista varten niin kuin julkisesta haasteesta annetussa laissa (729/2003) säädetään.

Jos puolisoiden omaisuutta eroteltaessa jonkin irtaimen esineen suhteen ei käy olosuhteista selville eikä myöskään voida näyttää, kummanko puolison omaisuuteen se kuuluu tai että se on yhteistä omaisuutta, on puolisoiden katsottava saaneen sen yhteisesti yhtäläisin oikeuksin.

Poiketen siitä, mitä 1 momentin 2 kohdassa säädetään, toisella puolisolla on kuitenkin avio-oikeus kohdassa tarkoitettuun omaisuuteen, jos avioeroa koskeva asia on rauennut muusta syystä kuin sen vuoksi, että puoliso on kuollut asian vireillä ollessa.

Puolisolla on oikeus osituksessa päältäpäin erottaa itselleen hänelle kuuluvia vaatteita ja muita esineitä, jotka on tarkoitettu yksinomaan hänen henkilökohtaista käyttöään varten, ei kuitenkaan enempää, kuin puolisoiden oloihin katsoen voidaan pitää kohtuullisena.

Jos puoliso on sellaisen omaisuutensa parantamiseen, johon toisella puolisolla on avio-oikeus, käyttänyt muuta omaisuuttaan, saakoot hän tai hänen perillisensä vastiketta ensiksimainitusta omaisuudesta.

Jos puolison omaisuuden säästöä 99 §:n mukaan määrättäessä sen arvosta on vähennetty saman pykälän 2 tai 3 momentissa mainittua velkaa, on toiselle puolisolle tai kuolleen puolison perillisille annettava vastiketta sellaisen omaisuuden säästöstä, johon jommallakummalla puolisolla on avio-oikeus.

Jos puoliso on hoitamalla huolimattomasti taloudellisia asioitaan, käyttämällä väärin oikeuttaan vallita omaisuutta, johon toisella puolisolla on avio-oikeus, tai muulla hänen oloihinsa soveltumattomalla menettelyllä aiheuttanut, että sellainen omaisuus on oleellisesti vähentynyt, saakoot toinen puoliso tai kuolleen puolison perilliset vastiketta, joka vastaa siitä johtunutta sanotun omaisuuden säästön vähentymistä, niinkuin 93 §:ssä sanotaan. Sellaista vastiketta otettakoon, kuitenkin vain puolet siitä, mitä muuten ei voitaisi suorittaa, myöskin siitä vastikevelvollisen puolison omaisuudesta, johon ei ole avio-oikeutta, mikäli omaisuus ei mene velan katteeksi.

Kun puolison kuoltua jommankumman puolison avio-oikeuden alaisesta omaisuudesta annettu ennakkoperintö on vähennettävä ennakon saajan perinnöstä kuolleen puolison jälkeen, on omaisuuden osituksessa vainajan perillisille ja testamentin saajille tulevasta osuudesta vähennettävä ennakon arvo tai, jollei koko arvoa käy vähentäminen ennakon saajan perinnöstä, se määrä, mikä siitä voidaan vähentää.

Kun ennakko 1 momentin mukaan vähennetään omaisuuden osituksessa, on ennakon antajan avio-oikeuden alaisen omaisuuden säästöön ennen jakoa lisättävä osituksessa vähennettävä määrä. Jos ennakon antajalta jää muutakin omaisuutta, otetaan ennakkoa vähennettäessä myös tämä lukuun.

Vastiketta on myöskin annettava, niinkuin 94 §:ssä sanotaan, jos puoliso on käyttänyt omaisuutta, johon toisella puolisolla on avio-oikeus, sellaisen omaisuuden hankkimiseen tai parantamiseen, johon ei ole avio-oikeutta, tai sellaisen velan maksamiseen, josta puhutaan 99 §:n 2 ja 3 momentissa.

Vastikkeesta, jota osituksessa ei ole voitu suorittaa, älköön puolisolla tai kuolleen puolison perillisillä olko saamisoikeutta.

Ositus on toimitettava siinä järjestyksessä, kuin perinnönjaosta on säädetty, noudattamalla sen ohessa, mitä tässä luvussa sanotaan.

Kun puolisoiden omaisuus on eroteltu ja se vastike, mikä puolisolle 92 §:n nojalla ehkä on tuleva, on otettu lukuun, määrätään sen omaisuuden säästö, johon puolisoilla on avio-oikeus, erikseen kumpaisenkin puolison omaisuuden osalta siten, että omaisuuden arvosta vähennetään ne puolison yksityiset velat, jotka ovat syntyneet ennen 90 §:n 1 ja 2 kohdassa tarkoitettua ajankohtaa sekä veloista, joista puolisot ovat vastuussa kumpikin omasta ja toistensa puolesta, niin paljon kuin hänen osalleen tulee.

Jos omaisuus, johon ei ole avio-oikeutta, avioliittoa päätettäessä tahi silloin, kun se avioliiton aikana avioehtosopimuksin tehtiin tahi lahjakirjalla tai testamentilla puolisolle annettiin sellaiseksi omaisuudeksi, oli kiinnityksen nojalla tai muuten erityisesti velan vakuutena, on tätä velkaa 1 momentissa mainitusta arvosta vähennettävä ainoastaan sikäli, kuin sitä ei voida saada maksetuksi tästä tai tämän tilalle tulleesta omaisuudesta. Sama olkoon lakina velasta, jonka puoliso on tehnyt sellaisen omaisuuden hankkimiseksi tai parantamiseksi, johon ei ole avio-oikeutta.

Jos velka on johtunut siitä, että puoliso on huolimattomasti hoitanut taloudellisia asioitaan tai muuten menetellyt hänen oloihinsa soveltumattomalla tavalla, on tätä velkaa vähennettävä 1 momentissa mainitusta arvosta ainoastaan sikäli, kuin sitä ei voida saada maksetuksi sellaisesta omaisuudesta, johon ei ole avio-oikeutta.

4 momentti on kumottu L:lla 15.6.2007/711.

Sitten kun on menetelty niin kuin 99 §:ssä sanotaan, ja 91 §:ssä sallittu erottaminen puolison vaatimuksesta on tapahtunut, annetaan kumpaisellekin puolelle, tälle 93, 94 tai 95 §:n nojalla ehkä tulevan vastikkeen lisäksi, puolet siitä, mitä on jäljellä sellaisen omaisuuden arvosta, johon jommallakummalla puolisolla on avio-oikeus, mikäli muuta ei johdu siitä, mitä 59 §:ssä tai 103 §:n 2 momentissa on säädetty tai toinen puoli ole saava lisää 101 tai 102 §:n nojalla.

Jos, niin kuin 88 §:n 1 momentissa sanotaan, on tehty vaatimus yhteisen velan maksamisesta tai vakuuden antamisesta siitä, eikä niin tapahdu, on, jos puoliso ottaa vastatakseen koko velasta ja siitä antaa vakuuden tai jos perilliset sen tekevät, hänelle tai heille annettava siitä, mikä osituksessa muuten olisi tullut vastapuolelle sellaisen omaisuuden lisäksi, joka ei mene muun velan katteeksi, tai sanotun puolen muun omaisuuden säästöstä omaisuutta, joka vastaa sen puolen osuutta velasta.

Erääntynyt elatusapu, joka puolison on suoritettava toiselle puolisolle, on suoritettava osituksessa sikäli kuin elatusvelvolliselle puolisolle osituksessa tulee tai hänellä muutoin on omaisuutta, joka ei mene velan katteeksi.

Osituksessa, jonka eloonjäänyt puoliso ja ensiksi kuolleen puolison perilliset tai puolisot toimittavat, saa se puoli, jonka tulee luovuttaa omaisuutta, itse päättää, mitä se haluaa luovuttaa. Sellaisen omaisuuden sijasta, jonka se tahtoo itse pitää, on lupa antaa rahaa omaisuudelle osituksessa määrätyn arvon mukaan.

Kun puolison tai kuolleen puolison omaisuus on luovutettu konkurssiin, toinen puoliso tai tämän perilliset eivät kuitenkaan ole velvolliset luovuttamaan omaisuutta osituksessa. Osituksessa, joka toimitetaan ensiksi kuolleen puolison kuoleman jälkeen, ei eloonjäänyt puoliso ole velvollinen luovuttamaan omaisuuttaan ensiksi kuolleen puolison perillisille.

Jos puoliso on toiselta puolelta saava omaisuutta, on hänellä oikeus sen estämättä, mitä 1 momentissa säädetään, saada osalleen työvälineitä ja muuta irtainta tavaraa, jota hän tarvitsee elinkeinonsa jatkamiseksi, sikäli kuin se voi tapahtua tuottamatta tuntuvaa haittaa toiselle puolisolle.

Kun ositus toimitetaan toisen puolison kuoltua ja ositettavan omaisuuden arvo on vähäinen, saakoon eloonjäänyt puoliso ottaa omaisuudesta, jota ei ole avio- oikeuden alaisuudesta erotettu, tarpeellista asuntoirtaimistoa sekä työvälineitä ja muuta elinkeinonsa jatkamiseksi tarvitsemaansa irtainta tavaraa, vaikka toisen puolison perilliset eivät sen johdosta voisikaan saada osalleen sitä omaisuutta, mikä muutoin olisi osituksen mukaan heille jätettävä tai luovutettava.

2 momentti on kumottu L:lla 16.4.1987/411.

Ositusta voidaan sovitella, jos ositus muutoin johtaisi kohtuuttomaan lopputulokseen taikka siihen, että toinen puoliso saisi perusteettomasti taloudellista etua. Osituksen sovittelua harkittaessa on otettava erityisesti huomioon avioliiton kestoaika, puolisoiden toiminta yhteisen talouden hyväksi ja omaisuuden kartuttamiseksi ja säilyttämiseksi sekä muut näihin verrattavat puolisoiden taloutta koskevat seikat.

Osituksen sovittelua koskeva vaatimus voidaan tehdä joko osituksessa tai osituksen jälkeen. Kun sovitteluvaatimus tehdään osituksen jälkeen, on noudatettava, mitä osituksen moitteesta ja osituksen pätemättömäksi julistamisesta on voimassa.

Jos puoliso on osituksessa luovuttanut puolisolleen tai tämän perillisille omaisuuttaan huomattavasti enemmän kuin hän olisi ollut velvollinen luovuttamaan, ositus voidaan peräyttää konkurssipesään siten kuin takaisinsaannista konkurssipesään annetussa laissa säädetään.

Jotta 1 momentissa tarkoitetussa osituksessa omaisuutta saanut puoliso tai tämän perilliset voisivat saada suojaa toisen puolison velkojien takaisinsaantivaatimuksilta konkurssissa ja ulosotossa, osituskirja on jätettävä maistraattiin rekisteröitäväksi siten kuin maistraattien eräistä henkilörekistereistä annetussa laissa säädetään.

Jos puoliso tai kuolleen puolison perilliset tahtovat moittia ositusta, olkoon laki, niinkuin perinnönjaon moittimisesta on säädetty.

Jos kummallakaan puolisoista ei ole avio-oikeutta toistensa omaisuuteen, on omaisuuden erottelussa soveltuvin osin noudatettava, mitä 89, 98, 101, 102, 103 b, 104 ja 106 §:ssä säädetään.

Kun ositus on toimitettu, ei kummallakaan puolisolla ole avio-oikeutta toistensa omaisuuteen, ellei osituksen jälkeen avioehtosopimuksella toisin määrätä.

Kahden henkilön oikeus solmia avioliitto Suomen viranomaisen edessä määräytyy Suomen lain mukaan.

Naisen ja miehen oikeus solmia avioliitto Suomen viranomaisen edessä määräytyy Suomen lain mukaan.

Jos henkilöt eivät kumpikaan ole Suomen kansalaisia eikä kummallakaan ole asuinpaikkaa Suomessa, heillä on oikeus solmia avioliitto Suomen viranomaisen edessä vain, jos avioliitto on sallittu Suomen lain mukaan ja jos kummallakin on oikeus solmia avioliitto sen valtion lain mukaan, jonka kansalainen hän on tai jossa hänellä on asuinpaikka, tai sen valtion lain mukaan, jota jommassakummassa näistä valtioista on sovellettava avioliiton esteiden tutkintaan. Kihlakumppani on velvollinen esittämään hyväksyttävän selvityksen oikeudestaan solmia avioliitto vieraan valtion lain mukaan.

Jos nainen ja mies eivät kumpikaan ole Suomen kansalaisia eikä kummallakaan ole asuinpaikkaa Suomessa, heillä on oikeus solmia avioliitto Suomen viranomaisen edessä vain, jos avioliitto on sallittu Suomen lain mukaan ja jos kummallakin on oikeus solmia avioliitto sen valtion lain mukaan, jonka kansalainen hän on tai jossa hänellä on asuinpaikka, tai sen valtion lain mukaan, jota jommassakummassa näistä valtioista on sovellettava avioliiton esteiden tutkintaan. Kihlakumppani on velvollinen esittämään hyväksyttävän selvityksen oikeudestaan solmia avioliitto vieraan valtion lain mukaan.

Jos sen valtion lainsäädännön sisällöstä, jonka mukaan kihlakumppanin oikeus solmia avioliitto 2 momentin mukaan määräytyy, ei valtion sotatilan tai siihen verrattavien epävakaiden olojen vuoksi ole saatavissa selvitystä, kihlakumppanin oikeus solmia avioliitto voidaan 2 momentin estämättä tutkia Suomen lain nojalla, jos kihlakumppani sitä pyytää ja avioliiton solmimista täällä voidaan pitää perusteltuna ottaen huomioon kihlakumppanien yhteydet Suomeen.

Suomen viranomainen voi myöntää 4, 8 ja 9 §:ssä tarkoitetun luvan avioliiton solmimiseen avioliiton esteestä huolimatta, jos ainakin toinen kihlakumppaneista on Suomen kansalainen tai hänellä on asuinpaikka Suomessa.

Jos avioliitto aiotaan solmia Suomen viranomaisen edessä vieraassa valtiossa eikä avioliiton esteiden tutkintaa ole toimitettu Suomessa, vihkivän viranomaisen on tutkittava, ettei avioliitolle ole laissa säädettyä estettä.

Jos 1 momentissa tarkoitettu vihkiminen toimitetaan sellaisessa vieraassa valtiossa, jonka laissa säädetään, että sen avioesteet tai jotkut niistä on otettava huomioon tai että sen säännökset avioliittoon kuuluttamisesta on otettava huomioon, kun toisen valtion viranomainen siellä vihkii avioliittoon, on lisäksi noudatettava, mitä kyseisen vieraan valtion laissa säädetään.

Jos Suomen kansalainen tai sellainen vieraan valtion kansalainen, jolla on asuinpaikka Suomessa, aikoo mennä avioliittoon vieraan valtion viranomaisen edessä ulkomailla tai Suomessa, hänellä on oikeus pyynnöstä saada todistus avioliiton esteiden tutkijalta siitä, että hänellä on Suomen lain mukaan oikeus mennä kyseiseen avioliittoon.

Todistusta ei kuitenkaan saa antaa, jos avioliiton esteiden tutkimiseksi tarvittavat tiedot eivät käy selville väestötietojärjestelmästä eikä todistusta pyytävä esitä niistä muuta luotettavaa selvitystä.

Ulkoasiainministeriö voi antaa Suomen ulkomaanedustuston virkamiehelle oikeuden asemamaassaan vihkiä avioliittoon kihlakumppaneita, joista ainakin toinen on Suomen kansalainen.

Opetusministeriö voi hakemuksesta ja ulkoasiainministeriön lausunnon saatuaan antaa henkilölle, joka saa suomalaisessa uskonnollisessa yhdyskunnassa toimittaa kirkollisen vihkimisen, oikeuden vieraassa valtiossa vihkiä avioliittoon kihlautuneita, joista ainakin toinen on Suomen kansalainen. Oikeus voidaan liittää tiettyyn virkaan, toimeen tai tehtävään taikka antaa edellä tarkoitetulle henkilölle henkilökohtaisesti.

Ulkoasiainministeriö ja opetusministeriö voivat asettaa vihkimisoikeudelle sellaisia rajoituksia tai ehtoja, jotka ovat aiheellisia asianomaisen vieraan valtion lainsäädännön tai vihkimisoikeuden tarpeeseen vaikuttavien seikkojen perusteella.

Ulkoasiainministeriö voi hakemuksesta antaa Suomessa olevalle vieraan valtion diplomaattiselle edustajalle tai konsulivirkamiehelle luvan tuon valtion lain muotomääräyksiä noudattaen Suomessa vihkiä avioliittoon ulkomaalaisia, joista ainakin toinen on sen valtion kansalainen, jota vihkijä edustaa.

Opetusministeriö voi hakemuksesta ja ulkoasiainministeriön lausunnon saatuaan antaa Suomessa toimivan ulkomaalaisen kirkollisen seurakunnan papille oikeuden täällä asianomaisen vieraan valtion lain muotomääräyksiä noudattaen vihkiä avioliittoon henkilöitä, joista ainakin toinen on kyseisen valtion kansalainen. Vihkimisoikeus voidaan liittää tiettyyn papin virkaan, toimeen tai tehtävään tai se voidaan antaa edellä tarkoitetulle papille henkilökohtaisesti.

Vihkimistä, jota tarkoitetaan 1 ja 2 momentissa, ei saa toimittaa, jos vihkijä on tietoinen seikasta, jonka vuoksi avioliitto ei 6 tai 7 §:n mukaan ole sallittu.

Edellä 112 tai 113 §:ssä tarkoitetun vihkimisoikeuden myöntämistä koskevaa päätöstä voidaan noudattaa, vaikka päätös ei ole saanut lainvoimaa.

Vihkimisoikeus merkitään rekisteriin siten kuin vihkimisoikeudesta annetussa laissa säädetään.

Avioliittoon vihkiminen Suomen viranomaisen edessä Suomessa tai vieraassa valtiossa toimitetaan Suomen lain muotomääräyksiä noudattaen.

Avioliitto, johon puolisot ovat menneet vieraassa valtiossa sen valtion viranomaisen edessä, on pätevä Suomessa, jos se on pätevä siinä valtiossa, jossa avioliitto solmittiin, tai siinä valtiossa, jossa jommallakummalla puolisolla oli asuinpaikka tai jonka kansalainen hän oli avioliittoa solmittaessa.

Avioliitto, johon nainen ja mies ovat menneet vieraassa valtiossa sen valtion viranomaisen edessä, on pätevä Suomessa, jos se on pätevä siinä valtiossa, jossa avioliitto solmittiin, tai siinä valtiossa, jossa jommallakummalla puolisolla oli asuinpaikka tai jonka kansalainen hän oli avioliittoa solmittaessa.

Avioliitto, jonka vieraan valtion diplomaattinen tai konsulivirkamies, vieraan valtion kirkollisen seurakunnan pappi taikka joku muu, jonka vieras valtio on oikeuttanut toimittamaan vihkimisiä vieraassa valtiossa, on päättänyt toisessa vieraassa valtiossa tai 113 §:ssä tarkoitetun luvan nojalla Suomessa, on Suomessa pätevä, jos se on pätevä siinä valtiossa, jota vihkijä edustaa, tai siinä valtiossa, jossa jommallakummalla puolisolla oli asuinpaikka tai jonka kansalainen hän oli avioliittoa solmittaessa.

Harkittaessa, onko 1 momentissa tarkoitettua avioliittoa pidettävä pätevänä, on erityisesti otettava huomioon kihlakumppanien yhteydet siihen valtioon, jossa avioliitto solmittiin, sekä puolisoiden yhteiselämän kestoaika.

Avioliiton pätevyyttä koskeva asia voidaan tutkia Suomessa, jos puolisoiden avioeroa koskeva asia voitaisiin 119 §:n mukaan tutkia Suomessa.

Jos jonkin asian ratkaisu riippuu siitä, onko avioliitto pätevä, Suomen viranomainen voi tutkia avioliiton pätevyyden tuon asian ratkaisemisen yhteydessä, vaikka viranomaisella ei 1 momentin mukaan olisi toimivaltaa.

Tasavallan presidentti voi erittäin painavista syistä päättää, että vieraassa valtiossa solmittu avioliitto, jota 115 tai 116 §:n nojalla ei tunnusteta, on katsottava päteväksi Suomessa. Tätä koskevan hakemuksen voi tehdä kumpikin vihityistä taikka, jos jompikumpi on kuollut, hänen perillisensä.

Virallinen syyttäjä voi lisäksi Suomessa ajaa kannetta puolisoiden tuomitsemisesta avioeroon, jos avioliitto on solmittu jommankumman puolison aikaisemman avioliiton tai rekisteröidyn parisuhteen ollessa voimassa, eikä aikaisempi avioliitto tai rekisteröity parisuhde ole vielä purkautunut ja molemmilla puolisoilla on Suomessa kotipaikka.

Vaatimus yhteiselämän lopettamisesta voidaan tutkia Suomessa, jos puolisoilla on täällä yhteiseksi kodiksi tarkoitettu asunto.

Mitä 1–3 momentissa säädetään, sovelletaan ainoastaan, jollei tuomioistuimen toimivallasta sekä tuomioiden tunnustamisesta ja täytäntöönpanosta avioliittoa ja vanhempainvastuuta koskevissa asioissa ja asetuksen (EY) N:o 1347/2000 kumoamisesta annetusta neuvoston asetuksesta (EY) N:o 2201/2003 tai Suomea sitovasta valtiosopimuksesta muuta johdu.

Avioeroa ja yhteiselämän lopettamista koskevassa asiassa on sovellettava Suomen lakia.

Avioeroa tai asumuseroa taikka avioliiton pätemättömäksi tai mitättömäksi julistamista koskeva vieraassa valtiossa annettu päätös tunnustetaan Suomessa ilman eri vahvistusta.

Helsingin käräjäoikeus voi hakemuksesta vahvistaa, tunnustetaanko vieraassa valtiossa annettu päätös Suomessa.

Käräjäoikeuden on varattava toiselle puolisolle tilaisuus tulla kuulluksi, jos kuuleminen on tarpeen asian selvittämiseksi ja hänen olinpaikkansa on vaikeuksitta selvitettävissä.

Mitä 121 ja 122 §:ssä säädetään, sovelletaan ainoastaan, jollei 119 §:n 5 momentissa mainitusta neuvoston asetuksesta tai Suomea sitovasta valtiosopimuksesta muuta johdu.

Suomen tuomioistuin voi tutkia avioliiton henkilökohtaisia oikeusvaikutuksia koskevan asian, jos vastaajalla on Suomessa asuin- tai kotipaikka.

Suomen tuomioistuin, joka on toimivaltainen avioeroa koskevassa asiassa, voi tuon asian yhteydessä tutkia sellaisen avioliiton henkilökohtaisia oikeusvaikutuksia koskevan asian, jonka ratkaiseminen on tarpeen avioeron vuoksi.

Toimivaltaan elatusvelvoitteita koskevissa asioissa sovelletaan kuitenkin toimivallasta, sovellettavasta laista, päätösten tunnustamisesta ja täytäntöönpanosta sekä yhteistyöstä elatusvelvoitteita koskevissa asioissa annettua neuvoston asetusta (EY) N:o 4/2009.

Suomen tuomioistuin on aina toimivaltainen asiassa, joka koskee Suomen tuomioistuimen määräämän pesänjakajan toimenpiteitä.

Suomen maistraatti voi rekisteröidä avioehtosopimuksen tai sopimuksen, jolla määrätään avioliiton varallisuussuhteisiin sovellettavasta laista, vaikka Suomen tuomioistuimella ei 1 momentin mukaan olisikaan kelpoisuutta tutkia aviopuolisoiden varallisuussuhteita koskevaa asiaa.

Mitä 1 momentissa säädetään kantajasta ja vastaajasta, on hakemusasiassa sovellettava hakijaan ja hänen vastapuoleensa.

Avioliiton henkilökohtaisiin oikeusvaikutuksiin sovelletaan sen valtion lakia, missä kummallakin puolisolla on kotipaikka. Jos puolisoilla ei ole kotipaikkaa samassa valtiossa, sovelletaan sen valtion lakia, missä kummallakin puolisolla viimeksi avioliiton aikana oli kotipaikka, jos toisen puolison kotipaikka on yhä siellä. Muissa kuin edellä tarkoitetuissa tapauksissa sovelletaan sen valtion lakia, johon puolisoilla kaikki asiaan vaikuttavat seikat huomioon ottaen on läheisin yhteys.

Asiassa, joka koskee oikeutta elatukseen, sovelletaan kuitenkin sen valtion lakia, joka määrätään sovellettavaksi elatusvelvoitteisiin sovellettavasta laista Haagissa 23 päivänä marraskuuta 2007 tehdyssä pöytäkirjassa.

Jollei 130 §:ssä säädetyin tavoin ole toisin sovittu, avioliiton varallisuussuhteisiin sovelletaan sen valtion lakia, johon kummallekin puolisolle muodostui kotipaikka avioliiton solmimisen jälkeen.

Jos puolisoiden kotipaikka on myöhemmin siirtynyt toiseen valtioon, sovelletaan sen valtion lakia, jos puolisot ovat asuneet siellä vähintään viisi vuotta. Kyseisen valtion lakia sovelletaan kuitenkin välittömästi kotipaikan saamisesta alkaen, jos puolisoilla on aiemmin avioliiton aikana ollut siinä valtiossa kotipaikka tai jos kumpikin on sen valtion kansalainen.

Jollei puolisoille ole muodostunut kotipaikkaa samassa valtiossa, avioliiton varallisuussuhteisiin sovelletaan sen valtion lakia, johon puolisoilla kaikki asiaan vaikuttavat seikat huomioon ottaen on läheisin yhteys.

Kihlakumppaneilla ja aviopuolisoilla on oikeus sopimuksella määrätä avioliiton varallisuussuhteisiin sovellettavasta laista siten kuin 2 momentissa säädetään. Sopimus on tehtävä kirjallisesti, jotta se olisi pätevä.

Avioliiton varallisuussuhteisiin sovellettavaksi laiksi voidaan määrätä sen valtion laki, missä toisella tai kummallakin puolisolla on kotipaikka tai jonka kansalainen puoliso on sopimusta tehtäessä. Jos toisen tai kummankin puolison kotipaikka on avioliiton aikana siirtynyt toiseen valtioon, sovellettavaksi voidaan määrätä myös sen valtion laki, missä kummallakin puolisolla oli viimeksi kotipaikka.

Sopimus 1 momentissa tarkoitetun sopimuksen muuttamisesta tai peruuttamisesta on tehtävä kirjallisesti, jotta se olisi pätevä.

Avioliiton varallisuussuhteisiin sovellettavan lain vaihtuminen ei vaikuta sitä ennen tehdyn oikeustoimen pätevyyteen. Avioehtosopimuksessa tai omaisuuden myöhemmin tapahtuvaa osittamista koskevassa sopimuksessa olevien määräysten pätevyys arvioidaan kuitenkin sen valtion lain mukaan, jota on sovellettava avioliiton varallisuussuhteisiin kysymyksen tullessa ajankohtaiseksi.

Aviopuolisoiden tai kihlakumppanien tekemä avioliiton varallisuussuhteita koskeva oikeustoimi on katsottava muodon puolesta päteväksi myös, jos se täyttää muotovaatimukset sen valtion lain mukaan, jossa oikeustoimi tehtiin tai jossa puolisoilla oli kotipaikka oikeustointa tehtäessä. Jos puolisot, joilla on Suomessa asuin- tai kotipaikka, tekevät avioehtosopimuksen, on kuitenkin aina noudatettava, mitä 43–44 §:ssä säädetään, jotta sopimus olisi pätevä.

Asiassa, joka koskee elatusavun vahvistamista tai vahvistetun elatusavun muuttamista, on sen estämättä, mitä sovellettavassa laissa säädetään, elatusavun määrää harkittaessa aina otettava huomioon elatukseen oikeutetun tarve saada elatusta sekä elatusvelvollisen maksukyky.

Mitä 38–40 ja 86 §:ssä säädetään suostumuksen tai luvan tarpeellisuudesta puolison tekemään luovutukseen tai muuhun oikeustoimeen sekä oikeustoimen pätevöitymisestä, on sovellettava silloinkin, kun avioliiton varallisuussuhteet määräytyvät vieraan valtion lain mukaan, jos omaisuus, jota oikeustoimi koskee, on Suomessa.

Ositusta voidaan 103 b §:n 1 momentin nojalla sovitella, vaikka ositukseen olisi muutoin sovellettava vieraan valtion lakia.

Osituksessa, joka toimitetaan puolison kuoleman vuoksi, eloonjääneellä puolisolla on oikeus pitää hallinnassaan Suomessa oleva, puolisoiden yhteisenä kotina käytetty tai muu jäämistöön kuuluva asunto ja asuntoirtaimisto siten kuin perintökaaren 3 luvussa säädetään, vaikka ositukseen olisi sovellettava vieraan valtion lakia, jos tätä on pidettävä kohtuullisena, kun otetaan huomioon puolisolle kuuluva omaisuus sekä omaisuus, jonka puoliso saa osituksessa tai perintönä taikka testamentilla.

Sopimukseen, jolla puolisot ovat määränneet vieraan valtion lakia sovellettavaksi avioliiton varallisuussuhteisiin, ei voida vedota puolison velkojaa vastaan, jos puolisoilla on Suomessa asuin- tai kotipaikka, jollei sopimusta ole jätetty maistraattiin rekisteröitäväksi siten kuin maistraattien eräistä henkilörekistereistä annetussa laissa säädetään.

Jos puolisoilla on Suomessa asuin- tai kotipaikka, avioehtosopimukseen, jonka puolisot tekivät ennen kuin kumpikin puoliso sai kotipaikan Suomesta, ei voida vedota puolison velkojaa vastaan, ellei sopimusta ole jätetty rekisteröitäväksi, kuten 2 momentissa säädetään.

Sopimuksen rekisteröintiin tapauksissa, joita 2 ja 3 momentissa tarkoitetaan, ei voida vedota sellaisen velkojan vahingoksi, jonka saatava oli syntynyt ennen sopimuksen rekisteröintiä.

Jos puolisot, joiden varallisuussuhteisiin on sovellettava Suomen lakia, on vieraassa valtiossa tuomittu asumuseroon, asumuseron perusteella voidaan toimittaa omaisuuden ositus. Puolisolla ei tällöin ole avio-oikeutta omaisuuteen, jonka toinen puoliso saa asumuseron myöntämisen jälkeen, ja velan kattaminen on suoritettava asumuseron myöntämisen aikana vallinneiden olosuhteiden mukaisesti.

Mitä 1 momentissa säädetään, ei sovelleta, jos puolisot ovat asumuseron saatuaan palanneet yhteiselämään.

Vaikka avioliiton varallisuussuhteisiin olisi sovellettava vieraan valtion lakia, ositus voidaan toimittaa puolisoiden tekemällä sopimuksella tai pesänjakajan toimesta siten kuin Suomen laissa säädetään.

Ositus käsittää kaiken puolisoiden omaisuuden sen sijainnista riippumatta, jolleivat puolisot toisin sovi. Määrättäessä, mitä omaisuutta puolisolle osituksessa tulee, voidaan poiketa avioliiton varallisuussuhteisiin sovellettavan lain säännöksistä, jos tämä on tarpeen, jotta puoliso saisi lainmukaisen osuuden omaisuudesta.

Mitä tässä luvussa säädetään osituksesta, on sovellettava myös omaisuuden erotteluun.

Jollei erikseen toisin säädetä, viittauksella vieraan valtion lakiin ei tämän osan säännöksissä tarkoiteta asianomaisen vieraan valtion lain kansainvälisen yksityisoikeuden alaan kuuluvia säännöksiä.

Vieraan valtion lain säännös on jätettävä huomiotta, jos sen soveltaminen johtaisi Suomen oikeusjärjestyksen perusteiden vastaiseen tulokseen.

Tämän osan säännöksiä on noudatettava ainoastaan, jollei muusta laista tai Suomea sitovista kansainvälisistä velvoitteista muuta johdu.

Ulkoasiainministeriö tai opetusministeriö voi peruuttaa 112 tai 113 §:n nojalla myöntämänsä luvan, jos vihkijä toimii luvan ehtojen vastaisesti tai muutoin rikkoo Suomen lakia tai jos tähän on muutoin syytä.

Tarkemmat säännökset tämän osan täytäntöönpanosta annetaan tarvittaessa valtioneuvoston asetuksella.