På brott som har begåtts i Finland tillämpas finsk lag.

Bestämmelser om tillämpningen av finsk lag på brott som har begåtts i Finlands ekonomiska zon finns i lagen om Finlands ekonomiska zon (1058/2004) och miljöskyddslagen för sjöfarten (1672/2009).

Finsk lag tillämpas även på brott som befälhavaren för eller en medlem av besättningen ombord på ett finskt fartyg eller luftfartyg förövat utanför Finland, om gärningsmannen genom sin gärning brutit mot en särskild skyldighet som enligt lag åvilar honom i egenskap av befälhavare eller medlem av besättningen.

På brott som har förövats utanför Finland och som riktar sig mot Finland tillämpas finsk lag.

På brott som nämns i 40 kap. och som har begåtts utanför Finland av en person som avses i 40 kap. 11 § 1, 2, 3 och 5 punkten tillämpas finsk lag.

Finsk lag tillämpas likaså på brott som nämns i 45 kap. och som har förövats utanför Finland av en person som det nämnda kapitlet skall tillämpas på.

På brott som har begåtts utanför Finland och som riktar sig mot en finsk medborgare, ett finskt samfund, en finsk stiftelse eller någon annan finsk juridisk person eller en i Finland varaktigt bosatt utlänning tillämpas finsk lag, om på gärningen enligt finsk lag kan följa fängelse i över sex månader.

På brott som en finsk medborgare har begått utanför Finland tillämpas finsk lag. Har brottet förövats inom ett område som inte tillhör någon stat, är en förutsättning för straffbarheten att på brottet enligt finsk lag kan följa fängelse i över sex månader.

Som finsk medborgare anses den som vid gärningstidpunkten eller när rättegången inleds är finsk medborgare.

På brott som begås utanför Finland och vars straffbarhet oberoende av lagen på gärningsorten grundar sig på en internationell överenskommelse som är förpliktande för Finland eller på någon annan författning eller bestämmelse som är internationellt förpliktande för Finland (internationellt brott), tillämpas finsk lag. Närmare stadganden om tillämpningen av denna paragraf utfärdas genom förordning.

Finsk lag tillämpas oberoende av lagen på gärningsorten även på sådant kärnladdningsbrott eller sådan förberedelse till allmänfarligt brott som ägt rum utanför Finland och som skall betraktas som brott enligt fördraget om fullständigt förbud mot kärnsprängningar (FördrS 15/2001).

På brott som har begåtts utanför Finland och på vilket enligt finsk lag kan följa fängelse i över sex månader tillämpas finsk lag, om den stat inom vars område brottet har förövats har begärt att åtal för brottet skall väckas vid finsk domstol eller som med anledning av brottet har framställt begäran om att gärningsmannen skall utlämnas men begäran har avslagits.

Skall på ett brott enligt detta kapitel tillämpas finsk lag, bestäms även juridiska personers straffansvar enligt finsk lag.

Ett brott anses vara begånget såväl där den brottsliga handlingen företogs som där den rekvisitsenliga följden av brottet framträdde. Ett underlåtenhetsbrott anses vara begånget såväl där gärningsmannen borde ha handlat som där den rekvisitsenliga följden av brottet framträdde.

Om brottet stannade vid försök, anses det vara begånget även där den rekvisitsenliga följden antingen sannolikt eller enligt gärningsmannens uppfattning skulle ha framträtt om brottet skulle ha fullbordats.

En anstiftares och en medhjälpares brott anses vara begånget både på den ort där delaktighetsgärningen utfördes och på den ort där gärningsmannens brott anses vara begånget.

Om gärningsorten inte med säkerhet kan fastställas, men det finns grundad anledning att anta att brottet har begåtts inom finskt område, skall det anses vara begånget i Finland.

När ett brott har begåtts inom en främmande stats område kan finsk lag tillämpas med stöd av 5, 6 och 8 §§ endast om gärningen är straffbar också enligt lagen på gärningsorten och om även en domstol i den främmande staten kunde ha dömt ut straff för gärningen. För brottet får härvid inte i Finland dömas ut en påföljd som är strängare än den som stadgas för brottet enligt lagen på gärningsorten.

3 mom. har upphävts genom L 13.6.2003/515.

Om utlämning för brott och om annan internationell rättshjälp samt om immunitet i vissa fall för de personer som deltar i en rättegång eller förundersökning stadgas särskilt.

Om en internationell överenskommelse som är förpliktande för Finland eller någon annan författning eller bestämmelse som är internationellt förpliktande för Finland i något fall begränsar tillämpningsområdet för finsk straffrätt utöver vad som stadgas i detta kapitel, skall begränsningen följas så som avtalats. Utan hinder av detta kapitel skall dessutom iakttas de begränsningar av tillämpningsområdet för finsk lag som följer av allmänt erkända folkrättsliga regler.

1 § har upphävts genom L 13.6.2003/515.

2 § har upphävts genom L 23.9.2005/780.

Då i lag såsom straff för gärning stadgas tukthus, skall i stället för tukthusstraff dömas till fängelsestraff.

I stället för tukthus på livstid ådömes fängelse på livstid. l stället för tukthus på viss tid ådömes fängelse inom gränserna för den straffskala som i straffstadgandet är utsatt för tukthusstraffet. Är någon särskild minsta eller längsta tid icke utsatt, ådömes i stället för tukthus fängelse i minst sex månader och högst tolv år.

Längsta tiden för fängelsestraff enligt straffstadgande, som givits före den 1 juli 1975, är fyra år, om särskild längsta tid icke är föreskriven.

Vad om tukthus på livstid är stadgat gäller även fängelse på livstid.

4 § har upphävts genom L 30.4.1999/550.

4 a § har upphävts genom L 30.4.1999/550.

4 b § har upphävts genom L 30.4.1999/550.

4 c § har upphävts genom L 30.4.1999/550.

5 § har upphävts genom L 30.4.1999/550.

Beror straff af värdet å viss egendom; gälle det värde, egendomen hade å den tid, då brottet begicks.

Avsättning enligt straffbestämmelserna i 11 och 40 kap. innebär förlust av den tjänst eller det offentliga uppdrag i vilket brottet begicks. Har en tjänsteman övergått från den tjänst i vilken brottet begicks till en annan motsvarande tjänst, innebär avsättningen förlust av denna tjänst.

I de fall som nämns i 10 § innebär avsättningen förlust av den tjänst och det offentliga uppdrag eller de tjänster och de offentliga uppdrag som den dömde innehar när domen faller.

8 § har upphävts genom L 8.9.1989/792.

9 § har upphävts genom L 8.9.1989/792.

Om en tjänsteman, en person som sköter ett offentligt förtroendeuppdrag eller en person som utövar offentlig makt döms till fängelse på livstid skall han eller hon även dömas till avsättning. Om personen i fråga döms till fängelse på viss tid, minst två år, skall han eller hon också dömas till avsättning, utom då domstolen anser att brottet inte visar att den dömde är olämplig som tjänsteman eller för att sköta ett offentligt uppdrag.

Döms en person som avses i 1 mom. för uppsåtligt brott till fängelse för kortare tid än två år, kan han eller hon samtidigt dömas till avsättning, om brottet visar att han eller hon är uppenbart olämplig som tjänsteman eller för att sköta ett offentligt uppdrag.

En genom allmänna val utsedd medlem av representantskapet i ett offentligt samfund får dock inte med stöd av denna paragraf dömas till avsättning från detta uppdrag.

11 § har upphävts genom L 10.1.1969/1.

12 § har upphävts genom L 12.7.2002/604.

Om en fånge eller en häktad begår ett sådant brott i ett fängelse eller annars under övervakning av en tjänsteman vid Brottspåföljdsmyndigheten som inte kan förutses medföra ett strängare straff än böter, kan ett disciplinstraff påföras för gärningen så som bestäms i 15 kap. i fängelselagen (767/2005) och i 10 kap. i häktningslagen (768/2005). Om gärningen kan förutses medföra ett strängare straff än böter, ska gärningen anmälas till polisen eller någon annan förundersökningsmyndighet.

Om en fånge eller ett häktad begår ett brott utanför fängelset, skall polisen eller någon annan förundersökningsmyndighet underrättas om saken.

14 § har upphävts genom L 10.1.1969/1.

Den som döms till straff för landsförräderibrott eller högförräderibrott eller till fängelse i minst två år för något annat brott skall dömas att förlora sin militära grad, om inte påföljden med hänsyn till brottets art, de omständigheter som har lett till och framgår av brottet samt de övriga konsekvenserna för gärningsmannen av förlust av den militära graden bör anses vara oskälig.

Ingen kan dock dömas att förlora den lägsta militära graden.

15 § har upphävts genom L 10.4.2015/395.

16 § har upphävts genom L 26.10.2001/875.

17 § har upphävts genom L 13.6.2003/463.

I några fall straffas brott med påföljder utom dem som nu äro sagda, efter hvad derom i denna lag särskildt stadgas.

Böter döms ut i dagsböter, så att minimiantalet är en dagsbot och maximiantalet är 120 dagsböter.

Om minimum och maximum för ett gemensamt bötesstraff bestäms i 7 kap.

För bötesstraff kan av särskilda skäl i lag bestämmas ett särskilt minimum eller maximum inom de gränser som anges i 1 mom.

Ett sådant särskilt minimum eller maximum för bötesstraff som har bestämts före den 1 juni 1969 tillämpas inte.

Dagsbotsbeloppet skall fastställas så att det är skäligt i förhållande till den bötfälldes betalningsförmåga.

Som ett skäligt dagsbotsbelopp skall anses en sextiondedel av den bötfälldes genomsnittliga månadsinkomst, från vilken har avdragits de skatter och avgifter som bestäms genom förordning av statsrådet samt ett fast baskonsumtionsavdrag. Dagsbotsbeloppet kan sänkas på grund av den bötfälldes försörjningsplikt.

Till grund för månadsinkomsten ska i första hand läggas den bötfälldes inkomst enligt beskattningen. Om den bötfälldes inkomster inte på ett tillförlitligt sätt kan utredas på basis av beskattningsuppgifterna eller om de väsentligt har förändrats efter beskattningen, kan de beräknas enligt andra tillgängliga utredningar.

Dagsboten bestäms i domstol enligt de uppgifter som gäller under rättegången. I ett förfarande enligt lagen om föreläggande av böter och ordningsbot (754/2010) bestäms dagsboten enligt de uppgifter som gällde när bötesföreläggandet eller straff- eller bötesyrkandet utfärdades. Åklagaren bestämmer dock böterna enligt de uppgifter som gäller när strafföreläggandet utfärdas, om det har framkommit att betalningsförmågan hos den som mottagit bötes- eller straffyrkandet har förändrats väsentligt vid den tidpunkten jämfört med dennes betalningsförmåga enligt de uppgifter som gällde då yrkandet utfärdades.

Närmare bestämmelser om den beskattning som ska läggas till grund för beräkning av månadsinkomsten, hur den genomsnittliga månadsinkomsten ska beräknas och hur dagsbotsbeloppet ska avrundas, om baskonsumtionsavdragets belopp, om beaktande av försörjningsplikt och om dagsbotens minimibelopp utfärdas genom förordning av statsrådet.

Det totala bötesbeloppet är antalet dagsböter multiplicerat med dagsbotsbeloppet.

Genom förordning av statsrådet kan det föreskrivas att det totala bötesbelopp som bestäms för vissa brott ska höjas så att det blir lika stort som den största ordningsbot som bestäms för ett likartat brott eller en likartad förseelse eller lika stort som en avgift för trafikförseelse enligt vägtrafiklagen (729/2018).

Den höjning som avses i 2 mom. ska göras innan bestämmelserna i 7 kap. 3 a § om höjning av det totala bötesbeloppet vid bestämmande av ett gemensamt straff för brott som ska bestraffas med böter och ordningsbot tillämpas på straffet.

För en bötfälld hos vilken böter inte har kunnat drivas in, ska i stället för de obetalda böterna bestämmas fängelse som förvandlingsstraff. Ett obetalt vite som inte har kunnat drivas in ska förvandlas till fängelse, om domstolen har dömt ut det för att säkerställa rättegång eller med stöd av utsökningsbalken (705/2007). Annat vite får inte förvandlas till fängelse.

Förvandlingsstraff för böter bestäms så att fyra obetalda dagsböter motsvarar en dags fängelse. Om det antal dagsböter som ska förvandlas inte är delbart med fyra förvandlas inte de dagsböter som utgör rest. Om endast en del av en dagsbot har betalats, anses dagsboten vara obetald.

Då förvandlingsstraff bestäms för ett i visst belopp utdömt vite, motsvarar varje fullt belopp av 30 euro en dags fängelse.

Förvandlingsstraffets längd är minst fyra och högst 40 dagar. Förvandlingsstraff får inte bestämmas utan särskilda skäl, om beloppet av obetalda viten understiger 120 euro.

För böter som ska förvandlas samtidigt bestäms endast ett förvandlingsstraff på det sätt som anges i 3 mom. Vite jämställs då med böter.

Domstolen kan på de grunder som anges i 6 § 1 mom. eller 7 § bestämma att förvandlingsstraffet ska vara kortare än vad som föreskrivs i denna paragraf, dock minst fyra dagar.

När domstolen bestämmer ett förvandlingsstraff för ett gemensamt bötesstraff ska den bedöma vilken andel de böter som inte får förvandlas till fängelse har i det gemensamma straffet och inte förvandla denna del till fängelse.

Den del av böterna med vilken det totala bötesbeloppet har höjts med stöd av 3 § 2 mom. eller 7 kap. 3 a § förvandlas inte till fängelse.

Ordningsbot är ett till beloppet fast förmögenhetsstraff som är lindrigare än böter och som enligt lagen om ordningsbotsförseelser (986/2016) är det enda straffet för vissa förseelser.

Obetald ordningsbot får inte förvandlas till fängelse.

9 § har upphävts genom L 18.11.2016/985.

10 § har upphävts genom L 18.11.2016/985.

11 § har upphävts genom L 18.11.2016/985.

1 § har upphävts genom L 13.6.2003/515.

2 § har upphävts genom L 13.6.2003/515.

När villkorligt fängelse döms ut, skjuts verkställigheten av straffet upp för en prövotid. Prövotiden för villkorligt fängelse är minst ett och högst tre år. Prövotiden börjar löpa från det att domen avkunnas eller meddelas.

Straffet förfaller, om det inte enligt 5 § bestäms att straffet skall verkställas.

I fråga om valet mellan villkorligt och ovillkorligt fängelse samt tilläggspåföljder i samband med villkorligt fängelse gäller vad som föreskrivs särskilt.

Den som har dömts till villkorligt fängelse skall när domen avkunnas eller meddelas underrättas om vilken dag prövotiden upphör samt på vilka grunder det kan bestämmas att straffet skall verkställas.

Domstolen kan bestämma att ett villkorligt fängelsestraff ska verkställas, om den dömde under prövotiden begår ett brott för vilket han eller hon enligt domstolens prövning borde dömas till ovillkorligt fängelse eller kombinationsstraff och om åtal för detta brott har väckts inom ett år från prövotidens utgång. För det straff som ska verkställas och det straff som döms ut för det brott som begåtts under prövotiden bestäms då ett gemensamt ovillkorligt fängelsestraff tillsammans med fängelsestraff eller kombinationsstraff som ska dömas ut samtidigt för andra brott, med iakttagande av vad som föreskrivs i 2 c kap. 11 § och i 7 kap.

Domstolen kan också bestämma att det villkorliga fängelsestraffet skall verkställas endast delvis, varvid straffet till övriga delar förblir villkorligt med samma prövotid som tidigare.

Fängelsestraffets innebörd är förlust eller begränsning av friheten. Bestämmelser om verkställighet av fängelsestraff finns i fängelselagen.

Till fängelse döms på viss tid eller på livstid.

Fängelse på viss tid döms ut för minst fjorton dagar och högst tolv år eller, när gemensamt straff bestäms enligt 7 kap., för femton år.

När fängelsestraff döms ut är tidsenheterna år, månader och dagar. Straff som underskrider tre månader döms ut i dagar. Som ett år betraktas 365 dagar och som en månad 30 dagar.

Om den dömde samtidigt ska avtjäna flera fängelsestraff på viss tid eller fängelsetider som ingår i ett kombinationsstraff och ett gemensamt fängelsestraff inte bestäms för dessa, ska de räknas samman i fängelset.

Fängelse på livstid omfattar de fängelsestraff, kombinationsstraff, förvandlingsstraff för böter och arreststraff som verkställs på samma gång som fängelsestraff på livstid.

Villkorlig frigivning innebär att en fånge som dömts till ovillkorligt fängelsestraff får avtjäna resten av straffet i frihet.

Den som avtjänar ett fängelsestraff på viss tid ska friges villkorligt, om inte något annat följer av 9 §, när han eller hon har avtjänat två tredjedelar av straffet. En fånge som under fem år före brottet inte avtjänat ett fängelsestraff i ett fängelse ska friges villkorligt när hälften av straffet har avtjänats.

Trots det som föreskrivs i 2 mom. ska en fånge som avtjänar ett fängelsestraff på viss tid för ett brott som han eller hon har begått före 21 års ålder friges villkorligt, om inte något annat följer av 9 §, när han eller hon har avtjänat hälften av straffet. En fånge som under tre år före brottet inte avtjänat ett fängelsestraff i fängelse ska friges villkorligt när en tredjedel av straffet för ett brott som han eller hon begått före 21 års ålder avtjänats.

De lindrigare kvotdelarna enligt 2 och 3 mom. kan tillämpas även om personen i fråga under fem eller tre år före brottet i fängelse har avtjänat förvandlingsstraff för böter eller straff för vägran att fullgöra civiltjänst enligt 74 § i civiltjänstlagen (1446/2007) eller för civiltjänstgöringsbrott enligt 75 § i den lagen, för vägran att fullgöra civiltjänst under extra tjänstgöring eller under mobilisering enligt 76 § i den lagen eller för civiltjänstgöringsbrott under extra tjänstgöring eller under mobilisering enligt 77 § i den lagen eller för vägran att fullgöra värnplikt enligt 118 § i värnpliktslagen (1438/2007), för uteblivande från uppbåd under mobilisering enligt 120 § i den lagen, för undvikande av tjänstgöring enligt 122 § i den lagen eller för undvikande av tjänstgöring under mobilisering enligt 123 § i den lagen. Vid beräkning av kvotdelar beaktas inte delar av en dag. Den avräkning för tiden för frihetsberövande som avses i 6 kap. 13 § i denna lag ska dras av från ovannämnda kvotdelar.

Villkorlig frigivning är möjlig när fjorton dagar avtjänats av ett fängelsestraff.

Om de olika brott som har begåtts av den som avtjänar ett gemensamt fängelsestraff leder till att olika kvotdelar enligt 5 § 2 och 3 mom. ska tillämpas, ska han eller hon friges villkorligt enligt den större kvotdelen.

En fånge som avtjänar flera fängelsestraff på viss tid som verkställs på samma gång friges villkorligt efter att ha avtjänat den tid av straffet som utgör summan av den tid som ska avtjänas av varje straff enligt den kvotdel som avses i 5 § 2 och 3 mom. När kvotdelar räknas samman beaktas inte delar av en dag.

En fånge som avtjänar flera fängelsestraff på viss tid som verkställs på samma gång ska friges villkorligt senast när straff har avtjänats sammanlagt i högst 15 år. Om ett eller flera fängelsestraff på viss tid och dessutom fängelsetid som ingår i ett kombinationsstraff ska verkställas på samma gång, ska fången dock friges villkorligt senast när straff har avtjänats sammanlagt i högst 20 år. På verkställigheten av övervakningen tillämpas bestämmelserna i 11 § 5 mom. Vid beräkningen av maximitider ska de avräkningar som enligt 6 kap. 13 § ingår i straffen beaktas.

Om en fånge som avtjänar ett fängelsestraff på viss tid eller ett kombinationsstraff eller en häktad gör sig skyldig till ett brott som avses i 11 § 2 mom. 1 punkten, kan domstolen på yrkande av åklagaren besluta att bestämmelserna i 2 mom. i denna paragraf om de maximitider som ska avtjänas inte tillämpas på det straff som döms ut.

En fånge kan placeras i med tekniska anordningar och på annat sätt övervakad frihet på prov utanför fängelset tidigast sex månader före den villkorliga frigivningen.

Villkorlig frigivning av en fånge kan med dennes samtycke uppskjutas, om nya fängelsestraff eller förvandlingsstraff för böter kommer att verkställas eller om fången av annan grundad anledning önskar att frigivningen skall skjutas upp.

Villkorlig frigivning kan skjutas upp utan en fånges samtycke, om det på grund av fångens beteende eller hotelser finns en uppenbar fara för att fången efter frigivningen kommer att göra sig skyldig till ett brott som grovt kränker någon annans liv, hälsa eller frihet och uppskov med frigivningen är nödvändigt för förhindrande av brottet.

Ett beslut om uppskov enligt 2 mom. skall omprövas minst var sjätte månad.

Bestämmelser om sökande av ändring i beslut om uppskov med villkorlig frigivning finns i 20 kap. i fängelselagen och bestämmelser om beslutanderätten när det gäller uppskov i 21 kap. i nämnda lag.

Den som dömts till fängelse på livstid kan friges villkorligt tidigast när det förflutit tolv år av fängelsetiden. En fånge som dömts till fängelse på livstid för ett brott som han eller hon begått före 21 års ålder kan friges villkorligt tidigast när det förflutit tio år av fängelsetiden.

När frågan om villkorlig frigivning prövas, ska vikt fästas vid arten av det eller de brott som ledde till fängelse på livstid, vid övriga straff som fängelsestraffet på livstid omfattar eller som har avtjänats under den i 10 a § avsedda fängelsetiden, vid den dömdes övriga eventuella senare brottslighet samt vid de omständigheter som avses i 9 § 2 mom. Genomförandet av den plan för strafftiden som avses i 4 kap. 6 § i fängelselagen och fångens uppförande under fängelsetiden också i övrigt ska beaktas när frigivning prövas. Vid prövningen kan hänsyn också tas till huruvida fången förbinder sig att iaktta villkoren för sådan läkemedelsbehandling och eventuellt tillhörande annan behandling och stöd som avses i 4 § i lagen om övervakad frihet på prov (629/2013).

Innan en fånge friges villkorligt från fängelse på livstid, kan han eller hon placeras i övervakad frihet på prov. Om Brottspåföljdsmyndigheten anser att villkorlig frigivning måste omprövas på grund av ett brott som uppdagats före den villkorliga frigivningen, sådan återkallelse av samtycke som avses i 23 § 1 mom. i lagen om övervakad frihet på prov eller sådan återkallelse av frihet på prov som avses i 26 § 1 mom. i den lagen, ska myndigheten föra ärendet till Helsingfors hovrätt för ny behandling. Förfarandet är detsamma i ärenden som gäller inräkning i strafftiden enligt 28 § i lagen om övervakad frihet på prov och 3 kap. 7 § i fängelselagen.

Bestämmelser om behandlingen av ärendet vid Helsingfors hovrätt finns i lagen om förfarandet vid frigivning av livstidsfångar (781/2005).

Som fängelsetid för en fånge som avtjänar ett straff på livstid räknas strafftiden och den tid som fången innan han eller hon har börjat avtjäna sitt straff har varit anhållen, häktad eller annars frihetsberövad för det brott som ledde till fängelse på livstid.

Den tid av frihetsberövande som avses i 1 mom. räknas som fängelsetid även om fången samtidigt har avtjänat ett fängelsestraff på viss tid, ett förvandlingsstraff för böter eller ett arreststraff.

Om ett fängelsestraff på livstid omfattar andra fängelsestraff, räknas sådana avräkningar i enlighet med 6 kap. 13 § från dessa straff som hänför sig till tiden innan frihetsberövande enligt 1 mom. har börjat inte in i fängelsetiden.

När en domstol dömer ut ett straff, kan den på yrkande av åklagaren besluta att den åtalade döms till ett kombinationsstraff som består av ovillkorligt fängelse i högst den tid som enligt de bestämmelser som tillämpas på fallet utgör maximistraffet för brottet och av en omedelbart därpå följande övervakningstid på ett år. På kombinationsstraff ska vad som föreskrivs om villkorlig frigivning och övervakad frihet på prov inte tillämpas.

När något annat straff än fängelse på livstid döms ut för två eller flera brott och åtminstone ett av brotten är ett brott som nämns i 2 mom. 1 punkten för vilket gärningsmannen enligt domstolens prövning ska dömas till kombinationsstraff, döms kombinationsstraff ut för brotten. I ett kombinationsstraff tillämpas på fängelsetidens längd vad som i 7 kap. 2 § föreskrivs om maximi- och minimitiden för gemensamt fängelsestraff på viss tid. Också i de situationer som avses i detta moment är övervakningstidens längd ett år.

Övervakningstiden är sammanlagt ett år också när flera kombinationsstraff ska verkställas samtidigt.

Om den som avtjänar ett kombinationsstraff samtidigt har ett fängelsestraff på viss tid som ska verkställas och från vilket han eller hon friges i villkorlig frihet, och han eller hon samtidigt börjar avtjäna övervakningstiden för kombinationsstraffet, tillämpas vid verkställigheten lagen om verkställighet av kombinationsstraff (801/2017). Prövotiden i villkorlig frihet löper under denna tid. Om prövotiden i villkorlig frihet är längre än övervakningstiden för kombinationsstraffet, tillämpas vid verkställigheten av den resterande prövotiden vad som föreskrivs om prövotid i villkorlig frihet.

Om den som avtjänat fängelsetiden som ingår i ett kombinationsstraff begår ett sådant brott inom tre år från fängelsetidens slut som han eller hon enligt domstolens prövning ska dömas till ovillkorligt fängelse eller kombinationsstraff för, utgör detta en straffskärpningsgrund.

När den dömde friges villkorligt, börjar en prövotid som till sin längd motsvarar det reststraff som återstår vid tidpunkten för frigivningen. Prövotiden är dock högst tre år.

För den som dömts till fängelse på livstid är prövotiden i villkorlig frihet och reststraffet tre år.

Bestämmelser om verkställigheten av övervakning av villkorlig frihet finns i lagen om verkställighet av samhällspåföljder (400/2015).

En domstol kan på yrkande av åklagaren besluta att ett reststraff ska verkställas, om den dömde under prövotiden begår ett brott för vilket han eller hon enligt domstolens prövning ska dömas till ovillkorligt fängelse eller kombinationsstraff och för vilket åtal väckts inom ett år från utgången av prövotiden. Med iakttagande av bestämmelserna i 2 c kap. 11 § och 7 kap. bestäms då ett gemensamt ovillkorligt fängelsestraff eller ett kombinationsstraff för det reststraff som ska verkställas, det straff som döms ut för det brott som begåtts under prövotiden samt de fängelsestraff som samtidigt döms ut för andra brott. Reststraffet ska emellertid inte anses som det strängaste straff som avses i 7 kap. 5 § 2 mom. När domstolen bestämmer längden av det reststraff som ska verkställas ska den beakta det som föreskrivs i 2 mom. i denna paragraf.

Domstolen kan också bestämma att ett reststraff skall verkställas endast delvis, varvid den villkorliga friheten fortsätter med oförändrad prövotid.

När domstolen beslutar att ett reststraff skall verkställas, skall den meddela längden av det reststraff eller den del av reststraffet som skall verkställas.

En person får betraktas som skyldig till ett brott endast på grund av en gärning som uttryckligen var straffbar enligt lag när den begicks.

Straff och andra straffrättsliga påföljder skall grunda sig på lag.

På ett brott tillämpas den lag som gällde när brottet begicks.

Gäller när domen meddelas en annan lag än den som gällde när brottet begicks, skall dock den nya lagen tillämpas, om den leder till ett lindrigare slutresultat.

Har avsikten varit att lagen skall gälla endast en viss tid, skall på en gärning som har begåtts under denna tid tillämpas den lag som gällde vid tidpunkten för gärningen, om inte något annat bestäms.

Får en straffbestämmelse i lagen sitt exakta innehåll från något annat ställe i lag eller bestämmelser eller föreskrifter som har givits med stöd av den, bedöms gärningens straffbarhet enligt de bestämmelser eller föreskrifter som gällde vid tidpunkten för gärningen, om inte något annat bestäms i lag eller om inte en ny bestämmelse visar att inställningen till gärningens straffbarhet har förändrats.

Underlåtenhet är straffbar om detta uttryckligen anges i brottsbeskrivningen.

För straffansvar förutsätts att gärningsmannen vid tidpunkten för gärningen har fyllt femton år och är tillräknelig.

Gärningsmannen är otillräknelig, om han eller hon vid tidpunkten för gärningen på grund av en mentalsjukdom, ett gravt förståndshandikapp, en allvarlig mental störning eller medvetanderubbning inte kan förstå gärningens faktiska natur eller rättsstridighet eller om hans eller hennes förmåga att kontrollera sitt handlande av någon sådan anledning är nedsatt på ett avgörande sätt (otillräknelighet).

Om gärningsmannen inte är otillräknelig enligt 2 mom., men hans eller hennes förmåga att förstå gärningens faktiska natur eller rättsstridighet eller att kontrollera sitt handlande är avsevärt nedsatt vid tidpunkten för gärningen på grund av en mentalsjukdom, ett förståndshandikapp, en mental störning eller medvetanderubbning (nedsatt tillräknelighet), skall 6 kap. 8 § 3 och 4 mom. beaktas vid bestämmandet av straff.

Ett självförvållat rus eller någon annan tillfällig självförvållad medvetanderubbning skall inte beaktas vid bedömningen av tillräkneligheten, om det inte finns särskilt vägande skäl för det.

Om domstolen på grund av den åtalades sinnestillstånd inte dömer ut ett straff skall domstolen, om det inte är uppenbart onödigt, låta utreda frågan om den åtalades behov av vård på det sätt som föreskrivs i 21 § mentalvårdslagen (1116/1990).

För straffansvar förutsätts uppsåt eller oaktsamhet.

Om inte något annat föreskrivs är en gärning som avses i denna lag straffbar endast när den begås uppsåtligen.

Vad som sägs i 2 mom. gäller också en gärning som avses någon annanstans i lag, om det föreskrivna strängaste straffet för gärningen är fängelse i mer än sex månader eller om straffbestämmelsen har utfärdats efter ikraftträdandet av denna lag.

Gärningsmannen har uppsåtligen orsakat en följd som omfattas av en brottsbeskrivning, om han eller hon har avsett att orsaka följden eller ansett följden vara säker eller övervägande sannolik. Följden har likaså orsakats uppsåtligen, om gärningsmannen ansett att den med säkerhet har samband med den följd han eller hon avsett.

En gärningsmans förfarande är oaktsamt, om gärningsmannen åsidosätter den aktsamhetsplikt som han eller hon under de rådande omständigheterna har, trots att han eller hon hade kunnat rätta sig efter den (oaktsamhet).

Frågan om oaktsamheten skall anses vara grov (grov oaktsamhet) avgörs utifrån en helhetsbedömning. Vid bedömningen skall beaktas hur betydande den åsidosatta aktsamhetsplikten är, hur viktiga de äventyrade intressena och hur sannolik kränkningen är, hur medveten gärningsmannen är om att han eller hon tar en risk samt övriga omständigheter som har samband med gärningen och gärningsmannen.

För en gärning som snarare grundar sig på olyckshändelse än på oaktsamhet bestraffas gärningsmannen inte.

Om gärningsmannen vid tidpunkten för gärningen inte är medveten om att samtliga omständigheter som förutsätts för brottsbeskrivningsenlighet föreligger eller om gärningsmannen misstar sig om en sådan omständighet, är gärningen inte uppsåtlig. Ansvar för ett oaktsamhetsbrott kan dock komma i fråga enligt bestämmelserna om straffbar oaktsamhet.

Om en gärning inte har en i 4–6 § avsedd ansvarsfrihetsgrund men gärningssituationen, sådan gärningsmannen med fog uppfattade den, hade varit förknippad med en sådan grund, bestraffas han eller hon inte för ett uppsåtligt brott. Ansvar för ett oaktsamhetsbrott kan dock komma i fråga enligt bestämmelserna om straffbar oaktsamhet.

En försvarshandling som är nödvändig för att avvärja ett påbörjat eller överhängande obehörigt angrepp är tillåten som nödvärn, om inte handlingen uppenbart överskrider det som utifrån en helhetsbedömning skall anses försvarligt. Vid bedömningen skall beaktas angreppets art och styrka, försvararens och angriparens person samt övriga omständigheter.

Har gränsen för nödvärn överskridits vid försvaret (excess i nödvärn), är gärningsmannen dock fri från straffansvar, om omständigheterna var sådana att det inte skäligen kunde ha krävts att gärningsmannen skulle ha reagerat på annat sätt med beaktande av hur farligt och oförutsett angreppet var samt situationen också i övrigt.

En handling som är nödvändig för att avvärja en omedelbar och trängande fara som hotar ett rättsligt skyddat intresse och som är av annat slag än vad som avses i 4 § är tillåten som en nödtillståndshandling, om handlingen utifrån en helhetsbedömning är försvarlig med beaktande av det räddade intressets samt den orsakade skadans och olägenhetens art och storlek, farans ursprung samt övriga omständigheter.

Kan en handling som har begåtts för att rädda ett rättsligt skyddat intresse inte anses tillåten enligt 1 mom., är gärningsmannen dock fri från straffansvar, om det inte skäligen kunde ha krävts att gärningsmannen skulle ha reagerat på annat sätt med beaktande av hur viktigt det räddade intresset var, hur oförutsedd och tvingande situationen var samt övriga omständigheter.

I fråga om rätten att använda maktmedel för utförande av tjänsteuppdrag eller av någon annan därmed jämförbar orsak samt om rätten att bistå personer som har utsetts att övervaka ordningen föreskrivs särskilt genom lag.

När maktmedel används får endast sådana åtgärder tillgripas som är nödvändiga för att uppdraget skall kunna utföras och som utifrån en helhetsbedömning skall anses försvarliga med beaktande av hur viktigt och brådskande uppdraget är, hur farligt motståndet är samt situationen också i övrigt.

Har de gränser som föreskrivs i 2 mom. överskridits vid användningen av maktmedel, är gärningsmannen dock fri från straffansvar, om det finns synnerligen vägande grunder för att anse att det inte skäligen kunde ha krävts att gärningsmannen skulle ha reagerat på annat sätt med beaktande av gärningsmannens ställning och utbildning samt hur viktigt uppdraget och hur oförutsedd situationen var.

Även om gärningsmannen inte helt och hållet befrias från straffansvar på de grunder som anges i detta kapitel, kan förhållandena dock beaktas så att straffansvaret lindras på det sätt som föreskrivs i 6 kap. 8 § 1 mom. 4 punkten samt 2 och 4 mom.

För försök till ett brott bestraffas endast om försöket är straffbart enligt de bestämmelser som gäller det uppsåtliga brottet.

En gärning har framskridit till ett försök till brott när gärningsmannen har börjat begå brottet och då åstadkommit fara för att brottet fullbordas. Försök till brott föreligger också när en sådan fara inte orsakas, om faran har uteblivit endast av tillfälliga orsaker.

När ett straff bestäms för försök till brott tillämpas 6 kap. 8 § 1 mom. 2 punkten samt 2 och 4 mom., om inte försöket i den straffbestämmelse som är tillämplig på fallet jämställs med en fullbordad gärning.

För försök bestraffas inte, om gärningsmannen frivilligt har avstått från att fullborda brottet eller annars har förhindrat den följd som avses i brottsbeskrivningen.

Om det finns flera medverkande i brottet, befriar avstående från försök och verksam ånger en gärningsman, anstiftare eller medhjälpare från ansvar endast om denne har fått också de övriga medverkande att avstå från att fullborda brottet eller annars har lyckats förhindra den följd som avses i brottsbeskrivningen eller på annat sätt har eliminerat betydelsen av sin egen verksamhet vid fullbordandet av brottet.

Utöver vad som föreskrivs i 1 och 2 mom. bestraffas försök inte, om brottet inte fullbordas eller den följd som avses i brottsbeskrivningen uteblir av orsaker som inte hänför sig till gärningsmannen, anstiftaren eller medhjälparen, men denne frivilligt och uppriktigt har strävat efter att förhindra brottets fullbordan eller följden.

Om ett försök som enligt 1–3 mom. inte skall bestraffas samtidigt fullbordar något annat brott, är brottet i fråga straffbart.

Om två eller flera gemensamt har begått ett uppsåtligt brott, bestraffas var och en som gärningsman.

Som gärningsman döms den som har begått ett uppsåtligt brott genom att som redskap använda någon som inte kan bestraffas för brottet på grund av otillräknelighet eller bristande uppsåt eller av någon annan orsak som sammanhänger med förutsättningarna för straffrättsligt ansvar.

Den som uppsåtligen förmår någon till ett uppsåtligt brott eller ett straffbart försök till brottet i fråga döms för anstiftan till brott såsom gärningsman.

Den som före eller under ett uppsåtligt brott med råd, dåd eller på annat sätt uppsåtligen hjälper någon att begå brottet eller ett straffbart försök till det, döms för medhjälp till brott enligt samma lagrum som gärningsmannen. När straffet bestäms tillämpas dock 6 kap. 8 § 1 mom. 3 punkten samt 2 och 4 mom.

Anstiftan till straffbar medhjälp bestraffas såsom medhjälp.

En sådan särskild omständighet i anslutning till en person som utesluter, minskar eller höjer en gärnings straffbarhet gäller endast den gärningsman, anstiftare eller medhjälpare beträffande vilken denna omständighet föreligger.

En anstiftare eller medhjälpare är inte fri från straffansvar på den grund att han eller hon inte berörs av en sådan särskild personlig omständighet som utgör straffbarhetsgrund för gärningsmannens gärning.

Den som hör till ett samfunds, en stiftelses eller någon annan juridisk persons lagstadgade organ eller ledning samt den som utövar faktisk beslutanderätt inom en juridisk person eller som på grundval av ett anställnings- eller tjänsteförhållande eller ett uppdrag annars handlar på den juridiska personens vägnar kan dömas för ett brott som har begåtts i den juridiska personens verksamhet trots att han eller hon inte uppfyller de särskilda brottsbeskrivningsenliga villkor som gäller för gärningsmän, om den juridiska personen uppfyller dem.

Om ett brott har begåtts i en näringsidkares rörelse eller någon annan organiserad verksamhet som kan jämställas med den som utövas av en juridisk person, skall på motsvarande sätt tillämpas vad som i 1 mom. bestäms om brott som begåtts i juridiska personers verksamhet.

Bestämmelserna i denna paragraf skall inte tillämpas om annat bestäms någon annanstans i lag.

Allmänna straffarter är ordningsbot, böter, villkorligt fängelse, samhällstjänst, övervakningsstraff och ovillkorligt fängelse.

Ungdomsstraffet är ett särskilt straff för ett brott som någon har begått före fyllda 18 år. Kombinationsstraffet är ett särskilt straff som döms ut enligt 2 c kap. 11 § när någon återfaller i allvarliga brott.

Särskilda straff för tjänstemän är varning och avsättning.

Disciplinstraff för krigsmän och andra som lyder under 45 kap. är anmärkning, extra tjänstgöring, varning, utegångsförbud, disciplinbot och arrest. När en bestämmelse enligt vilken påföljden är disciplinstraff tillämpas på någon annan än en person som lyder under 45 kap., ska han eller hon dömas till böter i stället för disciplinstraff.

Juridiska personer döms till samfundsbot enligt 9 kap.

Ett straff bestäms enligt den straffskala som gäller för brottet i fråga. Från den kan avvikas enligt 8 och 8 a §. Maximistraffet enligt straffskalan får överskridas i fråga om kombinationsstraff så som anges i 2 c kap. 11 §. Maximistraffet enligt straffskalan får överskridas också när ett gemensamt straff döms ut så som anges i 7 kap.

Ett straff skall bestämmas med beaktande av samtliga grunder som enligt lag inverkar på storleken och arten av straffet samt enhetligheten i straffpraxis.

Grunder som påverkar straffmätningen är förutom de som nämns i 4–8 § i detta kapitel de om vilka bestäms någon annanstans i lag.

När frågan om straffart avgörs, skall förutom de grunder som påverkar straffmätningen också tillämpas bestämmelserna i 9–12 §.

Straffet skall mätas ut så att det står i ett rättvist förhållande till hur skadligt och farligt brottet är, motiven till gärningen samt gärningsmannens av brottet framgående skuld i övrigt.

Med organiserad kriminell sammanslutning avses en strukturerad sammanslutning, inrättad för en viss tid, bestående av minst tre personer, som handlar i samförstånd för att begå brott för vilka det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst fyra år, eller brott som avses i 11 kap. 10 § eller 15 kap. 9 §.

När ett straff bestäms enligt 1 mom. får gärningsmannen dömas till högst tre fjärdedelar av det maximala fängelse- eller bötesstraff som föreskrivs för brottet och lägst det minimum i den straffart som föreskrivs för brottet. Om livstidsfängelse kunde följa på brottet, är maximistraffet i stället för livstidsfängelse fängelse i tolv år och minimistraffet fängelse i två år.

Vad som föreskrivs i 2 mom. tillämpas också när straff bestäms för en gärningsman som har begått brottet såsom nedsatt tillräknelig. Nedsatt tillräknelighet påverkar emellertid inte det maximistraff som kan tillämpas.

Om det föreskrivna strängaste straffet för ett brott är fängelse på viss tid, kan domstolen i fall som avses i denna paragraf döma till böter i stället för fängelse, om det finns särskilt vägande skäl för detta.

Straffet bestäms med iakttagande av en lindrigare straffskala, om gärningsmannen har medverkat till utredningen av sitt brott på det sätt som föreskrivs i 1 kap. 10 och 10 a § och 5 b kap. i lagen om rättegång i brottmål (689/1997) samt i 3 kap. 10 a § i förundersökningslagen (805/2011).

När ett straff bestäms enligt 1 mom. får gärningen dömas till högst två tredjedelar av det maximala fängelse- eller bötesstraffet för brottet och lägst det minimum i den straffart som föreskrivs för brottet. Om det föreskrivna strängaste straffet är fängelse på viss tid, får domstolen döma till böter i stället för fängelse, om det finns särskilda skäl för detta.

I domen ska utöver det utdömda straffet också uppges vilket straff som domstolen skulle ha dömt ut utan ovan avsedd medverkan.

Ett fängelsestraff på viss tid som uppgår till högst två år kan förklaras villkorligt (villkorligt fängelse), om det inte med hänsyn till hur allvarligt brottet är, gärningsmannens skuld sådan den framgår av brottet eller gärningsmannens tidigare brottslighet förutsätts att ovillkorligt fängelse döms ut.

För ett brott som någon har begått innan han eller hon fyllde 18 år får dock inte dömas till ovillkorligt fängelsestraff, om det inte finns vägande skäl. Vid prövningen av huruvida det finns vägande skäl ska hänsyn tas till gärningsmannens placering i en barnskyddsanstalt som avses i 57 § i barnskyddslagen (417/2007).

Om villkorligt fängelse inte kan anses vara ett tillräckligt straff för brottet, kan dessutom böter dömas ut eller, om det villkorliga fängelsestraffet är åtta månader eller längre, kan samhällstjänst i minst 14 och högst 120 timmar dömas ut.

Den som inte hade fyllt 21 år när han eller hon begick brottet kan dömas till villkorligt fängelse förenat med övervakning under ett år och tre månader, om detta ska anses motiverat för att främja gärningsmannens anpassning i samhället eller för att förhindra återfall i brott.

Som tilläggspåföljd kan samtidigt dömas ut både böter och i 2 eller 3 mom. avsedd övervakning.

Vad som särskilt föreskrivs om böter och samhällstjänst tillämpas också när de utgör tilläggspåföljder. Samhällstjänst som dömts ut som tilläggspåföljd kan dock förvandlas till fängelse i minst fyra och högst 120 dagar. Bestämmelser om innehållet i och verkställigheten av den övervakning som avses i 2 och 3 mom. finns i lagen om verkställighet av samhällspåföljder.

Om flera brott behandlas samtidigt i domstolen, kan under de förutsättningar som anges i 1 mom. ungdomsstraff dömas ut för brotten även om gärningsmannen har begått endast en del av dem innan han eller hon fyllde 18 år.

Bestämmelser om ungdomsstraffets längd och vad straffet innefattar finns i 64 § i lagen om verkställighet av samhällspåföljder.

En gärningsman döms till samhällstjänst i stället för ett ovillkorligt fängelsestraff på viss tid, högst åtta månader, om inte ovillkorliga fängelsestraff, övervakningsstraff, tidigare samhällstjänststraff, fortsatt brottslig verksamhet eller andra vägande skäl ska anses utgöra hinder för att ett samhällstjänststraff döms ut.

För att gärningsmannen ska kunna dömas till samhällstjänst krävs det att han eller hon har samtyckt till att straffet döms ut som samhällstjänst och att han eller hon kan antas klara av den.

Vid prövningen av de tidigare straffens betydelse ska det faktum att gärningsmannen har begått brottet innan han eller hon fyllde 21 år betraktas som en omständighet som talar för att samhällstjänst ska dömas ut.

En förutsättning för att övervakningsstraff ska kunna dömas ut är också att gärningsmannen har samtyckt till att straffet döms ut som övervakningsstraff och att de myndiga personer som bor i samma bostad som gärningsmannen av sin egen bestämda vilja har samtyckt till att övervakningsstraffet verkställs i den bostaden. En ytterligare förutsättning är att gärningsmannen kan åläggas en skyldighet enligt 41 § i lagen om verkställighet av samhällspåföljder att stanna i sin bostad och att delta i verksamhet som anvisas honom eller henne och att gärningsmannen kan antas klara av övervakningsstraffet. Övervakningsstraff får inte dömas ut utan en plan för strafftiden. Bestämmelser om hörande av de minderåriga som bor i bostaden och utredning av de minderårigas åsikt finns i 45 § 2 mom. i lagen om verkställighet av samhällspåföljder.

Om någon döms till ett fängelsestraff på viss tid för en gärning på grund av vilken gärningsmannen har varit berövad friheten oavbrutet i minst ett dygn, ska domstolen avräkna tiden för frihetsberövandet från straffet eller anse frihetsberövandet som fullt avtjänat straff. Om någon döms till ett fängelsestraff på viss tid för en gärning på grund av vilken gärningsmannen har ålagts förstärkt reseförbud eller häktningsarrest som varar oavbrutet i minst två dygn, ska domstolen avräkna tiden för begränsningen av friheten från straffet så att ett förstärkt reseförbud eller en häktningsarrest i två dygn motsvarar en dag fängelse eller anse begränsningen av friheten som fullt avtjänat straff. Om antalet dagar som ska avräknas inte är delbart med två, avräknas inte den dag som blir över. Tiden för frihetsberövandet och tiden för begränsning av friheten räknas i dagar. De dagar när frihetsberövandena, det förstärkta reseförbudet och häktningsarresten började och upphörde ska anges i domen.

På samma sätt ska förfaras, om frihetsberövandet föranletts av något annat brott som i samband med målet har varit föremål för åtal eller förundersökning eller av att svaranden har förordnats att hämtas till domstolen och därför har tagits i förvar.

Om straffet är böter ska den tid som avses i 1 mom. avräknas i skälig mån, dock minst hela den tid som frihetsberövandet och begränsningen av friheten har varat, eller anses som fullt avtjänat straff.

Om straffet är ungdomsstraff, ska det frihetsberövande och den begränsning av friheten som avses i 1 mom. avräknas. När avräkning görs motsvarar ett dygns frihetsberövande två ungdomsstraffdagar och ett dygns begränsning av friheten en ungdomsstraffdag, om inte avvikelse från detta görs av särskilda skäl.

Om straffet är ordningsbot, ska frihetsberövandet betraktas som fullt avtjänande av straffet.

Om någon i Finland döms till straff för ett brott för vilket han eller hon redan helt eller delvis har avtjänat en påföljd som har dömts ut utomlands, skall från straffet göras ett skäligt avdrag. Om påföljden var ett frihetsstraff, skall domstolen från straffet avräkna den tid som motsvarar frihetsberövandet. Domstolen kan även fastställa att påföljden skall anses som en tillräcklig påföljd för brottet.

En fånge eller en häktad kan i fängelse påföras disciplinstraff för brott så som bestäms i 15 kap. i fängelselagen och i 10 kap. i häktningslagen. Om en fånge eller en häktad döms i domstol för ett brott för vilket han eller hon helt eller delvis har avtjänat ett disciplinstraff, skall från straffet göras ett skäligt avdrag, om det inte finns grundad anledning att inte göra detta eller att anse disciplinstraffet som fullt straff för gärningen.

16 § har upphävts genom L 28.3.2014/256.

Om någon ska dömas på en och samma gång för två eller flera brott för vilka straffet är fängelse, ska ett gemensamt fängelsestraff bestämmas för brotten, om inte annat föreskrivs någon annanstans i lag.

Om någon ska dömas till fängelse för ett brott och till böter eller ordningsbot för ett eller flera andra brott, får domstolen döma till ett gemensamt fängelsestraff för samtliga brott eller till ett gemensamt fängelsestraff för vissa av brotten och dessutom till böter eller till ordningsbot för de övriga brotten, men inte till vardera.

Om något av brotten föranleder livstids fängelsestraff, ska som gemensamt straff för samtliga brott dömas till livstids fängelse.

Straffet får inte vara kortare än det strängaste minimistraffet för något av brotten.

Med det strängaste maximistraffet avses det högsta och med det strängaste minimistraffet det lägsta straff som får dömas ut för brottet enligt de på fallet tillämpliga stadgandena. Kan på ett eller flera brott följa endast böter, anses böterna när den gemensamma tiden för de olika brottens maximistraff räknas ut motsvara sammanlagt en månads fängelse.

Om någon samtidigt skall dömas för två eller flera brott för vilka straffet är böter, skall ett gemensamt bötesstraff bestämmas.

Ett gemensamt bötesstraff får vara högst 240 dagsböter. Ett gemensamt bötesstraff får dock inte vara strängare än de sammanlagda maximistraffen för de olika brotten. Om för något av brotten efter den 1 juni 1969 föreskrivits ett särskilt lägsta bötesstraff, får det gemensamma bötesstraffet inte underskrida detta.

Vad som föreskrivs ovan tillämpas inte på vite som utdöms i euro.

Om någon ska dömas till böter och ordningsbot för två eller flera brott på en och samma gång, ska ett bötesstraff eller ett gemensamt bötesstraff höjt med 40 euro bestämmas. En ordningsbot som föreläggs en gående eller föraren av ett motorlöst fordon beaktas dock inte när höjningen fastställs.

Om bötesstraffet eller det gemensamma bötesstraffet till sitt totala belopp skulle vara lägre än ordningsboten eller den strängaste ordningsboten, höjs bötesstraffet eller det gemensamma bötesstraffet till ordningsbotens eller den strängaste ordningsbotens belopp innan höjningen enligt 1 mom. görs.

Om någon ska dömas till ordningsbot för två eller flera brott på en och samma gång, ska en enda ordningsbot föreläggas. Ordningsboten föreläggs då höjd med 40 euro i förhållande till den förseelse för vilken den strängaste ordningsboten gäller. Om ordningsboten föreläggs en gående eller föraren av ett motorlöst fordon, höjs ordningsboten dock inte.

Om för något av brotten utöver ett straff i allmän straffart skall dömas till avsättning eller någon annan särskild påföljd, skall domstolen under de förutsättningar som stadgas i lagen också bestämma denna påföljd utöver det gemensamma straffet.

För flera brott som lagförs samtidigt bestäms endast ett ungdomsstraff.

När ett gemensamt fängelsestraff eller ett gemensamt bötesstraff mäts ut skall 6 kap. iakttas i tillämpliga delar.

Vid utmätning av ett gemensamt straff skall domstolen utgå från straffet för det brott för vilket enligt domstolens prövning bör följa det strängaste straffet samt för brotten mätas ut ett sådant gemensamt straff att det står i ett rättvist förhållande också till antalet brott samt deras grovhet och inbördes samband. Om en straffskärpnings- eller strafflindringsgrund enligt 6 kap. eller någon annan omständighet som nämns i kapitlet gäller endast ett visst eller vissa av de brott som lagförs samtidigt, skall detta i skälig utsträckning beaktas när det gemensamma straffet mäts ut.

Om den som har dömts till ett ovillkorligt fängelsestraff eller kombinationsstraff åtalas för ett annat brott som han eller hon begått innan detta straff dömts ut, kan det tidigare ovillkorliga fängelsestraffet eller kombinationsstraffet skäligen beaktas som en straffnedsättningsgrund eller strafflindringsgrund vid bestämmandet av det nya straffet. För det nya brottet får också ett fängelsestraff som är kortare än den minimitid som i lag anges för brottet dömas ut eller det tidigare straffet anses som en tillräcklig påföljd också för det brott som senare blivit föremål för behandling.

I domen skall uppges vilken tidigare dom eller vilka tidigare domar som har beaktas när straffet mäts ut enligt denna paragraf.

Ett samhällstjänststraff och ett övervakningsstraff som har dömts ut tidigare kan när ett nytt straff döms ut beaktas på motsvarande sätt som ett tidigare ovillkorligt fängelsestraff enligt 6 §.

Om den som har dömts till ungdomsstraff ska dömas till ovillkorligt fängelsestraff för ett brott som han eller hon har begått innan ungdomsstraffet dömdes ut eller för ett nytt brott som han eller hon har begått efter det att ungdomsstraffet dömdes ut men innan verkställigheten av straffet har upphört, kan ett gemensamt ovillkorligt fängelsestraff dömas ut för detta brott och för det brott som ledde till ungdomsstraffet. Bestämmelser om beaktande av den del av ungdomsstraffet som redan har verkställts finns i 68 § i lagen om verkställighet av samhällspåföljder.

När 6 och 7 § tillämpas kan också ett ovillkorligt fängelsestraff och samhällstjänst samt en jämförbar påföljd som dömts ut i en medlemsstat i Europeiska unionen eller Island och Norge beaktas.

Rätten att väcka åtal för brott för vilket det strängaste föreskrivna straffet är fängelse på livstid preskriberas inte.

Med strängaste straff avses det straff som i den på gärningen tillämpliga straffbestämmelsen är angivet som maximistraff.

För tjänstebrott är preskriptionstiden dock minst fem år. För miljöförstöring, naturskyddsbrott och byggnadsskyddsbrott är preskriptionstiden tio år. För miljöförstöring, grov miljöförstöring, miljöförseelse och miljöförstöring av oaktsamhet som har skett från ett utländskt fartyg i Finlands ekonomiska zon så som avses i 13 kap. 3 § i miljöskyddslagen för sjöfarten är preskriptionstiden tre år. För fiskebrott som har begåtts från ett utländskt fartyg i den ekonomiska zonen är den kortaste preskriptionstiden tre år.

Åtalsrätten för våldtäkt mot barn, grov våldtäkt mot barn, sexuellt övergrepp mot barn, grovt sexuellt övergrepp mot barn och sexuellt utnyttjande av barn preskriberas tidigast när målsäganden fyller 28 år. Detsamma gäller våldtäkt, grov våldtäkt, sexuellt övergrepp, grovt sexuellt övergrepp, sexuellt utnyttjande, koppleri, grovt koppleri, människohandel och grov människohandel som riktat sig mot en person som inte fyllt 18 år. Åtalsrätten för lockande av barn i sexuella syften enligt 20 kap. 18 § 2 mom. preskriberas när den som utsattes för brottet fyller 23 år.

De tider som anges i 1 § räknas från den dag då brottet begicks. Om det i brottsrekvisiten föreskrivs att underlåtenhet är straffbart, börjar preskriptionstiden för åtalsrätten löpa den dag då den underlåtna handlingen senast borde ha utförts. Om det i brottsrekvisiten förutsätts att en viss verkan av handlingen har inträtt, räknas tiden från den dag då denna verkan inträdde.

Om den brottsliga gärningen omfattar upprätthållande av ett lagstridigt tillstånd, börjar preskriptionstiden för åtalsrätten löpa först från det att detta tillstånd har upphört.

Preskriptionstiden för åtalsrätten för delaktighet i brott börjar löpa samma dag som preskriptionstiden för åtalsrätten för huvudgärningen.

Åtal anses ha blivit väckt på ett sätt som avbryter preskriptionstiden när den som skall åtalas lagligen har delgivits en stämning eller när straffanspråk mot personen i fråga har framställts i hans eller hennes personliga närvaro vid rättegång.

Väckande av åtal i ett mål som senare avvisas eller i vilket åtalet läggs ned avbryter inte preskriptionen av åtalsrätten.

När ett ärende som avser en förseelse handläggs i ett förfarande enligt lagen om föreläggande av böter och ordningsbot, avbryts preskriptionen av åtalsrätten när ett bötesyrkande, ett ordningsbotsföreläggande som mottagaren kan motsätta sig eller ett straffyrkande delges den som misstänks för förseelsen. Preskriptionen avbryts dock inte, om yrkandet återtas eller mottagaren motsätter sig föreläggandet eller om den misstänkte eller målsäganden återtar sitt i 4 eller 5 § i den lagen avsedda samtycke.

Om preskriptionen av åtalsrätten inte redan har avbrutits med stöd av 3 §, avbryts preskriptionen av åtalsrätten när den brottsmisstänkte eller svaranden i ett brottmål undertecknar ett domsförslag som avses i 1 kap. 10 § i lagen om rättegång i brottmål.

Domsförslag avbryter inte preskriptionen av åtalsrätten i mål som senare avvisas.

Beslut om förlängning av preskriptionstiden för åtalsrätten fattas av den domstol som enligt 4 kap. i lagen om rättegång i brottmål (689/1997) kan pröva åtal för brottet. Ansökan om förlängning av preskriptionstiden kan göras av åklagaren och en målsägande, om denne har i 1 kap. 14 § 1 eller 2 mom. eller 15 § 1 mom. i nämnda lag avsedd rätt att utföra åtal för brottet. Ansökan ska göras skriftligen innan preskriptionstiden löpt ut.

Ansökan om förlängning av preskriptionstiden skall utan dröjsmål tas upp till behandling av domstolen. Den kan behandlas av tingsrätten då den består av endast ordföranden.

Om det är sannolikt att en viss person kommer att åtalas för ett brott som berörs av en ansökan om förlängning av preskriptionstiden enligt 4 § 1 eller 2 punkten, skall han eller hon ges tillfälle att bli hörd om ansökan. Kallelse kan tillställas den berörde personligen eller per post.

Ändring i ett beslut som har meddelats med anledning av ansökan får inte sökas genom besvär. Klagan över ansökan får anföras hos högre domstol inom trettio dagar. Klagan skall behandlas i brådskande ordning.

Rätten att döma ut straff för de brott som avses i 1 § 1 mom. preskriberas inte.

För brott som avses i 1 § 5 mom. får straff inte dömas ut efter det att den tid som nämns i 2 mom. i denna paragraf har löpt ut och tio år har förflutit från det att den som utsattes för brottet fyllde 28 eller 23 år.

Ett utdömt straff förfaller, om den dom som gäller straffet inte har blivit verkställbar innan den i 2 eller 3 mom. nämnda tiden har löpt ut.

Preskriptionstiden för ett yrkande på samfundsbot är densamma som preskriptionstiden för det brott som ligger till grund för yrkandet. Den kortaste preskriptionstiden är dock fem år.

Rätten att döma ut ett vite som domstolen har förelagt för att säkerställa rättegången preskriberas två år efter det att vitet förelades.

En förverkandepåföljd får inte dömas ut, om straff för gärningen inte får dömas ut på grund av preskription. Den kortaste preskriptionstiden för ett yrkande på förverkande är dock fem år. Om yrkandet på förverkande gäller ett sådant hjälpmedel vid brott som avses i 10 kap. 4 § eller annan egendom som avses i 10 kap. 5 §, preskriberas yrkandet dock inte.

Ett fängelsestraff på livstid och ett fängelsestraff på viss tid som dömts ut för folkmord, brott mot mänskligheten, grovt brott mot mänskligheten, aggressionsbrott, krigsförbrytelse eller grov krigsförbrytelse förfaller inte.

Ett förvandlingsstraff för böter förfaller, om verkställigheten inte har börjat inom tre år från den dag då den lagakraftvunna domen gavs.

Om inte annat föreskrivs någon annanstans i lag, tillämpas på när kombinationsstraff förfaller vad som föreskrivs i 10 § 2 mom. Den tid efter vilken ett kombinationsstraff förfaller bestäms utifrån längden på det fängelsestraff som ingår i kombinationsstraffet.

Ett samhällstjänststraff och ett övervakningsstraff förfaller på samma sätt som det fängelsestraff som de motsvarar.

Om verkställigheten av fängelsestraff, kombinationsstraff, övervakningsstraff, samhällstjänststraff, ungdomsstraff, övervakning som förenats med villkorligt fängelse eller förvandlingsstraff för böter har avbrutits eller om en villkorligt frigiven har förverkat sin frihet, ska 10, 10 a, 11, 12 a och 12 b § på motsvarande sätt tillämpas på den fortsatta verkställigheten. Den tid som leder till att fängelsestraff på viss tid, kombinationsstraff, övervakningsstraff och samhällstjänststraff förfaller bestäms enligt det återstående straffet, och om flera straff har sammanräknats vid verkställigheten av dem, enligt den tid som återstår av det sammanräknade straffet. Tiden ska räknas från den dag då verkställigheten avbröts och, om en villkorlig frihet har förverkats eller om ett villkorligt straff har förordnats gå i verkställighet, från den dag då den lagakraftvunna domen om förverkandet eller verkställigheten gavs.

Ett ungdomsstraff förfaller, om verkställigheten inte har börjat inom tre år från den dag då den lagakraftvunna domen gavs.

Övervakning som förenats med villkorligt fängelse förfaller, om inte verkställigheten har börjat inom tre år från den dag då den lagakraftvunna domen gavs.

Ett bötesstraff förfaller när fem år har förflutit från den dag då den lagakraftvunna domen gavs, om inte den bötfällde därförinnan har dömts till ett förvandlingsstraff. Om ett förvandlingsstraff har bestämts, har den bötfällde rätt att även efter den nämnda tiden betala böterna på det sätt som föreskrivs särskilt. Vad som ovan föreskrivs om böter gäller även utdömda viten.

En utdömd samfundsbot förfaller när fem år har förflutit från den dag då den lagakraftvunna domen gavs.

En ordningsbot förfaller när fem år har förflutit från den dag då ordningsbotsföreläggandet utfärdades.

En förverkandepåföljd får inte verkställas när tio år har förflutit från den dag då den lagakraftvunna domen gavs. Om förverkandepåföljden gäller sådana hjälpmedel vid brott som avses i 10 kap. 4 § eller annan egendom som avses i 10 kap. 5 §, förfaller verkställigheten av förverkandepåföljden dock inte.

Om utmätning har förrättats inom preskriptionstiden i syfte att genomföra en verkställighet som avses i 13 och 14 §, får verkställigheten slutföras i fråga om den utmätta egendomen.

Bötesstraff och vite förfaller när den dömde avlider. Om utmätning under den dömdes livstid har förrättats för att genomföra en verkställighet, får verkställigheten dock slutföras i fråga om den utmätta egendomen.

Om gärningsmannen eller någon annan som är ansvarig för en förverkandepåföljd har avlidit, skall påföljden dömas ut ur dödsboets tillgångar, om inte detta är oskäligt.

Om den som har dömts till en förverkandepåföljd har avlidit, skall verkställigheten riktas mot hans eller hennes dödsbo. Delägarna i dödsboet har dock rätt att inom tre månader från det att egendom ur dödsboet har utmätts eller omhändertagits av staten för verkställande av domen låta den domstol som har behandlat målet i första instans avgöra huruvida verkställigheten skall förfalla därför att förverkandet skall betraktas som oskäligt.

Preskriptionstiden löper ut vid utgången av dygnet före den dag som till ordningsnumret svarar mot preskriptionstidens begynnelsedag.

I 2 b kap. 3 § 2 mom. föreskrivs när villkorligt fängelse förfaller.

Bestämmelser om preskription av verkställigheten av disciplinstraff som krigsmän och andra som lyder under 45 kap. döms till finns i lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom försvarsmakten (255/2014).

För brott som har begåtts i ett samfunds, en stiftelses eller någon annan juridisk persons verksamhet ska på yrkande av åklagaren dömas till samfundsbot, om en sådan påföljd föreskrivs för brottet i denna lag.

Bestämmelserna i detta kapitel tillämpas inte på brott som begåtts vid utövande av offentlig makt.

En juridisk person döms till samfundsbot, om någon som hör till ett av dess lagstadgade organ eller annars hör till dess ledning eller utövar faktisk beslutanderätt inom den juridiska personen har varit delaktig i brottet eller tillåtit att brottet har begåtts eller om i den juridiska personens verksamhet inte har iakttagits den omsorg och försiktighet som krävs för att förebygga brottet.

Samfundsbot döms ut även om det inte kan utredas vem gärningsmannen är eller om gärningsmannen av någon annan anledning inte döms till straff. Samfundsbot döms dock inte ut för ett sådant målsägandebrott som målsäganden inte anmäler till åtal, om inte ett synnerligen viktigt allmänt intresse kräver att åtal väcks.

Ett brott anses begånget i en juridisk persons verksamhet, om gärningsmannen har handlat på den juridiska personens vägnar eller till dess förmån och han hör till den juridiska personens ledning eller står i tjänste- eller arbetsförhållande till denna eller han har handlat på uppdrag av en representant för den juridiska personen.

En juridisk person har inte rätt att få ersättning av gärningsmannen för en samfundsbot som den betalt, om inte ersättningsskyldigheten grundar sig på författningar om samfund eller stiftelser.

Samfundsbot döms ut till ett visst belopp. Dess lägsta belopp är 850 euro och dess högsta belopp 850 000 euro.

Storleken av en samfundsbot fastställs enligt arten och omfattningen av den juridiska personens underlåtelse eller ledningens andel, om vilka stadgas i 2 §, samt enligt den juridiska personens ekonomiska ställning.

Vid bedömningen av betydelsen av underlåtelsen och ledningens andel beaktas brottets art och svårhet, den brottsliga verksamhetens omfattning, gärningsmannens ställning i den juridiska personens organ, i vilken mån åsidosättandet av den juridiska personens skyldigheter utvisar likgiltighet för stadganden i lag eller myndigheternas bestämmelser, samt övriga i lag stadgade straffmätningsgrunder.

Vid bedömningen av den juridiska personens ekonomiska ställning beaktas dess storlek och soliditet, verksamhetens ekonomiska resultat samt övriga omständigheter som väsentligt påverkar bedömningen av den juridiska personens ekonomi.

Åklagaren kan även avstå från att yrka straff, om gärningsmannen i det fall som avses i 4 § 2 mom. 3 punkten redan har dömts till straff och det kan förväntas att den juridiska personen inte därför skulle dömas till samfundsbot.

Ett beslut om att avstå från ett straffyrkande mot en juridisk person eller att återta ett straffyrkande delges per post eller med iakttagande av 11 kap. i rättegångsbalken. På beslutet tillämpas vad som i 1 kap. 6 a § 2 mom. och 11 § 1 och 3 mom. i lagen om rättegång i brottmål föreskrivs om beslut om åtalseftergift.

På återtagande av straffyrkande enligt 1 mom. tillämpas vad som i 1 kap. 12 § lagen om rättegång i brottmål bestäms om nedläggning av åtal. Beslutet om nedläggning delges dock endast den juridiska personen.

Om en juridisk person samtidigt skall dömas för två eller flera brott, skall den dömas till gemensam samfundsbot med iakttagande av 5 och 6 §§.

För brott av vilka det ena har begåtts sedan samfundsbot för det andra redan har dömts ut skall inte bestämmas ett gemensamt straff. Har en juridisk person genom en laga kraft vunnen dom dömts till samfundsbot och yrkas för denna straff med anledning av ett annat brott som har begåtts innan det förstnämnda straffet dömdes ut, skall inte heller gemensam samfundsbot dömas ut. När det nya straffet bestäms skall dock den tidigare samfundsboten beaktas i skälig mån.

9 § har upphävts genom L 11.4.2003/297.

Samfundsbot verkställs i den ordning som föreskrivs i lagen om verkställighet av böter (672/2002).

Förvandlingsstraff får inte bestämmas i stället för samfundsbot.

En förutsättning för att förverkandepåföljd skall kunna dömas ut är att en gärning som enligt lag är straffbar (brott) har begåtts.

Om det läggs fram tillräckliga bevis för en dom för det brott eller den straffbara gärning som en förverkandepåföljd grundar sig på, kan förverkandepåföljden dömas ut fastän det inte kan utredas vem gärningsmannen är eller åtal inte väcks mot gärningsmannen eller gärningsmannen inte döms till straff.

Om beloppet av vinningen inte alls eller endast med svårighet kan utredas, ska beloppet uppskattas med beaktande av brottets art, omfattningen av den brottsliga verksamheten och övriga omständigheter.

Till förverkandepåföljd döms gärningsmannen, den som har medverkat till brottet eller den på vars vägnar eller till vars förmån brottet har begåtts, om de har beretts vinning genom brottet.

Till förverkandepåföljd kan dömas även den till vilken det i syfte att undgå förverkandepåföljd eller skadeståndsskyldighet har överförts vinning eller annan egendom enligt 1 mom. 1–3 punkten, om mottagaren kände till eller hade grundad anledning att misstänka att syftet med överföringen var att undgå förverkandepåföljd eller skadeståndsskyldighet, eller om mottagaren erhållit egendomen som gåva eller annars utan vederlag. Den överförda egendomen kan då dömas förverkad till den del den utgör eller motsvarar vinning av ett brott eller värdet av sådan egendom.

Om de som avses i 3 och 4 mom. döms till förverkandepåföljd som gäller samma vinning, är deras ansvar solidariskt.

Vinning döms inte förverkad till den del den har återburits eller dömts eller döms att betalas till den kränkta i form av skadestånd eller återbäring av obehörig vinst. Om yrkande på skadestånd eller återbäring av obehörig vinst inte har framställts eller om ett sådant yrkande ännu inte har avgjorts när avgörande meddelas med anledning av yrkandet på förverkande, ska förverkandepåföljden dömas ut.

Trots bestämmelserna i 6 mom. ska domstolen på begäran av den som framställt ett yrkande på skadestånd eller återbäring av obehörig vinst avgöra yrkandet på förverkande och lämna över yrkandet på skadestånd eller återbäring för behandling på det sätt som föreskrivs för rättegång i tvistemål, om egendom har frysts eller är föremål för en jämställbar åtgärd i en främmande stat i syfte att trygga ett yrkande på förverkande som döms ut i Finland. Domstolen ska då också på begäran av den som framställt yrkandet på skadestånd eller återbäring av obehörig vinst genom en mellandom avgöra frågan om skadeståndsskyldighet eller skyldighet i fråga om återbäring av obehörig vinst.

Bestämmelser om utfärdande av beslut som avses i artikel 30.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande finns dessutom i lagen om tillämpning av förordningen om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande i Europeiska unionen (895/2020).

och om brottet är av sådan art att det kan medföra ekonomisk vinning, kan egendom som har sitt ursprung i brottslig verksamhet dömas förverkad till staten; vid prövningen av om egendom ska dömas förverkad ska det förutom andra omständigheter särskilt beaktas huruvida egendomen uppenbarligen har sitt ursprung i annan brottslig verksamhet än brottslig verksamhet som kan anses obetydlig och huruvida det är behövligt att döma ut förverkandepåföljden för att nya brott ska kunna förebyggas samt huruvida en betydande del av den berörda personens inkomster upprepade gånger fås genom brottslig verksamhet.

Till förverkandepåföljd kan den dömas som har gjort sig skyldig till eller medverkat till ett brott som avses i 1 mom. eller den på vars vägnar eller till vars förmån brottet har begåtts.

om det finns skäl att anta att egendomen har överförts till någon av de ovannämnda i syfte att undgå förverkandepåföljd eller skadeståndsskyldighet.

Förverkandepåföljd enligt 3 mom. döms inte ut, om egendomen har överförts tidigare än fem år innan ett brott som avses i 1 mom. har begåtts.

Om två eller flera döms till samma förverkandepåföljd, är deras ansvar solidariskt.

Vid prövningen av om det är nödvändigt att döma föremål eller egendom förverkade skall särskild uppmärksamhet fästas vid förebyggandet av nya brott.

Föremål och egendom som har framställts, tillverkats eller fåtts till stånd genom ett brott eller som har varit föremål för brott skall dömas förverkade till staten, om innehavet av föremålet eller egendomen är straffbart.

3 mom. har upphävts genom L 20.5.2016/356.

Ett kärl, emballage eller något annat som har använts för förvaring av i 4 eller 5 § eller i något annat motsvarande lagrum avsedda hjälpmedel vid brott eller föremål och egendom som har framställts, tillverkats eller fåtts till stånd genom ett brott eller som har varit föremål för brott och som ska dömas förverkade kan förklaras förverkade, om förverkandepåföljden inte annars kan verkställas utan svårighet.

Föremål och annan egendom som avses i 4 och 5 § och som helt eller delvis tillhör någon annan än gärningsmannen, en medverkande eller den på vars vägnar eller med vars samtycke brottet har begåtts, döms inte förverkade. Mottagaren av ett föremål eller egendom som har överförts efter att brottet har begåtts kan likväl dömas att förverka föremålet eller egendomen, om denne kände till eller hade grundad anledning att misstänka att föremålet eller egendomen hade samband med ett brott, eller om mottagaren erhållit föremålet eller egendomen som gåva eller annars utan vederlag.

Föremål och egendom skall dömas förverkade oberoende av äganderätten, om även ägaren skulle göra sig skyldig till ett brott genom att inneha dem.

När domstolen avgör ett yrkande på förverkande kan den med svarandens samtycke bestämma att förverkandepåföljden förfaller, om det i föremål eller egendom som avses i 4 eller 5 § inom utsatt tid görs de ändringar som nämns i domen eller om i fråga om dem annars förfars på ett sådant sätt som anges i domen och som gör förverkandepåföljden överflödig.

Utmätningsmannen skall övervaka att de skyldigheter som nämns i domen fullgörs och besluta om förverkandet skall förfalla. Den som har dömts till en förverkandepåföljd kan överklaga beslutet i den ordning som bestäms om utsökningsbesvär. Utmätningsmannen kan av särskilda skäl förlänga den tidsfrist som avses i 1 mom. Rättsregistercentralen skall underrättas om att förverkandepåföljden har förfallit.

Den som har dömts till förverkandepåföljden ansvarar för de kostnader som ändringsarbetena och verkställigheten av domen i övrigt medför.

Kan föremål eller egendom som avses i 4 eller 5 § inte dömas förverkade på grund av de inskränkningar som bestäms i 6 § 1 mom. eller på grund av att föremålet eller egendomen har dolts eller annars inte går att få tag på, kan gärningsmannen, den som är delaktig i brottet och den på vars vägnar eller med vars samtycke brottet har begåtts, dömas att i stället för föremålet eller egendomen förverka dess värde, antingen helt eller delvis. Till att förverka värdet kan också den dömas till vilken föremålet eller egendomen har överförts, om han eller hon vid mottagandet av föremålet eller egendomen har varit medveten om att de har samband med ett brott eller har haft grundad anledning att misstänka detta, eller som har fått föremålet eller egendomen som gåva eller annars utan vederlag.

Värdet döms dock inte förverkat, om en person som avses i 1 mom. gör sannolikt att föremålet eller egendomen har förstörts eller förbrukats.

Om två eller flera döms att förverka värdet av samma föremål eller egendom, är deras ansvar solidariskt. Den som inte har dömts att förverka hela värdet svarar dock endast för det belopp som personen i fråga skall förverka.

Ett mål som gäller förverkandepåföljd behandlas i samband med det åtal som gäller det brott som yrkande på förverkande grundar sig på. Ett mål som gäller förverkandepåföljd kan också behandlas separat.

Ett mål som gäller förverkandepåföljd kan prövas och avgöras trots svarandens utevaro, med iakttagande av 8 kap. 11 och 12 § i lagen om rättegång i brottmål. Ett mål som enbart gäller en förverkandepåföljd kan också prövas och avgöras, om svaranden har fått del av yrkandet på förverkande och uteblivit trots att han eller hon kallats till rättegången och utevaron uppenbarligen beror på strävan att undgå rättegång. Domstolen ska då på tjänstens vägnar förordna en intressebevakare för svaranden. På intressebevakaren tillämpas 12 kap. 4 a § i rättegångsbalken. På intressebevakarens arvode och ersättning tillämpas dock vad som i 2 kap. 10 och 11 § i lagen om rättegång i brottmål föreskrivs om arvode och ersättning till försvarare. Bestämmelser om förordnande av en intressebevakare för svaranden på grund av sjukdom, störningar i de psykiska funktionerna eller försvagat hälsotillstånd eller av någon annan motsvarande orsak finns i 12 kap. 4 a § i rättegångsbalken.

Förverkandepåföljd döms ut på yrkande av åklagaren. I 1 kap. 8 b § i lagen om rättegång i brottmål föreskrivs om de grunder på vilka åklagaren kan avstå från att yrka på förverkande. Även en målsägande kan yrka på förverkande när målsäganden ensam utför åtal enligt 7 kap. i lagen om rättegång i brottmål. Särskilda bestämmelser gäller för framställande av yrkande i ett förfarande enligt lagen om föreläggande av böter och ordningsbot.

Käranden ska åberopa de omständigheter som yrkandet grundar sig på, samt styrka dem. Käranden har dock inte bevisbördan för ursprunget till egendom som avses i 3 §. Sådan egendom kan dömas förverkad, om inte svaranden gör sannolikt att egendomen har sitt ursprung i annan än brottslig verksamhet.

När domstolen dömer ut en förverkandepåföljd ska den vid behov meddela närmare föreskrifter om hur förverkandepåföljden ska verkställas, om förverkandepåföljden gäller data som avses i 7 kap. 1 § i tvångsmedelslagen eller om det annars är behövligt av särskilda skäl.

Under de förutsättningar som nämns i 1 mom. kan det bestämmas att förverkandepåföljden i stället för ett föremål eller egendom skall gälla dess värde eller endast en del av föremålet eller egendomen eller dess värde. Likaså kan en del av såväl föremålet eller egendomen som dess värde dömas förverkat. Också en del av vinningen kan dömas förverkad.

När ansvaret beträffande en förverkandepåföljd i fråga om en person som inte är misstänkt eller åtalad för brott utreds vid en förundersökning eller rättegång iakttas vad som föreskrivs om den som är misstänkt för brott eller om svaranden i ett brottmål.

Om skadestånd eller återbäring av obehörig vinst har betalats eller dömts ut efter det att ett avgörande som gäller förverkandepåföljd och som avses i 2 § 6 mom. har meddelats, kan förverkandepåföljden verkställas minskad med motsvarande belopp. Om förverkandepåföljden redan har verkställts, kan Rättsregistercentralen efter en skriftlig ansökan av den berörda personen besluta att motsvarande belopp ska betalas av statens medel. Trots vad som någon annanstans i lag föreskrivs om sekretess har den berörda personen rätt att för sin ansökan få uppgifter av Rättsregistercentralen om verkställigheten av ovannämnda förverkandepåföljd. Om det görs flera än en ansökan som grundar sig på samma brott, ska ansökningarna avgöras samtidigt, om inte detta orsakar de sökande oskäligt men. Om inte den verkställda förverkandepåföljden räcker till för att betala alla fordringar, sker betalning i förhållande till fordringarnas storlek, med iakttagande av 17 och 18 kap. i konkurslagen (120/2004). Den som är missnöjd med Rättsregistercentralens beslut har rätt att driva talan vid tingsrätten på den ort där käranden har sitt hemvist eller vid Helsingfors tingsrätt. Talan ska väckas inom en månad från Rättsregistercentralens beslut. Om det väcks flera käromål med anledning av ansökningar som grundar sig på samma brott, ska käromålen prövas vid den tingsrätt där det första käromålet väcktes. Andra tingsrätter än den nämnda tingsrätten ska överföra käromålet till den tingsrätten. Staten, som företräds av Rättsregistercentralen, är svarande i målet.

Den som i god tro har förvärvat en panträtt eller annan säkerhetsrätt i föremål eller egendom som avses i 4 eller 5 § och som dömts förverkade kan få betalning ur föremålets eller egendomens värde, oberoende av om fordringen har förfallit eller inte. Talan i saken ska väckas vid tingsrätten på den ort där käranden har sitt hemvist eller vid Helsingfors tingsrätt inom fem år från den dag då domen i fråga om förverkandepåföljden vann laga kraft. I annat fall förfaller säkerhetsrätten.

Försök är straffbart.

Försök är straffbart.

Försök är straffbart.

Om den som är i position att faktiskt bestämma över eller leda en stats politiska och militära åtgärder utför en angreppshandling som till sin karaktär, svårighetsgrad och omfattning uppenbart strider mot Förenta nationernas stadga (FördrS 1/1956) ska han eller hon för aggressionsbrott dömas till fängelse i minst fyra år eller på livstid.

Försök är straffbart.

Med angreppshandling avses att en stat brukar vapenmakt mot en annan stats suveränitet, territoriella integritet eller politiska oberoende eller på annat sätt oförenligt med Förenta nationernas stadga.

ska för förberedelse till aggressionsbrott dömas till fängelse i minst fyra månader och högst fyra år.

För krigsförbrytelse döms även den som begår någon annan gärning som i artikel 8 i Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen (FördrS 56/2002) är definierad som krigsförbrytelse eller som på något annat sätt bryter mot bestämmelserna i ett för Finland förpliktande internationellt avtal om krig, väpnad konflikt eller ockupation eller mot allmänt erkända och vedertagna folkrättsliga lagar eller sedvänjor som gäller krig.

Försök är straffbart.

Försök är straffbart.

Om en krigsförbrytelse, med beaktande av dess följder eller andra omständigheter vid brottet, bedömd som en helhet är ringa, ska gärningsmannen för lindrig krigsförbrytelse dömas till böter eller fängelse i högst två år.

Försök är straffbart.

För brott mot förbudet mot kemiska vapen döms också den som tillhandahåller sådana kemiska vapen som avses i 1 mom. eller bedriver forskningsverksamhet i syfte att producera sådana.

Försök är straffbart.

För brott mot förbudet mot biologiska vapen döms också den som bedriver forskningsverksamhet i syfte att framställa biologiska vapen enligt 1 mom. 2 punkten eller framställa sådana vapen enligt 1 mom. 3 punkten.

Försök är straffbart.

För tortyr döms också en tjänsteman som uttryckligen eller tyst lämnar medgivande till att hans eller hennes underlydande eller en person som annars står under tjänstemannens faktiska myndighet och kontroll begår en gärning som avses i 1 mom.

Försök är straffbart.

Bestämmelserna om tjänstemän i denna paragraf tillämpas också på personer som sköter ett offentligt förtroendeuppdrag eller utövar offentlig makt och, med undantag av avsättningspåföljden, på offentligt anställda arbetstagare och utländska tjänstemän.

Den som för allmänheten tillgängliggör eller annars bland allmänheten sprider eller för allmänheten tillhandahåller information, åsikter eller andra meddelanden där en grupp hotas, förtalas eller smädas på grund av ras, hudfärg, härstamning, nationellt eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, sexuell läggning eller funktionsnedsättning eller på grunder som är jämförbara med de nämnda grunderna, ska för hets mot folkgrupp dömas till böter eller fängelse i högst två år.

En militär förman eller en annan förman som underlåter att vidta de behövliga och skäliga åtgärder som kan krävas av honom eller henne för att till myndigheterna hänskjuta ett i 1, 3, 4, 4 a, 4 b eller 5–7 § eller i denna paragraf avsett brott som en underlydande som står under förmannens faktiska myndighet och kontroll misstänks ha begått, ska för underlåtenhet att anmäla brott av en underlydande dömas till böter eller fängelse i högst två år.

En förman som medverkar i den underlydandes brott eller som enligt villkoren i 12 § är gärningsman eller medverkar i det brott som den underlydande begår ska dock inte dömas för underlåtenhet att anmäla brott av en underlydande.

Bestämmelserna i 4 a och 4 b § tillämpas endast om en angreppshandling enligt 4 a § 3 och 4 mom. begås.

Vid tillämpningen av 4 a och 4 b § tillämpas 5 kap. 7 § 2 mom. inte på en anstiftare eller medhjälpare.

Om inte något annat följer av 113 eller 114 § i grundlagen, beslutar riksåklagaren om väckande av åtal för aggressionsbrott och för försök eller förberedelse till aggressionsbrott. Riksåklagaren bestämmer då också vem som ska utföra åtalet.

På hets mot folkgrupp och grov hets mot folkgrupp tillämpas vad som bestäms om juridiska personers straffansvar.

För landsförräderi döms likaså en utlänning som begår en gärning som avses i 1 mom. 4 punkten medan han vistas i Finland eller medan han är i rikets tjänst.

Forsök är straffbart.

Som sådant samarbete med fienden som avses i 1 mom. 4 punkten betraktas inte sådana åtgärder under en ockupation, vilka är uppenbart nödvändiga för att trygga befolkningens levnadsförhållanden.

Försök är straffbart.

Den som i avsikt att gynna en främmande stat eller skada Finland skaffar uppgifter om en sådan omständighet beträffande Finlands försvar eller annan beredskap för undantagsförhållanden, Finlands utrikesrelationer, statshushållning, utrikeshandel eller energiförsörjning eller om någon annan därmed jämförbar på Finlands säkerhet inverkande omständighet som, om den kommer till en främmande stats kännedom, kan skada Finlands försvar, säkerhet, utrikesrelationer eller samhällsekonomi, skall för spioneri dömas till fängelse i minst ett och högst tio år.

För spioneri döms också den som för att gynna en främmande stat eller för att skada Finland förmedlar lämnar, röjer eller offentliggör en uppgift som avses i 1 mom.

Försök är straffbart.

Den som hör till fiendens krigsmakt får dömas för spioneri endast om han med hemlighållande av att han hör till fiendens krigsmakt vistas i Finland eller på finska försvarsmaktens krigsoperationsområde. Han får inte dömas för annat spioneri än det som han ertappats med.

Försök är straffbart.

Den som obehörigen offentliggör, förmedlar, lämnar ut eller röjer eller för sådant ändamål obehörigen skaffar upplysningar om någon omständighet som med hänsyn till Finlands yttre säkerhet har stadgats eller bestämts att hållas hemlig eller som enligt vad gärningsmannen vet är av en sådan beskaffenhet att det är ägnat att allvarligt skada Finlands försvar, säkerhet, utrikesrelationer eller samhällsekonomi om den röjs, skall för röjande av statshemlighet dömas till fängelse i minst fyra månader och högst fyra år.

Försök är straffbart.

Den som av grov oaktsamhet obehörigen offentliggör, förmedlar, lämnar ut eller röjer upplysningar om någon omständighet som med hänsyn till Finlands yttre säkerhet har stadgats eller bestämts att hållas hemlig, skall för oaktsamt röjande av statshemlighet dömas till böter eller fängelse i högst två år.

Den som i avsikt att skada en främmande stat eller för att gynna en annan främmande stat skaffar upplysningar om en främmande stats försvar eller säkerhet eller om omständigheter med omedelbar inverkan på dem och därigenom skadar eller äventyrar Finlands utrikesrelationer, skall för olovlig underrättelseverksamhet dömas till fängelse i minst fyra månader och högst sex år.

Försök är straffbart.

Den som bryter mot de neutralitetsbestämmelser som utfärdats om Finlands förhållande till krigförande främmande stater, skall för brott mot neutralitetsbestämmelserna dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

Den som i avsikt att begå brott som avses ovan i detta kapitel träder i förbindelse med en främmande stat eller dess agent, skall för upprätthållande av landsförrädisk förbindelse dömas till böter eller fängelse i högst två år.

Såsom brott som avses i detta kapitel anses inte sådan användning av metoder för underrättelseinhämtning som avses i 5 a kap. i polislagen (872/2011), i lagen om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik (582/2019) eller i lagen om militär underrättelseverksamhet (590/2019).

För högförräderi döms också den som med våld eller hot om våld åsidosätter eller försöker åsidosätta rebublikens president, statsrådet eller riksdagen eller helt eller delvis hindrar eller försöker hindra dem att utöva sina befogenheter.

För förberedelse till högförräderi döms också den som grundar eller organiserar en sammanslutning vars syfte är att med våld upphäva eller ändra Finlands statsförfattning eller statsskick, deltar i ledande ställning eller annars på ett framträdande sätt i en sådan sammanslutnings verksamhet eller, medveten om dess syfte, ger den ett betydande ekonomiskt, organisatoriskt eller annat sådant stöd.

Den som olagligen grundar, organiserar eller utrustar en militärt uppbyggd sammanslutning med politiskt syfte, intar en ledande ställning i en sådan sammanslutning, ekonomiskt eller annars på ett betydande sätt stöder sammanslutningen eller inom den anordnar eller meddelar militär utbildning, skall för olaglig militär verksamhet dömas till böter eller fängelse i högst två år.

Den som med våld eller hot påverkar eller försöker påverka någon annans röstande eller kandidatur vid ett allmänt val eller en allmän omröstning, skall för valbrott dömas till böter eller fängelse i högst två år.

Den som vid ett allmänt val eller en allmän omröstning röstar utan rösträtt, i någon annans namn eller mer än en gång, skall för röstningsfusk dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

Försök är straffbart.

Försök är straffbart.

För kränkning av politisk handlingsfrihet döms också den som på ett sådant sätt som avses i 1 mom. förmår någon att mot sin vilja yttra sin åsikt om någon allmän angelägenhet vid ett möte eller en annan tillställning eller i ett massmedium eller annars offentligt, att delta i en tillställning som ordnats för någon allmän angelägenhet eller att ansluta sig eller höra till eller vara verksam inom en förening som grundats för sådana angelägenheter.

Försök är straffbart.

Den som med våld eller hot om våld orättmätigt hindrar att ett möte, ett demonstrationståg eller en tillställning ordnas för allmänna angelägenheter, skall för hindrande av möte dömas till böter eller fängelse i högst två år.

Försök är straffbart.

Med allmänna val avses i detta kapitel riksdagsval, presidentval, välfärdsområdesval, kommunalval och Europaparlamentsval samt allmänna kyrkliga val.

Med allmän omröstning avses i detta kapitel statliga folkomröstningar samt folkomröstningar i välfärdsområden och kommuner.

Bestämmelserna i 1 mom. tillämpas också när någon hörs med hjälp av videokonferens, telefon eller någon annan i 17 kap. 52 eller 56 § i rättegångsbalken avsedd teknisk metod för dataöverföring utan att han eller hon är personligen närvarande i domstolen.

En laglig företrädare för en juridisk person, som vid förundersökning förhörs för utredning av denna juridiska persons straffansvar, jämställs med den som är misstänkt för brott.

Den som försöker förmå någon att begå ett brott som avses i 1–3 § skall för försök till anstiftan av osann utsaga dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

Den som till en förundersöknings- eller annan myndighet eller en domstol lämnar falska uppgifter och därmed orsakar fara för att den angivne på oriktiga grunder anhålls, häktas eller utsätts för något annat tvångsmedel eller åtalas eller döms till straff eller till någon annan straffrättslig påföljd, skall för falsk angivelse dömas till böter eller fängelse i högst tre år.

Den som i syfte att få en oskyldig dömd till straff eller annars för att skada någon döljer, förstör, skadar, ändrar eller på något annat sätt förvanskar ett föremål, en handling eller något annat bevismaterial som behövs som bevis vid en domstol eller vid förundersökningen i ett brottmål, och som han vet ha betydelse i saken, skall för bevisförvanskning dömas till böter eller fängelse i högst två år.

För bevisförvanskning skall också den dömas som i sådant syfte som anges i 1 mom. vid en domstol eller vid förundersökningen i ett brottmål på ett vilseledande sätt använder eller till sådan användning överlåter bevismaterial som han vet vara grundlöst eller förvanskat.

Den som vet att folkmord, förberedelse till folkmord, brott mot mänskligheten, grovt brott mot mänskligheten, aggressionsbrott, förberedelse till aggressionsbrott, krigsförbrytelse, grov krigsförbrytelse, tortyr, brott mot förbudet mot kemiska vapen, brott mot förbudet mot biologiska vapen, brott mot förbudet mot infanteriminor, äventyrande av Finlands suveränitet, landsförräderi, grovt landsförräderi, spioneri, grovt spioneri, högförräderi, grovt högförräderi, våldtäkt, grov våldtäkt, våldtäkt mot barn, grov våldtäkt mot barn, grovt sexuellt övergrepp mot barn, mord, dråp, dråp under förmildrande omständigheter, grov misshandel, rån, grovt rån, människohandel, grov människohandel, tagande av gisslan, grovt sabotage, grovt äventyrande av andras hälsa, kärnladdningsbrott, kapning, brott enligt 34 a kap. 1 § 1 mom. 3 punkten som begåtts i terroristiskt syfte, grov miljöförstöring eller grovt narkotikabrott är på färde, men underlåter att i tid medan brottet ännu kan förhindras underrätta myndigheterna eller den som hotas av brottet, ska, om brottet eller ett straffbart försök därtill sker, för underlåtenhet att anmäla grovt brott dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Till straff för underlåtenhet att anmäla grovt brott döms dock inte den som för att förhindra brottet borde ha angivit sin make eller tidigare make eller sin nuvarande sambo, ett syskon eller en släkting i rätt upp- eller nedstigande led, eller borde ha angivit en person till vilken han eller hon har någon annan nära relation som är jämförbar med ett parförhållande eller med släktskap.

Den som efter att ha fått veta att ett brott har begåtts hjälper gärningsmannen att undkomma eller förstör bevis och därigenom hindrar eller försöker hindra att gärningsmannen ställs till ansvar för brottet, skall för skyddande av brottsling dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

Vad som bestäms i 1 mom. gäller inte den som är delaktig i brottet eller den som står i ett sådant förhållande till gärningsmannen som nämns i 10 § 2 mom. och inte heller brott för vilket inte bestäms strängare straff än fängelse i sex månader.

Vid tillämpningen av bestämmelserna om osann utsaga avses med domstol också den genom Förenta Nationernas stadga inrättade Internationella domstolen och andra av organisationen inrättade domstolar, den enhetliga patentdomstol som avses i det i Bryssel den 19 februari 2013 ingångna avtalet om en enhetlig patentdomstol (2013/C 175/01), domstolar i Island och Norge, Europeiska unionens domstol och domstolar i Europeiska unionens medlemsländer samt även andra utländska domstolar då dessa ger en finsk domstol handräckning.

Vid tillämpningen av bestämmelserna om osann utsaga avses med domstol också den genom Förenta Nationernas stadga inrättade Internationella domstolen och andra av organisationen inrättade domstolar, domstolar i Island och Norge, Europeiska gemenskapernas domstol och domstolar i Europeiska unionens medlemsländer samt även andra utländska domstolar då dessa ger en finsk domstol handräckning.

Vid tillämpningen av bestämmelserna om osann utsaga, falsk angivelse, bevisförvanskning samt övergrepp i rättssak avses med domstol också Internationella brottmålsdomstolen och med förundersökning i brottmål också förundersökning enligt Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen.

För våldsamt motstånd mot tjänsteman döms också den som förfar på det sätt som nämns i 1 mom. mot den som på en tjänstemans begäran eller med dennes samtycke bistår tjänstemannen i en tjänsteåtgärd som innefattar utövning av offentlig makt.

Om våldsamt motstånd mot tjänsteman, med beaktande av att våldet eller hotet varit ringa eller andra omständigheter vid brottet, bedömt som en helhet har begåtts under förmildrande omständigheter, skall gärningsmannen för motstånd mot tjänsteman dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Den som utan att använda våld eller hot om våld orättmätigt hindrar eller försöker hindra att en tjänsteåtgärd som avses i 1 § vidtas eller som försvårar den, skall för hindrande av tjänsteman dömas till böter.

För hindrande av tjänsteman döms också den som förfar på det sätt som nämns i 1 mom. mot den som på en tjänstemans begäran eller med dennes samtycke bistår tjänstemannen i en tjänsteåtgärd som innefattar utövning av offentlig makt.

ska, om inte strängare straff för gärningen föreskrivs på något annat ställe i lag, för tredska mot tullman dömas till böter eller fängelse i högst tre månader.

Den som i syfte att vilseleda en myndighet uppger falskt namn eller annars lämnar oriktiga eller vilseledande uppgifter om sin identitet eller som i detta syfte använder en annan persons identitetsbevis, pass, körkort eller annat sådant intyg, skall för lämnande av oriktiga personuppgifter dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Den som i syfte att bereda sig ekonomisk vinning ger en myndighet för fastställande av böter väsentligt osanna eller vilseledande uppgifter om sina inkomster, sin försörjningsplikt eller om någon annan omständighet som inverkar på betalningsförmågan, skall för bötesfusk dömas till böter eller fängelse i högst tre månader.

Försök är straffbart.

Den som till en myndighet ger in ett i rättsligt hänseende betydelsefullt osant skriftligt intyg eller en därmed jämförbar teknisk upptagning eller som efter att ha tillverkat ett sådant intyg eller en sådan upptagning överlämnar intyget eller upptagningen till någon annan för att användas för nämnda ändamål skall, om strängare straff för gärningen inte bestäms på något annat ställe i lag, för ingivande av osant intyg till myndighet dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

För ingivande av osant intyg till myndighet döms också den som bedriver verksamhet som är underställd särskild myndighetstillsyn eller dennes företrädare eller en person som är anställd hos denne eller den som är revisor för ett samfund som står under tillsyn, som i anslutning till en granskning som utförs med stöd av lag eller i övrigt vid uppfyllandet av en i lag bestämd upplysningsskyldighet, för tillsynsmyndigheten uppger en i rättsligt hänseende betydelsefull osann muntlig uppgift.

Den som har meddelats besöksförbud eller tillfälligt besöksförbud och som bryter mot ett förbudsom preciserats i ett avgörande om besöksförbud enligt 8 § i lagen om besöksförbud (898/1998) ska för brott mot besöksförbud dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

För brott mot besöksförbud döms också den som bryter mot sina i 3 a § 2 mom. och 8 a § i lagen om besöksförbud avsedda skyldigheter enligt ett avgörande om tekniskt övervakat besöksförbud och därmed förhindrar ibruktagandet eller genomförandet av den tekniska övervakningen.

Vid tillämpning av 1 mom. jämställs med besöksförbud en skyddsåtgärd som anmälts till informationssystemet för polisärenden med stöd av 4 § i lagen om tillämpning av Europaparlamentets och rådets förordning om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor (227/2015). Som brott mot besöksförbud anses inte kontakter som i enlighet med 3 § 4 mom. i lagen om besöksförbud har en saklig grund och av särskilda skäl är uppenbart behövliga.

Den som har meddelats besöksförbud eller tillfälligt besöksförbud och som bryter mot ett i avgörandet om besöksförbud preciserat förbud skall för brott mot besöksförbud dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

Vid tillämpning av 1 mom. jämställs med besöksförbud en skyddsåtgärd som anmälts till informationssystemet för polisärenden med stöd av 4 § i lagen om tillämpning av Europaparlamentets och rådets förordning om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor (227/2015). Som brott mot besöksförbud anses inte kontakter som i enlighet med 3 § 4 mom. i lagen om besöksförbud (898/1998) har en saklig grund och är uppenbart behövliga.

Med myndighet avses i 1 mom. 1 punkten finska myndigheter och utländska tullmyndigheter.

Den som bryter mot ett näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud, skall för brott mot näringsförbud dömas till böter eller fängelse i högst två år.

För brott mot näringsförbud döms också den som är mellanhand för någon annan vid kringgående av ett näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud.

Den som orättmätigt förstör, tar i sin besittning, skadar eller på annat sätt odugliggör en handling eller något annat bevismedel som finns i ett allmänt arkiv eller i en myndighets besittning, eller ett allmänt register, som förs av en myndighet, eller en del av ett sådant, skall för förstörande av bevismedel som är i en myndighets besittning dömas till böter eller fängelse i högst två år.

Den som åt en tjänsteman för dennes verksamhet i anställningen utlovar, erbjuder eller ger en gåva eller någon annan förmån som är avsedd för tjänstemannen själv eller någon annan och som påverkar eller syftar till eller är ägnad att påverka tjänstemannens verksamhet i anställningen, skall för givande av muta dömas till böter eller fängelse i högst två år.

För givande av muta döms också den som för en tjänstemans verksamhet i anställningen till någon annan utlovar, erbjuder eller ger en gåva eller förmån som nämns i 1 mom.

Den som åt en riksdagsledamot utlovar, erbjuder eller ger en gåva eller någon annan otillbörlig förmån som inte kan betraktas som normal gästfrihet och som är avsedd för riksdagsledamoten själv eller någon annan, för att ledamoten på grund av förmånen i sitt uppdrag som riksdagsledamot ska verka eller låta bli att verka på ett visst sätt eller som belöning för sådan verksamhet, och gärningen är ägnad att tydligt undergräva förtroendet för en opartisk skötsel av uppdraget som riksdagsledamot, ska för givande av muta åt riksdagsledamot dömas till böter eller fängelse i högst två år.

Såsom givande av muta åt riksdagsledamot anses inte valfinansiering enligt lagen om kandidaters valfinansiering (273/2009), om inte syftet med valfinansieringen är att kringgå 1 mom.

Försök är straffbart.

En fånge, en anhållen eller en gripen person i myndigheternas förvar eller en i militära disciplinlagen avsedd arrestant som rymmer eller försöker rymma från en straffanstalt eller ur annat förvar eller från den som bevakar, ledsagar eller transporterar honom, skall för fångrymning dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

En fånge, en anhållen eller en gripen person som är i myndigheternas förvar, eller en i militära disciplinlagen avsedd arrestant, som i strid med ett förbud som han har delgetts tillverkar, skaffar eller innehar skjut- eller eggvapen eller ett därmed jämförbart livsfarligt redskap, skall för fånges vapeninnehav dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

På givande av muta, grovt givande av muta, givande av muta åt riksdagsledamot och grovt givande av muta åt riksdagsledamot tillämpas vad som bestäms om juridiska personers straffansvar.

Vad som bestäms i 1–3 § i detta kapitel tillämpas inte på gärningar som avses i 17 kap. 6 §.

19 a § har upphävts genom L 12.7.2002/604.

Vid tillämpningen av 1–3 § i detta kapitel jämställs med en tjänsteman mot vilken gärningen är riktad de personer som avses i 40 kap. 11 § och som sköter offentliga förtroendeuppdrag, sådana utländska tjänstemän som är anställda hos Internationella brottmålsdomstolen eller som på finskt territorium med stöd av ett internationellt avtal eller någon annan internationell förpliktelse utför kontroll, övervakning, förföljande, upprätthållande av allmän ordning och säkerhet eller förebyggande av brott och förundersökning, eller som på finskt territorium med stöd av lagen om internationell rättshjälp i straffrättsliga ärenden (4/1994) utför förundersökning eller andra tjänsteuppdrag på basis av en begäran om rättshjälp som har framställts eller godkänts av en finsk myndighet, och personer som utövar offentlig makt samt tjänstgörande krigsmän.

Vid tillämpningen av 9 § i detta kapitel jämställs med tjänstemän personer som avses i 40 kap. 11 § och som sköter offentliga förtroendeuppdrag, sådana utländska tjänstemän som är anställda hos Internationella brottmålsdomstolen eller som på finskt territorium med stöd av ett internationellt avtal eller någon annan internationell förpliktelse utför kontroll, övervakning, förföljande, upprätthållande av allmän ordning och säkerhet eller förebyggande av brott och förundersökning, eller som på finskt territorium med stöd av lagen om internationell rättshjälp i straffrättsliga ärenden utför förundersökning eller andra tjänsteuppdrag på basis av en begäran om rättshjälp som har framställts eller godkänts av en finsk myndighet, och personer som utövar offentlig makt.

Vid tillämpningen av 13 och 14 § i detta kapitel jämställs med tjänsteman mot vilken gärningen är riktad personer som avses i 40 kap. 11 § och som sköter offentliga förtroendeuppdrag, anställda vid offentliga samfund, utländska tjänstemän, personer som utövar offentlig makt och krigsmän.

Vid tillämpningen av 1–3, 13 och 14 § i detta kapitel jämställs med en tjänsteman mot vilken gärningen är riktad sådana utländska tjänstemän som på det sätt som avses i 5 a kap. 57 § 3 mom. i polislagen eller 20 § 3 mom. i lagen om militär underrättelseverksamhet agerar eller använder en metod för underrättelseinhämtning på finskt territorium.

Vid tillämpningen av 14 a och 14 b § i detta kapitel jämställs med en riksdagsledamot mot vilken den brottsliga gärningen är riktad i 40 kap. 11 § avsedda ledamöter av utländska parlament.

Om det någon annanstans än i denna lag föreskrivs att bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar skall tillämpas på andra personer än dem som avses i 1–4 mom., skall dessa vid tillämpningen av 1–3, 9, 13 och 14 § i detta kapitel jämställas med en tjänsteman mot vilken gärningen är riktad.

Om uppmaningen eller förledandet leder till att ett brott eller straffbart försök till brott begås, tillämpas vad 5 kap. bestämmer om delaktighet i brott.

Bestämmelser om offentlig uppmaning till brott i terroristiskt syfte finns i 34 a kap. 1 § 1 mom. 2 punkten och bestämmelser om offentlig uppmaning som har anknytning till terroristbrott finns i 34 a kap. 5 e §.

Vad som i 1 mom. 6 punkten föreskrivs om juridisk rådgivning gäller inte uppdrag som juridiskt biträde eller ombud vid förundersökning eller domstolsbehandling av brott eller straffverkställighet.

Vad som föreskrivs i 1 mom. tillämpas inte om ett lika strängt eller strängare straff för gärningen föreskrivs på något annat ställe i lag.

Den som, när det är uppenbart att en folksamling står i beråd att begå våld på person eller orsaka avsevärd skada på egendom, med sina gärningar deltar i folksamlingens verksamhet och härvid låter bli att lyda en behörig myndighets i laglig ordning till folksamlingen givna befallning att skingra sig, skall för upplopp dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

Den som, när en folksamling begår ett sådant brott som nämns i 16 kap. 1 § eller våld på person eller orsakar avsevärd skada på egendom, med sina gärningar deltar i folksamlingens verksamhet, skall för våldsamt upplopp dömas till böter eller fängelse i högst två år.

Den som anstiftar eller anför en folksamling som avses i 3 § skall för anförande av våldsamt upplopp dömas till fängelse i högst fyra år.

Den som i avsikt att begå ett brott som avses i 12 kap. 1–4 §, 16 kap. 1 eller 15 § eller i detta kapitels 3 § värvar eller samlar beväpnat manskap, skall för förberedelse till väpnat störande av allmän ordning dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

Den som med våld eller hot om våld hindrar eller försöker hindra en person som upprätthåller ordningen från att fullgöra en uppgift som enligt lag eller förordning ankommer på honom eller annars försvårar fullgörandet av nämnda uppgift skall, om strängare straff för gärningen inte bestäms på något annat ställe i lag, för motstånd mot person som upprätthåller ordningen dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Den som, utan att ha ett tillstånd enligt 68 § i lagen om privat säkerhetstjänster utövar bevakningsrörelse eller ordningsvaktsverksamhet som kräver näringstillstånd för säkerhetsbranschen, ska för olovligt utövande av näringsverksamhet inom säkerhetsbranschen dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

För riksgränsbrott döms inte en utlänning som med anledning av en sådan gärning som avses i 1 mom. avvisas eller utvisas och inte heller en utlänning som på grund av flyktingskap ansöker om asyl eller uppehållstillstånd i Finland. För riksgränsbrott döms inte heller en utlänning som har begått ett brott enligt 1 mom. till följd av att han eller hon har varit föremål för människohandel enligt 25 kap. 3 eller 3 a §.

Om riksgränsbrottet, med hänsyn till den olovliga vistelsens eller färdens kortvarighet eller den förbjudna verksamhetens art eller andra omständigheter som hänför sig till brottet, bedömt som en helhet är ringa, skall gärningsmannen för lindrigt riksgränsbrott dömas till böter.

Vad som bestäms i 7 § 2 mom. gäller också en gärning som avses i 1 mom.

För brott mot inreseförbud döms inte en utlänning som finns registrerad i Schengens informationssystem i syfte att nekas inresa och vars inresa till Finland är tillåten i transiteringssyfte enligt artikel 6.5 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna).

För territoriekränkning döms även den som i egenskap av medlem av en i 2 § 5 a-punkten i territorialövervakningslagen avsedd militär styrka utan beteckningar och som deltagare i en sådan styrkas verksamhet bryter mot förbudet enligt 10 a § i territorialövervakningslagen att överskrida gränsen till finskt territorium eller uppehålla sig i landet.

I ett ärende som gäller territoriekränkning får åklagaren avstå från att väcka åtal och domstolen från att döma till straff, om territoriekränkningen omedelbart har kunnat avbrytas eller om den som gjort sig skyldig till kränkningen har avvisats eller utvisats på grund av gärningen.

Som ordnande av olaglig inresa betraktas inte en gärning som bedömd som en helhet bör anses ha begåtts av godtagbara skäl, särskilt med beaktande av gärningsmannens bevekelsegrunder när dessa har samband med humanitära skäl eller nära familjeförhållanden samt sådana förhållanden i utlänningens hemland eller i det land där han eller hon stadigvarande är bosatt som påverkar hans eller hennes säkerhet.

Den som för att försvara eller göra gällande sin rätt på egen hand vidtar en åtgärd som han inte skulle få vidta utan en myndighets medverkan skall, om strängare straff för gärningen inte bestäms på något annat ställe i lag, för egenhandsrätt dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Den som med våld eller hot om våld orättmätigt hindrar en kyrka eller ett trossamfund som avses i religionsfrihetslagen att förrätta gudstjänst, kyrklig förrättning eller annan religionsutövning, skall för hindrande av religionsutövning dömas till böter eller fängelse i högst två år.

Försök är straffbart.

Den som i anslutning till en allmän sammankomst eller en offentlig tillställning på allmän plats eller i någon annan folksamling på allmän plats uppträder maskerad till oigenkännlighet med det uppenbara syftet att ta till våld mot person eller skada egendom, skall för olaglig maskering dömas till böter eller fängelse i högst tre månader.

Om djurskyddsbrottet, med hänsyn till att lidandet, smärtan eller plågan är ringa eller andra omständigheter vid brottet, bedömt som en helhet är ringa, ska gärningsmannen för lindrigt djurskyddsbrott dömas till böter.

Den som i strid med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1523/2007 om att förbjuda utsläppande på marknaden samt import till eller export från gemenskapen av päls av katt och hund och varor som innehåller sådan päls yrkesmässigt på marknaden släpper ut päls av katt eller hund eller varor som innehåller sådan päls, ska för förseelse som avser utsläppande på marknaden av päls av katt eller hund dömas till böter.

Den som olovligen anordnar hasardspel eller håller en lokal eller något annat utrymme för hasardspel eller som tillåter hasardspel i en inkvarterings- eller förplägnadsrörelse som han driver, skall för anordnande av hasardspel dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

Med hasardspel avses tippning, bingo, totospel och vadhållning, penning- eller varulotterier och kasinoverksamhet samt andra motsvarande spel eller annan motsvarande verksamhet, där vinstutdelningen helt eller delvis beror på slumpen eller på händelser som är oberoende av dem som deltar i spelet eller verksamheten och där en eventuell förlust står i uppenbart missförhållande till åtminstone någon av deltagarnas betalningsförmåga.

För penninginsamlingsbrott döms också den som samlar in pengar eller virtuell valuta på ett sätt som är förbjudet i 7 § 2 mom. i lagen om penninginsamlingar.

Bestämmelserna ovan i 1 och 2 mom. tillämpas, om inte strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans i lag.

Om penninginsamlingsbrottet bedömt som en helhet är ringa, ska gärningsmannen för lindrigt penninginsamlingsbrott dömas till böter.

Den som saluför, till uthyrning bjuder ut, sprider eller på annat sätt tillhandahåller eller håller tillgängligt eller i detta syfte tillverkar eller i landet för in filmer eller andra bildprogram som visar rått våld, eller upptagningar eller datafiler innehållande filmer eller andra bildprogram som visar rått våld, ska för spridning av våldsskildring dömas till böter eller fängelse i högst två år.

Vad som bestäms i 1 mom. tillämpas inte, om det ska anses befogat att återge våld på grund av att filmen, bildprogrammet, upptagningen eller datafilen är av sådan natur att den tjänar spridning av information eller på grund av att den uppenbart har ett konstnärligt värde.

Försök är straffbart.

Vad som bestäms i 17 § 2 mom. gäller också bilder och bildupptagningar som avses i denna paragraf.

En bild eller bildupptagning är verklighetsbaserad på det sätt som avses i 1 mom., om den har tillkommit i en situation där en människa eller ett djur varit föremål för en verklig sedlighetssårande handling, och verklighetstrogen, om den är förvillande lik en bild eller en bildupptagning som framställts genom fotografering eller på motsvarande sätt och föreställer en situation där en människa eller ett djur är föremål för en sedlighetssårande handling.

18 a § har upphävts genom L 8.7.2022/723.

19 § har upphävts genom L 8.7.2022/723.

För sedlighetssårande marknadsföring döms också den som på ett sätt som avses i 1 mom. 4 punkten bjuder ut till försäljning eller förevisar upptagningar som innehåller text eller ljud som är sedlighetssårande och därigenom ägnade att väcka allmän anstöt.

Den som offentligt företar en sedlighetssårande handling på ett sätt som väcker anstöt skall, om straff för gärningen inte bestäms på något annat ställe i lag, för offentlig kränkning av sedligheten dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Den som har samlag med sitt barn eller dess avkomling, sin förälder eller dennas förälder eller far- eller morförälder eller med sitt syskon, skall för samlag med nära släkting dömas till böter eller fängelse i högst två år.

För samlag med nära släkting döms inte den som var under 18 år när han eller hon haft samlag med sin egen förälder eller dennas förälder och inte heller den som på ett lagstridigt sätt förmåtts till samlag.

Den som döms för grovt djurskyddsbrott ska samtidigt av domstolen meddelas djurhållningsförbud. Domstolen kan dock avstå från att meddela djurhållningsförbud, om det finns särskilt vägande skäl för detta. Den som döms för djurskyddsbrott eller lindrigt djurskyddsbrott kan samtidigt meddelas djurhållningsförbud. Djurhållningsförbud kan också meddelas en person som döms för djurskyddsförseelse med stöd av 54 § 1 mom. i djurskyddslagen eller för djurtransportförseelse med stöd av 39 § i lagen om transport av djur och som kan anses olämplig eller oförmögen att sörja för djurens välfärd. Djurhållningsförbud kan också meddelas en person som med stöd av 3 kap. 4 § 2 mom. eller 6 kap. 12 § 4 eller 5 punkten i denna lag inte döms till straff. Djurhållningsförbud meddelas på yrkande av åklagaren.

Den som har meddelats djurhållningsförbud får inte äga, hålla eller sköta djur och inte heller annars sörja för djurs välfärd. Förbudet kan gälla vissa djurarter eller djur över huvud taget. Domstolen kan dock av särskilda skäl förordna att den dömde alltjämt helt eller delvis får äga djur som inte är föremål för brott och som den dömde äger då beslutet fattas, om det är möjligt att i beslutet ange vilka dessa djur är.

Djurhållningsförbud gäller även om det överklagas. Om domstolen dock i enlighet med 23 a § 4 mom. förbjuder verkställigheten av en dom som gäller förverkande av djur till staten, gäller djurhållningsförbudet inte sådana djur som har hållits i enlighet med domstolens förordnande.

Djur som avses i ett djurhållningsförbud och som vid den tidpunkt när beslutet meddelas hålls eller ägs av den som meddelas förbudet ska dömas förverkade till staten. Djur som har varit föremål för ett brott mot djurhållningsförbud ska också dömas förverkade till staten. Till förverkandepåföljd döms oberoende av vem som äger de djur som döms förverkade. I andra hand ska djurens värde dömas förverkat till staten i stället för de djur som varit föremål för ett brott mot djurhållningsförbudet.

En förverkandepåföljd som avses i 1 mom. döms ut på yrkande av åklagaren. På dessa förverkandepåföljder tillämpas 10 kap. 1 § och 11 § 3 mom. På förverkande av värde tillämpas dessutom 10 kap 10 §. På andra än i 1 mom. avsedda förverkandepåföljder tillämpas vad som föreskrivs i 10 kap.

Domstolen kan förordna att berörda person ska ges tillfälle att själv sälja eller på annat sätt överlåta de djur som han eller hon äger och som avses i förbudet. Om en förverkandepåföljd gäller djur som helt eller delvis ägs av någon annan än den som har meddelats djurhållningsförbud, kan den personen ges tillfälle att utan ersättning avhämta djuren. I domen ska det sättas ut en tid inom vilken djuren ska överlåtas eller avhämtas. Om djuren avhämtas eller överlåts i enlighet med domen, förfaller förverkandepåföljden.

En dom som gäller förverkande av djur till staten kan verkställas även om den överklagas. Om domstolen ger ett tillfälle som avses i 3 mom. att överlåta eller avhämta djuren eller det annars finns särskilt vägande skäl till det, ska domstolen förordna att förverkandepåföljden inte ska verkställas förrän den frist som avses i 3 mom. löper ut eller något annat bestäms i saken eller förverkandepåföljden annars är verkställbar.

En hasardspelsbank och andra sådana pengar och föremål med penningvärde som har använts i ett anordnat hasardspel ska dömas förverkade till staten, oberoende av vem som ägde dem. I övrigt ska 10 kap. iakttas.

På deltagande i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet, ordnande av olaglig inresa, grovt ordnande av olaglig inresa, djurskyddsbrott, grovt djurskyddsbrott, anordnande av hasardspel, penningspelsbrott, lotteribrott, penninginsamlingsbrott, spridning av våldsskildring, spridning av pornografisk bild och sedlighetssårande marknadsföring tillämpas vad som föreskrivs om juridiska personers straffansvar.

Om ofog inte har stört den allmänna ordningen får åklagaren inte väcka åtal, om inte målsäganden anmäler brottet till åtal. Åklagaren får inte heller väcka åtal för sådan sedlighetssårande marknadsföring som avses i 20 § 1 mom. 3 punkten, om inte målsäganden anmäler brottet till åtal.

Gifver man sig ut till namn eller stånd för annan, än man är, och varder någon deraf bedragen till äktenskapsaftal; eller förleder man någon till äktenskapsaftal derigenom, att man förtiger laga hinder för äktenskap eller omständighet, som kan verka återgång af äktenskap; straffes med fängelse i högst ett år eller böter.

Kommer vigsel dertill, eller varder qvinna, som blifvit till äktenskapsaftal förledd, af bedragaren häfdad; vare straffet tukthus ej öfver två år eller fängelse från och med sex månader till och med två år, eller, vid synnerligen försvårande omständigheter, tukthus i högst fyra år.

Brott som nämns här får inte åtalas av åklagaren, om inte målsäganden anmält brottet till åtal eller vid domstol sökt upplösande av äktenskapsavtalet eller äktenskapet.

Hvar, som uppsåtligen understicker eller förbyter barn, eller på annat sätt afsigtligen förändrar eller undertrycker annans familjerättighet, straffes med fängelse.

Föröfvar han brottet för att bereda sig eller annan nytta eller skada annan, dömes till tukthus i högst fem år och förlust af medborgerligt förtroende.

Försök är straffbart.

Har någon genom antagande af falskt namn eller annat svikligt förfarande beredt sig arf eller annan familjerättighet; dömes till tukthus i högst fem år och förlust af medborgerligt förtroende eller, vid synnerligen mildrande omständigheter, till fängelse ej under sex månader.

Försök är straffbart.

Den som har samlag med en person som inte deltar frivilligt ska för våldtäkt dömas till fängelse i minst ett och högst sex år.

Försök är straffbart.

Försök är straffbart.

Den som genom beröring eller på något annat sätt utsätter en person som inte deltar frivilligt för en annan sexuell handling än en sådan som avses i 1 § eller som får en sådan person att företa en sådan handling, och handlingen väsentligt kränker personens sexuella självbestämmanderätt, ska för sexuellt övergrepp dömas till fängelse i minst fyra månader och högst fyra år.

Försök är straffbart.

Försök är straffbart.

Försök är straffbart.

Den som obehörigen visar eller sprider en verklighetsbaserad eller verklighetstrogen bild eller bildupptagning som visar en annan person på ett sexuellt sätt, så att handlingen väsentligt kränker personens sexuella självbestämmanderätt, ska för olovlig spridning av sexuell bild dömas till böter eller fängelse i högst två år.

En bild eller bildupptagning är verklighetsbaserad på det sätt som avses i 1 mom., om den har tillkommit i en situation där personen faktiskt visas i den i 1 mom. avsedda bilden eller bildupptagningen, och verklighetstrogen, om den är förvillande lik en bild eller en bildupptagning som framställts genom fotografering eller på motsvarande sätt och föreställer en situation där en person faktiskt visas på det sätt som avses i 1 mom.

Den som genom att utlova eller ge en ersättning som representerar ett direkt ekonomiskt värde får någon som är föremål för ett brott som avses i 10 eller 11 § eller i 25 kap. 3 eller 3 a § att ha samlag eller företa en därmed jämförlig sexuell handling ska, om inte gärningen utgör brott enligt 9 §, för utnyttjande av person som är föremål för sexhandel dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

För utnyttjande av person som är föremål för sexhandel ska också den dömas som drar fördel av en ersättning enligt 1 mom. som utlovats eller getts av en tredje part genom att ha samlag eller företa en därmed jämförlig sexuell handling med en person som är föremål för ett brott som avses i det momentet.

För utnyttjande av person som är föremål för sexhandel ska likaså den dömas som begår en i 1 eller 2 mom. avsedd gärning trots att han eller hon har haft skäl att misstänka att den i 1 eller 2 mom. avsedda personen är föremål för ett brott som avses i 10 eller 11 § eller i 25 kap. 3 eller 3 a §.

Försök till ett uppsåtligt brott är straffbart.

Den som genom att utlova eller ge en ersättning får en person under 18 år att ha samlag eller företa någon annan sexuell handling ska för erbjudande av ersättning för sexuell handling mot ung person dömas till böter eller fängelse i högst två år.

För erbjudande av ersättning för sexuell handling mot ung person ska också den dömas som deltar i ett samlag eller en annan sexuell handling med en person under 18 år, som någon annan har utlovat eller gett ersättning för.

Försök är straffbart.

Försök är straffbart.

Försök är straffbart.

Den som har samlag med ett barn under 16 år ska för våldtäkt mot barn dömas till fängelse i minst två och högst tio år.

För våldtäkt mot barn ska också den dömas som har samlag med ett barn som har fyllt 16 men inte 18 år, om gärningsmannen är barnets förälder eller står i en ställning till barnet som motsvarar en förälders.

Försök är straffbart.

Försök är straffbart.

Den som genom beröring eller på något annat sätt utsätter ett barn under 16 år för en annan sexuell handling som är ägnad att skada barnets utveckling än en sådan som avses i 12 § eller som får barnet att företa en sådan handling ska för sexuellt övergrepp mot barn dömas till fängelse i minst fyra månader och högst sex år.

För sexuellt övergrepp mot barn ska också den dömas som utsätter ett barn som har fyllt 16 men inte 18 år för en handling som avses i 1 mom., om gärningsmannen är barnets förälder eller står i en ställning till barnet som motsvarar en förälders.

Försök är straffbart.

Försök är straffbart.

Om en våldtäkt mot barn eller ett sexuellt övergrepp mot barn, med beaktande av barnets och gärningsmannens ålder och mognad, förhållandet mellan parterna och övriga gärningsomständigheter, bedömt som en helhet har begåtts under omständigheter som gör brottet mindre allvarligt, ska gärningsmannen för sexuellt utnyttjande av barn dömas till fängelse i minst fyra månader och högst sex år.

Försök är straffbart.

Vad som föreskrivs i 1 mom. tillämpas inte, om gärningen har utförts på ett sätt som avses i 1 § 2 mom. 1–3 punkten eller 3 § 2 mom. 1–3 punkten.

En handling betraktas inte som våldtäkt mot barn, som sexuellt övergrepp mot barn eller som sexuellt utnyttjande av barn, om den inte kränker den sexuella självbestämmanderätten för den som utsatts för handlingen och det inte råder någon stor skillnad i ålder och mognad mellan parterna.

Den som föreslår ett möte eller andra kontakter med barn, så att det av förslagets innehåll eller av omständigheterna annars framgår att syftet är att på det sätt som avses i 19 § 1 mom. tillverka en bild eller bildupptagning som på ett sexuellt sätt visar ett barn eller att rikta ett brott som avses i 12–16 § mot ett barn, ska för lockande av barn i sexuella syften dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

Om inte strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans i lag, ska för lockande av barn i sexuella syften också den dömas som lockar en person som är under 18 år att ha samlag eller företa någon annan sexuell handling på ett sätt som avses i 9 § eller uppträda i en anordnad föreställning som på ett sexuellt sätt visar barn.

Försök till ett brott som avses i 2 mom. är straffbart.

Den som tillverkar, saluför eller till uthyrning bjuder ut eller på något annat sätt erbjuder eller gör tillgänglig, tillhandahåller, för in i eller ut ur Finland eller genom Finland till ett annat land eller på något annat sätt sprider en verklighetsbaserad eller verklighetstrogen bild eller bildupptagning som på ett sexuellt sätt visar barn ska för spridning av bild som på ett sexuellt sätt visar barn dömas till böter eller fängelse i högst två år.

Försök är straffbart.

Vad som föreskrivs i 1 mom. tillämpas inte, om det ska anses befogat att tillverka eller sprida en i det momentet avsedd bild eller bildupptagning på grund av att bilden eller bildupptagningen är av sådan natur att den tjänar spridning av information eller på grund av att den uppenbart har ett konstnärligt värde.

I denna paragraf betraktas som barn den som är yngre än 18 år samt den vars ålder inte kan utredas, om det finns grundad anledning att anta att personen är yngre än 18 år. En bild eller bildupptagning är verklighetsbaserad på det sätt som avses i 1 mom., om den har tillkommit i en situation där ett barn faktiskt visats på ett sexuellt sätt, och verklighetstrogen, om den är förvillande lik en bild eller en bildupptagning som framställts genom fotografering eller på motsvarande sätt och föreställer en situation där ett barn visats på ett sexuellt sätt.

Försök är straffbart.

Vad som föreskrivs i 19 § 4 mom. tillämpas också på en gärning som avses i denna paragraf.

Den som besöker en anordnad föreställning där ett barn uppträder på ett sexuellt sätt ska för besökande av föreställning som på ett sexuellt sätt visar barn dömas till böter eller fängelse i högst två år.

I denna paragraf betraktas som barn den som är yngre än 18 år samt den vars ålder inte kan utredas, om det finns grundad anledning att anta att personen är yngre än 18 år.

Försök är straffbart.

Med samlag avses i denna lag inträngande med könsorgan i en annans kropp eller sexuellt inträngande i en annans könsorgan eller anus, tagande av en annans könsorgan i sin kropp eller beröring av en annans könsorgan eller anus med könsorgan eller mun.

Med sexuell handling avses i denna lag en gärning som har en väsentligt sexuell innebörd med hänsyn till gärningsmannen och den som gärningen riktar sig mot samt gärningsomständigheterna.

Åklagaren får inte väcka åtal för sexuellt antastande eller olovlig spridning av sexuell bild som riktats mot en person som fyllt 18 år, om inte målsäganden anmäler brottet till åtal eller ett synnerligen viktigt allmänt intresse kräver att åtal väcks.

På koppleri, grovt koppleri, spridning av bild som på ett sexuellt sätt visar barn, grov spridning av bild som på ett sexuellt sätt visar barn och innehav av bild som på ett sexuellt sätt visar barn tillämpas vad som föreskrivs om juridiska personers straffansvar. Detsamma gäller lockande av barn i sexuella syften, där någon föreslår ett möte eller andra kontakter med barn i syfte att tillverka bilder eller bildupptagningar som på ett sexuellt sätt visar ett barn.

Den som dödar någon skall för dråp dömas till fängelse på viss tid, minst åtta år.

Försök är straffbart.

Försök är straffbart.

Om ett dråp, med beaktande av de exceptionella förhållandena när brottet begicks, gärningsmannens motiv eller andra omständigheter som har samband med brottet, bedömt som en helhet har begåtts under förmildrande omständigheter, skall gärningsmannen för dråp under förmildrande omständigheter dömas till fängelse i minst fyra och högst tio år.

Försök är straffbart.

Den som i ett tillstånd av utmattning eller ångest på grund av nedkomsten dödar sitt barn, ska för barnadråp dömas till fängelse i minst fyra månader och högst fyra år.

En kvinna som i ett tillstånd av utmattning eller ångest på grund av nedkomsten dödar sitt barn, skall för barnadråp dömas till fängelse i minst fyra månader och högst fyra år.

Försök är straffbart.

Den som begår fysiskt våld mot någon eller som utan att begå sådant våld skadar någons hälsa, tillfogar honom smärta eller försätter honom i medvetslöshet eller något annat motsvarande tillstånd, skall för misshandel dömas till böter eller fängelse i högst två år.

Försök är straffbart.

Om faran för att brottet skulle fullbordas var obetydlig av andra än tillfälliga orsaker eller om personen frivilligt avstod från förberedelsen till brottet, förhindrade att förberedelsen fortsatte eller på något annat sätt eliminerade betydelsen av sin egen verksamhet vid förberedelsen till brottet, ska det som föreskrivs i 1 mom. dock inte tillämpas.

Om misshandeln, med hänsyn till att våldet, kränkningen av den kroppsliga integriteten eller den skada som tillfogats offrets hälsa har varit mindre betydande eller med beaktande av andra omständigheter vid brottet, bedömd som en helhet är ringa, skall gärningsmannen för lindrig misshandel dömas till böter.

Den som av oaktsamhet förorsakar någons död skall för dödsvållande dömas till böter eller fängelse i högst två år.

Om döden vid dödsvållande förorsakas genom grov oaktsamhet och brottet även bedömt som en helhet är grovt, skall gärningsmannen för grovt dödsvållande dömas till fängelse i minst fyra månader och högst sex år.

Den som av oaktsamhet förorsakar någon annan en kroppsskada eller sjukdom som inte är ringa, skall för vållande av personskada dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om kroppsskadan eller sjukdomen vid vållande av personskada förorsakas genom grov oaktsamhet och brottet även bedömt som en helhet är grovt, skall gärningsmannen för grovt vållande av personskada dömas till böter eller fängelse i högst två år.

Den som genom fysiskt våld eller någon annan gärning deltar i ett slagsmål eller ett överfall, som flera tar del i och där någon antingen dödas eller avsiktligen tillfogas svår kroppsskada eller en allvarlig sjukdom, skall, om han hade anledning att befara en sådan följd av slagsmålet eller överfallet, för deltagande i slagsmål dömas till böter eller fängelse i högst två år.

Den som uppsåtligen eller genom grov oaktsamhet utsätter någon för allvarlig fara till liv eller hälsa skall, om ett lika strängt eller strängare straff för gärningen inte stadgas på något annat ställe i lag, för framkallande av fara dömas till böter eller fängelse i högst två år.

Den som försätter någon annan i ett hjälplöst läge eller lämnar någon som han är skyldig att dra försorg om i ett sådant läge och därigenom utsätter denne för fara till liv eller hälsa, skall för utsättande dömas till böter eller fängelse i högst två år.

Den som vet att någon befinner sig i livsfara eller allvarlig fara för hälsa, men underlåter att ge eller skaffa denne sådan hjälp som skäligen kan krävas av honom med beaktande av hans möjligheter och situationens art, skall för försummande av räddningsåtgärd dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.